Jag förstår dig - kan också bli rätt förtvivlad över folk som jagar kilon (hekton) när de är små som sparvar. Min mamma har vägt 52 kilo hela sitt vuxna liv och blev 'tokig' när hon råkade gå upp två kilo i samband med sköldkörtelproblem. Kilon som försvann DIREKT när hon fick medicin.

Det är inte 'rättvist' eller lätt. Men man måste försöka koppla bort det. 

Att du gått från storlek 54 till 48 är ju fantastiskt!! Försök att verkligen SE det. Helgerna är över och det är dags att befria köksskåpen från eventuella kvarvarande dumheter. Släng bort dem, ifall du har några kvar. 

Ryggen.. Det är ju ett stort handikapp, förstås. Finns det nån plan för hur det ska kunna bli bra??

Hej Kaisakavat!

Ja jag ska på magnetröntgen den 21:a denna månad, får se vad de hittar. Lite orolig är jag nog…

Har mindre värk nu men så fort jag går mer än 10 meter så börjar värken. Det är som ben mot ben. Från början hade jag värk ständigt, sittande, liggande och stående. Så det är bättre. Men saknar promenaderna.

jag hade en svägerska som varje dag klagade på sin hemska övervikt på kanske 2 kilo. Till slut så orkade jag inte och sade att " du jag har 40 kilos övervikt, kan vi kanske prata om något annat"

Men visst förstår jag att det är jobbigt än om det är några kilon som ska bort.

Det är bara så svårt att se sig själv som liten, kan inte se att jag någonsin kommer dit. Jag är glad över min viktnedgång, samtidigt är jag enormt trött på att alltid tänka på viktenl Jag glömmer att leva då!

Jag tror att vi också är många här inne som vill gå ner ganska mycket i vikt. För mig går det ganska trögt, efter 3år har jag gått ner 8 kilo.( Jag är 1.60 lång och väger nu 82kg) Mitt mål är att väga ca 70. Har alltid varit tung, när jag vägde kring 70 så var jag storlek 38 och det skulle jag vara nöjd med. Nu har jag lyckats att minska från storlek 46 till 42 så det är ju i alla fall 2 storlekar, men det har ju tagit tid. Faller ibland in i fuskarnas värld, då främst med bröd, nästan aldrig traditionella sötsaker. Så har det också varit under julen, lite för mycket kolisar, men nu är det bara att fortsätta lite striktare. Önskar dig all lycka till och att du blir bättre i ryggen

För min egen del är jag inte missnöjd med vikten (173cm, ca 85kg) utan det jag vill uppnå är bättre hälsa och kanske lite plattare mage. Allt annat får komma om det kommer.

Jag har många gånger både retat mig på och deppat över normen att som kvinna behöva vara liten. Uttryck som 'liten och söt' - där orden tycks för evigt förutsätta/definiera varandra och som hoppar ur truten på folk ideligen - kan ibland rentav göra ont.

För jag har känt mig 'klumpig' sedan jag var liten, med en mamma som är och förblir nätt - och som har suckat och suckat över min kropp så länge jag kan minnas.

Och skolkamrater. Jag blev 'kvinnlig' i kroppen redan under mellanstadiet, medan de flesta tjejerna i klassen var som stickor tills långt efter vi gått ut skolan. Som de retades!

Med mera..

Vi måste försöka hålla emot det där, även om det är svårt. När det gäller andra kvinnor så kan jag tycka de är absolut urtjusiga - och definitivt kvinnliga - även om de är betydligt större än jag själv. Sluta döma sig själv annorlunda. Det är ju normen/idealet som är för snävt - till den grad att det ju egentligen blir löjligt - och som vi måste ifrågasätta.

Det är inte eftersträvansvärt att alla ska se likadana ut!

Hälsoaspekterna är viktiga förstås. Men om man t ex har ändrat kostvanor och sköter om sig själv på ett bra sätt - så torde risken för dålig hälsa minska, även om kilon envist sitter kvar.

Håller med dig kajsakavat, vi är alla olika och lika på annat sätt.

Vi måste sätta livskvälite och livslust före orimliga förväntningar på kvinnokroppar!

Jag tycker det är svårt, det där med vikt och ideal. Vi människor har ju en förmåga att göra saker som inte är naturliga. Att bli insulinresistent eller att få problem med annat i kroppen, som leder till viktuppgång, vare sig det nu beror på sjukdomen i sig eller på medicinerna - allt det ser jag som tecken på fel i livsföringen. (Oftast - inte alltid.) Väldigt ofta är de orsakade av människor själva. (Jag menar inte att de överviktiga får skylla sig själva eller att det är den enskildes fel - utan jag ser det mer som ett  … vad ska man kalla det.. sociologiskt problem? Eller kulturellt? Jag menar - vad kan vi förvänta oss när vi "hittar på" mat istället för att äta det som naturen tillhandahåller?

Vi ska ju vara väldigt lika vargar när det gäller vad vi bör äta - och man ser sällan i en vargflock att vissa medlemmar har valkar på kroppen eller vaggar fram av övervikt. Jag tror inte att någon skulle tycka det vore chamigt med en flock rundlagda lejon. Och när vi ser husdjur som är feta (inte ovanligt alls) är det heller ingen som tycker att "ja, alla är olika - en fet hund är jättefin". Då tycker man det är djurplågeri.

Visst har vi en förmåga att skapa reservlager i form av fett - men hur stora reserver är det meningen att vi ska ha? Var går gränsen? Vad är naturlig variation och vad är sjukligt?

Och då kommer vi till frågan om vad som är vackert och vad som inte är det. En smaksak? Visst, det är det ju. Men är det inte så att de allra flesta tycker det är vackrast med smala (inte magra) kroppar? Där människor är smidiga osv? För det är det normala tillståndet?

Om vi hela tiden hävdar att "människor är olika, det är vackert och kvinnligt med övervikt" osv - är inte det mer en anpassning till den icke-perfekta situation vi är i? Om vi inte längre klarar av att hålla oss friska och normalviktiga - ändra idealet så vi passar in? Och det kanske är så att vi måste anpassa vår smak och vårt tycke till den värld vi har. Det är, om inte annat, politiskt korrekt. Nåde den som tycker något annat. Men samtidigt går det inte så fort att anpassa sig och jag tycker inte att folk ska bli arga när alla ännu inte ställt om sig till att tycka att det överviktiga är det normala och vackra.

