Ordentlig läkarundersökning rekommenderas som ett första steg, om det inte redan är gjort. I synnerhet om symptombilden inkluderar trötthet, ofrivillig viktminskning, aptitförlust, förändrade/kraftigt skiftande avföringsvanor. Allt för att utesluta elakartade förändringar i mag-tarmkanalen.

Därefter kan man med fördel focusera på symptomlindring mha. olika kostregimer.

Ja, det låter logiskt att ta det i den ordningen, hursomhelst.

Däremot de där andra symtomen du räknar upp. Stämmer inte riktigt på denna tanten. Hon är tunn.. en liten fjäder. Men jag tror inte hon är avmagrad direkt.. inte på ett problematiskt sätt. Såg henne i underkläder senaste gången för en månad sen ca.

Hennes aptit är det inte nåt fel på, snarare äter hon stup i kvarten, och blir hungrig direkt. Särskilt trött är hon inte heller - två hastighetslägen; full fart eller sover sött.

Vet inte om hon har problem med avföringsbiten, det återstår att förhöra henne om.

Kom på en sak till - att hon ju har haft nån typ av problem med tarmfickor förut, det är åratal sen det var på tapeten och länge sen jag hört henne prata om det. Det kan ju iofs också väl höra ihop med det andra. 

Föräldrarna bor en bit bort. Pappa är snäll och tar gärna hand om henne när hon är dålig, men det är inte lätt att handskas med henne… - och han vet inte hur han ska hjälpa henne när det gäller läkarkontakter o dyl. Så jag tänkte det nog är dags att hjälpa till. Se till att få en läkartid till henne och FÖLJA MED DIT. Skala bort 'svamlet' och ta fram basic. Så läkarna har en rimlig chans att hjälpa henne men också inte en chans att komma undan att hjälpa henne..

Hoppas fler av er vill komma med synpunkter. Nån som känner igen sig?? Som sagt - jag är novis, har aldrig själv haft dylika problem.

Tarmfickor kanske?

Jaa.. hon har ju då 'haft' det förut, som sagt.. Kan det gå över/läka förresten??

Skulle det kunna vara förklaringen till alltihopa, eller??

Förträngningar i magsäcken inflammation i gallgångar Störda tarmrörelser Brist på saltsyra eller enzymer…

Take your pick..

Behöver ju inte vara nåt allvarligt men en läkare som kollar ordentligt är nog vad ni behöver och inte mina gissningar

Säkert bäst du hänger med och är lite "besvärlig"

dufva - Ja, huga..    *laddar för att bli besvärlig* 

*

Själv har jag fasat endel för att det ska landa i det eländes c-ordet.

Cancer alltså.. Men kanske inte.. hon är ju pigg och liksom tämligen osjuk (än så länge), förutom då hon får attackerna. 

Men vad vet jag..?

Funderar hur det blir med näringsupptaget i en sån stackars mage. Men det får de ju kolla när jag 'kör in na'..

Aha…såg inte det. Men, ja det kanske kan vara en av förklaringarna…Jag vet inte sånt här direkt. Men, hade själv besvär i 10 år av dessa diverticlar, sen sprack tarmen. Var nog sviterna av Bullimin jag hade över 10 år.

Tror inte att det (fickorna) är förklaringen till allt. Men, se till att läkarna blir mer bestämda med din mamma ;))

#7 Åh, tack.. Bra att veta!

Jag skrev ju om tarmfickorna senare, inte i TS.. så inte konstigt du missade..

Vilket elände du haft då.. Stackars dig!

Hoppas verkligen du är bättre nu.

Lite underordnat kanske, men: Ser ju att jag missade helt i TS. Hon äter förstås också kött, fisk, fågel.. men det är väldigt snåla portioner med det. Mest av det andra på tallriken.

Grönsaker även i form av ärter och sallad, förutom kålväxter..

Vill inte skrämmas, men hittade detta (i aftonblaskan visserligen, men har läst ungefär samma förut):

Symptom som kan vara hjärtinfarkt:

Ångest, andfåddhet, illamående, matthet, allmän sjukdomskänsla, svaghet, svimning och svettning, buksmärtor.

Extrem trötthet under flera veckor kan förebåda hjärtinfarkt, framför allt hos kvinnor.

IBS kanske?

Min IBS har blivit mycket bättre med LCHF, Kommer direkt om man är på kålisarna för mycket.

Ont, gasig, illamående, smärta, täta toabesök mm.

Och så kan det ju vara någon bakterie/parasit också, eftersom det verkar gå i cykler. (Är ju ingen doktor, men av vad jag snappat upp här och där.)

Hoppas hon mår bättre snart!

#4

Hoppas det ordnat sig för din mamma! Ja, tamrficksinflammation kan gå tillbaka själv om man har tur. Har faktiskt själv haft den turen  (för första gången). Har ofta inflammationer och får äta antibiotika. Denna gången fick jag bara en massa gaser och knip/kramp i magen och försämrat allmäntillstånd. Kände inte igen "mina" symptom, som brukar vara kraftig smärta i magen utan väntade några dagar innan jag gick till dr. Sänkan visade över 150, men jag blev inte sämre som jag brukar bli utan antibiotika. Dagen efter var jag lite piggare och sedan blev det mindre o mindre ont.

