Nej, det du beskriver låter inte som sockerberoende som jag ser det.

Då finns det ett antal saker som får en att plöja en fåra i parketten på väg till kylen. Frukt godis chips pasta pizza pommes mm. Lite olika för olika personer. Men när man väl börjat är det svårt att sluta.

Sockerberoende är nog livslångt som alkohol och rökning. Jag har inte rökt på 20 år men vågar inte ta en cigarett igen. Nu tror jag nog att det inte räcker med en för att väcka upp allt igen. Men att det finns där latent är jag övertygad om.

Jag tycker att Bitten Jonsson har en bra beskrivning på sin hemsida.

www.bittensaddiction.com/?page=beroende

Så kan du se vad kriterierna för beroende är.

Intressant frågeställning. Fast jag ser det lite som en definitionsfråga.

Personligen ser jag mig som en missbrukartyp. Får jag smak för något och mitt belöningssystem går igång är det kört. Det gäller alkohol, nikotin, godis, wienerbröd osv. Därför sätter jag alltid upp regler för hur jag får göra. Exempelvis aldrig dricka alkohol ensam och om jag ska festa vara medveten om att jag kommer att bli berusad och dagen efter blir förstörd. Jag är ju ingen alkoholist (väl?) men har jag väl tagit ett glas har jag svårt att sluta. Därför väljer jag hellre att dricka vatten än ETT glas vin.

Samma sak med godis, kakor, glass mm. Jag väljer hellre att avstå än att riskera att inte kunna sluta äta.

I februari är det sex år sedan jag slutade röka och det har varit nolltolerans fram till förra sommaren. Då testade jag vid två tillfällen (korkat, jag vet…) men konstigt nog var det inget som triggade.

Det är möjligt att jag skulle kunna öppna en chipspåse nu och bara äta tio men ärligt talat är det dumt att chansa…

Tack för era svar. Fast jag känner mig egentligen inte klokare av dem. :) Jag själv uppfyllde alla kriterier som stod på Bittens hemsida. Jag har svårt att tro att hon inte hade klassat mig som sockerberoende om jag hade kommit till henne när jag hade problem. Jag känner även igen mig i de flesta egna berättelser som finns där, skrivna av människor som blivit hjälpta.

Hur vet man egentligen om ens problem är kroniska eller om det finns en möjlighet att de kan försvinna i framtiden? När jag var inne i mina problem så kände jag mig totalt fast. Jag KUNDE verkligen inte avstå från att äta det jag inte ville. Jag fick abstinensbesvär när jag försökte. (Det var bara min järnvilja som gjorde att jag kunde kontrollera vad jag åt under en viss period - men det slutade alltid i katastrof. Ofta med en lång period av ätande, vilket fick mig att stanna hemma från jobbet i flera veckor ibland. Med stor, stor ångest i kölvattnet. Det var fruktansvärda år.)

Även om jag idag är frisk från beroendet så var jag ju ändå totalt beroende DÅ. Hade jag på den tiden plötsligt hoppat på lchf så hade jag säkerligen ansett mig som sockerberoende och inte vågat göra några avsteg. Det hade med all sannolikhet slutat med katastrof.

Ändå är jag botad idag. Vad kallar man i så fall en som mig om jag inte var sockerberoende? Och hur kan t ex Bitten veta vilken sort man tillhör när symtomen är desamma? 

(Jag kan ju tillägga att mina ätstörningar började redan när jag bodde hemma och åt normalt av familjens husmanskost. Då vägde jag inte för lite och åt inte för lite, utan jag fick ändå sug på att äta för mycket bröd och godis och detta ledde sedan till en ond cirkel. I hela mitt liv har jag varit svag för sådana livsmedel och alltid ätit mer än mina syskon. Varit lite knubbig under hela uppväxten, kan man säga.)

Om det nu är så att det finns äkta sockerberoende och "falskt sockerberoende" så är det nog i så fall många som tror att de är kroniskt sockerberoende men som inte nödvändigtvis behöver vara det. Och det är i så fall positivt.

Kanske är det så enkelt att du var i puberteten? Jag vet inte hur gammal du var under de grövsta ätstörnings-åren och jag vet inte hur gammal du är nu.

