Lycka till! :) du kommer lyckas! Se till att hitta lösningar på dina ursäkter så ordnar det sig :)

Lycka till Nilekatt

Även om din ekonomi är ansträngd, kan det vara en tanke att t.ex. leta upp någon skola (både skolor för ren terapimassage och för skönhetsterapeuter funkar för syftet) som har massage till ett lågt pris. Du verkar behöva få bli lite ompysslad en stund så att du kan andas och behöver känna dig överväldigad av allt som är motigt i nuläget.

Har så sjukt ont i magen just nu. Tror att jag åt för mycket igår kväll. Hittade en galet god ekologisk, sockerfri aioli på konsum, åt säkert 1 dl… Kanske är det den magen protesterar mot?

Registrerade min mat igår och det blev totalt 2135 kcal, 198 g fett, 69 g protein, 24 g kolhydrater. Det blir 83E% fett. Ska långsamt försöka minska på kolhydraterna, dag för dag. Målet idag är väl 23 g då.

Jag ska nog äta lunch nu. Det är supertidigt för att vara jag men jag orkar inte med den här magknipen. Hoppas att lite mat kan lugna ner magen… Har inte ätit frukost idag heller, bara druckit en 50/50 vid niotiden.

Hejhopp!

Gårdagen slutade på 1164 kcal, 83 g fett, 60 g protein, 46 g kolhydrater. Fattar inte riktigt hur det kunde bli så lite mat? Det onda i magen gick aldrig över och är fortfarande kvar idag. Hoppas att det blir bättre snart.

Lycka till! *pepp pepp*

Wiiiiiii, lön idag och massor med smaskig mat!!!  Har ätit grillad kyckling, avokado, mozzarella, majonnäs, korv, macadamianötter… 2911 kcal, 267 g fett, 114 g protein, 20 g kolhydrater. Känns skönt i magen.

Herregud vad glad man blir av mat.  Och det onda i magen försvann så fort jag fick ett rejält mål mat!

Imorgon ska vi ha en massa gäster här på buffémiddag. Ska se till att äta så mycket kalkon, gräddsås och haricots verts som möjligt, så kanske jag kan undvika potatismoset och efterrätterna… Eller åtminstone äta så lite som möjligt av det. Vi får se hur det blir.

Lördagen blev jättemysig, vi hade drop in-mottagning och gästerna liksom avlöste varandra under dagen. In - äta - snacka lite skit - ut. Jag och en vän började laga mat vid nio på morgonen och sista gänget drog vid nio, tio på kvällen. Söndagen var städ-, tvätt- och vilodag och senare på kvällen var vi bortbjudna. Så skulle jag vilja tillbringa alla mina helger!

Två stora minus dock: jag åt alldeles för mycket och fel både i lördags och söndags - och har blivit dunderförkyld. Har druckit Echinacea, knaprat vitlök och sprejat näsan hela helgen men det har inte hjälpt ett skit… Nu sitter jag på jobbet och fryser så jag knappt känner mina stackars kroppsdelar. Har ätit korv och majonnäs och druckit kaffe med gammaldags mjölk till frukost (smakade såklart ingenting).

Jag undrar om jag någonsin kommer att nå mina mål, det känns så otroligt avlägset just nu… Jag har sett på foton från lågstadiet att jag var tjock redan som 8-, 9-åring. Det kan ju knappast vara självförvållat vid en så låg ålder? Och sen har jag aldrig lyckats bli av med den där extra vikten, den har bara pendlat kraftigt upp och ner genom åren. Jag grubblar väldigt mycket över hur mina problem uppstod, men jag hittar inga svar. Jag har inga foton kvar från min barndom och skäms för mycket för att fråga mina föräldrar vad de tror hände.

Det jag vet är att man upptäckte astma och allergier hos mig när jag bara var ett par eller några år gammal, och att jag under min uppväxt ofta "gömde" mig bakom astman för att slippa springa på idrotten o.s.v. (jag var redan tjock då).

Jag minns första gången jag var ensam hemma, jag var väl kanske 6 år eller så. Mamma skulle bara gå en sväng till affären. Jag minns att så fort hon hade stängt ytterdörren, rusade jag till skafferiet och åt strösocker. Ungefär som att jag hade väntat, längtat efter att kunna göra det.

