Sedan tolv års ålder har jag varit allt från lite mullig, tjock, fet och normalviktig. Som barn var jag ständigt i rörelse och hade svårt att sitta stilla. För knappt två och ett halvt år sedan fick jag diagnosen ADHD, vilket kom som en skänk från ovan. Ett ton skuld och skam lyftes från mina axlar. Svårigheter jag har/haft genom livet beror inte på – vilket min omgivningen ofta påpekat – lathet, ointresse eller andra negativa epitet, som tillskrivits mig.

Född som jag är i mitten av 50-talet var jag rätt ensam om att vara ”tjock” på 60- och 70-talet och med dagens mått mätt var jag mullig. Forskning som jag läst visar att kvinnor med en ADHD diagnos är kraftigt överrepresenterade bland sjukligt feta. Att jag är mycket kolhydratkänslig och har ett stört belöningssystem är jag helt förvissad om.

Att ha ADHD har även sina fördelar. Mitt ständiga sökande efter kunskap, min kreativitet och okuvliga vilja att förändra saker när jag väl bestämt mig är några av de egenskaper jag har som hjälpt mig genom livet. Ett sådant livsprojekt är min strävan efter att bli/förbli normalviktig.

Jag har genom åren gått ner ofantligt i vikt för att sedan gå upp igen och lite därtill. Jag har bantat mig till en rejäl fetma. All forskning kring övervikt har jag satt mig in i för att på bästa sätt gå ner i vikt. Det började 1971 med pulverdiet och nu i skrivande stund med strikt LCHF kost. Från destruktiv- till konstruktiv viktminskningsmetod. Jag har säkerligen gått upp och ner minst 500 kilo under mitt liv.

Det tog i ärlighetens namn något längre tid innan jag i mitten av december förra året kunde ta till mig LCHF, så indoktrinerad var jag av alla års forskning och larmrapporter om det mättade fettets farlighet. Idag har jag svårt att fatta hur jag kunde tänka så ologisk, att jag inte reagerade på alla de inkonsekvenser som idag är så uppenbara för mig.

Från september 1998 till juni 1999 gick jag ner femtio kilo. Jag motionerade från dag ett och var snart uppe i en och en halv mil walking om dagen. Då var walking ett relativt okänt fenomen och jag, som enligt andra inte gick utan marscherade, blev ofta igenkänd av okända människor som kom fram och pratade med mig i staden där jag bor. En kvinna sa ”Jag brukar se dig i ……parken. Bra jobbat!”. Ett av mina problem har varit att jag lätt överdriver det mesta jag gör. I nästan fyra år höll jag vikten, men den 2001 gick jag in i väggen. Den berömda väggen som jag minst två år tidigare utan att begripa det börjat göra min bekantskap med genom att banka huvudet i den och fråga mig själv under bankandets gång, ”Är det här en vägg?, är det här en väg?… och det var det. Jag blev riktigt sjuk, irrade omkring på stan i för mig välkända miljöer och hittade inte hem. Kilona satte sig i en explosionsartad takt runt och i min kropp, för första gången i mitt liv fick jag bukfetma.

Min kropp är oerhört stark och trots att jag misshandlat den ordentligt under alla år så har ändå stått mig bi. 2009 När jag väger ca 135 kg. får jag ett HbA1c på 6,1, blodtrycket är 120/75, blodfetter och alla andra prover är normal. Läkaren vill att jag börjar ta Xenical, men jag vägrar. Efter mitt beslut märker jag att han tar sin han ifrån mig och jag slutar att gå till honom och ett år senare byter jag vårdcentral.

I december 2009 150 kg. tung besöker jag min nya doktor, som har alla egenskaper en bra doktor ska ha. Han säger till mig att han har läst i min journal att jag har diabetes 2, vilket var en nyhet för mig. Min första läkare har ställt diagnosen utan att ha informerat mig. Några två

fasteblodsocker på > 7,0 har jag aldrig haft. Min nya doktor håller med mig om att det verkar konstigt. Men från den dagen räknas jag av sjukvården som diabetiker.

Nu bestämmer jag mig för att det får vara nog och jag börjar åter arbeta för att gå ner i vikt. Nyårsdagen 2010 börjar jag äta vad jag då tror är en sund kost och att gå. Jag går och går och är snart uppe i tre timmars promenad om dagen och kilona rinner av mig. På sju och en halv månad tappar jag 59 kg. Under de här året får jag min ADHD diagnos och medicin för det. För första gången i mitt liv kan jag sitta alldeles stilla, koppla bort omkringliggande störande ljud, fokusera och sköta rutinsysslor som jag tidigare har kämpat för att få gjort. En helt ny värld öppnar sig och jag är så tacksam för mitt nya liv.

