Jag har hållit normalvikt i ungefär två år nu. Har ätit LCHF i snart tre år.

Jag slopade socker för 20 år sedan.

Sen så är det helt klart, man kan gå ner i vikt på en hel massa sätt, problemet är ju alltid att inte gå upp allt igen.

Och man får nog räkna med att det som fungerade att gå ner i vikt på lär man få fortsätta med såvitt man inte vill gå upp igen.

Helt klart altså att följsamhet till den valda livsstilen är en förutsättning för att lyckas i längden, grejen är väl lite att få bantningsmetoder med drakoniska åtgärder går att hålla som livsstil.

Skulle vilja säga att lågkolhydratkost är betydligt enklare att leva med, oavsett man är insulinresistent eller bara behöver hålla igen på kalorierna.

Och att man faller av banan någon gång då och då är nog helt naturligt, men det är rätt lätt att kravla sig upp igen.

Jag antar att min oro kommer sig av att jag verkligen trott på LCHF-konceptet i flera år. Enda sedan 2008 när jag först hörde talas om det. Och jag har i perioder försökt hålla mig till det. Men min erfarenhet är att ifall jag fuskar en endaste gång så faller jag tillbaka i träsket. Sist satt jag i träsket i 1,5 år (borträknat halvhjärtade försök på en par dagar/veckor som inte lett någonvart).

Sedan jag började på nytt för ca ett halvår sedan har jag inte fuskat en gång. Jag vet att fusk är både subjektivt och relativt, men då menar jag vad jag från början definierade som fusk. Och nu är jag både rädd att prova fuska och rädd för att jag aldrig mer i mitt liv kommer att kunna äta en bit mjölkchoklad utan att falla dit…

Din frågeställning handlar om sötsug, inte om vikthållande, som jag ser det? Det är något annat, även om de ofta berör varandra.

#4: Ja i mitt fall är de nära besläktade eftersom jag inte har några metabola problem. Det är helt och hållet sockerberoende som fått mig överviktig. Men frågan kvarstår. Klarar folk som är sockerberoende av att hålla sig år ut och år in, och om de gör det, klarar man av att ta en chokladbit nu och då eller är det som med alkoholism, total avhållsamhet som gäller?

En chokladbit gör förstås ingen skillnad

Det luriga är att man ju lätt lurar sig längre och längre in i kolhydratträsket igen.

Nästa gång tar man 5 bitar och den tredje gången ryker kanske hela kakan.

Jag återfaller in i 'sockerträsket' emellanåt men jag har inga metabola problem, tränar flitigt och ser inga större problem med det. Däremot finns det inga som helst positiva ursäkter för att äta socker utan det är ett "dåligt" beteende egentligen, men vad gör man efter 24 år med socker!

Viktmässigt pendlar det mellan -25-30 (vätska) efter 1 år och 2 mån men i övrigt så har vikten hållits bra.

#6 Precis! Det är det jag är rädd för. Jag är rädd för stenraset som kan komma med ett avsteg. Samtidigt som jag är rädd för de sociala konsekvenserna om jag aldrig mer gör ett avsteg. Man får väl bara hoppas att den dagen jag gör ett avsteg (är väl ganska osannolikt att det aldrig händer igen) så vet jag bättre än jag gjorde sist och tar mig igenom perioden av sug utan att falla dit.

men har du tänkt på hur diabetikerna har det? de har inget val…. och alla gottegrisar inklusive mig själv har en risk att till slut få diabetes, då är det inte mycket antingeneller sedan….. det bästa är om du försöker att inte tänka på ett slut för alltid osv, det är som Zepp skriver, alla åker vi tillbaka någon gång då och då, det måste vi nog tillåta oss ibland men det är ditt eget val och beslut, om du gör för många måsten för dig själv blir det jobbigt tror jag. Själv så säger jag att jag får - om jag vill……. sedan är det upp till mig hur resultatet ska bli. Lika dant för dig. Lycka till!

Tall Gullvi. Egentligen vet jag ju allt det där redan, men jag antar att det hänger upp sig på att jag tidigare ätit LCHF, tillåtit mig själv att fuska, för att sedan famla i mörket. I år. Inte dagar. Så att ta sig upp igen är liksom inget jag gör på nolltid. Inte nödvändigtvis i alla fall. Men jag hoppas att det berodde på att jag då ännu lyckades lura mig själv men att jag nu är smartare… Man kan alltid hoppas. För säkerhets skull ska jag vänta med allt fuskande tills jag nått normalvikt.

Som min man, nykter alkoholist sedan 22 år, brukar säga till mig när jag misströstar: Stay in these 24 hours!  Dvs tänk inte längre än så, utan bara "en dag till ska jag klara av det". Och det gör man. Sen tar man en dag till, men det är då.

#5 Det är du som kallar dig beroende. Att acceptera vad det innebär är viktigt.

Om du inte klarar avsteg, så klarar du inte det. Det är lika för alla andra som inte klarar avsteg oavsett vilket beroende handlar om.

Skillnaden är att du i LCHF har ett naturligt underlag för att inte ständigt knarka på vilket gör att du inte sitter med konsekvenserna dagligen, det är ändå bättre än alternativet.

#11 har rätt i hur man skall tänka, att fokusera på alla dessa eviga dagar utan fixen blir lätt ohållbart.

jenso:

Sockerberoende är förstås mycket fysiskt - precis som alkoholism eller vad som helst. Men en stor bit i beroendet är också psykiskt - och det är väl ofta det som får föresatserna att spricka?

