Jag tycker man lär sig efter ett tag vad som är bra, bättre, dåligt, sämre osv mat och då behöver man inte läsa innehållsförteckningar hela tiden.

Dessutom har jag läst på så mycket att jag är rätt övertygad om att teorin bakom LCHF är det rätta för kroppen, så precis som jag inte röker försöker jag att äta så rätt som möjligt. Även om det ibland kan bli valda/planerade snedsteg så är jag medveten om vad jag gör. Och jag tror det hjälper att "orka". (Fast jag har ju bara hållit på i drygt ett år, så jag kanske kommer tycka annorlunda i framtiden … )

Kul med svar fast jag fumlade med mitt inlägg.

Vad inspirerar dig att fortsätta så länge? Ett år för mig är jättelångt. 

Det är inte svårt alls om man är sjuk och inte vill bli sjuk av sin sjukdom! Hm, det lät lite lurigt men jag har blivit av med flera mediciner och märker på diverse mätvärden att jag är friskare nu än jag var för tio år sedan. Jag har ätit LCHF i ca sex år och GI flera år innan dess, jag är relativt strikt ill vardags men tillåter mig att smaka på "förbjuden frukt" ibland annars skulle det inte gå. Bara att jag vet att jag kan unna mig gör att jaginte har det behovet så ofta, jag skipar alltså pekpinnarna det fungerar för mig.

Det var ett bra tips. Det är nog det jag fastnar för också. Att man aldrig mera får äta en viss sak tex men det är nog bra att tänka så i början så att man blir av med sockerberoendet.

#2 För det första har jag alltid varit intresserad av näringslära, så jag tycker det är kul att leta information och läsa och lära mig mer. Så från att ha startat med ren nyfikenhet på vad LCHF betyder, har jag nu satt som mål att försöka upplysa andra. Då hjälper det att föregå med gott exempel och leva som man lär 

Något som jag tror är jätteviktigt är att formulera för sig själv anledningen till att man vill äta på ett visst sätt (eller träna eller vad som helst egentligen), och påminna sig det hela tiden. Det hjälper en att hålla fokus. (Sedan kan man ju ändra anledning om det skulle behövas - Jag började för jag trodde LCHF skulle vara ett bra och trevligt sätt att bli av med de envisa trivselkilona jag har, men ju mer jag lärt mig desto mindre viktigt är just det målet (tur för de är fortfarande envisa ) och nu är mitt mål att se till att min kropp håller sig frisk 'tills jag dör'.)

#3 Håller med om att man bör skippa pekpinnar. "Aldrig mer" tänket tror jag är en stötesten för många. Då är det bättre att göra medvetna val. Å andra sidan, är man beroende så måste man acceptera att det finns vissa saker som är "aldrig mer" och kanske hitta andra alternativ.

Nu har ju jag bara ätit lchf i ett par månader, så jag vet ju inte hur jag tänker om ett år eller tio. Vad jag däremot kan säga redan idag är att både psyket och kroppen mår betydligt bättre än innan. Jag antar att det beror på hur du vill må, och hur du mår av de olika kosterna du kan välja mellan. Personligen så är jag inte intresserad av ett liv där det jag äter får mig att må dåligt. Jag är inte heller intresserad av en kost där jag är "förbjuden" att äta saker, vad jag äter är mitt VAL och jag väljer det som får mig må bra. Precis som jag gör med allt annat i livet, eftersom jag anser att det är upp till mig att skapa ett så njutningsfullt och bra liv som möjligt. Vad du än väljer så måste du ju välja det för att du mår bättre av det, om tvång får dig må dåligt så kanske du ska prova vara mindre strikt och äta några pizzabitar om du vill någon gång ibland tex. Men hur du än gör så är valet ditt och konsekvernserna likaså. :D

Lycka till!

