Jag är ensamstående mamma, eller enastående är nog ett bättre uttryck, jag började mitt första heltidsjobb när jag var 14 år, det finns mycket att berätta om det slitsamma liv jag haft, utan att någonsin få hjälp med vare sig praktiska eller ekonomiska otroligt snäva gränser. Nu när jag är pensionär och kan se tillbaka så tycker jag själv att jag varit väldigt duktig men visst har jag många gånger önskat att få uppleva lite omtanke och åtminstone någon gång en uttalad beundran över att jag klarat upp min situation.

Men, så inser jag att vi är väldigt många som klarar alla livets svårigheter och det kommer du också att göra.

Du har ju dessutom en bra kille att luta dig emot. Du ger ju av dig själv, därför blir du uppskattad på jobbet, samma gäller privatlivet. Vet ju inte hur gammal du är, men jag tror faktiskt att utmaningarna som man tror sig klara av, det brukar visa sig att man klarar just det, och det är det som stärker. Den egna självkänslan växer.

Ja du har rätt, jag har en känsla av att jag kommer klara av detta. Men jag är rädd, väldigt rädd (övervinna rädslan jaa.. :))

Med dina ord så fick jag insikt att jag är rädd att jag skall "åka i diket" som jag gjort förr när det blivit svårt, bli destruktiv och fly från mig själv. Nu är det dock annorlunda och jag står kvar, men allt detta är nytt och otroligt skrämmande. Det är även en bra inspiration och bra påminnelse att många har/haft det värre än mig.

Jag är 21 år och har gått igenom mycket, fast oftast negativa saker, jag har valt att skaffa mig ett positivt och roligt liv, det är facinerande och åter igen skrämmande. Det jag jobbar på nu är att få bort alla negativa tankar som leder mig oftast till handlingsförlamning eller flykt.

Det jag funderar över är vad jag skall lära mig utav denna utmaning och om jag förstått budskapet eller om jag kommer gå igenom samma "läxa" igen…

Jag förstår din tanke med att önska att man fått en uttalad beundran eller beröm, för jag tycker det är väldigt viktigt. De är ord som man kan återkomma till när det är svårt och finna tröst i för att fortsätta i den kamp man befinner sig i just då. Det är något jag har förstått är väldigt viktigt för mig.

Vad är det du gör förutom smycken som du nämnde?

Jag har varit hos min pojkvän nu under juni och juli månad, framför allt för att få distans till allt och rensa tankarna. Sedan vart jag fullständigt utmattad, så jag har haft semester här. Första tiden sov jag mest, och åt, kanske orkade gå o träffa någon ny vän sådär. Nu de två senaste veckorna börjar jag komma igång igen och det känns underbart!

Jag är väldigt pysslig av mig, har i hela mitt liv målat tavlor. Men nu har jag funnit fler områden att vara kreativ. Det är de enda stunderna jag kan vara helt fokuserad, vara lugn och i "nuet" med mig själv, det är när jag skapar.

Jag tillverkar smycken utav de pärlor jag hittar i butiker eller kanske något fint på tradera, har fått ihop en liten samling nu :)

Målar tavlor eller skissar, sedan om det finns möjlighet så håller jag på med mosaik eller skulpterar.

Sy kläder, inreder/ändrar gamla möbler till ngt nytt.

Klipper och färgar hår är väldigt kreativt, men inget jag vill jobba med, kom jag fram till när jag gick utbildningen.

Sedan älskar jag att spela datorspel, dock är det inte lika rogivande att skapa någonting som bara är en digital vara (förutom fotografier)

Men spelar spel på Facebook och har fastnat för ett där man skapar en liten rolig park :)

Det är det jag gör nu, för att skingra tankarna och bli lugn :)

Det låter som om du skulle komma till vad som kallas för Stenmässan i Göteborg ungefär veckan före påsk varje år. Där finns att köpa hur mycket som helst av sånt man gör smycken med. Jag brukar vara med och hjälpa till där för att jag har vänner som är medlemmar i geologiska föreningen som anordnar mässan, det är alltid full rulle, grunden är det geologiska intresset så man kan få en föreläsning och se ovanliga stenar osv.

Annars gör jag också en del smycken, har hållit på till och från nästan alltid, syr lite, mest på maskin, det mesta av gardiner, soffkuddar och överkast, några kassar och dukar. Brukade sy kläder förr, men det är inget behov av det numera när barnet mitt är utflugen sedan länge.

Det där med att vara kreativ är lite underligt, jag som alltid finner på ett sätt att lösa praktiska problem har en dotter som knappt kan sy i en knapp. Men än så länge finns ju jag som kan hjälpa henne och det är ju bra att behövas.

