Du gör en märklig förutsättning att allt beror på att man överäter. Glöm det.

Ungefär så.

Det som är trist med ditt inlägg är att det är så tröttsamt att en smal förutsätter att det handlar om överätande, trots att du varit här i forat länge nog för att ha fått en grundförståelse för vad LCHF innebär. Varför inte läsa Vanliga frågor & svar, kanske du kan ta till dig vad problematiken handlar om?

såg en dukumentär på Tv för ett tag sedan där man trodde att 75 % av jordens befolkning dog ut pga svält långt tillbaka och att det var de fetaste som överöevt och att det därför nog låg i våra gener att lägga på oss! Survival of the fatest! ;) ;) ;)

Man behöver inte äta väldigt mycket mat för att bli stor, tror du verkligen att det är därför folk blir stora?

Man kan bli stor av bla omedicinerade riktiga djupa depressioner, ätstörningar, omedicinerad adhd, bukspottskörtel sjukdommar, starka anlag till det osv.

Det är sällan jag träffar stora människor som blivit det för att dom ÄTIT MYCKET, däremot fel.

Har man själv aldrig varit där kanske det är lätt att tro att det är så lätt att gå ner när man märker övervikten. "Då är det några veckor med kålsoppa som gäller, sen är hon tillbaka på 52 igen"

Kraftig övervikt brukar bero på djupare problem än överätning. Du kan nog goola dig fram till en hel del information.

Och de som faktiskt överäter hela tiden, gör det många gånger för att de mår riktigt dåligt.

Det är nog av samma orsak som att en alkoholist inte sluta dricka alkohol fastän hon/han varit full tillräckligt många gånger. Beroende. I det här fallet är det kolhydratsberoende. Vid beroende kommer förnekelse. Folk som har kontroll över sin vikt har inte lika ofta sockerberonde eller också har de en väldigt snäll kropp(livet är orättvist). Många tjocka har däremot inga som helst problem med spriten….

Våra tillkortakommanden är av olika sort.

Har man en ätstörning och störd kroppsuppfattning samt inte väger sig under långa perioder och undviker att hamna på bild, så kan det faktiskt bli så att man "plötsligt" inser hur stor man är när man till slut väger sig eller råkar se ett nytaget foto av sig själv. Så har det varit för mig.

Svårt att förklara, men jag har gått upp 20 kg på 3 år utan att "märka" det. Jag tyckte jag var ungefär lika tjock vid 60 kg som jag tycker nu vid 80 kg…

Dels tror jag att jojobantning genom livet ger mycket övervikt och sen tror jag att man inte riktigt ser hur mycket övervikt man har mer än på vågen då som nilekatt beskriver det. Jag förstår att jag har övervikt men inte lika mycket som det verkligen är. Sen som andra varit inne på som depressioner och framförallt stress.

Överätning tror jag absolut inte på! Jag äter verkligen inte mycket mat och jag borde ha rasat tidigare. Idag går jag ner i vikt på lika mat och jag är hur säker som helst att det beror på att jag kunnat släppa på en stress som jag haft några år nu.

Dom som alltid varit smala fattar inte att det oftast handlar om förenkelse… Jag har alltid varit smal tills jag fick en ätstörning och hade BMI 15.. Då insåg jag hur smal jag faktiskt var, och började äta som en tok eftersom kroppen vara utsvulten i flera år… 2 år senare vägde jag helt plötsligt 25 kg mer än när jag kom till insikt att jag var för smal med 43 kg.. Jag hade inte lagt märke till det så. Visst jag mådde dåligt över att jag såg att jag blev fetare, men jag tyckte om att äta då jag svultit i flera år så jag förnekade det.. När jag hamnade på 70,4 kg fick jag nog och har nu gått ner 7 kg. Började i slutet av juli så det har gått långsamt, men grymt nöjd är jag då jag lärt mig att det får ta sin tid!

För mig beror övervikten på flera olika saker, bland annat så har jag hypotyreos (stavas?) = låg ämnesomsättning som det gick 8 år innan jag fick behandling, dels så har jag under hela mitt liv tröstätit och i depressionsperioderna jag har så har jag ätit ännu mer och väldigt onyttigt.

Då jag överäter så får jag ångest för att jag äter för mycket och den ångesten har jag tryckt ner med att äta ännu mer, det är en ond cirkel som kan vara väldigt svår att bryta.

Fram till 25-års-åldern vägde jag ca 60-62 kg, vilket är i underkant för min längd, 175 cm. Sen gick jag upp ca 10-15 kg och fick former, bredare höfter och jag skulle tro 2 storlekar större bröst, och vad jag vägde då är nog mer vad jag skulle kalla normalvikt för min längd.

Nu är det ca 20-25 år senare och som mest innan jag började med LCHF vägde jag nånting runt ca 97 kg, vet inte riktigt har aldrig ägt nån våg, men strax under 100 kg i alla fall.

Så på 20 år gick jag upp ca 20 kg, på ett ungefär, och nej det var egentligen inget jag tänkte på, ca 1 kg om året märker man inte, i alla fall inte jag.

Så nej, det är inte alltid man märker att kilona smyger sig på.

>LCHF tina

När jag slutade röka för 11 år sedan gick jag upp nästan 10 kg. Jag åt inte annorlunda, motionerade mer och gick så småningom med i VV.Gick ner till min normala vikt med dom och höll så i 8 år, Sedan för två år sedan började jag gå upp i vikt sakta men säkert. Inget hjälpte,för 10 månader sedan började jag med LCHF, och går fortfarande upp i vikt. Har försökt att äta runt 2000 kcal/dag( mer än vad jag orkar med) jag har testat en månad att ligga runt 1400 kcal/dag. Går fortfarande upp i vikt nu är det +17.

Kom inte och säg att alla som är överviktiga är karaktärslösa. Hormoner spelar en stor roll, och innan vi får läkare som bryr sig om sånt får vi tjockisar ingen hjälp!!!

När nånting nytt i livet (eller i kroppen) inträffar kan setpoint-värdet snabbt skifta uppåt en 10-15 kilo.

Det blir då väldigt svårt att komma ner till den gamla vikten och framförallt bli kvar där.

När jag slutade med elitidrott åkte jag upp 12 kilo under en sommar.

En period med något personligt trauma kan snabbt ge samma effekt eftersom man då har annat som måste prioriteras än hur den egna kroppen ser ut i spegeln i hallen.

En tilltagande insulinresistens tvingar upp vikten lite smygande under några år.

Säkert märker man ju hur storlekarna på kläderna skiftas uppåt men det är ofta först när man orkar se problemet man verkligen tar tag i det.

Då kan det ha sprungit iväg en bra bit och kroppen har då också bestämt sig för att den ska hålla kvar vid sin nya vikt vilket försvårar alla försök att rätta till det hela.

Oj tack för alla svar!

Jag förstår att det kan vara hormoniellt och att stor övervikt ofta har med helt andra saker än mat att göra. Det är verkligen mystiskt hur kroppen kan fungera ibland, att två personer kan äta samma mat och få helt olika vikt!

Om vi bortser från djupa depressioner, hormonell obalans osv så var det mest överätning/felätning som jag tänkte på. Vissa går ju faktiskt upp i vikt för att man äter för mycket, det verkar som att det går att förneka. Man kanske inte orkar ta tag i det, det förstår jag. Har en släkting som är sådär när jag tänker på det, äter extrema mängder ostmackor och godis varje dag, jämför sig sedan med tjocka amerikaner på TV och säger "jag är i alla fall inte SÅDÄR tjock som han där, det är jag väl inte?"

