Vi tillbringade vår eftermiddag på svärfars höstfest. Jag skulle tippa på att vi var cirka 60 personer, mestadels seniorer i 70-80 års åldern.

Det serverades en luftig smörgåstårta (torr och fettsnål) och de flesta drack läsk till den. Sedan blev det kaffe med socker i och tårta. Gräddtårta. Damen snett emot mig skrapade bort så mycket grädde hon kunde från sin och makens portion, varpå de åt upp tårtbotten, sylt och gele med god aptit.

När efterrätten var avklarad kände hon ändå att hon var tvungen att ursäkta sig. Hon lutade sig fram emot mig och viskade att de inte hade ätit så där mycket grädde på väldigt länge. "Jag har ju högt Blodtryck och min man har diabetes" berättade hon.

Många av de inbjudna gästerna har kämpat sig igenom en väldigt fattig barndom. Svärfar berättade om mannen som satt mitt emot mig att hans mor brukade sprätta upp kläderna, vända på tyget och sedan sy ihop dem igen för att pojken skulle kunna använda dem en säsong till. Det har varit ont om mat. De har cyklat och gått oerhörda avstånd för att skaffa sig en utbildning, och lyckats. De flesta har det gott ställt idag.

Jag blir så ledsen av att se dem kasta bort sin ålderdom på det här sättet. Att de blir berövade de sista 20 åren eller mer av sitt liv på grund av de kostråd de följer. De är ju noggranna och lyder sina läkare. När vi dukade av fanns det stora klickar vispgrädde på mer än hälften av tallrikarna.

På måndag möts jag av ett helt gäng ganska kraftigt överviktiga, medelålders män i lunchrummet. Några med sallader i lunchlådorna, möjligen en risifrutti, och några av dem med olika pulverdieter som de skakar ut med vatten. De som inte har lunchlåda med sig köper en stor laddning från pastavagnen, med fettsnål sås.

Det här med fettet sitter så djupt! Hur många generationer kommer det att ta innan fokus flyttas från fettet till sockret och spannmålet?

Efter eftermiddagens övning har jag bestämt mig. På något sätt ska jag utbilda mig inom kost och näringslära. Inom ett par år ska jag ha ett papper i min hand, någon sorts kvitto som gör att jag kan nå fram till människor. Något som ger tyngd åt vad jag säger. Jag lovar och svär!