Tackar. I början för flera år sedan så var det för att gå ner i vikt men idag vet jag att visst jag kanske går ner i vikt men nu gör/skall göra (för tusende gången) för magen och tarmarnas skull. Går jag ner i vikt så är det bara en bonus.

Ja, jag tror att vad man än väljer i livet så måste man välja det av rätt skäl. Det gäller att ställa sig de rätta frågorna och få den rätta känslan. Du har förändrats sedan du först började och då kanske du behöver en annan anledning till att fortsätta än vad som fick dig att börja. Vare sig du eller livet är hugget i sten, så att säga. :D

Precis. Nu väljer jag det för magen och tarmarnas skull. Vill inte ha dålig mage längre men rännandes 5-7 gånger om dagen.

Bra, då vet du ju varför du gör det. För att du mår bättre och det är väl värt betydligt mer än att kunna äta vad skit som helst. (ursäkta uttrycket). Sen är det ju upp till dig hur strikt du behöver vara för att fortsätta må bra. Jag äter strikt en normal dag, under 20 gr. Men en del dagar äter jag mer grönsaker och då kommer genast suget efter mer och magen blir orolig och uppblåst. Nu vet jag ju det så då blir det bara en, eller två dagar någon gång ibland sen har jag fått nog av det. Det är så mycket skönare utan sug och med en lugn mage. Jag har provat att ta ett par pizzabitar och det har funkat bättre, men ger mig en lite obehaglig mättnadskänsla, så jag gör hellre en lchf-pizza. Som sagt, vad som funkar för dig är det bara du som vet. Lyssna på kroppen och känn efter hur olika mat får dig och magen att må. :D

Tack. Crinalina.

Jag tycker det är enkelt att hålla fast vid LCHF - just därför att 'konceptet' är så enkelt (efter den första perioden när man får ändra tänket). Man tar ju bara bort, liksom. Kvar blir animaliska proteinkällor, mejeri och grönsaker.

När man väl har vant sig, så blir det ju krångligt att 'avvika'. Som med alla andra vanor - normalkosten är också en vana. 

Det går snabbt att handla. Matlagningen kan hållas ungefär hur enkel som helst. Om man vill går det förstås att engagera sig mer, vidga antalet livsmedel och tillagningsmetoder. Låta varje måltid bestå av fler rätter/tillbehör, e t c.. Men man måste inte.

Och förutom att det är enkelt, så maximerar man sin hälsokvot.. eller hur man nu väljer att uttrycka det. Om jag inte åt LCHF, så skulle hälso- och viktproblemen skena iväg till jag vet inte vad. Viktigaste skälet.

Jag har hållit på i snart 7 månader. Ibörjan handlade det bara om vikt men det gör det inte längre. Det handlar om att må bra. Att ha en balans i hela kroppen (fysiskt och psykiskt). Äter jag rätt så mår jag bra. Trillar jag dit på sockret så mår jag dåligt. Dels för att man får ångest över att man fick ett återfall, det är ju faktiskt det som det handlar om ifall man är sockerberoende som jag, men mest faktiskt rent fysiskt dåligt. Blir mycket mer rastlös och lättretlig. Humöret svänger och jag känner mig faktiskt ganska eländig. Sen jag började med LCHF och blev abstinent är jag lugnare, gladare och mer harmonisk. Därför är det inte heller svårt att hålla sig kvar vid rätt mat. Det är så här jag ska äta. Det är det här jag mår bra av. Hade nyligen ett rejält återfall och det var TUNGT att komma på spår igen. Det var helt enkelt inte värt det. Jag försöker lära mig mer om tolvstegsprogrammet. (tips- http://www.faa.se/). Där finns en mening som återkommer lite överallt. "En dag i taget" Den håller jag fast vid när det blir för svårt. Om jag tänker att jag ska aldrig mer äta glass, aldrig mer smaka choklad så blir det ohanterligt. Då försöker jag tänka "jag får äta xxx en annan dag, men inte idag. Just idag väljer jag att låta bli, imorgon får jag om jag vill" Då blir det lite mera greppbart. Det gäller inte resten av livet- bara idag-om du förstår vad jag menar?