Hallongrottan: Jag förstår, det verkar väldigt komplicerat… jag tror verkligen inte att alla som går upp i vikt är karaktärslösa :/

tack för svaren, nu har jag mer insikt och förståelse!

Tinas Taiwan - min blogg

Hört på skolgården

Lockigiga Flickan: - Men hur KAN du ha så rakt och stripigt hår!!!

Släthåriga Flickan: - ??

LCHF-tina och tusentals andra debattörer gör ständigt samma misstag. De tror dels att alla människor fungerar exakt på samma sätt och dels att vår ämnesomsättning fungerar lika  enkelt som på tex en moped. "Om ni bara äter som jag och rör på er så blir ni smala, för det är jag". Så lyder refrängen.
Verkligheten ser annorlunda ut.
Om man skulle låta 10000 människor äta och motionera på exakt samma sätt så skulle en del bli smala en del bli tjocka och de flesta skulle bli normalviktiga, Helt enkelt för att vi alla är olika.
Det finns faktiskt undersökningar som visar att tjockisar i genomsnitt äter mindre och bättre än många smala som ju kan smälla i sig i stort sett vad som helst utan att gå upp.
Det finns teorier om att varje människa har en inbygggd viktstermostat (i brist på bättre ord) som reglerar vikten till önskat börvärde. Att kämpa emot den regulatorn är inte lätt. Förhoppningsvis kommer man i framtiden att komma på ett sätt att ställa om börvärdet.
En annan sak som många självutnämnda förståsigpåare gärna predikar är vikten att äta så allsidigt som möjligt.
Ät  av allting, och låt sunt förnuft råda, brukar det heta.
Jag kom att tänka på djuren. De äter ju ofta extremt ensidigt och de blir inte sjuka för det.
Lejon äter bara kött, hästar äter bara gräs, jag kan inte komma på något djur som kommer i närheten av människan när det gäller allsidig kost och ändå är det bara vi som blir feta och sjuka av maten. Konsigt va.

0# Jag är glad att du ställer frågan, för alltför många undrar men vågar inte fråga.

Tvångsmässiga ätare äter fast de får konsekvenser som övervikt, dålig ekonomi, kassa relationer, presterar sämre på jobbet, mm. De kan helt enkelt inte sluta oavsett hur mycket de vill det.

Exakt samma dårskap drabbar alkoholister. De får liknande, men ofta mycket värre konsekvenser av att dricka. De kan heller inte sluta dricka oavsett hur mycket de vill. De är maktlösa. Alkoholism är en sjukdom enligt WHO.

Hur vet jag det här? Jag har båda sjukdomarna. Idag har jag normalvikt och varit nykter sedan 2 år, tack vare 12-stegsprogrammet. Min vilja att sluta missbruka tog mig till programmet, men observera: min vilja kunde inte få mig att sluta äta. Jag hade tur, jag vägde som mest 75 kg. Vissa väger 150 kg eller mer innan de inser sin maktlöshet. Det finns även tvångsmässiga underätare (anorexi).

Normala människor, som inte har sjukdomen, kan bestämma sig för att äta mindre, sundare osv. De har inte utvecklat ett begär bortom mänsklig kontroll. För de är det lätt. Detta är anledningen till att det finns möten för oss med sjukdomen tvångsmässigt ätande.

Normala människor kan inte identifiera sig med överätare, därför behöver vi, förutom normala människor, även träffa dem med samma sjukdom som oss. Annars känner vi oss alltför ensamma.

Normala människor kan säga: "du kan väl unna dig en kaka på julafton/födelsedag?" eller "men en lättöl kan du väl ta på midsommarafton?". De förstår inte. Och det är helt ok. Men nu kanske du förstår lite bättre.

Jag har provat att få hjälp av psykologer, terapeuter, viktminskande medel,  healing, mm, men inget har fungerat på längre sikt för mig.

Hur kommer det sig att man inte tar sig tidigare till ett 12-stegsprogram om man har den här problematiken kanske du frågar dig. Svaret är: förnekelse. Man kan inte se sanningen, för den är blockerad. En vacker dag gör man det, och då tar man sig till den hjälp man behöver.

För intresserade: http://www.oasverige.org/

Tack

Bjorne: Nej jag tror verkligen inte att alla funkar likadant, som du kan se i mitt inlägg #12, jag frågade för att jag var nyfiken och ville ha mer förståelse. Det är kanske en oförskämd fråga, men jag ville inte förolämpa någon eller dra alla över samma kam på nått sätt. Jag startade med ett lite halvprovocerande påstående kanske, men menade inte riktigt som det lät…

tankgirl: wow tack för ditt uttömmande svar! Du har rätt, jag förstår nog inte riktigt hur det funkar, men jag försöker! Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att ha ett begär bortom all mänsklig kontroll, det är fascinerande och väldigt läskigt samtidigt… jag ska titta på 12-stegprogrammet nu!

Tinas Taiwan - min blogg

#14 Vad är det för en undersökning? Har aldrig hört talas om den… Har de jämfört anorektiker med BMI-25:or?

Sedan är det väl så att när kroppens normala reglersystem väl är ur spel är man redan fet. Ju fetare du är ju svårare är det tydligen att äta sig mätt (läste jag i "hjärnkoll på vikten") och därmed gå ner i vikt. Själva överätningen triggar också att äta mer. Frågan är väl varför kroppen slutade att fungera. Jag tror att de flesta ätit sig sjuka på för mycket socker. Sockerberoende och självförnekelse. Som Anna Anka säger (typ): För att få en snygg kropp krävs massor med hårt arbete och självplågeri.

Sedan trodde jag att vi var överens om här på forumet att det går att svälta sig ner i vikt. ALLA kan göra det. Men att det kanske inte är så hälsosamt och många har inte det pannbenet som krävs.

#15 Vad bra skivet! Lätt att förstå och ta till sig.

#16 Fundera på hur det känns att alltid äta lite, alltid äta "rätt", alltid vara hungrig, alltid träna som en idiot och bara gå upp i vikt ju mer dietistråden följs samtidigt som omgivningen har bestämt att det är dålig karaktär och att det egentligen svullas i kakor och godis dagarna i ända.

Men ändå, jag undrar vad LCHF innebär för dig? Du är ingen nybörjare och har gått ut med att du gärna coachar andra samtidigt som du inte verkar ha förstått mekanismerna alls?

MinLan: Mm jag kan inte förstå hur det skulle kännas att alltid äta rätt, alltid träna och ändå gå upp i vikt. Det låter ju väldigt ologiskt, även om jag börjar förstå att vissa faktiskt kan ha de så :/

Vad LCHF innebör för mig? Det innebär att jobba med kroppen och inte mot den, att äta naturlig icke-konstgjord mat som vi är anpassad för att äta. Low carb tycker jag är den viktigaste delen, bort med all skit. Bort med kakor, godis, glass, läsk - redan där tycker jag att man har en bra start. Sedan bort med pastan, riset, alla mackor. Här blir det riktigt bra, alla som jag har träffat som kommit hit tappar vikt även om de är normalviktiga och bara vill snygga till sig lite. Sen high fat delen tycker jag är mindre "viktig" en smaksak nästan, en del vill ha grädde i allting och de tycker jag också är gott, men personligen tycker jag att det räcker med det naturliga fettet. På fettdelen tycker jag att man ska prova sig fram vad som är gott och funkar. Detta är LCHF för mig, och jag tycker att det funkar utmärkt tillsammans med hård styrketräning. Vilka mekanismer tycker du att jag inte fattar?

