Jag måste få skriva av mig lite….

Jag körde LCHF första gången från 1 december 2008. Jag körde super strikt tills början av februari då jag fick återfall och har sedan dess inte klarat mer än kanske 3 veckor med LCHF.

Jag har varit godisfri i över ett år nu, något som är mer befriande än jag trodde var möjligt, men jag kan fortfarande inte hålla mig till LCHF kosten.

Jag är dessutom sådan som undermedvetet saboterar för mig själv.

Ni vet hur det är när man kanske ska gå på ett bröllop eller så på en sol resa och tänker "Okej, nu har jag 4 månader på mig att bli smalare till denna händelsen" detta peppar många och motiverar så att de klarar det - med mig är det helt tvärt om.

Jag har läst i Dr. Phil's bok "Sjustegsmetoden" (bara ett par kapitel) och där står följande:

"Du måste frigöra dig från den där gnagande och överväldigande känslan av katastrof och panik som alltid tycks dyka upp så snart du bestämmer dig för att gå ner i vikt eller komma i form, ungefär som myror förstör nöjet vid en picknick.
De här känslorna känner du igen De plågar dig med tankar som att du måste bli smal till sommaren…du måste vara slank på din födelsedag… du måste bli smärt till anställningsintervjun… du måste gör ditt och datt och så fortsätter du oförsonligt att plåga dig själv tills du känner att du vill ge upp innan du ens börjat.
Nu gäller det att se upp och förstå att det här är förlorarens språk och att om man förlitar sig på det och alltid säger till sig själv att man måste göra någonting av det man är skyldig att göra, motverkar man sitt eget bästa."

Detta stämmer in på mig.
Jag får sådana här tankar och TOTAL saboterar för mig själv.

Som nu… Jag ska på en resa med fyra killkompisar till Sverige i Januari… Vi ska till ett äventyrsbad och jag känner mig lagom peppad att visa mig i baddräkt så som jag ser ut nu.
Jag är medlem i ett gym och betalar 400 spänn i månaden.

Det började bra. För några veckor sen körde jag igång med LCHF och tränade rätt mycket, det kändes bra och jag gillade det. Men så bllev jag förkyld och det förvandlades från att gå till gymmet flera gånger i veckan till att sigga hemma hela kvällen efter jobbet och äta pizza och bröd och allt vad det kan vara och kolla på film.
Nu är jag självklart frisk men har NOLL motivation, noll energi till något…

Jag försöker komma tillbaka till LCHF, jag vet att jag mår bra av det även om jag inte direkt blir smalare av det (det går extremt långsamt) men om jag lägger till motionen så tror jag det kommer gp i mer normal takt..

Jag vet att man absolut inte får tänka "äh, jag klarar aldrig mer än några veckor ändå" men saken är den att det är precis så det varit i över ett år nu och jag vågar knappt börja eftersom jag vet hur mkt jag avskyr mig själv när jag fuskar och total misslyckas efter bara ett par veckor.

Jag vet att min metabolism är pajjad och att jag verkligen behöver vara strikt med kolhydraterna för att för det första kämpa mot mitt sockerberoende och för det andra rätta till min metabolism.. Men jag vet att sådan kan ta ett par eller flera år innan man kan intrducera vissa kohydrater igen..

Jag är så trött på att misslyckas.