Sen kan man heller inte reta sig på och tillrättavisa dem som inte är feta men som ändå vill bli av med några kilon. Allt är relativt. Man kan inte förbjuda människor att lida bara för att det finns andra som lider mer. I så fall skulle bara en enda människa inom varje område få lov att må dåligt och försöka ändra sig - den som mår värst. Alla andra ska vara nöjda. Jag ser inget fel i att vilja vara smal, så länge det inte går till överdrift. Och ingen kan ju säga exakt var gränsen går mellan de olika stadierna när det gäller vikt.

Det här är något jag känner rätt starkt för. Även om det smala idealet inte ska vara mallen varifrån alla andra ska dömas (ut) så ska heller inte det numera feta idealet få peka finger åt alla som tycker annat. Lev och låt leva, typ. Det ska inte få finnas några pekpinnar åt något håll.

Nej pekpinnar är det inte frågan om. Men idealet är och förblir nog det smala när det gäller kvinnor. Ja män med.

Men om man inte klarar av att bli den smala människan och känner trycket från medmänniskorna att man inte duger förrän man faller in i den smala skaran så har man nog pekpinnen där och pockar på.

Det är inte lätt att vara för smal eller för fet. Normal, om nu det finns, är väl det som de flesta vill uppnå.

Det är oftast sjukdom eller psykisk sjukdom som gör att vi människor lägger på oss ohälsosamt mycket fett. Tror jag i alla fall. Själv så har jag haft anorexia bulemi i en massa år. Det har nog gjort en hel del för de kilon som fastnat.

Kroppen vill inte förstå, inte hjärnan heller, hur man ska äta för att må bra.

Nu är jag väl frisk från det efter många års KBT behandling.

Men jag faller ibland när jag blir rädd, osäker och ledsen. Typiskt för mig och många andra. Men jag faller inte lika långt.

Däremot så är jag och förblir jag nog tjock i min och andras syn på mig.

Det jag hoppas på är att jag någon gång får känna att jag duger som jag är och att jag någon dag inte vaknar upp och undrar hur jag ska ta mig genom dagen utan att äta fel. Vet inte om jag kan förklara det här. Men jag lever inte riktigt, jag tänker genom dagen  i mat tankar. Vad, när och hur mycket.

Ja, lite matmissbrukstankar……

Jag har varit stor i hela mitt  liv men har nu äntligen hittat rätt sätt att leva. Lchf har gjort att jag rasat i vikt, tycker själv att om jag inte skulle gå ner mer så är jag nöjd med det. Men många i min omgivning är nu fokuserad på hur mycket mer jag gått ner och frågar när jag ska gå ner resten och vad min målvikt är. När jag svarar att jag inte har någon målvikt förstår dom inte hur jag kan vara nöjd, i deras ögon är jag bara halvvägs. Men för mig är inte lchf ett sätt att bli smal det är ett sätt att leva jag mår bättre mina värden är bättre, orken är större. Jag har slutat att hetsäta behöver inte tugga på något hela tiden sockerberoendet är nästan borta. Jag blir sårad när folk inte förstår att jag vill njuta över det jag lyckats med trodde aldrig att jag skulle må så bra och vara så lätt som jag är nu.

Internettan - Nej, det är inte fråga om nåt nytt fenomen av anpassning, eller något politiskt korrekt i, att många av oss faktiskt inte störs av rundlagda kroppar.

Problemet är väl snarare att vi som tycker så inte representeras offentligt. Och att när man yttrar högt sin åsikt, så blir man genast anklagad för.. tja.. att vara 'politiskt korrekt' e dyl..

Jag tycker tvärtom - det är väl snarare så, att om vi skalar av alla floskler så är det 'politiskt korrekt' att äta sallad och springa på gym! Om man inte 'tränar' och dessutom inte ber om ursäkt/klankar ner på sig själv för det, så tappar folk målföret! Som EwaN skriver här ovan - folk blir helt oförstående när hon inte VILL jaga kilon utan är glad och nöjd med det hon uppnått hittills. Samma upplever min kompis. Hon var smal redan när hon började LowCarb:a, men kompisarna på jobbet - lärartjänst på två skolor, många kollegor - tjatar hela tiden om hennes eventuella viktnedgång. Hon är nästan arg över att hon gått ner - just för att det spelar deras idioti i händerna.

Jämförelsen med djur.. nej, det är inte bra när djuren är feta och i naturen blir de inte feta. Du har ju rätt i att vi människor beter oss 'onaturligt', på sätt som andra djur inte gör och att det får följder. Men detta är ju en realitet som måste räknas in i det hela. En realitet precis lika mycket - för oss - som realiteten att djuren inte blir feta på samma sätt i naturen.

När övervikten ger individen hälsoproblem är det förstås illa, men jag tycker det är väldigt viktigt att skilja på å ena sidan verklig hälsofara och å andra sidan 'tyckande kring utseende' utifrån ett mkt snävt ideal som egentligen inte är representativt. Alla tycker inte det vi sägs tycka.

Hur mycket ohälsa orsakas av måttlig fetma?

Hur mycket ohälsa orsakas av social stigmatisering och hysterisk jakt på uppnåelse av för många helt omöjliga ideal?

Oj va bra kaijsakavat, va bra du uttrycker det. Det är som den sista meningen jag kände att jag ville säga.

Och Ewa det är så jag också känner det. Lchf har visserligen fått ned några av mina överflödskilon men också har lchf gjort att jag mår bra.

Det är nog det som är det bästa. inte behöva äta hela tiden och ´vara på "jakt" efter sötsaker, kickar!

Vi ska väl sträva efter att må bra och att känna livsglädje!!

Sedan är det upp till var och en att hitta sin melodi.

kramar!

Inte riktigt tid med att läsa och skriva inlägg just nu, men ville ändå hinna med ett litet.

Apropå vad man anser är något så när "normalt smalt" och hur det ändras; leta gärna reda på lite reklambilder från 90-talet (typ h&m katalog/reklam) och se om inte en hel del av dem får er att tänka "men oj den modellen såg ju riktigt knubbig ut, är det säkert det här inte är en sådan där plus-modell" - det har i alla fall jag råkat ut för en massa gånger, och då var jag ändå tonåring under 90-talet och kommer väl ihåg debatterna då om att modellerna var för smala och dåligt föredöme etc. (kika gärna på Cindy Crawfords omtalade hm underklädes kampanj och jämför de bilderna med motsvarande idag - det var ordentlig debatt om att hon var för smal på de bilderna - eller varför inte Emma Sjöbergs minimjölk bilder - hon ansågs ju på tok för smal och för mycke tränad för det skulle vara riktigt bra).