Tinas Taiwan - min blogg

#20 Förstår du VARFÖR det fungerar? När man gör det är det enkelt att inse att all övervikt inte enbart handlar om att folk moffar i sig och betalar dyrt för att göra det.

Hittills har du bara sagt "inte det och det", det, tillsammans med din tråd gör att jag inte tror att du förstår hur kroppen fungerar.

#17

Det var så länge sedan jag läste det. Det var i alla fall en kanadensisk undersökning.
Vadå för anorektiker och BMI25. Det gällde normalviktiga och överviktiga. Det kan förresten vem som helst konstatera i företagens luchrum vem som äter mest. Senast idag såg jag en magerlagd yngling som åt en jättetallrik pasta och korv som hade räckt i 3 dagar för mig som väger 100kg.
Visst kan man svälta sig ner men det är ju lika ointressant som skadligt.
Det inressanta är varför många blir feta trots att de äter både bra och mindre än många smala.
Min klara upfattning är att det är hormnonbalansen som styr.

Håller helt med MimLan.

Jag har också en mamma. Som är liten som en fjäder fast hon äter som en häst (bokstavligen hö och havre, hehe).

Hon blev vansinnigt irriterad när hon själv gick upp två kilo p g av problem med sköldkörtel. Hon har vägt 52 kilo hela sitt vuxna liv, tror hon tappade de där två extra när hon fick receptet på Levaxin i handen.

Hon har samma inställning som du (ts)har.

En fruktansvärt jobbig människa att ha i sin närhet, då hon tar för givet att alla andra minsann har samma föutsättningar som hon själv har. Vi i hennes omgivning som inte väger 52 kg - vi rår för det själva.

MimLan: Japp jag förstår varför, som civilingenjör inom Biokemi så är jag mycket bekant med kroppens mekanismer. Men min tråd handlade om de som just moffar i sig tills de har 30kg övervikt. Jag tycker sånt är intressant, mänskligt beteende. Jag har ganska svårt att förstå människor som är olika mig, men nu har jag fått bra förklaringar som jag kan ta till mig!

Bjorne: Till viss del är de nog så att hormonbalansen styr, det är väldigt intressant, men fortfarande så är det ofta som en kompis till mig alltid säger "Det är den tjockaste kärringen som sitter med den största glassen" lite brutalt uttryckt. Jag ser många exempel i min omgivning på folk som helt enkelt äter många gånger mer än vad som behövs… jag ska läsa på om hormonernas påverkan för vikten, jag har inte superbra koll där

Lchf-Tina,

När din släkting äter "extrema mängder ostmackor och godis varje dag" så kan du lugnt utgå ifrån att det finns underliggande orsaker till det. Du försöker diskutera de fall där man "bara äter för mycket", men de fallen finns inte. Om man äter för mycket så finns det en orsak till det, och orsaken till överätandet är det verkliga problemet. Ätandet är en följd av problemet. Klarnar det nu?

wooster - Bra synpunkt, glömde skriva det! Att överätande oftast är ett symtom på något annat.

Jag tycker uppräkningen i ts är lite raljant - att man kan överäta tillfälligt på grund av att gym-kort går ut, att man får höstdepression och blir sambo..

Det finns sjukdomar, det finns mediciner, det finns trauman, det finns mobbing, det finns tusen saker som påverkar. Förutom det jag redan nämnt - att vissa (ofta dömande personer) råkar vara födda med utväxling som vore de en rymdraket, medan andra inte är det.

Jag tycker frågan/påståendet är felaktigt ställt.

Borde vara: Hur kommer det sig att man kan äta för mycket?

Vi har ju ett hormonstyrt reglersystem som fungerar för alla normalviktiga.

Tittar man på vetenskapen så säger den att unga normalviktiga kan varken svälta eller äta för mycket under längre tid utan tvång. I svältstudier så går dom ner, mår väldigt illa och sedan när tvånget slutar så går man upp till ordinarie vikt plus lite till så snabbt som möjligt. Motsvarande är det när man tvingar sig att överäta. Efter försöket återgår man snabbt till sin vanliga vikt.

1994 så upptäckte man hormonet leptin som styr bl.a. hungern. Överviktiga och feta har mycket högre nivåer av Leptin i blodet än normalviktiga. Någonting slår ut signalerna innan dom når hjärnan. Kallas Leptinresistens. Orsaken är ännu inte helt utredd. Men en överlast av kolhydrater är inblandad.

Stor del av människans utveckling har dominerats av istid. Under perioder har vi förmodligen haft begränsad tillgång till kolhydrater. Så när de finns så laddar vi kanske som björnen inför vintern. Ingenting säger stopp när kolhydrater kommer. Det är en hypotes som jag tycker passar på mig och många andra. Det finns säkert många andra orsaker i kombination.

Hela den traditionella synen på övervikt är ovetenskaplig och speglar en märklig och unken människosyn. När man pratar om hormonstyrd viktreglering blir många oerhört provocerade och hänvisar till lättja och gluffseri. Förmodligen mår man bättre själv på detta vis.

Vi är många som kommer från tiden då fett gav fett på kroppen och man kunde dricka massor av dricka och äta start till frukost utan att bli fet

Av någon anledning fick jag över 20 kilos övervikt men det trodde jag nästan var normalt. Mina kompisar i samma ålder var ju inte smalare de heller.

Sen finns det ju smala som moffar i sig hela dagarna utan att gå upp i vikt, så där spricker ju teorin att alla är lika och att de som är överviktiga har moffat i sig för mycket.

Jag vet själv när jag var yngre och var sjukligt mager att jag verkligen led av det. Jag moffade i mig mängder med mat utan att kunna gå upp i vikt. Jag trodde allvarligt att jag hade någon sjukdom som gjorde att jag inte kunde gå upp i vikt.

Nu har jag fått så jag tiger istället! Nu har problem åt det andra hållet.

Jag vägde mellan 60 och 66 kg 167 cm lång till ett par år efter jag fått mina barn (vuxna nu) Jag åt bregott på mackan  (inte så lite heller) och drack "röd"mjölk. Men sedan när barna var födda blev jag "fettskrämd" och började servera fettsnål mat och mjölk. Jag började även äta mindre portioner. allt enligt livsmedelsverkets rekommendationer. gissa vad som hände: Jo jag började öka i vikt. Jag fick fibro och började medicinera med sk lyckopiller Ökade mer i vikt åt mindre mat fettsnålare och allt mer frukt och grönsaker. Resultat: ökade mer i vikt. Mer fibrer mer viktöktning Handikappande problem med magen. så nu väger jag 20 kg mer än innan jag började äta fettsnålt. Nu kämpar jag för att gå ner i vikt. Det går upp och ner,men mest ner sååå sakta. förra vintern hade jag en del problem och ökade i vikt. Nu har maken fått cancerdiagnos (godartad) ej prostatan. så jag vet int e hur den här vintren blir med vikten.

LCHF-Tina: Du uttrycker dig oerhört nedlåtande. Sorgligt tycker jag. Om du verkligen verkligen vill lära dig måste du jobba på vilka ord du väljer.

Givetvis fattar man att man måste ändra på något när man har 30 kilos övervikt. Det är inte så att man lallar runt och trivs med livet, det tror jag faktiskt inte att någon med den övervikten gör. Man sitter obekvämt i stolar, man får dålig kondis och man kan inte köpa de kläder man vill ha. Men varje kilo plus känns inte lika mycket som när man väger 50 och går upp 5 kilo. Inte så konstigt. Därför känns det oöverstigligt när man väl känner att man måste göra något. Tänk dig själv. Du inser att du måste gå ner 50 kilo. Det var min insikt för några månader sen. Den grejen känns JÄVLIGT tung.