Jag har alltid fått höra "nej, nu räcker det, inte en till" av vuxna. Det tyder på att jag alltid har överätit, att det inte riktigt funnits något stopp i mig. Jag har väldigt ofta känt att jag äter mycket mer än andra, t.ex. i skolmatsalen. Jag tyckte att alla andra åt extremt lite men i själva verket var det nog jag som tog onormalt mycket mat. När jag var äldre, typ i gymnasiet, gick jag helst ensam och åt, för att kunna äta så mycket jag ville utan att andra tittade snett. Ibland gick jag och åt två gånger på samma rast.

Även nu i vuxen (nåja, någorlunda i.a.f.) ålder äter jag alltid mycket mer än alla andra. T.ex. vid en familjemiddag brukar jag äta långt efter att de andra slutat äta. Det händer t.o.m. att jag får kommentarer om det. Då skäms jag ju, men ändå slutar jag inte. Det är som en besatthet. Jag kan/vill inte sluta.

Jag har föräldrar som båda nog är lite extrema i sitt kosthåll, fast på olika sätt. Min pappa är och har alltid varit väldigt fet. Han har nyligen genomgått utredning för GBP. Han har efter mycket om och men erkänt att han har tröstätit i smyg i minst 20-25 år. Vi andra i familjen har hittat mängder med tomma godispåsar, och jag har sett kontoutdrag som visat extremt många besök på McDonald's och pizzerior under arbetstid.

Min mamma är någon typ av vegetarian, äter ägg och fisk men inte mjölkprodukter, och verkar ibland dra väldigt mycket åt veganhållet. Första gången jag medvetet bantade var jag 10 år och inspirerades direkt av mammas kaloriräknande (hon är smal numera). Hon har pikat mig en del under min uppväxt för att jag ätit mycket/varit tjock. Hon verkar själv få dåligt samvete när hon äter onyttigt och säger relativt ofta "nu blir det till att springa en mil imorgon", utan att man riktigt vet om hon syftar på mig, sig själv eller någon annan i sällskapet.

Jag beskyller inte direkt mina föräldrar för mina problem, men jag tror att de ändå ingår i den stora bilden.

Det gör ont att skriva allt det här. Att minnas, erkänna. Men jag tror att det är nödvändigt för att jag någonsin ska kunna bli bättre.

#8 jag tror du har rätt, man måste vara sann mot sig själv för att kunna gå vidare. Starkt gjort av dig att våga ta upp detta i en tråd, berätta gärna mer om du vill och orkar. Pepp Pepp!

Plundrade halva affären igår eftermiddag på feta saker jag kunde stoppa i munnen… Allt för att INTE köpa det där godiset jag var sugen på. Fettet vann, wohoo! Efter jobbet var jag på café, två gånger t.o.m. Drack latte först och senare te, trots att kompis åt bakelse. När jag kom hem vid 21.30 hade jag inte ätit något socker på hela dagen, kändes fantastiskt… Det är ett bra tag sedan det hände sist. Men sen satt jag där innan läggdags och käkade cornflakes… Vafan!!

Men - ny dag idag.

Lämnat visa-kortet hemma - check.
Kokat massor med ägg och tagit med till jobbet - check.
Ätit bra frukost - check.

So far so good.

Jag känner igen mig i det du skriver i ditt första inlägg Nilekatt.

Jag gör nästan inget annat än att vända på örena för att få månaden att funka.

Jag trivs inte längre på jobbet, allt har förändrats.

Har problem med sköldkörteln, vilket nu har visat sig i Depression. Har legat hela veckan och gråtit i timmar utan någon anledning.

Men det som är viktigt att komma ihåg tror jag är att det blir bättre.

Jag tror att det som är viktigast när det gäller att äta enligt LCHF är att alltid ha nått hemma som man kan smaska på när man blir sugen.

vi har alltid ägghalvor i kylen.

Sedan har vi alltid skinkrullar med philadelpia ost och paprika väldigt lätt att göra och goda att äta när man blir sugen på nått.