När man "fuskar" och ser det som ett misslyckande får man oerhört negativa känslor. Dessutom får man smak på det goda och kroppen vill ha mer. Det är lätt att tänka att "när allt nu ändå är förstört så kan jag lika gärna passa på att äta lite till". Man har inga "psykiska krafter" att sätta emot när man mår dåligt och steget att ge efter för suget är väldigt lätt att ta. Om inte annat så för att döva den negativa känslan. I synnerhet om man vet att man aldrig mer får äta sånt - då är det extra svårt att inte "passa på". Med resultatet att man i efterhand mår ännu sämre - så är den onda cirkeln igång. Ett litet njutande - som inte hade ställt till med något dramatiskt - utvecklar sig till att bli ett totalt avhopp på flera veckor (år).

I efterhand tänker man lätt att "åh, om jag bara låtit det stanna vid den där tårtbiten så hade ingen skada varit skedd". Det vet man ju egentligen.  

Är det alltså inte bättre att tillåta sig att göra avsteg? Som en del i kosten? Alltså att man i förväg bestämmer sig för att "i eftermiddag får jag äta det som bjuds hemma hos mamma men när jag kommer hem äter jag LCHF igen". Eller "imorgon äter jag som vanligt igen". Sätter man upp vad man får göra och vad man inte får göra kan man kanske njuta av "fusket" och känna att det ryms inom det tillåtna. Säger man till sig själv väldigt tydligt att "en bulle och en tårtbit en dag förstör inte hela kosten utan är helt okej" så kanske de negativa känslorna håller sig borta. Och då har man åtminstone den psykiska delen intakt och kanske ändå klarar det sug som uppkommer i kroppen.

Är det inte bättre att tänka så än att tänka att "jag får aldrig mer äta socker, någonsin"? För om man totalt förbjuder det blir det ju ofrånkomligt ett misslyckande om man ändå halkar dit. Och då är den negativa onda cirkeln inte långt borta.

Hej Jenso (och alla andra). Jag känner igen mig mycket i det du beskrev i ditt inlägg. Jag är ny här men provade också LCHF för flera år sedan med mycket gott resultat. Jag mådde bra, var smal och pigg. Sedan trillade jag dit på en pepparkaka vid jultid. "En pepparkaka kan väl inte vara så farligt". Men det var det, för mig. Jag är sockerberoende och det drog igång ett fruktansvärt återfall, precis som om en alkoholberoende trillar dit på en lättöl och sedan dricker värre och värre. För mig känns det exakt lika dant och jag sa också jag till mig själv att jag är svag. Men om man läser litteratur om sockerberoende så handlar det ju om hjärnans receptorer som förändras precis som för en alkoholberoende. Att läsa det har gett mig större förståelse för att jag kan trilla dit på ett så nedgörande sätt och lärt mig att försöka låta bli att skambelägga mig själv när det händer. Men jag behöver också ta konsekvenserna för det, socker är ett gift för mig helt enkelt. Karinafp skrev: "stay in these 24 hours" och för mig tror jag att det är det som gäller: att ta en dag i taget, så får man alkoholberoende att sluta och det tror jag gäller för mig också även om det kanske låter drastiskt. Tänker och känner för alla som kämpar, just nu håller jag på med en nedtrappning av kolhydrater och har inte ätit choklad på två dagar och börjat ett hemma-yogaprogram för att markera att jag börjar ett nytt liv nu.

Jag klarar inte strikt LC mat, saknar alldeles för mycket smaksensationerna i blandkost, tycker inte om kött och bea om där inte är någon form av potatis till, tycker inte om indisk mat utan jasminris osv. så jag har lagt ribban på LC light.

Max en normalstor potatis per dag, eller ½ dl ris. En tunn smörgås av surdeg tillfrukost ibland. Lite honung i kålpudding eller i såser som smakförhöjare och tårta eller efterrätt på fest. Att jag ger mig tillåtelse att äta gör att jag ofta hoppar över för att jag vet att jag får.

Jag är diabetiker så jag måste ju tänka på hur jag äter men från början när jag fick diagnos hade jag skyhöga blodsockervärden även om jag åt bra mat pga. stressen att sakna alltjag trodde att jag inte fick äta. Likadant om jag äter strikt LC, kroppen och själen stressas och även sockervärdena blir katastrofala.

Sockerberoende är verkligen inte att leka med… Jag glömmer bort det ibland (försöker lura mig själv), men jag tror verkligen att jag fungerar som dig, Bobella. Minsta lilla avsteg kan få mig att falla. Det är en enorm risk att ta. Speciellt om man gör det för att glädja den som bjuder på bullar…

Min pappa är nykter alkoholist sedan 5,5 år (drack så gott som dagligen i ca 25 år för att nu aldrig ta en droppe). Hans alkoholism har utvecklats till sockerberoende och han sitter nu uppe och äter glass om nätterna när han stressar på jobbet. Enligt honom ska man ha full respekt för sockerberoende, eftersom han tycker att det är SVÅRARE att låta bli sockret än det var att låta bli alkoholen. Trots att han också äter LCHF (när han inte fallit av vagnen).

Jenso, min far hade också alkoholproblem och jag tror att jag därför har en ökad sårbarhet . Egentligen är jag inte mycket för biologi och har alltid trott mycket mer på psykologi men har tvingats inse att vi har olika dispositioner och sårbarheter. Sockret är min. Det är så himla lätt att glömma, jag gör det också men tänker att en sådan här site kan hjälpa mig en genom att utbyta erfarenheter med andra. Så man inte gömmer sig och bara känner skam. Det har jag gjort och tryckt undan den med fler bullar eller choklad…