Tänkte bara dela med mig av min lilla historia. =)

Jag har alltid sett mig själv som stor, som tjock. Men när jag ser tillbaka på gamla kort så vet jag att så inte alls var fallet. När jag gick i mellanstadiet så blev jag ganska lång, väldigt fort. Jag var absolut längst i klassen med mina 170 cm och det gjorde att jag kände mig stor och tjock. I högstadiet fanns de här tankarna kvar då mina klasskompisar inte hade hunnit växa ikapp mig än och det tillsammans med andra faktorer i mitt liv gjorde att jag började må sämre och sämre. Som så många andra vände jag mig till mat och godis när jag mådde dåligt och det var väl då det riktiga problemet började, det var då jag verkligen blev tjock. Sen har det hängt med.

Jag är nu 27 år gammal och har försökt med allt. Och då menar jag allt. Viktväktarna, inget fett, pulverdieter, tvinga mig själv till gymmet vilket jag HATAR på grund av att jag alltid känt mig så förbannat fet. Det mesta har funkat för ett tag, jag har gått ner i vikt och sen börjat äta som vanligt. Resultatet har så klart blivit att jag gått upp allt igen plus lite till.

Efter alla dessa år och alla dessa dieter så stod vågen på 110 kilo i höstas. Och jag kände bara att nu får det vara nog. Jag orkade verkligen inte mer. Jag har aldrig haft kroppsliga problem med mina fetma (vill skriva övervikt egentligen men 110 kilo till mina 170 cm betyder fetma, det kan jag inte förneka), trots mina allt för många extrakilon har jag varit pigg och inte direkt känt att det har hindrat mig i min vardag. Men tror det har med att göra att jag varit först överviktig och sen fet i så många år, jag har lärt mig att leva med det. Men jag kände i alla fall att nu är det ta mig fasen slut, nu måste jag göra nåt.

Jag vet att jag har tendenser till att dra det för långt. Efter alla år av att gå ner och sen gå upp i vikt fick jag till slut ärstörningar, jag hetsåt och började till slut spy. Detta har gjort att jag har blivit väldigt rädd för att ens försöka gå ner i vikt för jag kommer ihåg hur dåligt jag har mått under de perioder jag har spytt. Hellre fet än att må så dåligt har jag tänkt.

Men i höstas kom vändingen alltså. Jag visste att jag var tvungen att göra nåt. Rädd för att ge mig på någon mer kur så började jag kolla upp Gastric Bypass. Jag kollade upp all fakta och så klart blev jag skrämd av allt som kunde gå fel men tänkte att vad som helst skulle vara bättre än hur jag hade det då. Men när jag väl tog mig mod till att ringa till mitt Landstings avdelning så fick jag höra att jag hade för lågt BMI. Det var inte mycket för lågt men kärringen (ursäkta ordvalet) var inte ett dugg pedagogisk och det lät mest på henne som att hon tyckte att jag var för lat för att försöka gå ner i vikt på annat sätt. Detta trots att jag försökte förklara för henne om min situation, hon var bara rent av riktigt otrevlig.

Efter den rundan blev jag riktigt desperat. Jag började kolla på om jag kunde operera mig privat och kollade upp om jag skulle kunna få lån för att kunna genomföra det. Och visst kunde jag det men konstigt nog gjorde det mig mer rädd än att någon skulle öppna upp mig och möjligtvist ge mig men för livet. Jag var mer rädd för att behöva låna så pass mycket pengar än att utföra själva operationen.

Jag säger inte att GP är något dåligt men det KAN gå fel, det kan nog ingen förneka.

Väldigt trött på allt efter alla dessa turer så bestämde jag mig för att en gång för alla ge mig på LCHF igen. Jag trodde faktiskt inte att det skulle fungera men tänkte att förhoppningsvis så skulle jag gå upp lite mer och till slut bli godkänd för en GP genom Landstinget. Sjuka tankar men det var så det var.

Så i januari i år satte jag igång. Självklart så vet jag inte än om det kommer funka för mig, jag har "bara" gått ner 16,7 kilo (väger nu 93,3) än så länge och har minst lika mycket kvar. Men den stora skillnaden är att jag nu förstår att det här inte är en diet, det är en livsstil. Jag har ingen speciell målvikt utan tänker att det kommer jag känna när jag väl är där. Det har nog en hel del med att göra att jag inte vill bli besviken om jag sätter upp ett långsiktigt mål som jag sen inte når. Men jag känner redan nu att jag mår bättre och bara det är en vinst i sig.

På sätt och vis kan jag bli irriterad på mig själv. Varför i helvete fattade jag inte det här tidigare? Men nu är det som det är och jag kan inte förändra mina tidigare beslut. Det enda jag kan göra är att ta det här ifrån och det är det jag gör nu. Och jag har verkligen inte mått så här bra som jag gör nu på över 10 år. Jag slipper suget efter kolhydrater. Godis och rent socker har aldrig varit ett problem för mig men pasta, bröd och sånt har varit min akilleshäl. Trodde att det skulle vara ett stort problem men när jag väl kommer över den där tröskeln så är det inga problem. Och det är verkligen GULD värt.

För ca. två veckor sen ramlade jag dit och åt en hel del kolhydrater i nästan en hel vecka och insåg då hur mycket de påverkar mig. Jag blev deppig, låste in mig och allmänt osocial. Och det fick mig att inse hur pass bra LCHF är för mig. Inte "bara" att jag går ner i vikt, det får mig att må bättre överhuvud taget.

Väldigt långt här men kände bara att jag ville göra en hyllning till LCHF. =) Jag har som sagt insett att det inte är en diet som jag trodde förut utan något jag kommer fortsätta med hela livet. Visst, när jag kommit ner till en normalvikt så kommer jag säkerligen äta lite pasta och så vidare men jag vet att jag aldrig kommer kunna gå tillbaka till mitt gamla liv. Och LCHF gör att det inte alls känns jobbigt eller tråkigt. Man får juh äta så himla mycket annat gott! =)