"Steg två: Förfäran

 Jag tror förstås inte på något så idiotiskt, absolut inte. Men att kolla på Internet kan väl aldrig skada?

Trodde jag, ja. Efter en halvtimme var jag alldeles uppskakad, efter en timme gick det runt i huvudet och när jag lämnade datorn efter två timmar var jag alldeles matt.

Jag började lite smått med att googla efter fel med fet mat, kolhydratsnål mat eller GI-noll eller vad det nu kallas.

Det dök upp en hel del argument, minsann. Det handlade en hel del om att fet mat gav hjärtinfarkter på löpande band, att man blir dum i huvet av maten - och alla vet ju att hjärnan behöver kolhydrater - och att det på det hela taget var en extrem kost som aldrig vetenskapligt undersökts, framför allt inte under lång tid.

Nåja, jag är en vidsynt människa. Klart att jag skulle ta reda på vad den andra sidan ansåg!

Då blev jag verkligen häpen. Jag hittade bloggar som handlade om den där maten - och matbilderna såg faktiskt rätt mumsiga ut - och några olika forum där man diskuterade.

Där fanns en massa motargument till alla de där invändningarna, en massa långa uppräkningar om att fet mat tvärtom var bra för hjärtat, och länkar fanns det också, och blablabla. (Av någon anledning var det mest killar som diskuterade sånt här).

Men allt annat! Där kan man snacka om folk med problem! Det handlade om folk som var helt knäckta, supertrötta, mådde illa…you name it! Hade inte folk förstoppning, hade de rakt motsatta problem - jag är inte särskilt känslig, men dessa ingående beskrivningar…ääk!

Allt på grund av denna "fantastiska" mat!

Till råga på allt - hade folk inga fysiska problem, så hade de psykiska! En del blev nästan mobbade för att de åt fet mat, i mataffären smög man med vad man handlade - jisses!

Nej, det där är ABSOLUT inget för mej. Ikväll ska jag ta en pizza."

LatMask!

Får rysningar när jag läser din hågkomst! Minns hur fullständigt tom i bollen jag blev pga kolhydratbrist! Visserligen TYCKTE jag att jag var  pigg, orkade dubbelt så mycket som innan viktnedgång på ca 15 kg, kunde knyta skorna, leka med barnbarnen på golvet,mm, MEN när jag läst professorena Rössner, Marcus mfl, SLV, DN:s Karin Bojs mfl förstod jag hur fel jag hade, var bara låtsasfrisk! Så det blev återgång till tidigare kosthållning. Som tur var hade jag inte kastat de gamla tantiga tälten, raskt packade jag upp dom ur säckarna till välgörenhet, slapp köpa nytt efter viktuppgången!

2009 fanns en tråd på KiF, vad gör ni med alla äggkartongerna, föreslår en litet modernare nu 2059, VAD gör ni med PIZZAKARTONGERNA, SOCKERPÅSARNA, MJÖLPÅSARANA OCH COLAFLASKORNA (2-liters), det blir ju berg bara på en vecka! Väntar på förslag till priser för bästa konstverk!

Smörälskare

Här kommer steg tre:

Steg tre: Rekognoscering

Trots allt fanns det en tanke som fortsatte att gnaga i mej - det verkade finnas folk som åt den här maten, mådde jättebra, gick ner i vikt, blev av med en massa hälsoproblem - men som jag förstod det var det väldigt få. De allra flesta hade bara problem, problem, problem.

Fanns det något gemensamt för de som mådde bra? Jag läste allt jag kom över. Bloggar, forum, allt. Det besvärliga var att de som mådde bra sällan skrev. Så småningom hittade jag en del gemensamma drag, även om det som inte stämde övervägde.

- De hade varit tålmodiga. Det som kallades "övergångsbesvär" och som kunde hålla på i veckor och månader hade genomlidits.

- Förvånande få hade "bara" överviktsproblem. Många hade problem med magen, med värk eller andra lite diffusa problem. Vården hade inte kunnat hjälpa särskilt mycket, men rätt sorts mat hade i många fall givit stor lindring. 

-  De lagade mat - från grunden! Jisses, här stod folk och gjorde egen buljong! Som i den där kokboken i fransk matlagning som jag köpte när jag var ung och dum och kär, och karln berättade att han älskade god, hemlagad mat. Det första receptet var just på en sån buljong, jag vill minnas att det började med ett "kycklingskrov" - vilket namn! - och slutade tre dygn senare med något läbbigt jox. Han var förresten rätt rund om magen, när jag tänker efter. Jag skickade med honom kokboken när han gick.

Det blir nog pizza ikväll också."

…och fyra:

Steg 4: LCHF light

"OK, jag tycker att det låter helt vansinnigt. Folk som äter så där är helt koko i huvet. No way!

Sen sitter jag trots det och dräglar över bloggbilderna. Det ser så jäkla gott ut! Tänk bara, en riktigt god räksallad med ägg och majonnäs!

Fast vänta nu - det skulle man väl kunna äta? I mitt fettskrämda lunchgäng är ju sallad det högsta heliga, ingen skulle reagera om jag hade sånt med mig. Varför inte prova?

Jag svängde ihop en sallad med massor av räkor och ägg, sallad och paprika, och så hade jag majonnäs med i en liten anonym burk, så att ingen såg att det var riktig majonnäs och inte lättvarianten.

Lunchgänget nickade gillande åt min fräscha sallad. De är rätt nosiga av sig och brukar ofta anmärka när någon har med sig något som inte är supersunt eller fettfritt. Fast till fikat blir det ofta kanelbullar, för då ska man unna sig!

