Vi omvänder vår omgivning :-)

Det är ett stort steg man tar, det är svårt att inte äta bröd och pasta och alla goda kolhydrater, men som tur är finns det många som experimenterar med nya livsmedel som kan ersätta allt det där som man saknar.

Det värsta är omgivningen, men med tiden kommer de också att kanske inse hur skadliga är kolhydraterna.

Min morot är att jag har slutat med insulinet. Jag Går inte ner... fort men vågen pekar nedåt hela tiden.

Jag älskar schnitzlar så jag hittade en blandning som fungerar istället för bröd.

Min man kör inte LCHF mest HCHF så jag testar mina påhittade recept på honom och det går riktigt bra 

När jag läste överskriften, så trodde jag att ngn hade dött…..

Jag känner ingen sorg över att inte få äta en slabbig pizza.

Mina vänner vet hur jag äter o jag har lyckats att påverka några att äta likadant.

Jag känner mig pigg o fräsch, den bullriga magen, likaså mitt sötsug är borta. Bara det gör att motivationen hålls uppe.

Ibland när motivationen ändå tryter, så kollar jag in detta forum + några andra o då blir man motiverad igen.

Just hur jag mår med LCHF gör att min motivation är på "topp". Har inte upplevt omgivningen som jobbig utan mer nyfiken. Blir jag brödsugen så bakar jag LCHF"bröd" och njuter nån skiva. Men pizza kan jag vara utan däremot njuter jag av kebabsallad utan sås nån gång ibland. Tycker rättikagratängen är helt jämförbar med potatisgratängen. Har några bloggar som jag följer där bloggaren kör LCHF dessa är inspirerande att läsa och man får nya recept och idéer, kanon tycker jag.

Man får helt enkelt värdera hur man mår mer än om man passar in eller inte:-)

Maria

Jag lyssnar på min mage och tänker på hur jag mådde förr. Det är motivation nog för mig.

Tack, tack för alla svar. håller med om att måendet är viktigast . Ska prova rättikagratäng, tack Lothar, har faktiskt aldrig ätit rättika, undrar hur det smakar.

Hämtar också motivation på detta forum, tack för att ni finns!!

Kollade nyss på nyhetsmorgon där Gunilla Sahlin presenterade sin bok "Vitt begär", synd bara att LCHF inte nämndes. Tror att många förknippar socker enbart med godis, kaffebröd mm och missar att frukt, pasta och bröd också är socker.

För en sockerberoende gäller också pasta och bröd!

Jag känner igen mig i det du säger - jag har känt mig fruktansvärt utanför, uttittad och socialt "konstig" pga min kost som jag inte kan kompromissa med (eftersom jag är sockerberoende). En klok person påpekade för mig att det mest sitter i mitt eget huvud, och de stunder jag lyckas släppa de tankarna så inser jag att det faktiskt är så - de flesta tycker inte att det är speciellt konstigt och låter mig äta precis som jag vill.

Jag kan förstå känslan. Den senaste tiden (typ ett halvår) har jag haft en rejäl motivationssvacka, trots att jag har en förstående omgivning och trots att jag fått glasklara fördelar av LCHF - gått ner 20 kilo, blivit av med migrän och ledvärk etc. (Förmodligen är omgivningen så förstående just för att förbättringen är så uppenbar för alla.)

En lite tjurig sida inom mig har muttrat att "men jag VILL idiotfrossa i kakor och pajer och allt vad jag får för mig! det var roligt!".

Ännu mer irriterande har det varit att när jag då har bestämt mig för att "ta ett återfall" och ätit allt det där jag längtat efter, så har det inte alls varit så gott som jag trodde. Torrt och slisksött på samma gång. blääääh.

Dessutom mår jag ju skit av avstegen. Den senaste månaden (då jag åkt rejält i diket) har jag haft migrän var och varannan dag, svullnat upp över 10 kilo, och hur magen mår ska vi inte prata om. För någonting som jag egentligen inte ens tycker är så väldigt gott.

Jag fuskade i lördags o åt ärtsoppa. Mannens älglag serverade det. Åt det samt drack punsch till. På kvällen ville ingen vara i min närhet för det luktade skunk om mig. GASLARM M A O…..

En liten historia:

Jag har en väninna som klagar hela tiden på att hon håller på att bli diabetiker, att hon är tjock och kan inte gå ner. Att hon känner sig ful och passar i inga kläder.

Jag säger hela tiden ta bort allt som är socker/kolhydrater och du kommer att se att du mår bättre och du går ner i vikt.

Hennes svar: Men jag tog bort sockret i kaffe och te 

Men hon bakar bröd varje vecka älskar pasta och pizza och det kan hon inte leva utan. Äter hela tiden bullar och annat.

