Stötta de ensamma.
Jag hade turen! Turen bestod i att min hustru startade LCHF: livet samma dag som jag. Det innebar att vi stöttade varandra i kostomläggningen och vad allt det innebar. Jag märker att många här skapar trådar med tydliga tecken på att de är ensamma i deras kamp mot kolhydraterna. Man kan ana att dessa ”ensamma” har motstånd från kollegor, vänner och familjemedlemmar i deras kostval. Det kan vara svårt att öppet deklarera att familjen är emot dem och kanske rent av mobbas för deras val. Det gör ont att läsa detta och vi som har varit med ett tag kanske har ett visst ansvar här. Vi borde (många gör det redan) inspirera och stötta dessa som har det svårt och som av ren uppgivenhet funderar på att äta ”normalt” igen. Kanske jag skriver detta med riktning mot mig själv och jag får väl helt enkelt ta lärdom av mina egna tankegångar och börja stötta de som ger uttryck för sina broblem. Men, häng gärna på!
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Tja, jag är ju ensam vad gäller LCHF-livet. men i och med att jag egentligen aldrig gjort "reklam" för det så har det mestadels inte ens uppmärksammats.
En lunchkamrat förevisade stolt häromdagen "Titta här! Sådär som man ska äta nu!" Det var riven blomkål istället för ris…
Och folk tycker att jag är så präkto och husmanskost när jag äter fläskpannkaka! De skulle bara veta att det är härligt fett sidfläsk i botten och ovanpå har jag helt enkelt vispat ihop ägg, grädde och en liten burk keso! Det ser jättemjöligt ut… 
Men det måste vara pest att vara motarbetad av sin familj! Då hoppas jag att vi som finns här på KiF kan stötta.
Bra tänkt Bustas - att ta upp detta! 
Jag var ensam och envis när jag började 2005. Det gick, men.. tja.. ensamt. Och ifrågasatt.
Numera..
Häromdagen kom jag på mig, med att jag väldigt sällan numera tänker på 'hur jag äter'. Det har blivit NORMALKOST för mig, att äta LCHF.
Det är så självklart, fungerar så bra.. Alla jag känner vet läget och ingen höjer det minsta på ögonbryn eller stämma. Och till folk som inte vet, så avböjer jag fika eller annat strunt på enklast möjliga sätt.
Alla har det inte såpass bra.
En sympatitanke till dem. Ska göra mitt bästa för att stötta.
Jag kämpar i min ensamhet sedan ett par dagar tillbaka, då jag började äta denna goda mat. Maken vägrar bestämt lchf (eller ja, han äter min mat, fast med kolisar till). Han gnäller inte, men tycker väl att det är "tråkigt" att jag inte vill äta pasta/potatis/ris/bröd. Barnen äter lite blandat, det är svårt att styra vad de får äta på skola och förskola.
Nån dag så kommer jag få maken att dumpa kolhydraterna i sjön och börja äta fett istället. Kanske inte i år, men nån gång. Tills dess ska jag ägna mig åt att må bättre, tappa kilon och bli harmonisk. Men jag har iallafall mina föräldrar att söka tröst hos; de är inbitna lchf-are 
//Sheyla
Starta ny diskussion