I min gamla dator hade jag nerladdat Tetris (som jag älskade) och en gammal variant av spindelharpan men i övrigt är jag inte särskilt intresserad av sånt.

Ursakta min ignorance … vad ar det for arbete dar man kan 'anstalla' na'n utan att betala dem och utan att ha na't slags kontrakt? Finns det ingen laglig instans du kan vanda dig till? Det hela later helt barockt i mina oron. Och av vilken anledning stannar du kvar som o(be)lonad arbetskraft? Har jag missat na'n information som forklarar det hela?

#6 Jag undrar detsamma! Företaget har agerat fullständigt åt pipsvängen och de borde få en rejäl läxa utav detta. Funderar på att gå till pressen med det eller ansöka till ett program de har i Danmark som är detsamma som "Plus".

Jag gick dit för att jag var rädd, antar jag. Jag försökte göra min röst hörd hos chefen, men när jag blev ignorerad så tänkte jag "jag fortsätter att sköta mitt jobb och försöker hitta en annan lösning"

Det hjälpte att prata med mina arbetskollegor, alla vart helt chockade och undrade också varför jag åker till jobbet, men de stöttade mig otroligt bra och Claire, en medelålders kvinna från Irland hjälpte mig att konfrontera min chef, tyvärr hjälpte det inte så långt just då, men det kändes bra att få någon reaktion iaf.

Till sist så blev som sagt hälsan påverkad och då fick det vara nog. Jag fick ingen reaktion när jag inte kom till jobbet heller, utan det var när jag började ringa runt och ville få reda på fakta och vad f*n som pågick.

Kanske kan vara en idé att polisanmäla händelsen…

#5 Ååh, Stenmässan säger du? Låter intressant!

Har alltid varit intresserad av kristalstenar med alla dess egenskaper och de är otroligt vackra att titta på om inget annat :)

Haha, ja den kreativa biten är en lustig egenskap, emellanåt kan det vara otroligt jobbig när jag känner sig inspirationslös eller klättrar på väggarna för man inte kan fokusera sig kraft på något :)

Men problemlösning är det ett väldigt bra redskap :)

Brukar också sy på maskin, men har inget ordentligt ställe att vara på så den står oftast och samlar damm medans jag broderar dukar istället. Min dröm är att skaffa antingen en stor och ljus lägenhet när Joakim och jag kan ha varsitt hobbyrum, eller ett lagom kärt hus där vi kan slå oss ner och pyssla med allt vi har lust till och som hör husunderhållet till :)

Vet du förresten om fler mässor som man kan gå till som har med typ smyckestillverkning osv och göra? :)

Får tillägga att igårkväll grät jag när vi gick och lade oss. Alla tankar hit och dit blev för mycket och jag var tvungen att lätta på trycket.

Joakim började med "Inte för att vara sådan, men är kaffekokaren avstängd?"

Då började jag skratta och svara att ja, den är avstängd.

Sedan kunde jag prata om vad jag kände och han låg och lyssnade, så skönt :)

Det jag känner är en röst inom mig som tyst med bestämt säger "Ta det lugnt, du skall bara vänta.. allt händer som skall hända och det kommer gå din väg, Du måste lära dig att vänta"

Åååhååhååhhh!!! Att vänta på att saker bara ska ske av sig själv är det svårtaste jag någonsin stött på! Hela mitt väsen blir tokigt av vansinninga föreställningar och orosmoln som skulle få turning torso att luta 90 grader.

Men jag tar ett andetag, och litar på denna inre visdom. Och samtidigt skicka en bön för att jag verkligen överlever detta året rent ekonomiskt..

Som tur är så har du nu ett kontrakt, vilket betyder att du nu kan gå till skat och sedan får du ett danskt personnummer på ca 20 minuter. Ta med anställningskontraktet och legitimation. Du får ett papper direkt när du är där.

Ta sedan med dig det, samt leg och kontrakt och traska till vilket bankkontor du vill och be om ett bankkonto. För mig tog det ca 30 minuter sen var det klart. Jag skulle rekommendera att du väljer samma bank som du har i Sverige om möjligt eftersom flyttning av pengar oftast är något snabbare då.

Säg till om du behöver hjälp

Allt det har jag redan fixat. Grejen som blev problem var att jag behövde först skaffa danskt personnummer för att kunna skriva något kontakt!!

(Det var vad de sade iaf) Sedan gick jag in på Skats hemsida och läsade så gott jag kunde. där fanns en blankett jag skulle fylla i.. visserligen var den för är 2010 men körde på det ändå, behövde dock chefen för att fylla i de uppgifter jag inte kunde. Det tog tre veckor innan jag fick det pappret och då hade han inte fyllt i allt, fick be den andra butikschefen (finns två) och krävde honom att hjälpa mig, jag passade på att även få honom att skriva ut ett intyg eftersom det kunde hända att de skulle fråga om det. Dumt nog så kopierade jag inte det..