Det blev visst en hel saga det här med .

Håller med #13. Hur svårt kan det vara att äta riktig och god mat och bli mätt och belåten???

Det tar mig max en halvtimme att fixa middag. Steka en bit kött eller fisk, hälla över stekskyn och tillsätta någon grönsak. Hur enkelt som helst.

Innehållsförteckningar? Finns inte på riktig mat…

Jag har ätit så här i snart tre år och jag håller med chrand och kaisakavat att det är enkelt! Det går jättesnabbt att laga till något när man är hungrig. Numera tänker jag inte ens när jag handlar eftersom jag vet (på ett ungefär) vad saker och ting innehåller.

Jag och min man äter båda så här och vi stöttar varandra men utan stöd eller om man kanske t o m blir motarbetad hemma, då förstår jag att det kan vara tufft.

Blir man motarbetad hemma så har man nog lite andra (och större?) problem än maten…

Dags att slänga ut mer än kolhydraterna måhända?

Chrand: Mannen tycker att det är för dyrt.  Vad är dyrare än att inte köpa en massa extra saker som pasta, ris och pommes?

Håbe: Jag förstår dig vad du menar med en dag i taget-tänket.

Nybörjare08: Nä det är inte lätt för mannen vill ju ha sina pommes och jag vill inte göra honom besviken så jag äter men inte lika mycket. siktar in mig på köttet och sen äter jag om det får plats.

Nyss åt jag 'lunch' och kom att tänka på den här tråden.

Öppnade helt enkelt kylskåpsdörren och skar av en bit salami (ca 100 g) från min halvmeterlånga nötsalami från Willys. Gnagde i mig till kaffe med grädde och slängde in en liten körsbärstomat som 'topping'. Klart! 

Landade på typ ca 550 kcal, en lagom lunch i värmen och med tanke på att körven är både fet och köttig.. gott om näring.

Till middag tänker jag äta kycklinglårfiléer som jag kokte i välkryddad smör-cf-sås häromdagen. Började alltså med såsen sen i med ett helt kilo kycklinglårfilé och kokte en halvtimme typ. Jätteenkelt. Blev flera måltider.

Så mina grundråd:

- När ni lagar mat - gör mycket (flera måltider i alla fall) på en gång.

- Gärna sånt som funkar att äta både varmt och kallt. Kött är gott varmt när det är nystekt/kokt. Annars är det godast kallt. Tycker jag..

- Håll det enkelt till vardags, så kan man krångla till det till fest.

Krånglar man sällan blir det väldigt roligt när man väl gör det. 

#18, min sambo äter inte heller enligt lchf, men han stöttar mig till fullo ändå. Jag gör pasta/ris/potatis till honom om han vill ha, det betyder inte att jag måste äta av det. Jag tar lite grönsaker, eller oststavar istället. Jag rör inte pastan/riset/potatisen eftersom dem får mig att må dåligt, och det respekterar och axxepterar min sambo. Han vill ju att jag ska må så bra som möjligt eftersom han älskar mig. :D Sen har han sin åsikt om det, men den håller han för sig själv.

Vilken bra karl du har. Min är bra på annat men inte att stötta.

När jag blir sockersugen så köper han godis till mig istället för att sätta stopp. Han verkar gilla lite rundare kvinnor. 

Ja, min karl är fantastisk på alla sätt och vis! Vi är väldigt olika på de allra flesta vis, men vi förstår att stötta varandra i det den andra vill göra. Han gör saker som jag inte förstår eller håller med om, men jag "låter" honom syssla med det ändå. Jag gör saker som han inte förstår eller håller med om, och han hjälper mig så gott han kan genom att stötta i det. Det handlar om ömsesidig respekt för de personer vi är.