Hur lätt är det egentligen att bryta sina vanor när det gått så långt? Varför slutar alkisar inte bara dricka, varför finns ens programmet Lyxfällan - folk kan ju bara sluta köpa grejer? GIVETVIS är övervikt och överätning ett symptom på någonting annant. Och man kan inte bara hantera symptomet, man måste hitta det riktiga problemet.

Sen tycker jag också att man måste kunna ta tag i sin sitaution. Man är inte bara ett offer. Man måste kunna se vad man kan göra själv och vad man behöver hjälp med och sen söka den hjälpen.

Rylandes: Vilket bra svar! Jo nog är frågan felställd, "Hur kommer det sig att man kan äta för mycket?" är väl istället det som borde efterfrågas! Verkligen ett spännande område, jag visste inte det där med överätning, att det funkade likadant som svält. Jojo åt båda hållen :) Det där med Leptinrecistens är intressant, men jag tror också att många överäter _bara_ för att det är gott! En del älskar att äta helt enkelt och älskar känslan av att vara riktigt riktigt mätt, de finns väl alla sorter kanske. Jag frågar mig fortfarande "hur kan man tillåta sig själv att vara så tjock? Varför drar man inte i handbromsen?" men ja, hormonnivåer, insulinresistens, leptinresistens, sockerberoende osv är väl helt enkelt väldigt svårt att kontrollera…

Tinas Taiwan - min blogg

charmkvark: Jag håller helt med dig om det där om att sluta vara ett offer, en del vill inte ens bli hjälpta. Problematiskt.

Varför tycker du att jag uttrycker mig nedlåtande? Har du läst igenom mina inlägg #0 #12 #16 #20 #24 #32 var finns det något nedlåtande?

Vem har sagt att man inte märker att vikten ökar? Jag är övertygad om att många är plågsamt medvetna om hur de blir tjockare och tjockare, verkligen skulle vilja göra något åt det, men bara inte klarar av det. Och ju tjockare man blir desto sämre mår man, och desto mer ångest finns det att dämpa om det är därför man tröstäter/äter fel saker.

Det kanske finns vissa som inte riktigt tänker på det eller inte bryr sig, men jag tror andra anledningar är vanligare.

Inte minst socker-/kolhydratmissbruk.

I mitt fall försökte jag plugga heltid trots att jag var alldeles för sjuk, och för att hålla mig upprätt under föreläsningarna gick jag på ständiga sockerkickar. På ett par år hade jag lagt på mig 30 kilo på det viset. Det plus att jag var så trött och stressad att jag inte fick till det med frukost och lunch utan kunde gå en hel dag på en kokosboll, och sen på väg hem totalkraschade jag och åt typ ett kakpaket medan den frysta färdigrätten stod i mikron, och sen ett till till efterrätt.

Stress är förresten också ett jättebra sätt att lägga på sig, särskilt bukfett!

Jag får inte ihop det, du säger du är civilingenjör, var det biokemi?

Du har ingen glädje av de kunskaperna om du inte behärskar fysiologin, endokrinologin etc så du får ett sammanhang. Tro inte att övervikt enbart handlar om psykologi.

Jag måste säga att jag håller med dem som tycker att du uttalar dig på ett nedlåtande och som jag ser det ett synnerligen okunnigt vis. Tror du ska skrinlägga idén med en populärvetenskaplig bok. Populärvetenskap bygger på att även den oskolade ska förstå. Du har ännu inte lyckats få någon i tråden att förstå varför du tror att människor går upp i vikt.

Lchf-tina: Varför tror du att "många överäter _bara_ för att det är gott"?

Det skulle ju betyda att överätarna inte känner till eller förstår konsekvenserna av att lägga på sig en farlig övervikt. Tror du att alla som äter för mycket är utvecklingsstörda?

Jag gissar att de i din närhet som äter för mycket helt enkelt inte vill berätta om sina verkliga problem för självgoda dig. (förståeligt) Alltså tror du att de överäter enbart för nöjes skull, eftersom det är det enda du ser.

Jag känner människor med övervikt, och jag vet att ingen av dem överäter _bara_ för att det är gott.

Jag tycker också att det är en trist attityd från LCHF-tina. Jag tror att alla som är överviktiga vet om det. Det är inte så enkelt som du utmålar det att om man fått 2-3 kg för mycket så ska man ta bort dem. Att det ska gå lätt som en plätt! Alla funkar inte så! Ibland orkar/kan man inte ta tag i det! Du har förmodligen inte haft övervikt någonsin!

LCHF Tina #32

Kul att du tyckte det var bra skrivet, men du tycks inte ha förstått det. Den kategori människor som du hänvisar till finns bara i människors fördomar. Det hävdar jag med bestämdhet. Det finns ingen vetenskaplig studie som kan peka på denna kategoris existens. Många har försökt.

För att kunna överäta i längden så krävs ett sjukdomstillstånd, alternativt problem med hormoner eller genetik.

Tyvärr är din inställning den vanligaste. Så den fungerar som jätteproppen Hubert och hindrar oss från verkliga framsteg i detta område.

# 33 "Okej att man lägger på sig 10kg av osunt leverne ett tag, men sen tar man väl tag i det?"

där uttrycker du dig t.ex. väldigt nedlåtande….

jag vart då utskälld med en lång predikan om hur fruktansvärt farligt det är att äta mättat fett.

kvinnan som skällde ut mej vägde 130kg utbildad kock och nyopererad gastrik bypass eller vad det heter, förbi magsäcken i alla fall.

hennes läkare hade mlnsann sagt att man ska äta husmanskost och akta sej för olika dieter. av samtalet framgick det att hon hade svår ångest att hon inte hade klarat av att vara på sjukhuset vårdtiden ut, så hon var tvungen att åka hem till sin psykolog för på sjukhuset hade hon inte fått psykologisk hjälp efter magsäcksoperationen.

lika övertygad som jag är att lchf är en bra kost lika övertygad var hon att mättat fett är farligt.

nu har ju hon gjort något åt sin övervikt,det hon klarade av nämligen operation.

jag äter lchf mot min ångest fuskar jag så får jag en ångest som jag kallar falsk ångest. inte ångest för att jag ätit utan ångest för vardagliga saker som hänt under dagen. när jag har dessa ångestkänslor brukar jag tänka efter, är det relevant att ha ångest för den där händelsen och är det inte det så brukar det alltid visa sej att jag visst ätit kolhydrater som jag humm glömt bort eller förnekar.

måste jag tillägga att jag är smal nu förtiden?

jag önskar och hoppas att den kvinnans väg också fungerar att hon också kan sitta smal och utan ångest och bli  utskälld av en stor människa som just har börjat med lchf….. men jag har svårt att tro det

Jag kan förstå din frågeställning och jag kan ärligt säga att jag har ätit till mig min övervikt. Finns säkert tusen saker att skylla på men till sist kvarstår faktum, jag har ätit till mig det.

Träffade en man som åt kopiösa mängder mat (ursäkt nr 1) vilket jag snabbt följde med på.

Fick 3 barn (ursäkt nr 2) och tappade inte vikten emellan eftersom jag inte kunde amma???(ursäkt nr 3)

Sen följde stress, jojobantning, psykisk misshandel, fibromyalgi m.m.( ursäkt 4-7)

Ursäkter finns alltid och även om jag är sockerberoende eller kolhydrat överkänslig eller bara tjock så är det så att jag har ätit till sig det. Hur ska man kunna skylla på nåt annat? Jojo visst finns det sjukdom mediciner, hormoner osv men jag då?

