Jovars.. de med sådan övervikt har nog ALLA faktorer som gynnar viktökning!

Ekstrem vektreduksjon uten kirurgi

Vad kan det vara för gener som spökar och på vilket sätt? Vad är det som händer i deras kroppar så att säga?

Dels så handlar det om gener.. dels så handlar det om förvärvade skador på metabolismen.. psykologiska faktorer.. kulturella faktorer.. ekonomiska.. beroenden.. näringsstatus.. pluss antagligen kombinationseffekter!

Tex så har diabetes och insulinresistens en kraftig genetisk komponent, dvs det innebär att incidencensen inom en grupp ökar för något när den gruppen utsätts för något de inte riktigt klarar av tex hög glykemisk belastning tillsamans med låg näringssatus!

Med en annan näringsstatus och ändå hög glykemisk belastning kan incidensen vara lägre!

"I would argue that the rapidly growing health problem is not simply obesity, but metabolic syndrome (remember obesity is only one symptom, and there are thin people with metabolic syndrome too). We want to understand both how we arrive at metabolic syndrome (so our children can avoid it), and also how to treat it for those who did not avoid it. It is clear "carbohydrates" across the board are not causal in the development of metabolic syndrome. Stephan provides several counter-examples; another is the Tarahumara, who like the old-school Pima subsist largely on corn, beans, and squash, but who have one of the lowest rates of Type 2 diabetes in the world.

But the cure is not necessarily the reverse of the cause when it comes to disease. Metabolic syndrome brings a whole host of issues, not the least of which is broken carbohydrate metabolism. So while carbs in general may not lead to metabolic syndrome, once you've arrived dumping carbohydrates on your broken carbohydrate metabolism is tantamount to doing jumping jacks on two broken legs. I believe the science (along with a massive stack of anecdotal evidence) is pretty clear here, in that the most successful treatment for metabolic syndrome is carbohydrate restriction.

So while yes, Virginia, the Kitavans eat a very high-carbohydrate diet and exhibit general metabolic health, for my personal dietary choices I don't really give a crap. The Kitavans have healthy carbohydrate metabolisms, but I don't (prior to going low carb I had a trophy beer gut, which in retrospect was my liver telling me "You're killing me slowly"). If you look down toward your feet and can see only your protruding liver, you might consider trading in the bagels for bacon (better yet, get yourself a blood glucose meter and check your post-bagel blood sugar - it might frighten you). It is important to remember that carbohydrate restriction is successful as a treatment for a disease, but it doesn't necessarily follow that all carbs are bad for everybody. We have several examples of cultures who thrive on diets of lean protein and whole food sources of carbohydrate, like starchy tubers and fruit. We also have examples of cultures thriving largely on protein and fat. Humans appear to have a remarkable ability to survive as omnivores eating whole foods, which in no small part explains why we are one of the most widely spread species on the planet. So if you have a healthy metabolism, you probably can choose from a wide variety of whole foods (and by "whole food" I mean something you could plausibly obtain from Nature without the aid of much more technology than fire and a sharp stick). Once your metabolism is broken, you will likely need to make some choices to avoid those things which, due to your disease state, have become effectively toxic. In other words, make your nutritional choices based on actual knowledge of metabolism and your own state of health rather than picking a buzz-phrase and applying it blindly.

And for God's sake, stop eating wheat ;-)"

http://sparkofreason.blogspot.se/search?updated-min=2011-01-01T00:00:00-08:00&updated-max=2012-01-01T00:00:00-08:00&max-results=2

Jag blev fet (136 kg/166 cm) utan uttalade hungerkänlor och definitvt utan sötsug som jag aldrig upplevt. Jag led av aptitlöshet (var inte frisk). Blodsockerfallen yttrade sig inte i sug utan jag bara mådde dåligt. Lärde mig ju efterhand att jag mådde bättre om jag åt nåt. Torrt bröd blev det då, det var ju så bra och nyttigt. Så man kan nästan säga att jag suttit på vatten och bröd.

När jag väl blev riktigt fet ökade ju så klart behovet av mat också. Sugen var jag egentligen aldrig, men visste att jag skulle må skit om jag inte åt mig mätt. Men någon enorm överätning var det nog aldrig. Det är någonting annat som styr också, mer än mängden man äter, det är jag övertygad om. En del kan äta massor och blir inte feta eller kanske lite småtjocka, andra sväller över alla gränser.

Jag tillhörde tidigare den första gruppen. Inte att jag jämpt ut mycket, men jag kunde svulla järnet över jul-nyår utan att gå upp det minsta. Vissa somrar ägnades också åt mycket socialt ätande och drickande - ingen effekt på vikten där heller. Nu är jag ju tvärtom då.

Jag var på besök hos bekanta ett par dar i veckan. De bjöd på mat så klart och jag la märke till att vi alla tog lika stora portioner. Det var gräddsås och sånt, så jag krånglade inte med extra smörklickar. Mannen är smal, men han är ju man då. Frun är mullig men inte mer. Jag är fet (95 kg nu).