Om jag var sockerberoende och han köpte godis till mig när han vet att jag inte vill äta det, så skulle jag allvarligt ta mig en funderare på om han är värd mig och besväret. Men först och främst så skulle jag se till att visa honom att jag menar allvar med detta. När han köper godis, så ta en ostbit istället och trotsa hans sabotage (för sabotage är vad det är om han gör så medvetet). Jag missunnar inte min karl att äta sin choklad och sina mackor bara för att jag bestämt mig för att inte äta sånt längre. Det är ju mitt val, han har rätt till sitt val. Men det är ju upp till dig också, att stå emot de frestelser du utsätts för, oavsett var de kommer ifrån. :D

Kram och lycka till!

Tack. 

Jag tycker det går lättare och lättare att äta LCHF. Jag har blivit stricktare med åren och vill också ha "renare" mat (bra råvaror). Jag har för det mesta matlåda med mej till lunch så till vardags lagar jag all mat, då får jag vad jag vill ha. Ibörjag gjorde jag brödsubstitut mm, det har jag slutat med äter hellre en bit ost, kött eller korv.

När jag hittade LCHF för 3½ årsedan upplevde jag stor hälsoförbättring, Första halvåret gick jag ner 10kg, Jag upptäckte att jag kunde äta gott och bli mätt och belåten utan att gå upp i vikt om jag höll mej till LCHF. Jag vill inte bli trött och fet igen.

De gånger jag blir bort bjuden så är jag strickt på att inte äta mjöl av spannmål  (har upptäckt att jag får ont i magen av vetemjöl, klarar att äta leverpastej men det är gränsen) och ris, Annars äter jag det som bjuds men minimerar potatis, frukt och socker. Jag äter gärna en par "spelkulor" tex lokalt odlad färsk potatis, kvarts äpple direkt från träd, någon chokladbit ibland.

Ska jag bo över hos vänner brukar jag ta med mej CF, grädde, ägg och briost då kan jag lätt fetta upp kosten. Behöver jag mat på stan beställer jag kött eller fisk utan potatis/ris. Snabbmat tar jag korv eller hamburgare utan bröd, lite mer matigt så blir det kebabsallad.

För mej är det inga problem ätt äta LCHF

För mej blir det inte dyrare att äta LCHF. Tvärtom. Med vanlig mat äter jag 2-3 portioner per måltid. alltså för 2 eller tre personer. Jag kollade mina utgifter en månad. Men jag köper ingen färdig mat överhuvudtaget. Mycket sällan vin och öl. Godis och kakor åt jag inte ens när jag åt vanligt så minskningen i utgifterna beror inte på det utan snarare på minskade mängder mat.

Jag tycker att det är lätt att äta LCHF och maten är alltid god!

Jag har ätit LCHF i olika grader av strikthet sedan sommaren 2006. Att man fortsätter beror förstås till stor del på hälsovinsterna, men i många fall även på att man har stöd i sin närmiljö. Det är inte många som orkar vara motvalls kärring dag ut och dag in år efter år…

Min erfarenhet är att perioder när allt faller på plats (stöd, hälsa, kost, stress, träning osv) är LCHF så enkelt att man inte ens behöver fundera. Det som är tufft är att hålla i när flera delar i ens liv svajar - jag har tex varit mer tillåtande än annars under en period efter svininfluensan när jag fick en illasinnad följdåkomma som satt i över 18 månader kombinerad med extrem stress på jobbet. Då krävs det lite mer än vanligt för att vara fiffig och fixa matlådor eller hitta på varierade frukostar.

I de lägena är det annat än just kosten man måste jobba med, mer att lösa livspusslet.

Jo många säger att jag måste fixa till det med min man och jag förstår inte alls för vi har det faktiskt ganska bra. Tror jag iaf.