Tack för era svar. Har funderat över samtliga..

*

Idag kom mor och far på besök. Mamma i god form. Efter diverse aktivitet skulle vi äta middag och hon började sitt vanliga prat kring 'vad kan jag äta och det här borde jag kanske inte äta'..

Alltså - läge att ta tag i 'ämnet'.

Jag hade förstått att det skulle bli svårt, men det var som att hälla vatten på en gås. Total förnekelse - "hon har ju inga som helst problem. Bara när hon äter banan". Banan!!?? Ingen av de gångerna hon blivit dålig på sistone, har någon banan varit inblandad! OCh hon pratar själv jämt om 'allt möjligt' som hon blir dålig av. Det blev komskt, på sätt och vis. Jag försökte verkligen resonera med henne, men nej, 'hon mår väl aldrig dåligt'.

Sen.. en kort stund senare, max en halvtimme efter vi ätit - vad händer?? Jo hon får sitt vanliga 'gasutbrott'. Det är inte min mening att låta raljant, hoppas jag inte gör det.. för det är allvarligt. Våldsamma rapningar - i ett i ett - och ja, även andra vägen.. ILLA! Och den här gången var det inte ens fråga om en allvarlig attack. Fortsatte i åtminstone en timme. Tanten uppträdde mer som en studsboll än som nåt annat.. och tjatade som en galning om att vi skulle gå på promenad.. Eh.. varför då?

Jag frågade henne - så vänligt jag bara kunde.. men kanske lät jag lite.. uppgiven åxå - om hon verkligen tror det där är normalt? Hon svarade inte.. flackade med blicken.. och började abrupt prata om nåt HELT annat.

Kanske nådde jag fram, kanske inte.

Om inte, så måste jag åka upp direkt hon blir dålig nästa gång. Och själv köra upp henne till akuten, typ även om hon protesterar. (fast hon är ju mer samarbetsvillig när hon kollapsar..)

Kruxet är att jag inte har bil och de bor 15 mil bort.

Ska fundera.

Kan inget om magproblem, men känner igen din mor från min far. Han anser att man inte ska berätta något alls för läkarna för då "hittar dom på en massa tok" dvs gör ordentliga undersökningar och hittar fel som dom vill åtgärda. Det innebär att han måste vara kvar på lasarrettet ett antal dagar.

Det krävs ibland att man struntar i diplomati och bara går på annars kan det spåra ur totalt. Skulle du kunna boka tid hos familjeläkaren när du har möjlighet att följa med oavsett om hon är sjuk just då eller inte. Du får kanske göra lite anteckningar om när du hört att hon varit sjuk och relatera till.

Hoppas du hittar en lösning, kanske tillsamman med din far.

Ja.. förstår hur du menar.

Men jag vet inte om misstro mot läkarna ligger bakom betendet. Pratar de så, så handlar det nog om annat. Kanske.. Eller?

Min mama är nämligen inte svamlig bara på det här området. Hon har alltid varit svår att prata med, nästan om vad det än gäller.

Nästa steg är säkert att ta kommandot. Jag vill helst slippa omyndigförklara henne om jag inte absolut måste.. men det handlar inte heller om bara henne. Pappa oroar sig, högt Blodtryck, ofta trött, lever med krislägen och blixtutryckningar, och hennes.. svammel.. Det är hur tydligt som helst att han känner sig fullkomligt maktlös.

Atmosfären, helheten, säger: De behöver hjälp. Men mamma liksom blockerar alla vägar.

Som sagt.. funderar vidare.

*

Tack alla för hjälpen att spåna. 

Pappa har stort förtroende för lasarettsläkarna (inte familjeläkarna) men när dom hittar fel och vill operera så tvingas han inse att han inte är lika ung längre och orkar allt som han gjort tidigare. Han tror att om man inte gör något så dör man antingen ganska snart och det är väl ok när man blivit så gammal eller också så går det över av sig självt. Han vill inte vara på lasarettet utan vara kvar hemma.

Jag fick skäll när jag berättade på akuten vad jag trodde låg bakom pappas smärtor (hade sett samma smärtor när han låg på avdelningen och vad personalen gjorde). Hade jag inte berättat hade vi fått vara på akuten hela natten och väntat på tid för röntgen. Nu blev allt fixat på ½-timme, men inte var han nöjd - "dom hade ju kunnat lagt in mig".

Skulle det kunna gå att prata med din mamma om hur din pappa mår av det här? När min svärfar absolut inte skulle till lasarettet lyckades jag övertala honom när alla andra försökt en hel vecka genom att berätta om hur dåligt svärmor mådde av att se honom så dålig och all oro och problem det ställde till för henne. Då fick vi köra iväg med honom