Lycka till! Det viktigaste är att man merparten av dagarna äter som vanligt, dvs. LCHF. Något avsteg då och då är helt naturligt och helt ok, tycker jag. Det är de många små stegen i rätt riktning som är gör det hela, inte ett fåtal steg tillbaka. 

Om du som jag älskar sushi så kan jag tipsa dig om LCHF-sätt att göra det på i denna tråd.

Jag har inte provat okonomiyaki igen, men det blir nog till hösten.

#2 Tack för tipset! Har för mig att jag har ätit "omelett-sushi" nån gång när jag åt buffé och att det var riktigt gott.

Igår när vi skulle äta lunch så hände en rolig grej, med tanke på mina funderingar kring mina barn som jag beskrev i tråden jag länkade till överst.

Jag hade planerat att vi skulle äta resterna efter lördagsmiddagen, lövbiff med coleslaw och fetaost till oss vuxna och med potatis till barnen.

Först kommer dottern: mamma, kan jag äta fetaost istället för potatis? Det var inte så oväntat, men ändå blev jag förvånad. Hon brukar ju äta fetost OCH potatis.
Efter det kom sonen, den kolhydratälskande pojken: mamma, jag är inte så sugen på potatis, måste jag äta det? Utan att ha hört sin syster fråga samma sak. Jag trodde inte mina öron!

Kanske har det med att göra att det inte var nykokta potatisar och att det ju inte är det godaste, men det är ändå väldigt ovanligt för vår familj. Jag fick dessutom i sonen ett par bitar gräddost! :-)

Slutklämmen: "Kan jag äta detta till frukost i morgon?"

Vilken respons! Bara tacka och ta emot!

Det är tungt nu…går inge bra, vet inte om det är LCHF'andet eller om det är nåt annat.

Jag sover oroligt, vaknar mitt i natten och är orolig. Går upp nästan som i sömnen för att jag får för mig att det är nåt farligt som ska hända eller att det är nån som försöker ta sig in i huset.
Måste dessutom gå upp på toa minst en gång per natt. Inatt kändes det som att jag kissade i två minuter innan jag var klar. Sen likadant i morse.

Vet inte om jag äter tillräckligt…eftersom jag är ganska hungrig. Upplevde det inte så i början. Ändå är jag rädd för att äta för mycket. Är rädd för att bli lite blind, lixom "jag äter ju så bra mat nu så då kan jag äta ännu mera"

Huvudvärk har jag också…

Undrar hur det kommer att gå på träningen ikväll. Hoppas att jag orkar…

Japp, det var dagens gnäll.

men många äter mängder i början, det brukar rätta till sig så småningom, huvudvärk och orkeslöshet är vanliga omställningsbesvär.

Fortsatt tungt.

Jag dricker mängder! Går omkring och är törstig precis hela tiden, även om jag dricker så blir jag lixom aldrig otörstig. Provat med vanligt vatten och mineralvatten.

Träningen gick sådär. Känns som att jag har blivit jätteotränad helt plötsligt. Jag orkar inte lika mycket som tidigare.
Det som däremot är positivt är att jag inte får sådana där otäcka blodsockerfall under träningen som jag fick ibland tidigare med "vanlig" kost. Det är skönt att slippa dem, men det hade ändå varit gött att få tillbaka orken och kraften.
Jag blir inte heller lika akut hungrig efter träningen.

Eller så är det kanske så att jag inte ÄR bättre tränad än så här.  
Träningen vi kör på sommaren är nog något tuffare med löpning som uppvärmning innan den ordinarie träningen. Jag har kanske en lite för positiv tro på min förmåga

jag drack vansinnigt i början också, det går över! En kompis var orolig och undrade varför jag drack så, trodde jag hade diabetes…

#8 Å det kändes gott att höra! Första tanken var ju diabetes, även om jag egentligen visste att det inte var så.

Var inne i hälsokostaffären idag.

Det första jag ser när jag kommer in är ett helt bord med massor av varor på. På en skylt står det: "För dig som äter enligt LCHF".

I like!!

Där fanns både mandelmjöl, stevia, kokosnötsmjöl, suckrin, cocosfett  och lite annat. Jag var nära att köpa allt, bara för att jag blev så glad!

I förra veckan var jag i en annan hälsokostaffär och frågade om kokosnötsmjöl. Biträdet såg ut som ett frågetecken…kokos-vad? Näää det har vi inte…

Tur att vi har fler än en hälsokostaffär i min stad :-)

Nu är vardagen igång igen med jobb och skola för barnen.