Jag vet precis vilken slags "okontroll" du menar och för mig kom den när jag var 17, när min PCO-s kom i gång (efter att jag hade ätit VV och gått ner 7 kilo i vikt).

Jag har haft lite mer kontroll under åren då jag ätit P-piller för det balanserar men jag vill inte äta sånt så nu med LCHF är jag ren och har ännu mer kontroll.

Jag bara spekulerar… :)

Jag vet inte om jag kan kalla mig helt botad, men är idag befriad från det där suget du beskriver. Jag var aktiv bulimiker i över 25 år när jag 2008  började med lchf. Det blev genast förbättringar och jag kunde klara mig utan hetsätning i långa perioder. Nu äter jag inte enligt lchf längre sedan i somras. Käkar bröd, gröt och pasta igen, till och med pizza, och har inte en endaste gång blivit triggad till överätning.

För första gången sedan 1982 har jag haft en period på snart 6 månader utan vare sig hetsätning eller kräktvång.

Däremot så får jag vara vaksam mot vissa livsmedel, såsom godis, kaffebröd och annat sockerhaltigt. Blir jag bjuden så tar jag bara en liten bit, aldrig två. en halv bulle osv. För lusten att kräkas kommer snabbt om jag tar mera. Det vill jag inte riskera för då är cirkusen i gång igen. Äter jag pizza tex så tar jag aldrig en hel, bara en halv.

Visst anser jag att jag har haft ett sockerberoende, men även alkohol och narkotika. De sistnämda är under kontroll och så nu även sockret. Tror, i alla fall när det gäller mig, att jag kan leva med detta så länge jag är vaksam. Man får hitta sina triggers och vara ytterst försiktig. Tex alltid känna efter innan man äter om varför man vill äta. Hunger eller känslor?

Detta fungerar för mig:)

#5:

Mitt dåliga ätbeteende bröt nog ut under puberteten, det har du rätt i. Men egentligen säger det inte så mycket om det handlar om sockerberoende eller inte. Ätstörningarna höll i alla fall i sig tills jag var ca 28 år. Sedan träffade jag en man som fick mig att sväva på moln :) och då kunde jag bryta med mitt dåliga matbeteende. Jag fick något bättre att bli hög på, kan man säga. Och jag är sådan att jag inte kan ha några ätstunder tillsammans med andra människor så det fanns liksom inga tillfällen att isolera mig med mitt godis. Och då försvann liksom suget också. (Och det talar kanske för att det inte var sockerberoende utan mer psykologiskt i grunden, men som påverkat det fysiska. Fast så kanske det är också för många andra sockerberoende?) 

Detta var väl brytpunkten som fick mig att avhålla mig under en längre period. Jag fick några återfall senare, måste jag säga, men de var aldrig så långvariga som de varit tidigare. Och så smångom försvann de helt. Mycket beroende på att jag tillät mig att väga mer efter att jag blivit mamma. Det gjorde att jag inte behövde få panik varje gång jag ätit lite för mycket utan tog det med ro. Och då behövde jag inte störtbanta bort det - med ny vrålaptit som ett resultat.

#6:

Vad härligt att läsa att du klarat av dina sug genom lchf. Jag har också en gräns för hur mycket jag kan äta. Skulle aldrig klara av att äta en hel pizza psykologiskt sett, och skulle få ångest om jag åt mig proppmätt. Det var så många år sedan nu som jag kräktes upp maten, så det är inget alternativ idag. Men tanken kan ändå komma när jag har ätit för mycket. Jag avskyr när jag gjort det så jag gör sällan det. Det är en skön känsla att kunna äta bara lite. Det kunde jag ju inte förr.

jag har också trott att jag varit en sockergris, men sedan jag började med lchf så ligger mitt blodsocker konstant lågt att jag inte upplever något som helst sockerbegär. Jag kom på mig själv när sockersuget satte in att jag var stressad av något annat, orolig för något/någon etc. Vet inte om jag själv omedvetet införde någon form av belöningssystem/tröst men kunde köpa smågodis och formligen trycka in i munnen, med följden att jag fick så frukantsvärt ont i magen. jag åt inte för att jag var sugen - egentligen - utan som kompensation för något annat. Eftersom jag har diagnosen ibs så var inte den "kosten" något att rekommendera, så idag är jag jätteglad för att suget efter godis har försvunnit.