Jag har ätit LCHF i två år. Min man äter inte LCHF men han accepterar att jag äter det. Jag lagar den mesta maten och jag gör alltid ris, potatis eller pasta till mannen. Men han vet att jag inte äter. Ibland kan ha säga att jag hittade på roligare tillbehör innan jag började med lchf, men accepterar att det är som det är eller fixa till själv. Nu till och med kan han hoppa över tillbehöret och äta sallad till istället. Du får fråga din man varför han vill att du ska äta samma sorts mat som honom? Eller är det bara som du tror att han vill att du ska äta samma?

Han tycker att det är så slösigt att slänga så mycket mat när vi köpt och tillagat. Ja han lagar för mig med fast jag säger att jag bara vill ha köttet tex.

Nu har jag bara ätit lchf i ca 2½ månader och första veckorna tyckte jag det var svårt att veta vad jag skulle köpa för mat och vad jag kunde äta/inte äta när jag blev bjuden på middag hos kompisar.

Men nu har jag lärt mig rätt bra vad jag kan köpa hem i matväg och går oftast förbi alla andra hyllor i affärerna utan att ägna någon större tanke åt det och äter jag på restaurang så väljer jag bort tex ris och ser till att få glutenfritt = inget mjöl i såserna och beställer de grönsaker jag vill ha till köttet. Hos kompisar så bjuds det ofta på kött, fisk eller kyckling + tillbehör och då äter jag köttet, om såsen är pulversås = mjölredning så ber jag att få en klick smör att göra kryddsmör av istället.

Bjuds det på saft eller läsk så ber jag om ett glas vatten istället.

Här hemma har jag en sambo som själv äter mycket pasta och sånt, men han ser hur mycket bättre jag mår av lchf och eftersom det är jag som lagar maten oftast så får han anpassa sig efter det och äter det kött & sås, mm som jag tillagar och äter sedan sin pasta, ris eller annat kolhydratrikt som tillbehör så där har vi inga problem alls.

Nu kommer jag att ha min 7-årige systerson här ett par veckor i sommar och även han kommer att få äta samma som mig + ev lite pasta, potatis eller ris men i små mängder då han är bokstavsbarn och mår bättre med så lite kolhydrater som möjligt. Lördagsgodiset kommer att vara små mängder eller bytas mot bär & grädde.

WX5 har du testat att verkligen sätta dig ner i lugn och ro med din man och talat om för honom varför du vill äta enligt lchf och skippa kolhydraterna, hur du mår av att äta kolhydrater både fysiskt och mentalt och hur mycket bättre du mår av att skippa dem helt? För oavsett om han är en stöttande person av naturen eller ej så kan jag inte tänka mig att han vill att du ska må dåligt av den mat du äter.

Nä det har jag inte. INte så där öga mot öga men jag har suttit vid matbordet och förklarat hälsoeffekterna men han tror bara att det är hjärntvätt. :( Han vill inte ta åt sig precis som vår dottern som inte vill ta åt sig när jag försöker förklara att mamma behöver vila på dagarna.

När jag förklarade det för min sambo, så tog jag upp de olika effekterna på blodsocker och insulin och jämförde hur det ser ut med kolhydratenergi (berg- och dalbanan) och fettenergi (tågspår). Alla vet att kost påverkar blodsockret och att insulin är något viktigt i kroppen. :D Det är alltid bra att ha informationen när man tar en sådan diskussion. Tala om för honom att du vill ha hans stöd och hur DU känner dig när du känner att du inte får det. Lägg ingenting på honom, det ger aldrig ett bra resultat. :D

Kram

Varför ska ni slänga det som blir över? Om han tar det till lunch följande dag tjänar ni ju pengar på din kosthållning.