Så tog det tre veckor till innan det hade skickats hem till mig och då sprang jag direkt och sade att jag fått mitt CPRnummer och kunde slutföra kontraktet. "Nej, det är bättre att vi väntar till du har bankkonto också för annars kan vi inte betala ut din lön"

Ok tänkte jag, det var väl så det funkade. Men iom jag jobbade natt så fick jag vara vaken i 24 timmar. När vi väl kom till banken så hade jag glömt mitt pass och det skulle kosta 300 kronor att öppna ett konto. Jag har Swedbank men valde Danskebank eftersom företaget har skrivit avtal med den banken, samt att mamma hade upplevt att överföringen från den banken gick snabbt (en dag)

Det tog en vecka till innan jag fanns ork och tid att gå till banken igen med passet i högsta hugg, valde ett annat kontor mer centralt och då var det inga problem, jag hade med mig alla papper. Det som fick mig att bli smått frustrerad var att man inte fick sitt konto direkt (som i Sverige) utan jag var tvungen att vänta på att blankett skulle bli hemskickat till mig så jag kunde skriva under det och skicka tillbaka och sedan vänta på mitt kort och uppgifter. Jag skulle även har ett NEMkonto för att kunde deklarera sedan.

Själva skickandet tog1½ vecka, sedan + 1 vecka för att få kortet, men kunde inte logga in på internetbanken. Fick åter igen gå till kontoret och fråga varför, då fanns det tydligen fler papper som skulle skickas hem till mig bla "nyckelkortet" med koder för att logga in på internetbanken. Jag bad om att få mitt kontonummer och det fick jag. woho tänkte jag!

Nu mailade och smsade jag båda cheferna mina uppgifter, men fick inget svar. Det hade gått snart 3 månader, till slut fick jag tag på den ena och frågade vad som pågår och att jag behöver lön och mina uppgifter är klara och frågade om han fått dem.

"Ja, men vi måste få klart kontraktet innan vi kan betala dig."

Jaha, hur lång tid tar det då?

"De har så mycket att göra så det kan ta två-tre veckor och förmodligen längre eftersom det varit problem med andra anställda att få det i tid"

Då föll mitt blod från huvudet ner till fötterna och hoppet försvann inom mig.

Försökte ännu en gång påminna om att jag inte kan låna mer pengar, att jag snart inte har råd att ta mig till jobbet, att detta känns väldigt obekvämt och väldigt opålitligt (och allmänt förj*vligt)

Svaret jag fick var att han inte kunde hjälpa mig och började sucka och klaga på "de på kontoret som är så långsamma"

Det var då jag berättade för pappa hur allt gått till, vad jag sagt och vad de sade, då gav han mig tips och hjälp för hur jag skulle gå vidare för nu var jag verkligen vilse. Det var då jag fick reda på att vi hade en tjej som var representant för Facket som skulle se till att kontrakt, lön och dyl fungerade bland personalen och av någon anledning hade hon missat mig. Hon lovade att hjälpa så mycket hon kunde men även hon medgav tillslut att det var väldigt svårt att få dem att göra någonting. Det var som sagt tillslut pappas samtal till högsta chefen som satte fart på det hela och då hade det gått ungefär två veckor till… och det var sedan som jag gav upp att ens åka till jobbet efter allt detta.

Innan allt detta hade jag frågat de svenska kollegorna hur de gjorde för att skaffa CPR och bankkonto och vad jag behövde tänka på. Ingen kom ihåg, det tog lång tid och ganska krångligt, men det kom inte ihåg och kunde inte hjälpa mig utan hanvisade mig till chefen som heller inte hade en susning. Så ja.. jag sökte ju på internet också och där fann jag iaf vilka uppgifter man skulle skicka och vad man skulle tänka på, men ja.. vart inte helt klar över allt så.. bad mamma om hjälp också och hon gjorde så gott hon kunde för att tolka papperna och vad som behövdes göra. Det hjälpte men Cheferna lyckades ändå dra på sig för att göra någonting.

Det som stör mig mest var att jag fick reda från tjejen från facket att de skulle sagt till mig efter en månad att jag inte kunde tillbaka förrän kontraktet var klart. Men det hade jag ju inte fått reda på så det var ju därför jag kom tillbaka och fortsatte jobba, jag hade ingen vetskap om hur det låg till. Det är visserligen ingen ursäkt eftersom jag borde ta reda på det men.. och andra sidan visste jag inte att jag skulle fråga efter någon sådant mer än vad jag kunde göra bättre på jobbet och fråga om de fått mina mail, samtal eller sms..