Det är jäkligt lätt när jag nu hittat ett sätt att minska i vikt på men MYCKET sitter i huvudet. Om inte jag har fattat att det är jag själv som ställer till det och kommer fram till en massa ursäkter så kan jag ju inte direkt påstå att det är nån annans fel.

Observera att jag skrivit jag! Detta gäller mig själv och mina tankar och hur jag har fungerat.

#32 "men jag tror också att många överäter _bara_ för att det är gott! En del älskar att äta helt enkelt och älskar känslan av att vara riktigt riktigt mätt, de finns väl alla sorter kanske."

LCHF-Tina, Är det du själv som upplevt detta? För hur vet du annars att vissa "älskar att äta"?

Ett boktips till dig är Martin Ingvars bok Hjärnkoll på vikten.

Min viktökning började när jag slutade röka. Jag gick upp 10 kg det första året, och reagerade inte så mycket. Alla sa att det "hör till" att öka i vikt efter rökstopp. Jag tränade och var väldigt noga med att inte ersätta cigaretterna med godis, men jag åt mycket mat. Sen har det smugit sig på, kilo efter kilo……till slut stod jag hellre i McDonaldskön än i kön till spinningen. Suck….nu har jag 20 kg övervikt, högt blodsocker och högt kortisol. Det började med att jag åt fel/mycket och har slutat som en sjukdom, vilken jag försöker bota med lchf och olika avlappningsmetoder.

Och jag ska inte sticka under stol med att det är jättesvårt att sluta med kolhydrater, svårare än att sluta röka.

Usch vad ledsen jag blir över LCHF-Tinas attityd. Jag är visserligen inte jättefet men har hela livet kämpat med vikten. Kilona smyger sig på trots att jag ätit enligt alla kostråd, frukt och grönt 5 ggr om dagen, inget eller lite fett. Kylskåpet fullt av lightprodukter. Ett ständigt sug och alltid småhungrig. Ibland bara orkar man inte vara duktig och struntar i allt och "moffar i sig" som TS uttrycker sig. Har man lätt för att lägga på sig är det ju omöjligt att inte gå upp i vikt med de kostråd som trumpetas ut i alla tidningar. Det är tortyr att alltid vara sugen och hungrig. Om jag hade klarat mig med att äta kålsoppa ett par veckor hade jag varit överlycklig.

Nu har jag kört LCHF i snart 2 år och äntligen får jag äta mig mätt på god mat. Äntligen så har jag slutat gå upp i vikt. Äntligen kan jag tänka på annat än hur lång tid det är kvar till nästa måltid.

Oj va många svar!

Det var tråkigt att ni tycker att jag är elak och har en dålig attityd, jag ville bara öka min förståelse. Jag känner flera väldigt överviktiga, och en del av dessa är lyckliga glada människor som helt enkelt "njuter av varenda kalori" och inte önskar gå ner sin övervikt. Sen inser jag ju nu att människor med mycket mycket stor övervikt inte har det bara för att det råkar gilla kakor mycket (som en släkting till mig med nästan 60kg för mycket) massa massa underliggande faktorer… verkligen ett dilemma. Tack för att ni tar er tid att svara, kontentan för de flesta verkar ju ändå vara att de har just ätit sig till sin övervikt.

Angående min bok så betalar ett förlag mig för att skriva, den kommer ut i februari och så är det. Jag är civ.ing (snart) så jag kan min kemi, det är en kemibok inget annat.

Tinas Taiwan - min blogg

Tror inte det är många överviktiga som verkligen trivs med det.
Tror många vill ligga lite lite över idealvikt men inte övervikt.

Tyvärr är det väldigt många som är överviktiga och det blir bara flera och flera.
Trender ser snarare ut som att tids nog kommer majoriteten vara överviktiga.

Så ser det ut idag.
Så din fråga varför man inte tar tag i det.

Svaret är nog lite mera komplicerat än så…

Jag är 21, går på en liten skola där de flesta eleverna är 19-35. Och näst intill varje dag ser jag godis, fikabröd, mackor i lunchrummet, även bland de av eleverna som är överviktiga. Glöggfikor planeras för tillfället och det är kakbak hit och dit. Jag vet inte hur många gånger jag tackat nej till kladdkaka, lussebullar, godis, pepparkakor, choklad, etc. Idag bjöd vår lärare på vetekrans som belöning för ett avslutat projekt och någon pratade om "chips- och läskfest" eftersom någon precis skaffat en sodastreamer. Det lär mer som en orgie i mina öron.

 Är det vår otroligt starka sockerkultur som gör det?

 Jag som totalvägrar allt socker, trots att jag inte är tjock, ses nog som helt otroligt tråkig - någon som tycker att det är viktigare att vara smal än att få äta julgodis. Det verkar så heligt på något sätt, sockret, för folk. Som belöning, som mys, som social grej, som njutning. Visst, de flesta jag känner är inte överviktiga, men frågan är hur länge de kommer att vara smala och friska? Och kommer de, om de blir överviktiga, att tycka att det är värt att lägga det besväret som behövs för att gå ner i vikt? Och med besvär menar jag att faktiskt hoppa över det där rena sockret,, som de flesta kan vara överens om är något som inte är livsviktigt…

Jag har aldrig varit direkt överviktig, men gått ner från 72 till 62, och jag alltid tyckt att det har varit värt besväret, värt alla gånger jag tackat nej. Men så känns det också som att jag vänt ryggen mot en hel kultur, faktiskt..

Sen är det ju det också att många överviktiga HAR tagit tag i det! Inte en, utan många gånger! Gått ner till normalvikt och sedan gått upp lika mycket igen, om inte mer. Och varje gång blir det svårare att gå ner. Sist jag lyckades - innan jag hittade till LCHF - åt jag max 900 kalorier och motionerade minst två timmar per dag. Mat och motion och tankarna därpå tog upp större delen av mitt liv. Så orkar jag inte leva i längden. Jag tror dessutom att ytterst få människor orkar med det. Min sambo, däremot, var lång och smal och åt i princip bara skräpmat. Kunde inte sitta framför TV:n - vilket han gjorde i timtals - utan att äta på chips, kakor, efterrätter eller godis. Han rörde aldrig på sig i onödan, men gick inte upp i vikt ett gram under de tio år vi var tillsammans! Medan min kropp tacksamt suger åt sig varje liten kolhydrat och omvandlar den till fett, vilket den placerar runt magen.

Anand - Jag tycker du tillför en viktig sak. Nämligen att det ju ÄR vi själva som måste ändra levernet.

Frågan är bara - vad ändra, från vad till vad?

Vi som finns här på KIF - vi har ju liksom hittat nyckeln, en nyckel som vi är beredda att använda. Alla gör inte det. Av olika skäl.

* *

För egen del hade jag tur, utan turen skulle jag ha vägt MASSOR idag.

Var 40 år gammal och hade gjort allt "rätt" i hela mitt liv. Ändå blev jag bara tjockare. Aldrig tidigare hade jag "moffat i mig", men tiden strax innan jag hittade nykeln så höll det på att gå över styr. För jag höll på att totalt ge upp. Jag visste det.. att jag höll på att tappa kontrollen - men jag hade inte en susning om vad jag skulle ta mig till.

Men så stod den där och stirrade på mig - "Ät dig ner i vikt"… och på den vägen var det.