Salladen smakade helt OK och jag blev behagligt mätt, och det var först ett par timmar senare som jag blev medveten om att något var fel. Det var massor att göra, och istället för att fika hade jag bara tagit en slät kopp kaffe. Nu var klockan framåt fyra, och det var något som var heltokigt. Det var min skrivbordslåda som var stängd.

Jag drog ut den. Det var min krislåda. Full med kex, godis, torkad frukt, allt möjligt som fick upp en på banan när hjärnan trillade ur vid tretiden.

Idag hade det inte hänt. Tankspritt knaprade jag på ett kex. Var jag så stressad att jag inte ens kom ihåg att äta? Nä, så illa var det inte. Jag skulle nog komma på vad det var så småningom. Om jag skulle ta en pizza ikväll?"

Här kommer nr 5:

Steg 5: Försiktigt provande

"Tja, jag dog ju inte av den där skvätten majonnäs till salladen, jag gick inte upp i vikt heller. Men det smakade gott! Liksom…runt…fylligt…mmm…mums!

Å herregud. Jag tycker om något som smakar RUNT och FYLLIGT! Det här är värsta utförsbacken direkt! Trehundra kilo, here I come!

Men… tänk om det var sant som dom där galningarna skrev? Att man inte blev fet av fett, utan av kolhydrater?

OK. min övervikt är väl inte enorm. Tio-femton kilo sisådär. Vete katten varifrån dom har kommit. Jag har käkat jättenyttigt i massor av år. Pasta - ja, fullkornspasta förstås!- (att den sen smakar som nåt bara hästar kan gilla är en annan sak) och fullkornsbröd, fullkornsbröd, fullkornsbröd. Dom där som HETER så mystiskt nuförtiden. Äntligen. Varför i hela friden döper man ett bröd till ÄNTLIGEN?

Mmf. I morron bitti ska jag bestämt prova på en klassisk helgfrukost: äggröra och bacon."

och nr 6:

Steg 6: Stormande förtjusning

"Det här är det allra underbaraste som har hänt mig! Jag går omkring med ett fånigt leende på läpparna hela dagarna, och jag får verkligen behärska mig för att  inte brista ut i en kärleksförklaring till god mat.

Sen så har jag blivit av med tre kilo på två veckor, vilket ju också är alldeles underbart.

Tack och lov att jag hade läst alla de där bloggarna och tipsen om god mat, och hur folk kan behandla en om man avviker från "den rätta läran"! Mitt lunchgäng skulle ha kastat sig över mig om de insåg vad jag håller på med.

Det gör de inte! De fattar noll! Eller rättare sagt, de tycker att jag äter alldeles förträffligt bra! Idag hade jag köttfärsbiffar med en avocado till, och alla nickade nådigt. Avocado är ju "rätt fett"- vad nu det innebär - och köttfärs som är så magert! De skulle bara veta vad jag stoppat in i den smeten: ägg, grädde och ost!

Det riktigt sorgliga är ju att många i gänget är ganska så mulliga och klagar på diverse olika krämpor. De skulle må jättebra av den här maten, men jag ligger lågt så länge. Någon missionär tänker jag inte bli!"

Steg 7: Baksmälla

"Å herre gud så illa jag mår. Jag står på benen, men mer är det inte. Nej, det är ingen SÅN baksmälla, tack och lov för alla som varnat för hur känslig man blir för alkohol. Jag har inte druckit en droppe, men det känns som dagen efter en riktigt, riktigt rejäl fest.

Jag som trodde att jag skulle slippa de där övergångsbesvären, som så många klagade över. I fyra veckor åt jag lågkolhydratmat och mådde underbart bra. Ibland kändes det som om jag svävade en halv meter över marken.

Det var verkligen svårt att hålla tyst, men nu är jag verkligen tacksam för det. Tänk om lunchgänget kunde se mig nu - och visste vad jag hade ätit. De skadeglada kommentarerna skulle aldrig ha tystnat.

Nu måste jag springa på toa. Igen."

Steg 8: Förvirring

"Vad i hela friden gör jag nu?

OK, jag har kommit över de värsta övergångsbesvären - men fy pest så jag mådde då! Jag är verkligen stolt över mig själv, att jag orkade äta vettigt och inte gick tillbaka till den kolhydratstinna maten.

Nu får jag beröm på luncherna igen: Ååå, vilken nyttig mat du äter, säger folk - och vi ser ju att du går ner i vikt! Jäpp, det ser de - men de fattar inte vad jag äter! Tänk att lite salladsblad kan förvilla folk till den milda grad!  

Jag vill verkligen berätta nu vad jag äter, men det kännns - konstigt. Alla tror att jag äter tallriksmodell/massor av grönsaker/supernyttigt. Jag äter inte frukt, det är det enda avvikande. Ska jag komma ut och berätta hur det är?!

Sån tur att det finns bloggar, forum, hemsidor där man kan gå in och bekänna: Jag är också som du! Jag äter lågkolhydratkost och mår bra av det! Tänk om jag vetat det här för några månader sen, då jag kollade runt och skakade på huvudet åt alla idioter!"

Steg 9:Tillbakalutat

"Nu har jag hittat min balans! Det känns väldigt, väldigt bra! Jag äter bra och vet vad jag ska svara om någon frågar!

När en av tjejerna i lunchgänget blev alldeles till sig över min låda med lax, gav jag henne receptet - och när hon förfasade sig över all grädde och alla ägg som ingick, kunde jag lugnt säga att den lådan hade jag ju ätit det senaste halvåret och mått bra av, och gått ner i vikt av.

Jag gör inget väsen av vad jag äter - jag är bara ett levande exempel på att man mår bra av den här kosten."

Det var den sista biten…

Putt

Den där historien är i stort sett bara rena rama sanningen, sådant är mitt liv med LCHF.

Tack för putten Andina!