Leta sedan upp de så kallade "heroin chic" bilderna - de som det var riktigt bekymmer runt - kanske titta specifikt på Kate Moss tidiga bilder som det var mycket debatt om hur illa det var och i vissa fall att det inte ens borde tillåtas. Gjorde det själv nyfiket för ett tag sedan bara för att inse att det jag också höll med om då inte var så bra nu tycker att det ser väl helt "normalt och vanligt" ut.

Det är en lite tankeställare i sig om hur vi ser på vad som gradvis blivit "normalt" nu.

Nu har ju det inte riktigt i sig att göra med TS problem då modeller aldrig har någon övervikt som kan tänkas vara hälsovådlig eller något liknande oavsett i vilken "form" - de vanliga modellerna då var ju naturligtvis redan de på nedre gränsen för normalvikt.

Att vara rejält överviktig kommer ju inte vara hälsosamt, men det kan vara bra att tänka på att hur man upplever när det sker kanske inte alltid är så "neutralt" som man kanske vill tro, utan något som kan ändras ganska snabbt och drastiskt. Samt att det också är väldigt kulturellt vad som anses vackert när det gäller kroppsform. Långt ifrån hela världen håller med om det vi här har som ideal nu. Och vad säger att vi har mer rätt än de?

Men också värt att tänka på att det är minst lika ohälsosamt att vara underviktig, i många fall ännu mer (du behöver många fler kilo övervikt än du behöver kilon undervikt innan det blir farligt).

Om man går utanför den hälsomässiga biten med det hela är det kanske också bra att påminna om att det även är väldigt individuellt vad någon tycker är attraktivt. Även om det inte är lika mycket företrätt i media och rampljuset så finns det gott om män (och kvinnor) som inte bara föredrar partners med mer "kött" på benen och mer underhudsfett än vad som förevisas som ideal utan blir precis lika avtända av det magra idealet som andra blir av det som de tycker är för "tjocka". Det varierar helt enkelt väldigt mycket, så bäst är att hitta något läge där man själv tycker man är bra och man mår bra och sedan hitta en partner som håller med :)

Själv känner jag både modefotografer som inte skulle klara av att tända på modellerna de fotograferar ens under pistolhot utan bara tänker hur sjuka de ser ut och att de ser ut som de behöver få mat för de svälter ju uppenbarligen (obs inte min åsikt, utan bara exempel från en vän) och istället tänder på alla cylindrar på rejält fylliga kvinnor med stora bröst - till män som tycker att Kiera Knightly är höjden av skönhet och har idealstorlek på bröst. Don efter person, en person som naturligt uppfyller en av dessas "ideal" kan aldrig komma att vara bekväm i något hon skulle tvinga sig till för att nå den andres och det går åt båda hållen. Båda skulle säga "yuck" åt den andres drömkvinna.

Vad bra ni formulerar er, det verkar vara ungefär som jag tänker som ni tänker .

Att vi egentligen borde få lov att tycka om oss själva, att vi alla mer eller mindre medvetet anstränger oss att må så bra som möjligt.

Vem/vilka ska ha rätten att bestämma vilka måttideal som ska gälla.

Detta med ideal, var kommer det ifrån? Är det en handelsvara eller en politisk gimmick? Att skatta extra på fett och socker som helhetsbegrepp tycker jag är fel, det är ett stort ingrepp/övergrepp förmedlat i den tanken, det borde i så fall följas upp av verklig och ärlig kunskap, en vilja till förändring av utbudet kvalitetsmässigt, inte bara att flytta godishyllorna längre in i butiken utan helst ta bort dem, eller i vart fall tvingas att ha större krav på kvalitet, t.ex. ta bort alla konstiga och kanske farliga smak och färgämnen.

Jag undviker gärna att gå in på typ ICA MAXI, Kvantum och COOP + några till för att jag faktisk mår illa av att behöva passera så himla mycket utbud som varken jag eller någon annan egentligen behöver för att komma fram till "smörhyllan". Senast jag var inne på ICA kvantum var den riktiga grädden helt slut, fanns bara den 36% av alla olika märken så jag valde en sådan men påtalade det i kassan, visserligen väldigt unga tjejer där men dem gjorde lite pajas, eller försökte, av mig för själva visste dem inget om kerragenan, men det är bra ändå, flera i kassakön bakom mig lyssnade med stora öron.

Jag minns en period när jag mådde väldigt dåligt och hade så pass mycket ångest att jag inte kunde äta. Som mest kunde jag äta sammanlagt en fralla med pålägg på en hel dag. Jag drack massor med te hela tiden.

Det intressanta är att när jag rasade i vikt så fick jag så mycket beröm och uppmärksamhet att det var inte klokt. Detta trots att de vissta att det berodde på att jag mådde dåligt och inte åt på grund av det.

Svälten förstärktes med andra ord. Den var ju något bra! Så även när ångesten förvann hade jag ingen anledning att äta ordentligt igen, trots att jag rent logiskt förstod att det här är inte vettigt, och det blev fjantigt när jag åt ute med folk och skulle på nåt vänster förklara varför jag inte ens åt hälften.

Jag gissar att det här fortsatte ett halvår längre än vad det hade behövt göra om folk hade haft nåt j-a vett i skallen. Det var viktigare att vara smal (notera lite pikant att jag är grov i stomme och kropp, så det ser fånigt ut att vara normalsmal för mig) än att må bra eller vara frisk.

Oh så bra alla skriver!

Jag kommer också ihåg de gånger jag gått ned i vikt och fått komplimanger och hurra rop.

Kändes lite olustigt just för att jag kände att när jag var större så måste ju de som hurrar ha buat åt mig….eller hur?

Både jag och min make är rundlagda men försöker vara hälsosamma, sonen är tyvärr som oss.

#7: Du skriver att vi inte ska "ändra idealen" för att göra övervikt accepterat - men ändrade ideal i viktfrågor är ju inget nytt. Nyligen var det ett intressant radioprogram om synen på manlig övervikt, och det är inte ens 200 år sedan man började se manlig fetma som något annat än pondus och mannakraft, vackert och eftersträvansvärt.

Titta på alla klassiska målningar av lättklädda damer: Påfallande mulliga med dagens mått och med små bröst.

 Flickan på loftet av Anders Zorn, 1905.

 Bortrövandet av Leukippos döttrar av Peter Paul Rubens, 1618-1620.