LCHF-tina -
1. Så länge "tillgänglig" energi i kroppen är låg så har man hunger - det är kroppens sätt att upprätthålla energibalansen och trygga överlevnaden.
2. Tillgänglig energi är inte samma som intagen energi. Om viss del av energin låses, och görs otillgänglig, så minskar tillgänglig energi och man måste stoppa i sig mer.
3. Har man tillräckligt med tillgänglig energi så äter man inte längre med stor lust, man blir mätt. Om inte energin låses i fettcellerna, så strömmar den istället ut till muskelcellerna och ger mättnad - man normaliserar vikten.
Huvudfaktorer till denna reglering heter insulin resp glukagon.

Om man låser energi i fettcellerna (punkt 2) så kan man hålla vikten genom att ständigt äta för lite (mindre insulinpåslag), men det resulterar i nedreglering av muskelmassa och ämnesomsättning, samt en ständig hunger.
Men man kommer då okså att ständigt ha ökad benägenhet att lägga på sig fett - något man vet från alla studier på återställande av anorektiker.

De två första bitarna (1 och 2) har stöd i försök med hög-GI-kost (ju mer insulin, desto mindre tillgänglig energi och ökad hunger), och 3:an är bevisad både på människa och djur - kommer fettet ut från fettlager så normaliseras vikten eftersom tillgänglig energi ökar. Har beskrivit det i tråden "Energibalans".

Jag tänkte tipsa om en skrift som heter "Den svältande fetknoppen" och finns på nätet, men så fick jag se Pasis inlägg som i stort sett sammanfattar denna skrift så det får väl vara.

#48 karinafp

Hehe, hade också en sådan sambo. Han kunde proppa i sig hur mycket som helst utan viktuppgång . Själv satt jag där med selleristjälkar och morotsstavar. Inte schysst…

Det kanske är så att alla dessa hemska TV-program om sjuka människor som har större kroppshydda än dem orkar bära som har gjort er övertygelse att alla överviktiga tjockisar har sig själva att skylla.

Alla här på tråden håller ju inte med, inte jag heller och jag är en av dem som har för mycket att bära på, men för det  varken äter jag hämningslöst  eller räknar mig själv till beroendefacket typ alkoholister, fast kanske, jag är nikotinist ända sedan 14-årsåldern och jag har säkert en djup depressionstyp som aldrig går över pga en hemsk barndom.

Allt detta kan vara anledningen till stress/utmattning av hela hormonbalansen som totalt har gått överstyr, att det blir som att gå runt, runt i ett ekorrhjul.

Tilläggas kan att sjukvåden faktiskt också är ganska sjuk, det räcker inte att minska symtomen utan att aktivt göra något åt orsakerna.

Och jag vill verkligen påpeka att man - förutom genetiska orsaker, kan som individ bli så helt utplattad/nerbankad mentalt pga andra s.k. medmänniskors frustration som dem inte haft tillräckligt mkt skam i sig för att välja bort som sina hemska utvägar, förmodligen även där en fråga om ekorrhjul.

En helt annan approach - alla dessa duktiga sportutövare som kostar otroliga pengar för sjukvården med alla sina skador och muskelbristningar - dem slipper påhoppen som vi med för mkt vikt får utstå.

Jag hade inte tänkt att ge dig så här mycket men din rubrik som är helt respektlös och nedlåtande, (särskilt med tanke på din höga specialicerade kunskapsnivå, som du inte underlåter att poängtera), gnagade in sig i mitt bakhuvud och jag klarade inte av att lämna tanken på dig utan att svara. 

Men jag kan förlåta dig med tanke på din ringa ålder och begränsade livskunskap.

Lite generaliserat om två typer i en butik. Märk att jag inte dömer och använder ord som ofta. Jag utgår helt från egna erfarenheter och hoppas att ni ser lite humor i detta också…bla bla bla:-).

1.

När jag som "matintresserad" ser någon väldigt överviktig på en butik brukar jag kolla vad den handlar (lite i smyg). Ofta är det ett par som är lika överviktiga och väldigt ofta handlas det en massa som blir fett på kroppen (dricka, kakor och annat onyttigt mm). Vi snackar en full vagn med skräp och inte någon liten korg.

Jag tänker att dom försöker inte ens gå ned i vikt utan har det bra som dom är. Har dom barn är dom också lite runda. En del kallar denna typ för White Trash och man hittar dom ofta i närheten av lågpriskedjor blossande på en cigg. Jag tror de Tina skriver om tillhör denna kategori.

2.

De som ofta inte har samma övervikt har en korg med frukt, sallad, fullkornsbröd och lättprodukter.

Jag tänker att det är synd att dom får kämpa så hårt. Det är nog många av oss som tillhört denna kategori. Det Tina skriver om är inte denna typ..

Tillägg till mitt inlägg..

De som tillhör kategori 1 köper ofta mycket varje gång dom handlar. 6 pack eldoradocola är ett måste och ungarna ropar efter godis och de sötaste och kladdigaste flingorna. Att handla är något man tar sig tid till, ofta en hel söndag. Man fyller vagn på vagn innan dagen avslutas på en snabbmatsrestaurang i närheten av köpcentret. Sen åker man hem till soffan, chipsen, godissäcken och röda marlboro..

Övervikt är inget man bryr sig om nämvärt!!

#54#55

Jag är överviktig men jag passar definitivt inte in i någon av dina fallbeskrivningar, men jag äter ju förstås efter LCHF riktlinjer-huvudsakligen.

jag har faktiskt aldrig varit någon frossare heller, men äter jag kolhydrater går jag sakteliga upp i vikt. Jag har klarat att gå ner mycket vid ett par tillfällen (över 20 kilo) genom att typ svälta mig, men sedan har det krupit uppåt igen med råge givetvis. Med LCHF går jag inte ner men inte heller upp. Men jag får väl finna mig i att sådana som LCHF-Tina undrar över varför jag är så tjock och gissar att jag äter en massa osund mat… sånt är livet….

>48 Precis som du har jag det.Hela ingifta släkten är likadana. Långa och smala, och kan äta precis vad dom vill, alla tider på dygnet.

I bland känns det som tortyr!

LCHF-Tina, jag tycker inte alls att du är nedlåtande men det beror klart på att jag är duktig på att ta tag i vikten när det börjar gå överstyr. Nu har jag faktiskt blivit så inspirerad av dina inlägg här att jag har tagit tag i det hela igen och tänkte pressa ner mig till matchvikt igen. Din mage lär jag tyvärr aldrig få men ska kolla om det kanske går ändå nu när jag äter LCHF. De som attackerar dig, anser jag,  är självutnämnda experter som tar allting som ett personangrepp mot dem själva.

#59

Nä du, jag är inte expert, inte ens på mig själv, för då hade jag nog inte haft behov av att blogga med medmänniskor som förstår vad jag talar om.

MVH

#59 Ett vanligt antagande då man inte gillar det folk skriver. Att man tar saker personligt. Det kan väl aldrig vara så att det verkligen är så fallet är

I tonåren började jag bli underviktig, det visade sig att jag hade diabetes, och då ingen aptit på väldigt många timmar. När det konstaterats så skulle man få mig att äta 5 gånger om dagen, visst bra kost och grejs men det funkade dåligt. Jag gick tillbaka och åt som vanligt, vitt bröd, massor av juice etc etc.

Det har suttit i ett bra tag.

Jag kunde äta väldigt mycket, speciellt potatis.

De senaste åren har jag verklign börjat ogilla min vikt. Men förnekade överviktten väääääldigt länge. Därför blev det som det blev.