Ibland känns det omöjligt att vända sin egen omgivning.

Jag läste i någon blogg som fanns någon länk endra i någon tråd här KiF eller Kostdoktorn som skrev om ett visst sorgearbete med att sluta med kolhydrater. Det var en jättebra text.

Jag har nog själv funderat och resionerat med mej själv även en lite bearbaetning av att jag inte äter längre äter spannmål.  Jag har väl kommit fram till att jag har två val.

Ett att äta enligt LCHF och må bra kunna äta mej mätt utan att gå upp i vikt eller

Två att äta som innan tidigare före LCHF tiden och ha en krånglande mage och gå sakta upp ivikt.

Med lite sorg så har valet varit att ha en funderande  mage och ha ett bra allmäntillstånd, istället för att avnjuta bakverk, pizza mm som är gott för stunden men medför en risig mage.

I början kunde jag åxå känna mig lite utanför… men nu - aldrig. Jag har ätit LCHF i ganska exakt 3 år nu, och nu ser man ju faktiskt att fler och fler minskar på kolhydraterna. Det börjar gå in hos fler och fler att det är KOLHYDRATERNA som är boven .

Det där med att fika… har jag mer eller mindre helt slutat med. Visst, en kopp kaffe med grädde i, men.. jag är ju aldrig sugen på nåt att äta till kaffet… så det är lixom inga problem längre. Alla jag känner vet ju efter dessa 3 år, att ska vi äta tillsammans, så är det som det är- de lagar mat där jag kan välja bort kolhydraterna. Är vi ute och äter så har jag aldrig någonsin stött på något bekymmer om man vill välja bort eller ersätta något i menyn.

Fortsätt du, det kommer att ge sig med tiden :)

Som jag förstår TS, handlar hennes sorg om maten som en viktig ingrediens i det sociala livet. Min erfarenhet av kostomläggningen och livet i stort är att jag före övergången till LCHF var mera fixerad vid maten. Jag var buffébordens skräck och ägnade mig inte så mycket åt människorna jag åt tillsammans med, utan behållningen var att kunna äta så mycket av det goda som möjligt, och sedan ligga utslagen av proppmättnad och därför ändå inte vara så värst sällskaplig.

Numera äter jag LCHF. Inte så många av mina närmaste vänner äter som jag, men jag känner att jag kan umgås med dem mycket lättare nu, eftersom maten, i fall sådan är med i bilden, inte är det som är huvudattraktionen längre. Själv tycker jag att det socialt sett snarare är till en fördel än en nackdel.

Alltså nu har det hänt, tog upp chile con carne ur frysen (som iför sig innehåller en del kh) jättegott, men jag måste naturligtvis äta vitlöksbröd till eftersom jag alltid ätit det tidigare. Ursäkta men det var jääätegott!!. Men sen blev jag jääättetrött(som tidigare) och fick magknip, samt att magen växte ett par storlekar. Känner igen symtomen. Har de sista 10 veckorna med LCHF varit pigg och "slank" efter maten, mår så bra. Två steg fram ett steg bak. Försöker att se det som en utveckling och inte som ett nederlag.

GUD  VAD SVÅRT DET ÄR ATT GÖRA FÖRÄNDRINGAR I LIVET!!

Hur klarar ni andra att alltid vara på banan? Hur tänker ni?

#14 Det första året gjorde jag avsteg ibland, bara för att jag ville. Tog en bit paj minns jag, hos äldre dottern. Vanlig pajdeg med vetemjöl och margarin. Fick jätteont i magen, fes som en gnu och fick diarre. Likadant när jag tog en chokladbit av min yngre dotter. Marabou mjölkchoklad. Magen svällde upp, jag fes som en idiot, och det luktade som om jag ruttnat inifrån … fniss… Då slog det mig att det där var inte värt det… hahahahaha.

Minorca,

Upptäckte (när du skrev) att jag aldrig hade något val eftersom jag anser att LCHF är så rätt och fysiologiskt riktigt. Tänker inte vända tillbaks trots "återfall". Det är bara så frusterande att det fortfarande är så okänt.

Jag ger sjutton i min vikt, nej det var inte helt sanning, men jag har ingen stor övervikt..men det bästa är att jag mår mycket bättre, framförallt är jag så pigg.

Skönt att kunna "prata"  med er på detta forum, men blev jätteglad när jag träffade en kollega i vanliga livet som också hade börjat med LCHF.

Hoppas du hittar flera som har hört om kosten. Jag har snarare tvärtom stött på fler och fler som har testat och är medvetna om det. En del är positiva, en del väldigt negativa men så är det ju med allt.