Man kan ju inte vara beroende av socker väl?

#9 Jo det kan man.

Man kan i princip vara beroende utav vad som helst, då underförtått ett osunt beroende av något.

När man inom läkarvetenskapen talar om "riktigt" beroende handlar det ofta om rent fysiologiskt beroende, dvs att det bildas recptorer för vissa ämnen, eller att det innebär ett fysiskt/psykiskt lidande att utsätta ämnet i fråga.

Det finns oxå en psykologisk bit, den blir man nästan alldrig av med, man kan längta efter det tillstånd som när det kändes som bäst när man intog den beroendeframkallande substansen.

Tex är kaffe och nicotin väldigt fysiskt beroendekallande då det bildas receptorer för dessa ämne, och receptorerna vill ha sin stimulans annars så mår du dåligt.

Sen så.. man blir pigg och glad av socker, det bildas inga särskilda receptorer för det vad jag vet, däremot utsöndras dopamin, som är hjärnans belöningshormon.

Dopamin kan utsöndras i de mest underliga situationer, tex när du gjort något som är bra, det är delvis självförstärkande, grejen är väl egentligen att det är en loop som gör att man vill upprepa samma mönster och vad som är bra kan variera från individ till individ.

Iallafall, när det gäller ätande kan det oxå bli sådan självförstärkande loopar, tex kanske man fick godis och läsk när man var barn på lördagskvällen och det var en mysig stämning.

Man vill återskapa den fina känslan man kanske hade som barn, när man blev bekräftad och belönad och förknippar det med det enda man kan skaffa fram, nämligen godiset och läsken, när det i själva verket var dopaminet som skapade den känslan, när man fick umgås och bli bekräftad.

Det är ganska komplicerat med sug. Svårt att veta vad som är vad, fysiskt eller psykologiskt sug. Eller - visst är det fysiskt till stor del. Men absolut inte bara. Det är nog kombinationen som gör det så svårt.

Jag försöker förresten sluta med mjölkprodukter just nu. Får så dålig andedräkt av det och tror dessutom att jag enligt teorin om basallergi inte tål det. Som det ibland kan vara när man inte tål ett livsmedel så får jag ett slags sug på mjölk. Har alltid älskat mjölk.(Mjölkberoende… :) Och nu när jag avstår mjölken och osten så får jag abstinensbesvär. Fy, det är hemskt. Mår tidvis inte alls bra.

För några år sedan, när jag inte stött på lchf ännu, så hade jag nyligen läst om basallergi och prövade en sommar att utesluta alla mjölk- och sädesprodukter. Jag mådde så dåligt att jag trodde jag var allvarligt sjuk. Gick till läkaren - som inget fel hittade. Bl a fick jag "hoppande hjärtslag", svaghet i armar och ben, illamående och det kändes ofta som om jag inte fick tillräckligt med syre. Jag kopplade det, konstigt nog, inte till kosten - men nu förstår jag att det var det som var orsaken. Ganska skrämmande egentligen. Det gav med sig så småningom och jag åt så i 5 månader. Men jag märkte inga särskilda hälsoeffekter så jag började äta mjölk och mjöl igen.  

Nu äter jag ju inte bröd och sånt sedan länge så nu är det bara mjölken som är borta. Och jag mår inte lika dåligt som för några år sedan. Men tillräckligt för att det ska vara jobbigt.

Det var en liten urspårning, det. Men beroende som beroende…

Jag har några artiklar där man talar om "neurokemiska förändringar" i hjärnan på samma ställe som med nikotin eller narkotika. Ävenså samma typ av abstinens besvär med oro Depression och minskade dopaminnivåer. Denna effekt försvann inte med tiden.

Verkar därmed vara "fysiskt".

Ja, det tror jag att det är. För abstinensbesvär får man när man slutar med socker, helt klart.

Sedan jag började med LCHF för 3 ½ år sedan har jag märkt skillnad på hur jag reagerar på morfin. Vid en operation 2001 fick jag en otrolig kick och blev hög som ett hus, men 2009 fick jag ingen sådan effekt.

Kan det vara att min hjärna har läkt och håller sig frisk med LCHF?

Intressant! Vem vet - det kanske är så?

#9

… hmmm … har ar en forklaring:

http://www.jewishworldreview.com/0111/obesity_study.php3