Dålig mat + ingen träning + förnekelse= 25 kg övervikt.

Nu har jag gått ner 13 kg och mår hur bra som helst.

Så i mitt fall var förnekelsen den stora boven, men alla är vi olika.

annalinnea: tack för ditt svar, jag känner verkligen igen mig i det där. Jag har vänner som nästan tvingar mig att äta choklad och kakor och tar det som en personlig förolämpning om jag tackar nej "bantar du? har du anorexi?" osv får jag höra. Det är ju inte så snällt att säga så heller, men nu börjar jag sakta men säkert vända mina vänner mot LCHF:hållet :)

Pasi: bra info!

chrand: ? tack! Du kan visst få min mage, det är aldrig för sent. Jag har en tjejkompis som var normalviktig (med lite extra på mage å höfter) blev gravid, gick upp lite till, men 9 månader efter förlossningen hade hon stenhård kropp med superplatt mage! De finns många low carb-varianter man kan ta till för den som är beredd att späka sig lite

yvonnel: Är det nedlåtande att jag skriver "varför så tjocka?" jag tycker inte att tjock är ett skällsord, för mig är tjock lika värdeladdat som smal.

Återigen, det var verkligen inte meningen att någon skulle ta åt sig och bli ledsen av det jag skriver. Jag ville bara öka min förståelse, ni får ursäkta om jag uttrycker mig klumpigt - menar absolut inte att vara elak.

Jag har ätit fettsnålt ända sedan tonåren. Fullkorn och frukt. Godis ja, kakor ja, men inga kopiösa mängder. Promenader, cykling, dans. Första mannen, +10 kg på kort tid, sedan ganska stabilt i flera år (och många försök att bli av med dem). Andra mannen, ytterligare +10 kg på kort tid. (jovisst handlar det om ändrade vanor).Två barn, ingen ökning. Tredje barnet, och 10 graviditets-kg försvann inte. Och sedan började vikten långsamt krypa uppåt. Viktväktarna, Nutrilett. den där skumma Rigshospitaldieten, varannandagsfasta - och självklart fettsnålt, fettsnålt, fettsnålt, fullkorn och frukt. För fyra år sedan halkade jag in på LCHF, och det är inte lätt här heller, men det händer att det går neråt, långsamt långsamt.

Jag uppfattade din fråga som att du är intresserad av att veta.

All denna blåmjölk för att inte tala om alla lättmargariner och magerostar - alla dessa misshandlade livsmedel som inte ledde till ett bättre liv för någon annan än dem som tjänar mycket pengar på livsmedelsindustrin.

Det fortsätter - alla konstruerade motsättningar - om än i annan tonart, med samma syfte, att några ska tjäna mycket pengar.

#56

Inte jag heller, men jag känner några i kategori 1 och har sett rätt så många när man handlar.

Jag har nog nästan aldrig sett några ur kategori 1, men det kan möjligen bero på att jag bor i ett område där det inte finns särsklit många överviktiga människor alls. Det är jag som är kvarterets tjockis!

Däremot ser man ju de där vagnarna ibland på fredagar. "Här ska mysas" liksom.

#45 Är du säker på att de överviktiga du känner är helt uppriktiga mot dig med hur de verkligen känner? Jag tror det är ganska många som fösöker upprätthålla en glad fasad och låtsas att de inte lider ett dugg av sin övervikt. Det är nämligen lättare att bli accepterad som en glad och fryntlig tjockis än en ledsen och ångestfylld tjockis.

Jag tycker faktiskt inte att LCHF-tinas inlägg är nedlåtande. Det är för mig synonymt med "föraktfull", och det är hon ju inte! Hon är bara undrande, vilket är fullt förståeligt för hon har ju aldrig varit i "våra" kläder. Som smal, frisk och med ett sunt förhållande till mat är det nog svårt att förstå hur riktigt stora människor kunde låta det gå så långt, varför de inte "tog tag i sig själva" tidigare.

LCHF-tina har fått många svar på hur det kan bli så; sjukdom, Depression, hormoner, ovanor, mediciner, förnekelse, uppgivenhet… Alla dessa är verkliga orsaker.

Precis som hon skriver, så kan nog en smal, frisk människa tänka "Hoppsan, byxorna sitter lite väl tajt märker jag!" och enkelt gå ner ett par kilo, innan det spårar ur. Men för en sjuk människa fungerar det ju inte alls så.

Jag blir faktiskt inte alls provocerad av hennes inlägg. Jag har själv tänkt så när jag sett 500 kilos-människor på tv. "Hur kunde det gå så långt? Varför slutade de inte när de vägde 100, 200, 300, 400 kg?"

På den tiden, när jag tänkte så om tjocka människor, var jag själv i förnekelse om min egen vikt. Jag var nog extremt föraktfull mot mig själv när jag tänker efter… Att tänka sådär elakt om dem på tv, var istället för att säga till mig själv "Varför lät du det gå så långt?"

Nu vet jag bättre. Nu skulle jag ALDRIG få för mig att tänka eller säga så, varken om mig själv eller andra. Jag känner enbart medömkan när jag ser riktigt stora människor som uppenbarligen lider.

Tjocka människor är inte det för att de saknar disciplin, självbehärskning eller karaktär. Det finns alltid orsaker bakom, antingen medicinska eller psykiska. Det är min bestämda uppfattning.

Så var inte arga på LCHF-tina, det enda hon gjorde var att ställa en fråga utifrån sin okunskap om hur det är att lida av symptomet övervikt.

Jag kom på en annan grej: det kan även vara så att ens "tolerans" ökar i takt med vikten. Som någon sa tidigare, +5kg märks mer på en person på 50 kg, än på en på 100 kg. Och ju mer man sakteligen lägger på sig, desto mer "van" blir man vid att vara tjock, d.v.s. ens egna tolerans för hur mycket man "får" väga höjs.

För mig var det så. Vid 62 kg kunde jag för mitt liv aldrig tänka mig att "tillåta" mig själv att gå upp till 65 eller 70 kg. Vid 65 tänkte jag "jahapp, under 70 kg i alla fall". Vid 75 kg tänkte jag "under 80 kg i alla fall". Vid 84 kg…osv osv.

Har sags det "you can't be too rich or too thin". En anledning till fetma som ingen tar upp ar sambandet mellan fetma och fattigdom. Jag ler litet och tanker, hur svenskt, nar jag laser "kop grasbetekott istallet for skrapmat". Kanske detta ar OK tankesatt for medlemmar har eftersom de sitter framfor en data medan det later hanfullt for de fattiga som letar efter tak over huvudet och maste ta emot valgorenhet. Har, i omraden dar folk har det ekonomiskt jobbigt ar det en mycket hog procent av feta. Det har alltid synts i vissa delar av innerstader eller omraden dar manga svarta amerikaner fortfarande bor.  Det spelar ingen roll vad folk tror, skillnaden mellan svart och vit har ar fortfarande som om det fanns en ravin mellan dem.

Det som har andrats nu ar att fattigdomen och fetman har spritt sig till den vita befolkningen som trodde att de var skyddade. Plotsligt har trivselkilona vaxt till manga kilos fetma. Det ar inget underligt i detta … i affarerna saljs de naringsfattiga, kemikalie och sockerstinna varorna mycket billigare an obehandla riktig mat som ger riktig naring. Nar du har en familj som maste fa na't i sig sa ar valet inget val nar makaroner i ostsas (paket med 10cmlang ingredienslista pa sidan med E#, det ena mer underligt an det andra, blandat med majssocker och annat socker) kostar $1,50 for 4 portioner … och baskottet borjar omkring $5/lb (456gr).