Finns det ett alternativ hemma, är det lättare att välja bort det "onyttiga"!

Tror på dig ja!

Hej captainpoon! Ibland känns det som att vända på örena är det enda jag gör. När lönen kommer säger det SCHWOOP! samma dag p.g.a. räkningar och autogiron och alla såna måsten, och kvar blir det inte särskilt mycket… Tror inte att det har gått ihop en enda gång de senaste 8 månaderna, utan vi räddas alltid i slutet av månaden av någon snäll själ (oftast mamma) som ger oss ett par hundringar till mat. Den här månaden har det gått tack vare julklappspengar från pappa.

LCHF har legat på hyllan ett bra tag nu. Fick jag välja precis vad jag ville, skulle jag äta naturkött, ekologiska ägg, smör, avokado, nötter och inte så mycket mer. För det är den mat jag älskar och behöver. Men jag har inte råd just nu. Mannen måste ju äta också och han äter inte LCHF. Så det blir att vi måste handla dubbelt, och eftersom det inte funkar så har jag "gett upp" och äter samma mat som han, vilket brukar bli typ ris och kyckling för det mesta.

Men jag mår fan inge bra. Magen är spänd och gör ont, jag känner av min astma igen, är trött och deppig…

I torsdags fick mannen äntligen ett jobb! Det är inte fast (ännu) men vi hoppas att det kan bli det. Kanske, kanske kommer det att bli lite lättare nu med allting, och jag kommer att få råd med bättre mat ett tag…

På den positiva sidan har jag känt senaste tiden att självförtroendet långsamt växer sig starkare igen… Utan någon särskild anledning, jag försöker helt enkelt att tänka mer positivt, peppa mig själv och försöka tycka om min kropp som den är - tjock och sladdrig . För mig känns det nästan som ett måste att tycka om min kropp innan jag ger mig i kast med att försöka gå ner i vikt, för annars gör jag det bara av fel orsaker och då lyckas det aldrig… Igår på tåget hem från jobbet slog det mig plötsligt att jag såg fram emot att börja med LCHF igen och att jag hoppas att det kommer att gå långsamt nedåt, att det gärna får ta ett år eller så. Jag är nästan chockad över att jag känner så - för bara ett par månader sedan fick jag ångest varje gång jag såg mig själv eller tänkte på min övervikt, sökte en quickfix och dagdrömde om att jag skulle vakna upp en morgon och vara 20 kg smalare än kvällen innan!

Wiii, känns som att jag står på båda fötterna nu.

Åh det låter så mkt som mig. Jag kallar den min (självdestruktiva) autopilot gör att den äter saker jag verkligen inte vill äta men så kopplas jag bort och helt plötsligt att jag ätit en macka (eller två) och etfteråt vet jag inte vad som hände.. Som tur är svälter min autopilot bort efter några veckor med LCHF och jag får kontroll igen. Ovärderligt för att jag ska lyckas gå ner i vikt… :)

Idag är jag ledig och ensam hemma. Började dagen med en lång sovmorgon, sedan drack jag starkt svart kaffe med smör för att tömma tarmen ordentligt. Mådde nämligen så himla dåligt sen igår, då vi var bortbjudna vilket som vanligt innebär en massa mat och efterrätt. Vaknade fem i morse och hade väldigt ont i magen, mest långt ner på vänstra sidan. Hela morgonen har magen bubblat och haft sig, jag fattar inte hur så mycket gas kan få plats där inne, det tar ju aldrig slut!

Nu mår jag bättre i alla fall och har precis ätit dagens första mål: äggröra på 3 stora ägg och 40 g smör, tillsammans med 1 avokado.

Innan frukosten bestämde jag mig för att ställa mig på vågen för jag tyckte det var dags att vakna upp ur förnekelsen. 83,6 kg visade den. Ungefär 2½ kg mer än när jag startade den här tråden. Jahapp, inte kul men jag kände det ju på mig.

Nu ska jag verkligen satsa på att hålla magen lugn och INTE äta sånt som jag får ont av (konstigt nog är det lättare sagt än gjort…varför bryr jag mig inte mer om hur jag mår?)

Kram på er alla!