Nu tror jag det händer grejer
Nu har jag snart nått min första månad med LCHF.
Jag började lite fel med kraftig redusering av matintaget. Men släppte det ganska snabbt.
Första veckan tappade jag FEM kilo! (Antagligen hade jag en ganska stor vattensamling i kroppen) men inget hände på måttbandet. Jag mätte med förväntan varje morgon och blev besviken hela tiden.
Sen hände det saker, jag blev pigg, glad, var helt utan sockerdimp, sötsuget försvann mer och mer, jag började sova gott om nätterna och mina naglar växte som ogräs!! Starka naglar! inte alls som förrut när dom frasa sig och sprack.
Det var nog främst naglarna som gav mig en riktigt signal om att nånting positivt har ändrats i min kropp, naglarna var liksom det mest fysiska beviset, även om jag märkte så många andra förbättringar.
Helt plötsligt sket jag i vågen, jag struntade i måttbandet och njöt av maten. Jag la in allt på min mat och jag hamnar alltid lite över mitt optimala kcal intag (tack vare grädden i kaffet mestadels) men mitt kh intag går aldrig över 20 gram. Oftast ligger det kring 10 och jag känner inte alls att jag begränsar maten på nått vis.
Idag kom jag på att jag faktiskt inte mätt mig på länge. Är lite svårt med måttbandet, eftersom jag funderar om jag håller in magen lite mer än vanligt eller om jag spänner bandet lite hårdare än tidigare.
Men nej. Jag höll som förut. mina armar har minska nästan en cm. Höften 4 cm och midjan 5 !!
Men på vågen är det bara 0.4 kg minus efter viktnedgången ifrån första veckan.
Detta tar jag väldigt positivt, och jag är i nästintill chocktillstånd.
Detta är ju ett stort plus, även om jag släppt mycket av önskan om viktnedgång och mest njuter av att jag känner mig "renare inuti"..
You just gotta love LCHF.
:D
Visst är det kanon….speciellt "pigg o glad". 
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Kul! Hade du sömnproblem tidigare?
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
#1 Helt super… känner mig nästan frälst. (Med risk att öka på sekt-varningen om man säger det till annat folk).
#2 Ja. Jag insåg nog inte hur besvärligt det egentligen var.
Problemet var ATT somna, kunde vara jätte trött men ändå stirra upp i taket halva natten… Och att kliva upp när klockan ringde var ju såklart en plåga.. Sen att hålla sig ifrån att somna efter jobbet eftersom man visste att man omöjligt kunde somna under natten då, alltså var jag en vaken zombie till det var dags att lägga sig… Nu vaknar jag oftast en kvart före klockan och är pigg tills det är dags att sova, och somnar oftast några minuter efter att jag lagt huvudet på kudden….
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Härligt !! Jag började med LCHF maj 09 och under 11 månader hände det verkligen grejer !! Under de 2 första veckorna var "abstinensen " fruktansvärd efter godis, bröd och jag vet inte allt som jag drömde om …men jag gav mig attans på att kämpa vidare . Vikten den rasade bokstavligen och jag började märka tydliga förändringar i min kropp.
Piggare, kunde sova ordentligt om nätterna, slapp halsbrännan och framför allt min mage fungerade utan krångligheter . Vilken lycka det var och jag saknade INTE sockret, brödet, pastan och kolhydrater överhuvudtaget …….
Sen så kom det en svacka och då blev det som det blev….halsbränna, trött, irriterad, sugen konstant på nått gott och blää….
Nya tag och nya krafter igen på hösten 10 och nu har jag lyckats hålla min vikt och mående på en bra nivå. Gick ner 16 kg under 11 månader , använde aldrig måttbandet , utan märkte det på kläderna helt enkelt :) Idag äter jag LCHF kost enbart och är så tacksam att min bror tipsade mig om detta …Visst, i början var jag skeptiskt , men blev nästan " religiös " efter 1-2 månader då jag startade .
// MSE77
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Ja, jag förstår nästan inte hur man egentligen resonerat kring mat förrut.
Vilken konstig inställning man hade, liksom?
Jag kände också av hemsk abstinens. Inte så mycket socker som jag trodde. Jag trodde chockladen skulle vara värst. Men det var pasta och smörgåsar jag verkligen saknade. Speciellt min mammas Pasta Carbonara. Jag kunde få dåligt samvete när jag frossade av den förrut, pga all grädde och bacon som var i… Det är ju lustigt i efterhand :P
Suget är inte detsamma längre. Visst kan jag fantisera om smaken i munnen, men när jag ser någon äta det så betraktar jag det som gift i stort sett.
Min sambo äter inte LCHF, han har fattat poängen med det, och tycker det låter sunt och riktigt. Men innan han ens provar så säger han att det inte är nån ide, han har inte karaktär nog.
I början blev jag avundsjuk på hans smörgåsar, hans ris och pasta. Nu tycker jag mest synd om hans kropp när jag ser vad han äter…
Starta ny diskussion