Hej!

Jag kan börja md att säga att min erfarenhet med LCHF började våren 2008. Innan dess vägde jag 59kg till mina 163cm och hade gått ner med "vanlig" kost från 75kg efter att jag fött min son.

Innan jag blev gravid hade jag ätstörnngar och tränade mycket, med LCHF hoppades jag gå ner ännu mer, vilket jag gjorde. På två månader gick jag ner 7kg.

Värt att nämna är att jag fick anorexia när jag var 15 år (är 24 år idag) som en konsekvens av att jag var överviktig (70kg) och blev retad för det.

Nåväl.. Sommaren 2008 slog det slint. Jag har alltid kunnat kontrollera mitt sockerberoende innan men efter att ha totalt tagit bort allt socker och alla kolhydrater blev mitt sug enormt, trots all min självdisciplin gick det inte att hantera. Så jag börjde äta kolhydrater igen.

Skillnden nu var att jag vr besatt, hade inga gränser på hur mycket jag kunde äta och mitt sockersug var ännu värre som följd av den restriktiva kosten, som jag känner.

I 3-4 års tid har jag nu försökt kämpa emot sockret, med misslyckde försök ett fåtal gånger om året att gå tillbk till lchf… jag lyckades bara hålla på 1-2 veckor åt gången.. Saken är den att mitt ätbeteende blev stört åt det ndra hållet, helt okontrollerat. Jag hetsåt socker dagarna i ända de här åren och kräktes upp.

Men viktuppgången är tyvärr ett faktum… Jag blev deprimerad, orkade inte bry mig. Har inte vägt mig men jag gissar att jag har 20-30kg att gå ner till en vikt jag trivs i..

Sedan 11 dagar tillbaka har jag hoppat på lchf-tåget igen. För att jag mår bra v det (känner inte av omställningsbesvär överhuvudtaget konstigt nog, föutom att jag känner mig väldigt svag i kroppen, är trött och inte orkar träna alls förutom yoga möjligtvis) Skillnaden är att det känns mycket annorlunda den här gången, psykiskt.

Jag har haft som mål att börja igen sen i januari och bestämde mig slutligen för ett datum. (23 maj).. och det har fungerat jättebra. Jag har inte känt av sockersug alls, äter bara när jag är hungrig och då långsamt tills jag känner mig mätt. Äter under 20g kolhydrater om dagen,  högst. Jag har kämpat med att ställa in hjärnan på att förska ta bort fokus från mat, från att det är allt som betyder någonting för mig. Har gjort en totalt livsstilsförändring.

Det har resulterat i att jag blivit totalt ointresserad av mat. Jag har ingen aptit längre, önskar att jag inte behöva äta överhuvudtaget. Dricker bara vatten (osötat te kan jag aldrig vänja mig vid). Jag får äckelkänsla och mår illa av all lchf mat. Även vanlg mat gör att jag mår illa, tanken på den alltså. Har inte fuskat en enda gång och kännr inget behov av att göra det. Jag har totalt raderat känslan av och "glädjen" i mat.

Mitt matintag vet jag inte hur det ser ut… Men på morgonen äter jag nästan alltid 2-3 ägg med smör och spenat. Lunch brukar bli ost/tonfisk/kyckling sallad med dressing på majonnäs och diijonsenap. Middag kan bli hemlagade köttbiffar med sallad, eller nån gratäng med ost och creme fraiche. Är det för lite mat? Jag känner mig som sagt aldrig hungrig utöver det. De två första dagrna åt jag en liten skål med grädde och några jordgubbar, men har slutat upp med det. Den fjärde dagen åt jag en bit 85% lindt choklad.

Jag har inte gått ner speciellt mycket i vikt. I och för sig har jag fått min mens igår och tog mått på mig idag, kan de göra nån skillnad? Enligt måttbandet har jag gått ner 3cm i midjan och 3 cm i höften. Är det för lite/normalt på den här korta tiden?

Jag tänker självklart fortsätta med lchf nu… Först dagarna hade jag ångest över att aldrig kunna äta mat som smakar gott enlgt mig (bröd, socker, potatis, osv) men har väl kommit över det ite nu. Jag har försökt med alla möjlig recept på lchf bröd och liknande men tycker allt smarkar dåligt, så jag har gett upp med det. Sötningsmedel verkr inte min kropp tåla, jag får ett läskigt sug i magen som kn hålla i sig i flera dagar och medlet sänder signaler till hjärnan att jag är hungrig när jag ine ens är det. Så allt från aspartam, xylitol (var tvungen att köpa tandkräm på hälsokosten), till sukrin och stevia. Inget funkar.

Om du har orkat läsa hela min livshistoria… tack, jag uppskattar det verkligen. Jag skulle behöva feedback om ja.. allt. Kan inte prata med någon IRL som man säger. Tänker i alla fall inte ge upp den här gången, känns som att jag kan lyckas… om jag nu skulle återfå några mörka tankar skulle det kännas bra att kunna skriva av sig lite här…