Hej nadjak, jag är 20 och har också ätstörningar. Ortorexi tror jag det heter när man har stenkoll på vad man stoppar i sig och hur mycket man tränar.

Jag tror att det enda hållbara är att lära sig äta så att man mår bra - hur ofta man äter, vilka livsmedel och hur mycket man behöver äta per gång för att hålla sig mätt, lugn och ha energi.

När jag hittar den nivån så brukar också vikten stabilisera sig på en lagom nivå. Men det innebär att jag får avstå från att frossa, svälta mig eller ha kontroll över exakt hur min kropp ser ut, vilket kan vara en jobbig övergång innan välbefinnandet infinner sig.

Jag vill också påpeka att jag kan hålla i LCHF kosten, jag älskar allt som har med fett och göra och jag är redo att uppoffra kolhydraterna; så länge konsekvenserna av tillfälliga frosserier av fett inte kommer påverka min vikt.

Tack Braille för svar, men jag måste fråga vad är ansett som lagom nivå för en LCHFares kost?

#2 Du vill väldigt mycket. Tycker du själv att det är realistiska krav/mål? Är inte det inte snarare frågan om det blir ett upplägg som gjort för att misslyckas?

Ingen som jobbar emot sin kropp kan förvänta sig att det skall gå som man själv vill. Om din kropp behöver reparera sig, och därigenom lägger på sig på muskler/organ/kurvor, hur bemöter du det? Är det negativt för dig om din kropp vill läka?

Har du stöttning i form av terapi eller något annat? Om inte, kan du tänka dig det?

Finns ju lite olika bud på det. Jag käkar tre gånger om dagen, en rätt vanlig portion fast utan kolhydratkällorna och då såklart större andel fett.

Vissa LCHF-are upplever att dom kan käka hur mycket som helst och ändå gå ner, medan det inte funkar att överäta för andra.

Realistiska och realistiska; inte orealistiska i varje fall, men visst jag kräver mycket av mig själv.

Som jag nämnde så har jag trots allt en ätstörning och jag vill se ut på ett visst sätt; även om jag inte tror att jag kommer någonsin vara nöjd.

Hursomhelst så tror jag att LCHF hade varit "den nyttiga sätten att uppnå mina orealistiska mål", dvs åt minstonde så svälter jag inte mig och gråter inte floder över "kalori överskott". Men det jag eventuellt vill veta är det möjligt att gå ner i vikt , även ifall man frossar då och då? Alltså med fett.Jag planerar inte att frossa men ifall det hade hänt, kan det resultera i vikt uppgång? OBS. att det gäller fett.

Och angående terapi, nej, och återigen nej. Den enda som kan hjälpa mig i slutändan är juste, jag… och jag hade hoppats att LCHF var mitt svar..

okej, tack för hjälpen, är väldigt tacksam

Jag har själv varit svårt sjuk i anorexi. Blivit tvångssondad, fått elchocker och mängder av psykofarmaka. Idag är jag frisk sedan länge och har lärt mig att eftersträva viktnedgång med en pågående ätstörning (när det inte handlar om anorexi) är i princip dömt att misslyckas. Kroppen är en tuff motståndare och kommer att fortsätta "tvinga" dig till återkommande hetsätningar och påföljande viktuppgång vilken kost du än väljer om du fortsätter sträva efter en vikt som din kropp inte är nöjd med.

Att man kan äta mkt fett och förbli smal däremot, det vet jag att man kan. Jag är förvisso underviktig (jag är en typisk spinkis av naturen), men mår strålande fysiskt och tränar minst fem ggr/vecka. Efter två år på LCHF är jag starkare, snabbare och mycket gladare än tidigare (har bipolär sjukdom och ADHD). Så jag tycker inte du behöver vara rädd för fett och viktuppgång, men däremot är det inte säkert att din kropp kommer att bli mer välvilligt inställd till din egen målvikt om det inte är samma vikt som din kropp strävar efter även om du väljer LCHF. Det går naturligtvis att svälta sig ner i vikt oavsett dietval, men att hålla kvar en "kroppsovänlig" vikt är ett arbete som de allra flesta inte orkar med någon längre tid.