Men att barn eller ungdomar inte tar så mycket hänsyn till sin mamma är väl rätt ok, men att din sambo inte gör det tycker jag är lite respektlöst. Men vill han ha dig "rund och go" så vill han väl inte att du går ned i vikt förstås. Men ibland är ens nära och kära misunsamma och avundsjuka, det var en väninna till mig. Hon kunde bara inte acceptera att jag åt lchf och att jag fick en bestående viktminskning. Hon pikade mig, hon bjöd mig på hclf på pin kiv, hon diskuterade ofta att kolhydrater var nödvändiga. Trist var det. Men det var hennes problem och inte mitt! Jag är en envis typ och sket i vad hon sa och fortsatte min givna väg. Bara jag bestämmer vad jag stoppar i munnen! Jag  äter inte potatis eller hembakta kakor bara för att inte göra någon besviken. -Ska man äta så här måste man vara lite obstinat och egensinnig.

Stå på dig!

#33 Ingen av oss gillar rester. Maten smakar annorlunda som uppvärmd och konsistensen bli lite annrolunda (då snackar vi om kolhydratsprodukterna)

#34 Ja jag tror han är avis. Lyckas jag så blir han själv kvar med sin övervikt. Han har inte lika mycket som mig men ändå en del.

Vet inte om det här passar in, men jag kom iallafall att tänka på det..:

Jag var sambo när jag började LCHF:a. Tappade 10 kg de första 2 månaderna och sambon blev allt tystare. Sen, en vacker dag, hoppade grodan ut:

"Fortsätter det såhär så kommer jag förlora dig."

Själv var han smal och frisk. Jag var tjock och sjuk. Iställer för att vara glad över 'sin fina tjej', som mådde allt bättre - så såg han bara hotet.. För honom var det draget genomgående, hellre passivt tycka synd om sig själv, än att vara positiv, aktiv och satsa på livet..

Han förlorade mig, men det hade inte ett skvatt med mitt utseende att göra. Utan det var den där inställningen.. som gick igen i mycket.

Jag tror det är något sånt som mannen tänker. Inte förlora mig som partner utan att han inte har något att hålla om.

WX5 - Hej! Jag tycker du har fått många bra förslag och tips, du kommer att "orka" hålla dig till lchf, om du bara lyssnar till din kropp mer än till din man som är orolig för vad som händer med dig nu. Kanske är han undermedvetet orolig för att du ska försvinna från honom t o m - eftersom du börjat måna om dig själv?

Jag har ätit enligt lchf i snrt 2,5 år och jag tycker inte att det är några som helst problem. Jag blev nyfiken och ville prova, tänk om jag gick ner i vikt… Omgående märkte jag andra förändringar, jag mådde bättre! Och jag som trodde att jag mådde bra…! Vikten går långsamt nedåt, men det avgörande är att jag ju mår så mycket bättre.
I början läste jag som en tok här inne på KiF bl a - för att få ett bra grepp om vad lchf innebar - samtidigt som jag testade.

Jag sa' först ingenting till min man - utan lät bara bli potatis, ris, pasta och så'nt. Han noterade faktiskt ingenting. När jag talade om för honom att jag åt lchf så muttrade han och tyckte väl att jag var knäpp. Han var 'trumpen' en kort tid - men det "gav" ju inget eftersom jag inte gick in i diskussioner så till slut "glömde han bort att vara trumpen på mig". Det är ju "bara" ett sätt att försöka få mig att göra som han vill…

(När jag för många år sedan gick över till vegetarisk kost - började f ö att äta djur igen efter ½-1 år på lchf - blev han t o m f-bannad. Varför förstår jag fortfarande inte - han åt ju som han ville… ;).)

Men jag diskuterade (argumenterade) inte med honom - jag informerade bara! Och jag lyssnade på hans åsikter - men gick inte in i diskussioner. Hur han åt var hans val, och jag gör mitt val.

Och lchf är ju så lätt i det sammanhanget, att äta lchf innebär ju bara att jag utesluter vissa livsmedel, i övrigt har jag på tallriken det som "folk normalt har". Kanske lite mer grönsaker ibland.