För att inte nämna när man flyttade ned gränsen för normalvikt i BMI-skalan och skapade några miljoner överviktiga till över natt …

#16

Just det och skapade några miljoner miljoner. I pengar, till dom utan samvete, som prackar på oss en massa piller och pulver som vi anses behöva för att passa in i ramen,  bli lagom.

För att återknyta till detta med stor och liten: För några år sedan var jag stor, det vill säga hade svårt att få ned r*ven i offentliga stolar, på flygplan, biografer och liknande. Jag har inte gått ned mer än drygt 10 % av min dåvarande vikt, men jag har fått mycket högre densitet. Jag har gått från 56-58 till 46-48 i byxor. Sett till andelen fett på kroppen och till proportionerna mellan olika mått är jag på sin höjd i området "övervikt" - inte i närheten av att vara fet. Ändå yrar alla vårdanknutna jag träffar på om min "svåra fetma" - fast bara efter att de har vägt mig.

Sammanfattningsvis: Det är andelen fett och cirkulationsapparatens skick som är intressant när man ska bedöma hälsoaspekten. Inte vikten eller yttermåtten på kroppen. Man kan vara stor och frisk eller smal med skadligt stor andel kroppsfett. Men i samhällets ögon är den som är massivt vältränad med lite fläsk utanpå en dålig människa, medan den som aldrig rör på sig, lever på godis och i stort sett bara består av skelett och fett är en karaktärsfast och förnuftig person. Jag blir så trött på sådant.

Visst vill jag gå ned mer i vikt, men inte av några hälsoskäl eller kosmetiska skäl. Det är bara det att hästar har begränsad lastkapacitet …

Att ändra idealen är inget nytt, nej. Men säger ändå inget om vad som är friskt, sunt och normalt eller vad som bara är människors påhitt. Ideal har oftast varit det som de rika kunnat unna sig. Att vara fet visade förr att man hade råd att äta. Att vara vit i huden visade att man inte behövde arbeta (ute i solen). Idag visar slankhet att man har tid och råd att träna och äta rätt. Är man brun visar det att man har råd med utlandssemester och slipper jobba hela dagarna (inomhus).

Vi människor är påverkbara och om vi matas tillräckligt ofta med en viss bild så köper vi den. (Det är bara att titta på vilka kläder vi hade för några årtionden sedan och vad vi tyckte om dem då - och idag. Det handlar ju inte om att vi har mognat och fått bättre smak utan om att vi matats med andra bilder.)

Jag tycker inte om olika ideal eftersom det alltid finns människor som inte passar in. Och därför borde inte heller "smalhet" vara ett samhälleligt ideal annat än som ett personligt tyckande. (Där har vi ju olika smak och tycker man att en slank kropp är vackrare än en mullig så får man ju tycka det.)

Det jag egentligen reagerar mot är när folk (särskilt på det här forumet) ska tvinga oss att tycka att det överviktiga är normalt och att man absolut inte får gå ner i vikt nedanför en viss gräns för då har man ätstörningar eller en skev självbild. Dessa kommentarer kommer alltid och det blir ett omvänt ideal. (Eftersom jag trivs bättre med att väga lite mindre hellre än lite mer så säger sådana kommentarer mig att jag har en skev självbild. Och det anser jag inte att jag har. Jag gillar att vara lite smidigare och lättare och jag tycker också jag blir finare med en lite smalare kropp. Vad är det för fel med det?)

Man menar också att när vikten stannar på en viss nivå så "tycker kroppen att vikten är bra där" och då ska man bannemej vara nöjd. Men man tänker inte på att många får sitt stopp när de fortfarande ligger en bra bit över "normalvikt". Så hur kan vi lita på kroppen? Och hur mår vi psykiskt om vi tillhör dem som trivs med en smal kropp men tvingas nöja sig med övervikt eftersom "kroppen säger så"? Hur många är verkligen nöjda med sin övervikt och hur många har "tvingat sig att bli nöjda" pga att de inte tror att de kan gå ner mer? (Och det kanske man inte kan heller och då är det ju förstås avgörande för hälsan att man accepterar det. På samma sätt som att en människa som amputerar benet mår bättre om han accepterar läget.) Men det känns som att många är nöjda med övervikten för att det inte finns något bättre alternativ. Om de hade fått önska sig vilken vikt de ville så hade de kanske inte varit nöjda med den de har? Är det då äkta nöjdhet? Och då hamnar vi i kärnan av problemet. Anpassar vi oss efter en icke-perfekt situation eller tycker vi verkligen att det mulliga är bra, vackert och hälsosamt?

(Jag vet att många tycker det är vackert och bra och då är allt frid och fröjd. Sätter mig inte emot det.)

Det enda jag vill är att jag får tycka som jag vill. Jag tycker inte det är fint med för överviktiga kroppar och det har jag aldrig tyckt.  Visst är jag väl påverkad av min tid så det är svårt att säga var åsikten kommer ifrån. Men jag vill själv tro att mina ideal kommer från "det naturliga". Och det naturliga är kanske inte att vara konstant överviktig? (Fast det naturliga för en normalsvensk som äter flingor, limpa och potatis är kanske det? Men jag kan inte gå efter den mallen.)

OBS! Jag tycker inte illa om människor som inte ser ut på ett sätt som motsvarar mina ideal, vare sig det nu handlar om vikt, kläder eller frisyr. (Jag har inte så många ideal heller för den delen. Kommer mest fram när man pressar sig till det, inte i vardagen.) Utseende har ingenting med riktiga personer att göra. Utan det här är mer på ett teoretiskt plan. Tillsätter vi en äkta människa som jag dessutom lär känna och tycker om så försvinner det yttre helt och hållet. Det räknas inte längre. Allt kan vara vackert då. Så jag pratar bara från det där övergripande perspektivet, om ni förstår. (Själv tillhör jag på intet sätt mitt ideal kan jag tillägga. Långt, långt därifrån…)

Vad jag menar är nog mest att det kanske inte är bra om vi blir anklagande mot de som har mindre övervikt och ändå vill gå ner i vikt bara för att ta avstånd från det smala idealet. Det blir som ett eget ändamål och som en agenda i sig. Handlar kanske inte så mycket om hälsa längre utan mer om att få fram sin (politiska) åsikt. Nästan som att man inte får vara så blind och lättlurad att man vill bli som det rådande idealet. Som att man ska ses ner på för att man inte tar avstånd från smalhets-idealet genom att hålla sig lite överviktig.