Men som du säger så är det nog mycket effektivare och snabbare att åka dit personligen. Att fylla i uppgifterna till skat gjorde inget att det tog tid eftersom de kom ut med blanketten för 2011 som jag egentligen skulle ha och då gick det snabbare, det var mest banken som tog sådan tid och därav med kontraktet försenat. Dock kan jag inte se varför båda uppgifterna vart tvunga att vara inne samtidigt, de behöver väl bara CPRnummret för kontraktet och sedan kontonumret till lönekontoret?

Det var det dummaste jag har hört. Varför skulle de inte kunna skriva kontrakt, alternativt ge dig ett anställningsintyg? har du det och leg får du CPR nummer direkt av skat. De finns en bit ifrån Bella Center och det är bara att traska dit och ta en nummerlapp. tar ca 20 minuter.

Du kan sedan gå direkt därifrån och till banken. Det tog 20 minuter för mig (nordea i båda länderna) Det kostade ingenting och dom var väldigt hjälpsamma.

Nu jobbar jag på ett företag som är vana att hantera en person som flyttar direkt in i landet för att jobba där, så de visste exakt hur allt gick till och hade t.o.m. satt undan arbetstid för att göra detta. Jag tycker att det är konstigt att ditt företag inte skulle känna till rutinerna eftersom jag vet att det jobbar en hel del svenskar på 7/11 på h bangården.

I vilket fall som helst så måste du få möjlighet att får det retroaktivt.

Är det ett stort bolag?

Jag tycker också det är konstigt att det inte gick att skriva kontrakt när jag väl hade mitt cprnummer eller var tvungen att hänga efter chefen för att få intyg.. men för stunden varjag bara glad att någonting hände ..

Och jag tyckte också det var konstigt att de inte hade rutin för det hela. Jag har ingen aning vad som händer bakom kulisserna där, men en annan förklaring jag fick var att efter de öppnade butiken efter en totalrenovering så var det så mycket personal som blev utbytt och till så mycket folk att det blev kaos, men och andra sidan var de tidigare cheferna kvar.. så ja.. jag vet inte men det känns riktigt skumt.

Ja, det är ett stort bolag vad jag har hört iaf. Det dem sagt är att "det är den störta butiken i hela Europa" iaf rent omsättningsmässigt, men om de hanterar saker och ting såhär börjar jag undra..

Vad ar detta for stalle? Det maste ju finnas na'n som ar ansvarig. Tala om for de som ar ansvariga att du ska prata med lokaltidningen och en tvreporter och beratta hur de behandlar dig … det fortsatter ju … de far nog fart under fotsulorna och kommer springande med allt du behover …

Ja klart det är någon som är ansvarig. Vad jag vet så är det DSB som är huvudmannen, 7/11 är franchieer företag eller hur det nu stavas. Men DSB är ju påväg mot konkurs och skall köpas upp av ett annat bolag, (eller hur det nu låg till)

Men absolut, de behandlade inte bara mig illa utan även andra arbetskollegor. Ett exempel var en tjej som jobbar väldigt mycket, väldigt bra och visade allt för att avancera och bli "Koordinator" Teamledaren för det pass man har.

Hon var så stressad och fick sällan en blund i ögonen då chefen alltid ringde henne och bad henne komma in extra för han visste att hon ställer upp. Till sist började hon blöda från öronen och kunde inte stå upp pga av balansen vart påverkad och mådde otroligt dåligt. Hon ringer in och berättar att hon inte kan komma till jobbet på några dagar efteraom läkaren finner det farligt.

Chefens svar? "Ta mer medicin istället så du kan arbeta, vi har ingen annan som kan ta ditt pass"

Som tur var åkte hon inte in och jobbade när det var som värst, men hon var riktigt upprörd över det hela men försökte ändå tänka att " det är inget personligt mot mig utan han måste själv vara väldigt stressad"

Jag har själv fått samma svar när jag fick arbetsskada i handen och behövde åka hem för jag inte kunde röra den. Ta mer medicin.  *skaka på huvudet*

Jo jag skulle väldigt gärna gå till pressen med det, men vet inte hur man går till väga och vill gärna vara anonym då faktiskt.. men absolut, de skall inte få komma undan så lätt och de skall framför allt inte fortsätta med detta!

Kontakta Janne Josefsson på SVT 1. Det är han som gör Uppdrag Granskning, dom gjorde ett program om hur norrmännen (i Oslo) behandlar svenska ungdomar som vill vara arbetsamma - både på arbetsplatserna och inom bostadsmarknaden är det gott om struliga/stygga norrmän som inte vill visa respekt emot svenskar alt. - tjäna svarta pengar.