Så jag skulle rekommendera att inte "diskutera och argumentera" mer. Han vet vilket val du har gjort.

Att han se'n inte visar dig respekt genom att göra potatis m m till dig, och köpa godis till dig - fast han vet att du inte vill ha - det är ett problem! Men problemet hör inte till maten. Det handlar om andra saker…
Eftersom han envisas, låt honom koka din potatis, tills han inser att det är lönlöst. Ät den 'bara' inte! Väljer han att göra mat som han vet att han/ni får slänga - så är det hans val. (Även om ekonomin tas upp som ett argument - vilket det inte heller handlar om - men det är ju han som "slänger pengarna i sjön", han som slösar!)
Jag hoppas bara att du kan motstå sötsaker såpass att du 'håller ut' tills han slutar att provocera dig med så'nt!

Socker- och Kolhydrat-sug försvann ganska omgående för mig när jag trädde in på lchf-banan. Jag trodde jag skulle få svårt att hålla mig från pasta, ris, potatis, bröd och liknande (nå'n godisfantast har jag aldrig varit) - för jag har verkligen älskat så'nt i hela mitt liv. Men det var inga problem med den saken. I början gjorde jag lite lchf-bröd - men det är ytterst sällan nu, ca 1 år se'n senast.

LCHF är enkelt, du mår bra av det - då är det lätt att "orka"! :)

Lite knepigare kan det vara att få respekt - men om du bara visar dig själv respekt och var ditt skåp ska stå, utan vidare argumentationer, så slutar knorrandet ganska snart från din omgivning också! Din man kommer att upptäcka att hans fru kommer att vara ett ännu trevligare sällskap när hon mår bra och känner sig nöjd med sig själv! ;)

_
Diskutera inte - bara gör (så som är rätt för dig)!_

Lycka till på din väg!

(Sorry för att jag blev långrandig…  men jag har svårt att vara kort och koncis…)

Det där med att det blir så dyrt.. är det mest kolhydratmaten som blir över så är det ju inte ditt fel.. utan han som gör för mycket mat. iövrigt äter man ju faktist inte mer utan man tar ju bara bort typ potatis, pastan eller riset o lägger till en klick smör. och mer angående rester så är väl en kall köttbit toppen att knapra i sig om man blir lite sugen framåt kvällen, särskillt om man blir sugen på nåt(godis) SÖTT.

sen om han tycker att han vill köpa godis till dig så kan du ju skriva en lista på vad som är lite bättre allternativ typ en god ost, nötter, fläsksvålar, kanske en god korv(ölkorv), vispgrädde med hallon eller liknande.

Du kan ju i starten laga maten mest o bevisa för han att man inte behöver få rester heller..

'lycka till

Tack för ditt svar Andina. Ja jag borde bara göra och inte prata med honom mera. Har ju gjort det så många gånger redan. 

Denna vecka har det varit rätt så bra faktiskt. Har bara ätit kött och jag har inte ens gjort pasta eller pommes till dottern utan hon har ätit sin korv och varit nöjd. När hon fick pasta en dag så åt jag kött och sås helt enkelt.

Hoppas mannen kan förstå mig och att jag kanske slipper GBP i framtiden. (Har en tid men vet inte om jag skall gå vidare med denna operation).

Nyfiken fråga: Vad tycker din man om att du funderar på operation? Om den funkar som det är tänkt blir du ju smal då också.

Han gillar inte det heller. 

Han vill bara att allt ska vara som det har varit… En (falsk) trygghet.
Nej, jag tror att din man kommer att se fördelarna med att du tar hand om dig och din kropp på ett "konstruktivt" och bra sätt. När du mår bra, påverkar det alla i din familj.

Jag tror inte att du behöver oroa dig för din man - han kommer att se fördelarna. Du behöver inte övertyga honom med ord.