Har i Michigan dar folk har forlorat (och forsatter att forlora) sina arbeten ar manga beroende av matkuponger, soppkok och fri utdelning mat sa ar det just den paketerade maten som ges ut, valdigt sallan farskvaror.

Nar det ar uppsamling till dessa fria utdelningar ombes man ge paketerat och konserver eftersom det haller sig … inte for att det behover halla sig nufortiden … varorna flyger av hyllorna.

Beror i de allra flesta fall på vad de stoppar in i limpsaxen - det är inget sopnedkast som sitter under näsan - äter man onyttiga saker - så blir resultatet därefter. Det finns ett obegränsat utbud av skadliga produkter att välja bland.

Dessutom är det onyttiga väldigt gott & lättätet- så självklart äter man det som ger bästa tillfredsställelsen. Att producenterna dessutom stoppar in tillsatser som ökar aptiten/suget gör ju inte saken bättre direkt.

Ju bättre hållbarhet en vara har - dessto enklare är det ju att förvara den hemma/ta med sig, utan krångel med att håll den "färsk". Ju längre den håller sig - ju fler skadliga tillsatser.

När jag var ung - för länge, länge sedan - så var Coca-Colaflaskorna betydligt mindre än i dag - så man drack inte så mycket & defintivt inte lika ofta. Nu är snart flarrorna lika stora som de som köper dem!

Det man åt var oftast smaksatt med naturliga ämnen - i dag är det mesta bara kemiindustri - helsyntetiska smakämnen.

Går man förbi dessa ändlösa rader med lösgodis - så känner man ju att det luktar väldig illa & onaturligt från dem. Påminner lite om de aromatiska kolväten som man kände för i tiden när bensinen var helt annorlunda än i dag.

/L

nilekatt: tack för ditt inlägg i debatten, du har förstått mig helt rätt! Jag har hört att det inte finns några dumma frågor, och jag frågar för att jag helt enkelt inte visste hur det funkade. Nu har jag fått massa insikt och mycket mer förståelse!

gun & lynxx, väldigt intressant!

Effie: yes, det var det jag undrade :)

Jag är inte sjuk, jag har bara extremt lätt att gå upp i vikt. Detta är genetiskt och jag hade säkert klarat mig utmärkt på stenåldern. Nu lever jag i en värld av överflöd och då får man vara på sig vakt hela tiden, även med LCHF, det är den bistra sanningen.

Du är ju stendum.

vem riktar du dig till?

Finns många dumma inlägg i den här tråden.

Såhär tänker jag;

När man börjar känna av sin övervikt söker man kanske
a) dietist

b) läkare

c) bantningsråd i tidskrifter, kvällspress mm mm

eller alltihop

Jaha - och vad får man för råd? Jo, att halvsvälta sig, och dessemellan äta mycket spannmål i form av fullkornsprodukter, lättprodukter, undvika fett. Äta mycket frukt och grönt! Speciellt frukt! "Bra mellanmål!" Och följden? Jo, hungrig nästan jämt, äter mer av fel - ännu hungrigare, äter ännu mer av fel.

Och, ja, till slut ger många upp och tror att det är så det skall vara - att de är dumma, lata, fattar inte hur de ska äta. Resignerar - och då tror jag tröstätandet kan komma in i bilden. Man blir så himla less!! Eftersom man inte går ner trots att man äter enligt alla "goda" kostråd så kan man lika gärna se till att man är mätt åtminstone. Ingen fattar att fullkornsprodukter skapar samma sug som vitt bröd - bara att det kommer senare.

Jag har aldrig haft någon direkt övervikt, utom bullen runt magen, hade mest problem med blodsockret, och blir så arg när jag tänker på alla dessa år när jag gjorde "rätt" men som ändå var så fel. Hur hungrig jag var, darrig, konstig i huvudet. Jag hade ett helt annat humör.

"Alltid en chokladbit i väskan" var dietistens råd. Eller druvsocker.

Av alla Sveriges överviktiga är det bara en ytterst liten del som ännu hittat till den här världen - och som vågar prova tvärtemot all "vetenskap och beprövad erfarenhet".

Jag tror som flera ovan här att socker är (för många) mycket svårare att lägga av med än alkohol och nikotin. Speciellt som det är så oerhört accepterat. Extrapris på cigaretter och alkohol? Nänä! Men gärna på mega-maxiförpackningar med läsk och godis. Just nu är varenda tidning fullproppad med mys-recept inför julen. Glögg med tillbehör, julkakor, julgodis, sockerstinna efterrätter till nyår. Och alla snälla barn skall förstås få äta så mycket godis och kakor de vill i jul!

Hur skall "folk" kunna förstå hur farligt det är?
Socker är naturligt, piggar upp, man måste unna sig något, en belöning….. Blablablabla.

Digital: det är ingen i den här tråden som är dum, det finns inga dumma frågor. Alla har olika erfarenheter, tankar och upplevelser och de tycker jag är intressant! En del har varit smala hela livet och förstår inte hur man kan bli tjock, en del har varit tjocka hela livet och förstår inte hur man kan vara smal. Jag har fått massa intressanta litteraturtips å länkar i den här tråden som gör att jag vet massa mer nu, det är verkligen inte dumt!

sindri: wow! jag förstår precis… jag va ett helt sockerbombat barn, antagligen därför jag är så klent byggd i vuxen ålder med närsynthet för att kroppen inte kunde utvecklas ordentligt (min egen teori) min skolsköterska sa att jag skulle ha choklad med mig till skolan, eller druvsocker, började varje morgon med varm choklad gjord på 1 dl (!) socker (det var mer en gröt)… jag hoppas verkligen att synen på socker kommer ändra sig men de känns ju inte så med tanke på hur mycket pengar som ligger i hela den industrin ://

Beroendeförhållande till mat kan nog vara mycket värre att tampas med än andra beroenden.

Varför? Jo:

Du måste äta!!

För en alkoholist, rökare eller spelmissbrukare kanske det bara finns ett sätt att bli av med berondet, nämligen att sluta helt. Absolutist alltså.

Det är ju inte så ofta de få rekomendationen att röka bara 3 cigg/dag eller ta bara ett glas vin.

Hur många skulle klara det?

Maten måste du ha ett förhållande med hela livet.

#79 Japp det är ju därför sockerberoende många gånger måste nolla kolhydraterna. De måste du inte äta… Så nu finns inte den ursäkten heller…

#80 fast man kan ju även missbruka LCHF-mat om man har den läggningen…tyvärr. har man bantat/haft ätstörningar är hunger/mättnadskänslor inte som de ska vara.

#81 Japp, är väldigt medveten om det, men att överäta kött och ägg ger inte alls samma konsekvenser som att överäta kolhydratrik mat. Och att verkligen hetsäta kött och ägg är inte lätt.

Men det är klart att käkar man vispgrädde, bär och turkisk yoghurt el dyl så är det en annan sak. Men då nollar du å andra sidan inte kolhydraterna heller…

Sockerberoende handlar om ett äkta beroende, det är inte ett inbillat eller uttjatat slarvigt ord för folk som allmänt- och felaktigt- anses för karaktärssvaga för att orka ta itu med sin vikt/sitt beroende. Det handlar om kemiska kedjereaktioner i hjärnan som skapar en ond cirkel av skadliga beteenden och tankemönster. Det är inte att "bara sluta" äta det man missbrukar, lika lite som det "bara" är att sluta nyttja alkohol eller andra droger.