SÅ får det inte bli. Smalt är inte fult och fel bara för att kraftigt också kan vara fint och hälsosamt.

Förlåt, nu blev det för långt igen. Har svårt för att hålla mig kort.

#19 "Det enda jag vill är att jag får tycka som jag vill. Jag tycker inte det är fint med för överviktiga kroppar och det har jag aldrig tyckt.  Visst är jag väl påverkad av min tid så det är svårt att säga var åsikten kommer ifrån. Men jag vill själv tro att mina ideal kommer från "det naturliga"."

Prova att kika lite på de exemplen dock jag gav ovan, med den drastiska förflyttningen på vad man uppfattar som normalt smalt på så kort tid tyder snarare på att nog inte alls kommer från något "det naturliga".

Gör inte heller det misstaget med  "Jag gillar att vara lite smidigare och lättare och jag tycker också jag blir finare med en lite smalare kropp. Vad är det för fel med det?)" - det inte någon korrelation medllan smidigare och smalare - finns gott om rejält osmidiga väldigt magra människor och väldigt smidiga och rörliga kraftigare. Sen vad man tycker är "fint" är ju naturligtvis en personlig åsikt.

Den biten om att kroppen nöjer sig osv. Det är något som är väldigt relevant då det är ett helt annat läge att gå ner i vikt från det kroppen upplever som lagom "set point" och att minska från ett läge där "kroppen håller med om" att övervikt föreråder. Det är något som oftast blir en reell skillnad i hur man kan överväga att agera för att åstadkomma det resultat man vill.

#19: Men vad är det du kallar "övervikt"? Folk som har för stora yttermått för att du ska tycka det ser bra ut? Det är INTE det samma som att personen har för stor andel kroppsfett i förhållande till sin muskelmassa och cirkulationsapparat för att det ska vara hälsosamt. Du förväxlar din egen skönhetsuppfattning med allmängiltiga hälsoregler.

Tycker inte alls att det är konstigt längre, ser super spinkisar på gymmet som springer bort 1000 kalorier i ett nafs och vill bara sucka åt dem.. då de knappt har ett uns fett på kroppen..

Jag är ganska smal nu och jag är väldigt mån om vad jag äter för att jag har varit större och har blivit kallad tjock av både familj och vänner. Har haft pojkvänner som antytt de senaste åren att jag kanske inte borde äta en chokladbit extra eller så.Så sjukt det hela egentligen, huvudsaken är väll att man är frisk?

En jätteintressant diskussion det här.

Just detta funderar jag en hel del över - tendensen att gömma ett extremt snålt ideal under 'hälsoargumentskamouflage'! När det i så oerhört många fall leder till OHÄLSA - inte hälsa.

Går ibland förbi hyllorna med hälsotidsskrifter i affären (på väg till Sudokuavdelningen). Länge sen jag slutade läsa dem - hjärntvättnivå på kopplingen mellan smal (gym) och hälsa. Illustreras av fräscha omslagsbrudar - brett inbjudande leende och jävligt osvettiga - i röda kroppsnära fodral. 

Avser att attrahera kvinnor som förtvivlat längtar efter att se precis så glad och fräsch och fin ut i kroppsnära fodral. Kvinnor som så gärna vill vara sådär himla duktig. Utlovar hopp om framgång, men levererar ångest över ens egna otillräcklighet.

Motsvarande tidskrifter finns även för män, då med stenhårda tvättbrädor på omslaget. Som går i helt andra färgtoner.

Vi måste höja oss över den där nivån. Det hela baseras inte på fakta om HÄLSA, utan på klyschor och myter om hälsa - som sedan får kamouflera att det egentligen handlar om utseendeideal.

Många människor behöver fundera mycket över vad som egentligen är vad här.

Sorligt detta med att inte gilla att de kraftiga människor, eller att det inte är fint med överviktiga människor.

Jag tänker inte att smala människor är felaktiga, onormala.

Men tyvärr så är vi överviktiga inte normala i många smalas ögon.

Jag är kraftig, tjock med ärr efter många operationer. Jag har väldigt svårt att gilla min kropp.

Men jag försöker acceptera den som den är nu. Jag kan inte gå ned i vikt mer just nu med lchf.

Jag kan inte motioner pga ryggproblem och fibromyalgi.

Men jag vill så gärna få lov att älska min kropp som den är.

Jsg vill vara hälsosam, jag är hälsosam enligt mig själv. Jämför med mitt liv innan jag hittade lchf som livsstil.

Jag springer inte på gym, kan inte. Jag joggar inte, kan inte. Jag simmar inte, jag törs inte pga blickarna i duschen. Ja, de värderar och grimaserar.

Men jag skulle vilja!! Jag skulle vilja springa i skogen, lyfta vikter, simma, busa runt, allt som en normal kvinna skulle kunna.

Men det går inte.

Det som verkligen gör mig ledsen är de värderingar som andra lägger på mig.

Jag vill inte mer än leva.

Jag äter mig inte igenom min dag, jag planerar den som många andra. Men visst äter jag fel ibland, som andra.

Men min kropp är inte och kommer inte att kunna bli pinsmal utan operation,vilket jag inte kommer att göra.

Jag accepterar min livssituation och beklagar att jag inte duger i många andras ögon.

Men någon dag framöver kanske jag börjar älska mig sjäv till slut.

#24: Men varför? Du säger att du accepterar din livsistuation men samtidigt "Men jag vill så gärna få lov att älska min kropp som den är."  För vem får du inte det? Älska på bara! Det är ju bara i dina egna ögon du behöver duga - vem bryr sig om vad andra tycker! Jag förstår att du inte vill utsätta dig för andras dömande blickar, men därifrån till att döma sig själv … ?

Jag menar verkligen att vara hurtfrisk och gräslig - jag förstår verkligen inte den här mekanismen. Jag vet ju att den är väldigt vanlig och skulle verkligen vilja förstå, så jag hoppas du inte känner dig attackerad.

Accepterar att jag har värk och inte kan röra mig.

Men jag blir ledsen när jag blir dömd för min kropps storlek.

Jag har hemskt svårt att komma ifrån medias och människors bekräftelse att man duger när man är smal

Att älska sig själv när idealen är smala och man har en kropp som inte är så idealisk är svårt. Fast det ska man ju göra, jag förstår det logiskt men inte psykiskt.

Att acceptera att jag inte kommer att kunna göra en hel del som andra tar för givet är det jag lyckets med.

