Hej!

Har smugit runt här inne ett tag, och försökt ta till mig utav alla de tips som finns (vilket inte var lite! :P). Tänkte ta och svamla lite om mig själv och varför jag hamnat här om det går bra!

Började med LCHF för exakt två veckor sedan och är än så länge super nöjd! Äntligen känns det osm att jag har hittat en kost som passar mig.

Inledningsvis var jag oerhört skeptisk… kändes som att LCHF bestred det mesta jag har lärt mig förr ang. viktnedgång ;)

Jag har ända sedan jag varit liten haft komplex över min övervikt (som ändå inte har rört sig om mer än några kilo på den tiden). Men jag har en lång historiaom mobbing och därmed tröstätning, ätstörningat och annat spännande bakom mig. Mat har fram tills för ca 2 år sedan i princip styrt mitt liv. Ångest över att handla, ångest över att äta inför folk och allt vad det innebär. Vilket har lett till alla möjliga jojobantningar, bantningspulver osv utan något vidare resultat.

För 3 år sedan flyttade jag från storstaden till en mindre ort och det blev vändningen för min viktnoja. Jag slutade helt enkelt bry mig om vad folk tycker, och tillät mig att äta det jag ville. Slängde även ut vågen och började trivas psykiskt med mig själv.

För två år sedan lite drygt började jag äta kortison i stora doser pg.a en underlig hudåkomma/nervsmärtor jag haft senaste åren. Det kombinerades då även med en annan medicin som även den hade som biverkning att man går upp i vikt. Har försökt lite halvhjärtat bli av med lite vikt efter det, men utan resultat. Men jag har åtminstonne inte mått speciellt dåligt av det. Det är värt vad som helst att kunna dämpa mina utslag och smärtor!

Men, sen kommer vi till det här roliga när man inser att INGET i garderoben passar. garderoben som är sprängfull med snygga kläder… och jag har på riktigt inget att ta på mig förutom samma sunkiga jeans eller mysbyxor. Då är det inte roligt längre.

Dessutom med mitt stora kortison intag börjara jag oroa mig för framtida biverkningar som te.x diabetes. Är även väldigt nyfiken på om detta kanske kan lindra mina utslag/smärtor eftersom kortisonet inte håller det helt borta nuförtiden.

Utöver det är jag en katastrof när det kommer till kosthållning. Jag glömmer ofta bort att äta… oftast blir det bara ett mål mat om dagen (vissa dagar inget alls), sent, där jag kastar i min hämningslösa mängder av skräp. 3 mål mat om dagen har nog inte funnits i min värld på en herrans massa år. Främst går jag runt på Kaffe och cigaretter. Godis och liknande har jag inte haft sug efter på flera år… däremot älskar jag ju riktig mat… men som singel och ensam har det inte varit speciellt motiverande att laga mat till en själv. Oftast blir det något snabbt (och kolhydratsrikt) framför datorn.

Hur som helst, för 2 veckor sedan började jag, och har sedan dess försökt köra så strikt jag kan. De två första dagarna var jobbiga, hade ett ordentligt sötsug och var ofantligt trött. Men sedan försvann ett av mina älskade husdjur, och oron över henne samt stressfyllda dagar som ägnades med att krypa runt i folks rabatter och förråd gjorde att de känslorna "försvann", vilket gjorde att jag trots den stressen höll mig på banan och åt vad jag skulle.

Såg snabbt en skillnad på vågen och tappade närmare 5 kg första veckan (det mesta var väl vatten antar jag) och nu 2 veckor senare har jag tappat åtskilliga centimetrar här och var.

I fredags bestämde jag mig för att "tillåta mig att synda" (är som sagt en gammal tröstätare -  och eftersom mitt husdjur ännu inte kommit hem var jag oerhört deppig), och tillät mig en date med min största nemesis - Chips! Förr kunde jag på kort tid nästan trycka i mig en hel påse, nu tog det stop efter 1,5 näve. redan efter första näven undrade jag vad jag höll på med - det var ju inte ens gott! Åt ett par till men stängde sedan igen påsen och förpassade den till soptunnan. Jag ville ju faktiskt inte ha det där! Men fast besluten att ändå "synda" åt jag 2 fazer mint - yuck! Det var VERKLIGEN inte gott. Istället gick jag och stekte mig ett paket bacon och dagen därpå var jag tillbaka på banan igen.

Det bästa är förutom att jag faktiskt mår bra (att jag sedan luktar kattlåda i munnen är ju inte så farligt med tanke på att jag är rökare och van att smaka annat än tårta i munnen), och jag ÄNTLIGEN verkar ha ordning på min kosthållning. Jag lyssnar på min kropp, och äter helt enkelt när jag är hungrig. I början blev det 3 mål mat om dagen, sedan i lördags har jag tillsatt cocosfett i kaffet, vilket gjort att frukosten blivit försenad och jag sedan stått mig på mina ägg till midagstid! Jag har även börjat att planera vad jag ska äta (förr bestämdes mitt matintag enbart utefter vad jag var sugen på just då - inte speciellt vettigt med en students ekonomi eller mage!) i förväg och lyckas hålla mig till det.

Så ja, än så länge är jag som sagt mer än nöjd, och det känns inte ens jobbigt! Jag längtar till mina goda middagar och känner än så länge inte att jag saknar något utav det jag brukade äta förr! Vill jag "skämma bort mig själv"/"tröstäta" (vansinnigt tänk jag vet.. ) så tar jag en skål med turkiskyoghurt, CF och lite grädde med kanel på och det känns precis lika gott och tillfredställande som det gjorde när man tryckte i sig en chipspåse eller liknande förr!

Förutom att kanske hålla framtida Diabetes stången och kanske få lindring för mina utslag är min dröm även att gå ner till ca 60-62 kg så att jag hamnar snäppet lägre än vad jag vägde innan jag började med kortison. Började på 75 kg - har tappat 4. - Men så länge jag kan börja använda mina kläder i garderoben igen är jag mer än nöjd!

Nu blev det en himlans massa svammel här så jag avslutar innan det blir fullständigt obegripligt. Men här var i alla fall lite av min historia!

Sara