Väl smal och nöjd infinner sig i slutet av 2010 den värsta tiden i mitt liv. Allt händer på en gång. Nästan varje vecka händer något negativt. Vissa händelser värre än andra. Jag flyttar, blir lurad, får var jag tror kan vara svininfluensan, det visar sig att jag har grava cellförändringar och som genom sjukhusets slarv och två koniseringar till trots hinner gå över i cancer som jag blir opererad för, jag krockar med en motorcykel, min mamma dör och så mycket mera. Det mesta skedde inom ramen av ett halvår. Vikten skenar igen men hinner inte riktigt tillbaka till sitt ursprungsläge innan jag tar tag i den igen och i december 2011 tar jag äntligen till mig LCHF. ”Sent ska den saktfärdigt vakna”! Sedan december har jag gått ner 38 kg. och har ungefär sju kg. kvar tills jag är nöjd.

Vinsterna LCHF kosten har givit mig är outstanding och nästan ofattbara! Sockersug har jag inte längre och jag sörjer inte längre att jag inte kan äta socker och bröd. De som alltid har varit mina följeslagare och tröstare. Jag har för första gången i mitt liv accepterat att jag livet ut ska avstå den typen av kolhydrater för att må bra. Det är ofattbara för mig är att jag inte känner någon sorg över det. Mitt tandkött är laxrosa, mina tänder mycket vitare och det utan skador på emaljen, ingen läckande urin längre, jag är mindre närsynt, jag sover som en prinsessa och kräver mindre sömn, Jag är ännu lugnare än tidigare, jag är full av energi och för första gången på tolv år vill jag göra något varje dag, min hud är mjuk och len, mitt hår tjockare och glansigare, mina nagelbäddar är vita och fina. Jag märker överhuvudtaget att genomblödningen i min kropp är så mycket bättre. Märken efter oxidationer i huden har blivit mindre markanta. Jag skulle kunna fortsätta och har säkert glömt något och i samma stund som jag skrev det slår det mig paradoxalt nog att jag fått mycket bättre minne.

Jag har slutat med blodtryckssänkande medicin, som jag fick för att mitt Blodtryck steg – trots att jag inte var så överviktig - som en biverkning på ADHD medicinen jag tar. Alla sömnmediciner är ett minne blott. Av alla mediciner jag tagit äter jag bara min ADHD medicin idag. Jag har hållit upp även med den i flera dagar och tror egentligen inte att jag behöver den. Så snart ska jag försöka att även sluta med den.

Idag känner jag att jag har livskvalitet och det som gläder mig oerhört är att jag tror jag i någon mån kan komma tillbaka till arbetslivet. Jag stretade länge emot att få sjukersättning trots att jag förlorade ekonomiskt på att vara sjukskriven. Arbetstränade fyra gånger på olika arbetsplatser men fick 2009 ge upp. Nu till hösten ska jag gå LCHF kostrådsutbildning och hoppas att jag kan göra någon nytta som det. Som terapeut i botten och att jag arbetat med ångestproblematik och kvinnor med ätstörningar så tror jag att det finns en plats även för mig ute i arbetslivet.

Nu undrar jag om någon kan ge mig input och reflektioner på mina blodfetter. Det finns några observandum i min släkt. Här är vad jag vet. Min morfar och morbror dog båda med 60 år i hjärtinfarkt. Min mamma som hade Alzheimersjukdom och dog 81 år gammal av det hade haft en tyst hjärtinfarkt. Till saken hör att vad jag förstår så drack både min morfar och morbror rätt mycket. Min mamma åt under flera år statiner för högt kolesterol. Min farmor som dog 28 dagar innan sin nittioårsdag hade kärlkramp men bodde hemma in i det sista utan hjälp i ett skinande rent hem. Min farfar dog nästan 87 år gammal med alla tänder utan hål i behåll. Han arbetade in i det sista och var under sitt liv en mycket frisk man. Min pappa dog av en hjärntumör som var arbetsrelaterad och hade mig veterligen inga problem med blodfetter. I min släkt har bara min farmors syster och pappa dött av cancer. Jag själv har inga cellförändringar

Den läkaren jag tycker så mycket om slutade så i februari 2011 fick jag en ny doktor och han gillar inte LCHF. Det känns som han letar efter orsaker att racka ner på LCHF. HbA1c var 32 och blodtrycket – mätt 5 gånger med automatisk blodtrycksmaskin – var i snitt 121/62. Han hade tagit den stora blodtrycksmanschetten och var snar att därför säga att det faktiska systoliska blodtrycket snarare skulle ligga på 130. Då replikerar jag att efter den för mig provocerande diskussion som föregått blodtrycksmätningen så var det ett under att inte det systoliska trycket var uppe i 200. Han påpekade naturligtvis att mina blodfetter inte är bra och vill naturligtvis att jag ska ta statiner, men det vill inte jag!

Att jag inte hade diabetes 2009 - men är dock säker på att jag låg duktigt i riskzonen för att få det – talar väl ett HbA1C på 4,9 för. Det metabola syndromet uppfyllde jag flera kriterier för. Jag slutade dock röka i mars 2006.

Här på forumet finns så många kunniga och kompetenta människor, så om någon har orkat sig igenom min lilla ”roman” och kan ge mig respons på om jag ska vara orolig eller ha is i magen. I slutet av augusti har jag fått en tid till Ralf Sundberg i Malmö och det känns väldigt tryggt och bra.

Jag bifogar mina provsvar.