Men alltför många ser mig inte som jag är innanför, innanför fettet och det har påverkat mig starkt.

Både släktingar och läkare, kompisar och helt okända.

Ändå är väl jag inte den som är så tjock, men i mina ögon är jag oformlig. Åtminstonde när andra kommenterar mig.

Nej jag är inte attackerad

Vad bra att du inte känner dig attackerad.

Att man blir ledsen av andras dömande förstår jag, likaså att man blir ledsen när man känner att man inte passar in i världen - oavsett orsak. Vad jag inte förstår är hur det kan göra att man känner avsky eller förakt för sig själv. Jag föraktar mig själv när jag är svag eller feg, men inte för hur jag ser ut. Jag undviker dömande blickar för att jag blir ledsen, men inte för att de får mig att skämmas.

Jag har varit "off" hela mitt liv men har aldrig någonsin trott att det beror på att det är fel på mig. När jag fick kompanistryk var det för att förövarna var svin, inte för att det var fel på mig. När andra fördömer mig för att jag är fet och ful är det deras normer det är fel på, inte på mig.

Jag önskar så att jag kunde dela ut en klump av denna övertygelse till alla där ute som behöver den trygghet det ger! Varför är det aldrig de som verkligen borde skämmas som gör det?

Grönstedt - Tyvärr är vi människor inte gjorda av stål. Om kritik av oss personligen och normer vi inte förmår leva upp till tvingas på oss i tillräckligt hög grad - i många fall från mycket späd ålder - så finns risken att vi inte kan värja oss, själsligen.

I huvudet vet vi, oftast, men inte i själen.

Det är så diskriminering, stigmatisering 'funkar' när den är som effektivast - man får den kritiserade, utsatta, att tro på/känna det som att kritiken är riktig. Man känner sig inte lika mkt värd, e t c.. även om man teoretiskt vet att man är det/borde 'få lov' att vara det. Alltså, man vet att man teoretiskt 'har lov', men omgivningen visar oerhört många återkommande exempel på att man inte har det. Och mellan dessa pooler bollas man.

Kallas också 'dubbelt medvetande' om sig själv. Väldigt underminerande för ens psyke, enligt forskningen. Att det är så dubbelt kan faktiskt få en att känna sig än ynkligare, för man har ju insikt, men ändå inte förmåga att 'rycka upp sig'. En ond cirkel svår att bryta så länge nya portioner 'kritik' tillhandahålls.

Vanligt, som du skriver.

En utväg för många - faktiskt ett sätt att ta kontrollen - är att utveckla allvarligt 'ätstörningsbeteende'. Säger endel om hur jävligt det kan vara, när sjukdom blir 'lösningen'.

Jag finner din attityd uppfriskande faktisk. Ett ideal att sträva mot definitivt. Att söka frigöra våra huvven från osunt tänkande om oss själva - och därmed frigöra resten av oss.

Men vi måste hjälpas åt med det här. Det är ett samhällsproblem - inte ett individproblem. Som drabbar individer.

"28: Visst vet jag att det för de flesta fungerar så. Det är bara det att det aldrig bitit på mig - vilket är ytterligare en orsak till att jag inte passar in, så det borde kanske få mig att känna mig usel det med . Uselt självförtroende har jag haft under stora delar av mitt liv - ofta befogat med tanke på hur duktig jag varit (eller snarare inte varit) - men aldrig dålig självkänsla.

På något sätt verkar det som om kvinnor är skyldiga att ha dålig självkänsla, annars är de inte riktigt kvinnliga. Det är mycket mer legitimt för manfolk att vara feta och fula och ändå äta friskt och skratta högt …

#29 Hm.. Varför frågar du om du nu vet att det fungerar så??

Det är en vanlig skillnad mellan kvinnor och män - att män har tydligt större självförtroende när det gäller utseende. Inte alls länge sedan en studie visade just det.

Ett råd är att du aktar dig lite, så dina formuleringar inte blir 'retoriska' - underförstått 'jag kan ju - alltså borde alla andra kunna' - och kanske då lite av ett hån mot dem som inte klarat sig lika bra.

Men som sagt - i huvudsak gillar jag ditt perspektiv!!

#30: Jag vet ATT människor reagerar så, men vill gärna förstå hur det fungerar. Det är därför jag frågar.

Ditt inlägg illustrerar väl de mekanismer du beskriver. Din reaktion på min självbeskrivning är att varna mig för att ge intryck av att se mig som "bättre" till följd av att jag har ett visst karaktärsdrag. Att jag säger att jag har utmärkt självkänsla skulle alltså uppfattas som skrytsamt. nedlåtande och dömande? Det säger mer om din uppfattning om dig än om min om mig.

Jag menar inte att påskina att mitt sätt att reagera är bättre än andras eller att det på något sätt gör mig bättre. Men det är annorlunda och om jag kan förstå hur andra fungerar kanske jag kan förstå mitt eget avvikande bättre, vilket alltid är intressant. Ju mer man förstår om sin omvärld desto enklare blir det att interagera med den. Kanske jag till och med kan dela med mig på ett sätt som kan hjälpa någon annan att bli lika ogenerat säker - det är mycket bekvämt och jag tror världen skulle vara ett behagligare ställe om fler kände sig tryggare i sig själva.

Jag vet också att män har tydligt större självförtroende än kvinnor i fråga om utseende, och förmodligen även i fråga om annat. Min frågeställning rörde varför det är så. Genom att identifiera mekanismerna bakom denna skillnad kanske man kan hitta handtag för att rubba samhällsordningar man retar sig på.

När jag var ung, kanske 12 eller 13 ställde min syster mig framför spegeln i hallen och sade"titta vad du ser äcklig ut, vad fet du är".

När jag had egått ned i vikt för ganska länge sedan och skulle få hjälp med överflödshud. Sade den manlige läkaren "du kan bli med barn, så du får ingen hjälp. Dessutom och du äter morötter och vatten så förblir du smal"

När jag var gravid, blev det  och inte tjockare heller. Så sade läkaren,noncharlant lutat mot dörrkarmen " När man missköter sin kropp och äter choklad hela dagen då får man skylla sig själv och som man ser ut".

När jag försökte bli med barn, före, så sade barnmorskan " du måste gå ned i vikt och äta hälsosamt, för är man tjock så blir man inte med barn".

På en kurs så rös en människa och undrade hur jag kunde tillåta mig att se så hemskt ut.

Min pappa lånade inte ut bilen till mig för det kunde slita på den då jag var tjock.