Vår tolerans för kolhydrater varierar precis som för laktos och gluten helt enkelt. Vissa är känsligare än andra, andra faktorer som stress påverkar också. Sen finns det vissa mediciner och sjukdomar som bidrar.

Intressant fråga.

I mitt fal så är jag helt övertygad om att det hade med uppväxten att göra. Min mor tvingade i mig mat när jag inte ville äta (Jag är helt övertygad om att detta var av omtanke och kärlek. Hon kommer från en kultur där barn som inte äter svälter ihjäl.) Jag fick inte leka tills jag hade ätit upp ALLT på talriken. Ibland kunde jag somna i timmar på bordet och sakta tvinga i mig kall mat. (Vilket jag idag hatar. Kall mat alltså.) Till slut lär man sig att äter man så är man duktig och en bra flicka. Detta sätter mönster i huvudet. Plus att vid minsta orsak, om något bra hade hänt, eller dåligt för den delen, så skulle man äta. Helst kolhydratrikt.

Idag har jag talat om detta med min mor och försöker att reparera skadorna. Jag belönar mig med materiella saker som inte är mat och jag försöker inse att jag MÅSTE inte äta bara för att det finns mat. Man kan spara den eller, faktiskt, slänga, i värsta fall.

Jag tror att man måste ha en viss gen för att kunna bli sådär riktigt fet. I min familj är det tvärtom; vi kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt, vi är alla mycket smala. Min sambo däremot verkar gå upp i vikt bara av att titta på en kaka! Så visst spelar generna roll, absolut!

#5 Jaus

Har du kunskap om vilka mediciner?  -----

"Vissa är känsligare än andra, andra faktorer som stress påverkar också. Sen finns det vissa mediciner och sjukdomar som bidrar."

psykofarmaka är väl en medicingrupp som är känd för att kunna orsaka viktuppgång.

Kortison är väl känt för att kunna öka aptiten och därmed ge viktuppgång.

#6 Jag håller med om att det till stor del kan ha med uppväxten att göra. Jag var ett mulligt barn och fick alltid tillsägelser om att inte ta om mat så det kanske är därför som jag kan känna obehag av gå hungrig. Har lärt mig hantera det bättre nu. Om jag blev påkommen med att ha tagit ett kex så blev jag straffad och utkyld. Fick höra av mamma att "mormor skäms över dig" , med mera. Så jag blev tidigt en tröstätare och en smygätare Men jag menar också att jag som vuxen har ett ansvar att ta itu med det. Vilket jag iofs inte har lyckats med än helt och hållet.

#11 Fast varför tog du om mat egentligen? Om man har tio barn och ett hela tiden vill ta om, skulle det kunna vara något anlag då alltså?

#12 Tio barn? Nu förstår jag inte vad du menar? Jag har ett syskon.

Jag ville ta om för att jag var hungrig men det fick jag inte för att jag var mullig. Alltså smygåt jag. Fel saker förstås. Och jag förblev mullig. Förstås. Dock vet jag inte vad som var hönan och ägget här, dvs hur det startade. Det är i alla fall vad jag tror ställde till det i min barndom. Ovanorna satt/sitter (delvis) kvar upp i vuxen ålder.

Jag menade som ett exempel, om vi har en testgrupp med tio barn och ett är hungrigt och tar om hela tiden så undrar man varför det är så? Det kanske är där det genetiska kommer in.

Och kultur och matval och en massa andra saker.

Om du försöker hitta den enda orsaken får du nog leta hela livet.

Lika med LCHF.. det handlar inte bara om fett/kolhydrater, de som försöker sig på en sådan kost ändrar en hel del, dels ofta näringsriktigare mat, sällan junkfood,, äter mer medvetet osv.

Finns kulturer i Afrika där man föredrar feta kvinnor.. så flickorna får äta upp sig rejält för att bli gifta.

Man får dessutom skilja på hur man kan äta om man är frisk, och hur man äter om man har en störd glukosmetabolism.

"But the cure is not necessarily the reverse of the cause when it comes to disease. Metabolic syndrome brings a whole host of issues, not the least of which is broken carbohydrate metabolism. So while carbs in general may not lead to metabolic syndrome, once you've arrived dumping carbohydrates on your broken carbohydrate metabolism is tantamount to doing jumping jacks on two broken legs. I believe the science (along with a massive stack of anecdotal evidence) is pretty clear here, in that the most successful treatment for metabolic syndrome is carbohydrate restriction."

#14 Så skulle det kunna vara. Det skulle också kunna vara så att jag var ett "normalmulligt" barn som om jag hade fått äta tills jag blev mätt och utan skampålagor, hade vuxit upp normalviktig. Det finns som sagt många aspekter och det är sällan enkelt.