Jag har varit så glad att min nya kosthållning fungerar; jag går ner i vikt och jag har i princip inget sockersug längre. Men i onsdags svullnade min mage upp. Jag har sedan dess sett ut som om jag är gravid i åttonde månaden. Vad fan är nu detta då, tänkte jag. Är jag kanske gravid utan att veta om det? Men så vaknade jag idag med mensvärk, ett jävla humör och faktiskt också ett sug som liknar sockersug. Inte ett okontrollerbart sug, men dock ett sockersug.

Det är ju fredag idag och då är det obligatorisk chockladmousse och pizza som gäller här hemma. Givetvis enligt LCHF-regler. Så det är alltså ingen fara med mitt sockersug. Jag har varit och handlat allt jag behöver för fredagsmyset. Givetvis och i vanlig ordning har jag varit vansinnigt förbannad och irriterad hela dagen. Precis enligt mina vanliga pms-besvär; skulle vilja klappa till alla som står i min väg. Det kan vara en sådan sak som att en vän vill träffa mig över en kaffe, vilket under PMS:en kan få mig att tappa fattningen. "hur understår du dig att be mig om en sådan sak när du ser hur stressad jag är" tänker jag. Hur jävla muppigt är det inte att ta ALLT och även vänliga vänners omtanke personligt och som en förolämpning?

Min PMS verkar gå ut på att jag blir en kvinnlig version av Gösta i "Vi hade iallafall tur med vädret" DVS jag blir stressad, sur och vill att allt ska vara perfekt i min omgivning. Som exempelvis just nu så springer jag runt i lägenheten och är irriterad för att jag är så ofokuserad på det jag ska företa mig. Planen är egentligen enkel: jag ske bara städa upp, fixa fredagsstämmning och laga finmiddag. Men det går inte för jag har PMS och är sjukt förbannad samtidigt som jag är ur fokus. Jag kan inte ens fokusera på ett enkelt samtal, utan blir förbannad på personen som vill prata med mig. Ska det behöva vara så här 20 år till bara för att man begåvats med "det andra könet".

Jag trodde att jag skulle bli av med min PMS nu med den nya kosthållning? Men icke! Jag känner mig mer förbannad än jag någonsin gjort vid PMS.