Ja, jag kanske mår lite dåligt av andras sätt att se på mig.

Ändå, jag blev med barn, jag har varit gift två gånger, jag orkar gå till ett arbete, jag står upp för mig själv mot min far nu, jag gillar ändå inte min kropp-

Men jag menar bara att försöka få andra att förstå varför man kan psykiskt inte gilla sig sjäv, fast man vill.

Inte tycka synd om mig alls, det har jag kommit ifrån.

Men mycket som hände mig för länge sedan gjorde att jag gick in i en offer roll som jag aldrig vill tillbaak till.

Ätstörningar sedan jag var 17 tills min son blev 4 och jag sökte hjälp. Vill inte skicka vidare dåligt beteende.

Vill gärna dela med mig  o  hjälpa andra.

#31 Nej, jag pratar inte om skrytsam nedlåtande och dömande. Eller att du ser dig själv som bättre. Jag tycker du tar i väl mkt nu.

Lite undrade jag över att du efterfrågade en förklaring och sen sa att du visste svaret.

Men mest av allt menar jag att vi alla kan tänka på att inte ge sken av att det egentligen är 'lätt'.  Klumpigt formulerat av mig ovan. Det lät som om jag menade dig specifikt.. Det gäller mig själv precis lika mkt. Och inte ska vi överdriva försiktigheten heller. Jag har ju skrivit att ditt synsätt är uppfriskande! En väldigt bra motpool.

#20:

Prova att kika lite på de exemplen dock jag gav ovan, med den drastiska förflyttningen på vad man uppfattar som normalt smalt på så kort tid tyder snarare på att nog inte alls kommer från något "det naturliga".

Jag håller med om att vi ändrar uppfattning lätt. Och jag tycker förstås inte att en som väger 10 kilo över "slank-gränsen" är överviktig eller onormal. Jag vet nog inte själv var gränsen går heller. Det beror lite på hur personen ser ut också, hur fettet fördelar sig och på hur mycket muskler de har osv. Men just därför kan man heller inte säga till en person som redan tycks vara tillräckligt oöverviktig att hon har en dålig självbild om hon vill gå ner mer. Det är så individuellt.

Den biten om att kroppen nöjer sig osv. Det är något som är väldigt relevant då det är ett helt annat läge att gå ner i vikt från det kroppen upplever som lagom "set point" och att minska från ett läge där "kroppen håller med om" att övervikt föreråder.

Fast vem kan säga var gränsen går för en enskild individ? En del verkar rasa i vikt med lchf även som smala. Det är väldigt individuellt. Kanske generna också bestämmer var kroppen vill ligga när det gäller kroppsfett?

#21:

Du förväxlar din egen skönhetsuppfattning med allmängiltiga hälsoregler.

Det är möjligt att jag gör.

#23:

Håller med. Smalhet är inte lika med friskhet. Särskilt som många uppnår sin smalhet med hjälp av dålig kost. Och där kanske nyckeln sitter. En rund person som äter bra mat är nog friskare än en smal person som äter dålig mat.

En fundering: Hade vi ätit rätt från början - hade vi då varit så runda?

#24:

Sorligt detta med att inte gilla att de kraftiga människor, eller att det inte är fint med överviktiga människor.

Fast det är ju en smaksak. Många tycker ju inte att det är fint med magra människor och det verkar inte lika "fult" att tycka så. Ideal är ju bara ideal. Jag hoppas verkligen inte att någon dömer ut folk pga vikten. Men att tycka det är tragiskt för att vi har olika smak när det gäller det fysiska utseendeet - det tycker inte jag. Det handlar inte om diskriminering. Jag gillar inte alla frisyrer eller kläder heller men inte är det väl tragiskt att jag tycker så?

Och det är väl klart att om man har en kropp som har ärr efter händeler i livet så får man acceptera det. Jag älskar alla kroppar, ser inte med avsmak på någon. Min kropp är min och är min följeslagare oavsett hur den ser ut. Så ser jag även andras kroppar på något sätt. Det handlar inte om att inte duga. Jag hade en helt annan intention med det jag tog upp. Ber om ursäkt om jag uppfattas så fel. Det är ett väldigt hett ämne.

Får läsa resten en annan gång, hinner inte mer just nu.

#35

För mig behöver du inte förklara dig eftersom jag kände igen mig själv i mycket av det du skrev. Att ens estetiska sinne väljer och vrakar i utbudet betyder ju inte att man dömer personligheten bakom yttret efter samma normer.

Internettan

Jag har läst en del andra trådar där du har gjort inlägg, som handlar om redan "normalviktiga" personer som vill gå ner mer och vill därför säga en sak.

Det jag upplever att många inlägg i dessa trådar har handlat om en oro för att man ska förtsätta med eller hamna i ätstörningar. Ser det mer som omtanke om individen, men också för detta sätt att äta. Vi vill ju inte bli förknippade med något som skapar ätstörningar.

Det är kanske bra att få en tankeställare om man är påväg under den undre gränsen för normakvikt. Men få undantag så vet vi ju heller inte huv vi ser ut. Det kan ju vara så att man ändrar uppfattning om man ser personen i fråga. Men som sagt så ser jag det snarare som en omsorg än fördömmande.

Gronstedt

Jag ska försöka min på ett svar på din fråga. Hoppas att jag förstod den rätt.

Vi kvinnor lever i en objektifierad värld. Vi har blivit experter på att se oss själva i vår omvärlds ögon. Julia61 beskrev i ett av sina inlägg något som flickor ofta råkar ut för (skulle jag vilja säga) från sina närmaste. Min far ti ex. hade fler sätt att tala om för mig att jag inte dög, vare sig utseendemässigt eller prestationsmässigt. Speciellt när det gäller utseende så tror jag att det är väldigt mycket mer ovanligt att en pojke råkar ut för detta. En pojkes utseende är helt enkelt inte lika viktigt som en flickas, men blir därför inte relaterad till det på samma sätt. Detta lär flickor att bedömma oss själva utifrån, och dömmer oss utifrån. Vi blir också matade med reklam med mer eller mindre nakna kvinnor i tidens kroppsideal på ett mer påtagligt sätt än män. Inte konstigt att man jämför sig.

#36:

Vad skönt att höra.

#37:

Ja.. jag förstår att det nog finns en del som faktiskt har en sned bild av sin kropp och vill uppnå något som inte är hälsosamt. Och att det ligger en omtanke bakom när man vill påpeka detta.