Det är både en stor sorg över att sommaren är slut för denna gången och en sorts lugn över att att är som vanligt igen med rutiner som åter börjar rulla på.

Sommaren har varit väldigt bra tycker jag, trots lite för kallt klimat för min smak.
LCHF'andet tuffar på och jag tycker att det är skönt att jag inte har fallit tillbaka i mitt kolhydratfrosseri som jag var rädd för att göra.

Sommaren toppades med en resa till Mallorca med en kompisfamilj som inte äter LCHF, och som inte visste att vi äter LCHF.

Det gör de nu…

Om det är nån som vill läsa om hur det gick med LCHF på Mallorca så har jag skrivit lite om det här.

Varit och lämnat blod idag, första gången sedan jag började LCHF'a.

Var lite orolig innan för hur jag skulle reagera.
Jag har alltid mått bra efteråt så egentligen så fanns det väl inte någon anledning till att jag inte skulle må bra, men jag har märkt att jag nu för tiden analyserar så mycket kring hur jag mår!

Har jag ont i huvudet - omställningsbesvär
Känner jag mig lite stel i vaden - magnesiumbrist
Är jag på dåligt humör - ja då beror det också på LCHF.
Säger min man att han är trött - är jag på honom direkt: haaaar du ätit tillräckligt med fett idag?

Jag måste sluta upp med att analysera!
Man måste ju faktiskt inte alltid ha en förklaring till varför man mår på ett visst sätt och när man gör det. Så höll jag ju inte på tidigare.

Skärpning från min sida!

Min man har gett upp! Jag är faktiskt besviken på honom…

Efter tre månader så har han börjat äta bröd och ris igen. Han kände att han var tvungen.
Den första tiden gick det jättebra, han slapp helt sina problem som han hade med sin mage och vi mådde båda jättebra. Vi äter tillskott av omega3, magnesium och multivitamin.

Visst, det var lite tungt att träna men det skulle ju gå över läste man ju överallt. Problemet var bara att det blev bara värre och värre för hans del!

Från att ha varit en vältränad person som höll på med triatlon till en man som knappt kunde ta sig runt i löparspåret i 3 km. Som knappt kunde klippa gräset utan att bli yr och helt slut…
Så jag måste nog ändå säga att jag förstår honom, och min besvikelse är nog egentligen inte riktad till honom utan till hans kropp som inte fattar att det är fett som den ska gå på!

Ska det verkligen ta så lång tid innan kroppen ställer om sig? Eller kan det vara så att det inte funkar för personer som tränar?

Jag som har upprepat gång på gång för de som tvivlar att jag inte tycker att LCHF är en diet eller bantningsmetod, utan en sund livsstil som passar alla kroppar. Har jag haft så fel??

Känner mig ledsen och lurad…

Omställningsbesvär kan för en del sitta i i flera månader. Just vad gäller hård träning har jag förstått att det känns värre. Kanske din man skulle provat med lite mer kolhydrater till en början, men då inte från ris, mjöl och dylikt.

Jag förstår din besvikelse, men min vill inte ens försöka leva utan dessa livsmedel! Är det så att män är mer resultatinriktade, och därmed har mindre tålamod? Å andra sidan brukar de lättare få resultat av LCHF, i alla fall vad gäller viktminskning, men det kanske inte var din mans mål.

Kanske att han tänker om igen om han på nytt får besvär av "normalkosten" Då är det viktigt att han långsamt trappar ner på kolisar och lägger sig på en nivå som känns bra för honom.

Det är ju inget självändamål att folk i ens omgivning skall äta LCHF, men visst blir man frustrerad när man har människor omkring som mår dåligt och man känner sig övertygad om att de skulle kunna må bättre!

Hoppas på en nystart för din man.

Råkade börja diskutera LCHF med en kompis häromdagen, men det gör jag nog inte om.

Hon radade upp alla myter om LCHF: man måste ha kolhydrater för man fungerar inte annars, äter man inte kolhydrater så tas energin från musklerna osv osv och så slutklämmen: KÄRLEN SLAMMAR JU IGEN!!!

Mesiga jag lyckade bara kläcka ur mig viskande "jag vet inte om jag håller med dig faktiskt"
Sen bytte jag samtalsämne…

Hoppas att jag någon gång klarar av att gå in i en LCHF-diskussion utan att förlora. Jag vill ju faktiskt också bidra till matrevolutionen…