Jag är säker på att han är orolig för hur det ska gå för dig - oavsett du ger dig in i GBP eller LCHF. Det är nog lite "kinesiska" för honom och då blir han orolig för att det ska gå käpprätt!

Lugna honom genom att själv vara lugn och "fast" i det som du upplever och känner är bra för dig. Ditt lugn kommer att sprida sig till honom också!

Jag har ätit LCHF i snart 3 år….. (gud va tiden går fort) och jag tycker att det är både enkelt, smidigt och tvånglöst på nåt sätt. Det känns som att många kolhydratätare kämpar med vad de ska äta till frukost, lunch och middag… det får ju aldrig bli lika två dagar i rad.. helst inte tre gånger på en och samma vecka. HUR smidigt är det inte att äta tex ägg och bacon… eller en kotlett med gräddsås till frukost… varje dag eller så ofta man vill? 

Säger som Kajsakavat är inne på; öppna kylen… skär några centimeter av en salami, ta en kopp kaffe med en rejäl skvätt grädde eller äggmjölk… varför komplicera det hela så mycket?

Som nybörjare har man svårt att förstå vad man FÅR äta.. men det ger sig med tiden… när man vant sig av med kolisarna, så flyter det bara på tycker jag. Det hamnar i ryggmärgen, och man behöver inte tänka så mycket längre, om man inte vill. Visst, det finns lchf-kokböcker med alla möjliga recept… men jag känner inte att jag behöver variera mig mer än jag gör. Jag stortrivs med det här :) :) :)

Hur orkar ni hålla på år ut och år in? Är det inte tröttsamt att behöva tänka på allt man stoppar i sig eller blir det bara så av farten.

Efter ett tag så tänker man inte längre på det utan det "blir så av bara farten".

Ja som sagt man ändrar ju sin kost och även tänk, så till slut blir det en vana.

den kost jag håller nu (lchf) är ju vad jag vill äta och som jag anser är rätt mat.

Skillnaden mot att "orka" äta kolhydratrikmat är…. ingen! ;) Det är lika "jobbigt" att variera sig med kh-rik mat som kh-fattig mat….

#0: Grejen är ju att man har många års "kolhydratstänk" i ryggmärgen när man börjar  med LCHF. Det kan vara trögt i början, med många nya funderingar, frågor och en viss oro som man behöver få rätsida på. För att inte tala om hur mycket man lär sig när man väl satt bollen i rullning! Man läser innehållsförteckningar, ställer frågor, får aha-upplevelser kring hur ens kropp och hjärna egentligen fungerar och varför, upptäcker om man har tur en massa hälsofördelar osv. Ju längre tiden går, desto enklare är det med allt mindre funderande kring vad 17 man egentligen ska äta.

Jag började 27 juli 2006. Kan inte påstå att jag aldrig gjort avsteg- både längre och kortare- men jag har aldrig övergett LCHF helt och hållet, och alltid känt att jag vill fortsätta på LCHF-vägen när jag gjort de där avstegen. Mår helt enkelt sämre, både mentalt och kroppsligt, av att äta spannmål och känner att det inte är värt det. Varför riskera sin hälsa, för något så flyktigt som en smakupplevelse under några minuter? När alternativet innebär så många fler fördelar, mer tungt vägande? Att jag gått ned i vikt på köpet är en bonus som också hamnar på hälsokontot. Har gjort en del avsteg nu under sommaren, men det är sådant som händer. Huvudsaken är att man inte stannar kvar i diket.

Tack för era svar. Intressant läsning om att det bara går av farten senare.

#48 Instämmer med magma. Klockrent, du sa det!

Jag undrar mest själv hur jag kunde hålla på så länge med HCLF (motsatsen till LCHF), men det berodde nog mest på att jag inte visste bättre. Jag gick i många år med eksem och dålig mage och trodde att det var något genetiskt som jag var tvungen att leva med. Jag tycker inte att det är svårt att fortsätta med LCHF eftersom jag mår så bra av det.