Men det känns lite som att när väl en sagt så vid ett tillfälle så lär sig alla andra detta också - och nur har det nästan blivit som ett automat-svar. "Här tycker vi att det är fel att gå ner si och så mycket.. bla bla" och då utan att veta exakt hur mycket kroppsfett personen har på kroppen. Man kan ju faktiskt ha till synes en normalvikt men där det handlar om för lite muskler och för mycket fett på kroppen. Det är kanske inte så hälsosamt och personen som vill ha bort fettet kanske inte är så fel ute.

Vi kan ju inte bara titta på vikten och sitta här på ett forum och bedöma för det låter lite som att vi har rätt ideal och alla som kommer med 50-kilos-kroppar och vill tappa fett har fel. Det finns ibland ingen nyans. KiF blir som en egen värld med ett eget ideal. Men det kanske bara är jag som uppfattar det så? Svårt att veta exakt vad som får en att reagera och tolka som man gör.

julia61:

Efter det du berättat blir jag helt förfasad. Sånt sätter sig förstås väldigt djupt och att du har svårt att inte ta illa upp är fullt förståeligt. Kanske det på sätt och vis inte går att skilja på ett neutralt förhållningssätt där man bara pratar ett historiskt befolkningsperspektiv - och ett mer värderande? Kanske de går hand i hand? Och när jag tycker jag är neutral så blir ju ändå effekten att just du (och andra) blir träffade av att vara onaturliga eller nåt. Och då är jag ju jättedum trots allt. Det förmildrande är kanske möjligen att jag inte menar att överviktiga har gjort fel utan att de är offer för något större. Men det är kanske ingen tröst.

Jag vet inte.

Och jag inser att mina åsikter till stor del kommer sig av mina erfarenheter också. Har haft ätstörningar och har mycket dålig självkänsla. Står inte ut med att gå upp för mycket i vikt, jag upplever mycket starkt att jag inte duger då. Men jag känner inte att andra inte duger när de väger lite mer. Fast jag kan ändå tänka att det inte är det optimala för vår art, så att säga. Lite motsägelsefullt kan man säga.

Samtidigt är jag då intresserad på ett mer opersonligt plan, ett natur-perspektiv.

När vi talar om LCHF så har det ibland gjorts jämförelser med lejon och att de äter när de är hungriga och de äter sig mätta och de blir inte överviktiga. Äter man rätt blir man inte överviktig, kort sagt. Vi moderna människor (till viss del inklusive alla människor 10 000 år tillbaka) äter ju inte rätt. Så hur vet vi hur en normal människa egentligen ser ut? Och det är där jag tänker att om vi bara åt det vi är anpassade till så kanske vi inte hade varit överviktiga annat än väldigt måttligt under kortare perioder. Ur det perspektivet känns det som att våra kroppar idag är så påverkade av vår felaktiga kost sedan lång tid tillbaka och att vi helt enkelt är vana vid det sjuka.

Weston Price har ju kommit fram till att även utveckling av våra tänder och käkar blir helt annorlunda med modern västerländsk kost. Men vi är så vana vid att tänder kan växa snett och att barn behöver tandställning så vi tycker det är normal variation. Men det är det nog inte egentligen.

Och det anses vackrare med jämna tänder och symmetri än med sneda. Men om man sade det till en folkmassa så hade man ju typ diskriminerat de med sneda tänder.

Men icke desto mindre är nog sneda tänder ett tecken på att något är fel. Och fetma i befolkningen är nog också ett tecken på att något är fel. Och att de flesta ändå gillar smalare människor (som ett ideal) kanske inte är så konstigt? (Nu är jag dum igen.)

Men sen lever vi i en verklig värld som är som den är. Och då gäller helt andra regler. Vi anpassar oss. Och ingen vet var gränsen går för vad som kan kallas övervikt eller ohälsosamt. Och vad vi tycker är snyggt är olika.

Och vad jag tycker är bara vad jag tycker, till stor del färgat av egna upplevelser och problem. Det största är ju förstås om man helt och hållet kan se förbi det yttre - även när det gäller männniskor på TV eller andra vi inte känner. Att bara bara se personen bakom. Att vara helt fri från ideal och möta och se varje människa helt förutsättningslöst. Men vem kan det?

Förresten.. De som tycker det är dumt att tycka smalhet är det finaste - om de får välja helt fritt vilket utseende de själva ska ha - väljer de då att vara överviktiga? Där har vi kanske det personliga testet.

julia61

Jag vägde som mest 108 kg och är nu nere på 76,5.

Det jag skulle vilja säga är att jag önskar att jag, när jag började gå upp i vikt för länge sedan, hade fått kännedom om detta sätt att äta.

För då hade jag kunnat stoppa i tid och inte till slut haft så himla många kilon att gå ner .

De som man kanske tycker väger lite om man jämför med sig själv har ju turen att ha fått reda på denna underbara "njutarmetod" i tid. 

Men visst förstår jag dig - när man själv väger jättemycket känns det ibland övermäktigt.

Ge inte upp - det går!

Kämpar vidare med lchf, som jag anser ger bästa resultat och mättnadskänsla.

Jag är nog lite mer känslig när det handlar om idela och utseende fixering. Från min sida alltså!

Jag håller med om att om man blivit behandlad som jag har blivit över åren, ja inte undra på att man inte fixar vissa komentarer. Än om det inte är direkt till mig så suger jag i mig….synd.

Men jag önskar mest av allt att vi alla medmänniskor ser bakom fasaderna. Hur de än ser ut och ger varandra stöd på det sätt vi behöver det.

Ätstörningar är livet största och hemskaste utmaning. Varför, jo vi äter ju varje dag!! Vi får alltid våra största och hemskaste ögongodis/otäckaste saker uppdukade framför oss varje dag….Jag skriver vi för jag har ju naturligtvis ätstörningen i bakfickan hela tiden.

Efter dess många år av KBT för den har det mesta försvunnit. Men jag blir ju utmanade av mig själv varje dag.

Jag önskar vi alla kunde få vara som vi vill, om vi bara vet vad vi vill.

Kramar!!

#40

"Jag önskar vi alla kunde få vara som vi vill"

Tyvärr får vi nog ställa in oss på att vi inte "får" det

Jag har fått många kommentarer från olika håll genom min viktresa nedåt att "Men NU räcker det väl ändå!?" Trots att jag själv känner att det INTE räcker

Jag har börjat kontra med "näää guuud nej! Jag ska ner till minst 36!"