Min motivation är att kunna känna att jag trivs med mig själv och mår bra fysiskt, säger man att man är gluten allergisk kan ju ingen heller tjafsa emot.

Är dessutom köttoman och blir sur om jag inte får mitt kött :D en hemmagjord viltskavsgryta med blomkålsmos slår pizza med hästlängder!

Jag har försökt hitta alternativ till allt som jag åt förr, tyckte var gott och har svårt att avvara. Allt för att hålla motivationen och variationen uppe. Och faktiskt går det att byta det mesta mot fullt aceptabla ersättare.

Pizza - Pizza med LCHF botten

Paj - Med pajskal gjort på LCHF- vis

Hamburgerbröd - Finns recept på Mariannes blogg, supergott

Pasta/lasagne - Finns recept på LCHF pasta. Funkar jättebra.

Vitlöksbröd - Mariannes bröd med vitlökssmör och ost gratineras i ugn såå gott

Potatisgratäng - Rättikegratäng eller (ännu godare) Mariannes blomkålsgratäng

Mos - Blomkålsmos

Kakor/bullar/tårta - Finns massor med supergoda recept både här på KIF och på Mariannes blogg. De som inte äter LCHF märker ingen skillnad.

Panering - Panera med mandelmjöl eller/och parmesanost blir godare.

Våfflor/Pannkaka - Finns jättebra LCHF recept som blir jättebra

Chips - Ostchips i bakade i ugn eller micro

Ja som du ser finns inga hinder och inget man behöver avstå från ……bara tänka annorlunda

Min motivation grundar sig också helt och hållet i måendet. Dels på ett direkt vis - äter jag för mycket kolhydrater blir jag knepig i magen, får finnar och drar ofta på mig en förkylning.

Dels på ett indirekt vis. Jag ser liksom framför mig hur de där kolhydraterna höjer mitt blodsocker, orsakar inflammationer och ställer till allmän oreda i kroppen. Nästan som ett gift. Då vill jag oftast inte ha den där kakan/mackan/pastan längre.

Det känns alltså inte som om jag missar något, utan som om jag slipper något.

Precis så kände jag i lördags. Mannen i huset var sjuk, så han ville att jag skulle ha med skräpmat, dvs pizza hem efter jobbet. Jag brukar ta en kebabsallad/grekisk sallad, men denna  gång bad jag honom att koka lite ägg.

Så min mat i lör kväll var 2 kokta ägg samt brieost. Helt ok!

Hej!

Det kanske kan vara så att du bara simpelt känner lite sorg/ångest/glädje/otrygghet? Inte egentligen direkt mat-relaterat alltså.

Låter kanske fånigt, men jag har nämligen själv märkt att jag nog "tröståt" utan att veta om det förut. När jag hindrade mig någon gång, då jag inte ens varit hungrig eller blev mätt av att äta (kolhydratkost), slutade det med att jag storgrät i flera timmar!

Tror faktiskt att kolhydrater kan vara ganska känslo-dämpande, i alla fall för mig. Och om det blir dämpad/tråkig stämning kanske man vill "äta istället"? Jag vet inte! ^^

Jag tänker på att det är OK att ibland vara ledsen, utan orsak. Detta får mig, bland annat, att motiveras att inte äta skräp. Känns ju mänskligare att GRÅTA än att ÄTA.

Om detta på något sätt har med saken att göra!

Jag vet att mina vänner mår dåligt av att t.ex. småäta hela tiden. Alla äter vi ju olika! Du råkar bara ha hittat rätt, vilket kanske känns ovanligt i dessa dagar.

Du är inte ensam i alla fall. Fortsätt med det som känns rätt. :)

Hej och tack för alla svar!!

Nerdy, håller med att mat eller allt som man stoppar i munnen är otroligt känslomässigt.

Min gamla pappa som nu befinner sig på sjukhus har blivit så fixerad av kaffebröd, bakelser! Börjar förstå varför gamla människor får en "kick" när de äter sötsaker. Tänk alla gamla vid kaffebordet. Belöningssystemet triggas igång!!

Nu går det bra för mig!! Skiter i vikten. Mår såå bra!! Det tar tid att lära sig detta med LCHF! Försöker att testa olika bröd enligt Lchf för det är det svåraste att avstå ifrån. Efter tips från er har jag testat rättikagratäng..eller jag manipulerade min älskade make att göra hans otroligt goda potatisgratäng och byta ut potatis med rättika, det blev såågott! Han var mer avvaktande..jag ser det som ett projekt över tid.

Sorgen har gett vika(det jag skrev i rubriken), idag mår jag bra, men LCHF är två steg fram och ett steg bak.

Tack för att ni finns för att hämta inspiration