Fnykis
Fnykis kallas i vardagliga sammanhang för ullis.
Min viktresa började när jag någongång mellan 2 och 5 år regebundet blev våldtagen av min egna far. Jag hittade en stor tröst i maten och den har varit min vän i många år när jag inte haft en enda vän.
I tonåren kom jag äntligen ifrån mitt lilla helvete och flyttade till min mor. där var det helt ok att äta och att vara överviktig. det var alla i hela släkten. vägde genom högstadiet 75 kg till mina 156 cm. var inte enorm men det var något skulle ha gjorts.
Började som 15 åring att arbeta med hästar och höll mig i form med hjälp av att rida 7 hästar om dagen, lägg där till allt stallarbete samt mockning. 7 dagar i veckan. under denna period åt jag nästintill ingenting. om jag åt så var det en godisbit eller smörgås eller frukt, jag rasade i vikt och låg väl någonstans kring65 kg. alla hurrade!
Då träffade jag min första sambo, första stora kärleken, han blev min första när det gällde allt. vi flyttade ihop väldigt snabbt och upptäckte hur mysigt det var att sitta i sooffan och proppa i sig lösgodis, ostbågar,,
ett år senare väger jag 110 kilo, för att ytterligare ett år till väga 125 kg..
nu börjar karusellen men alla typer av koster och dieter.. jag har gjort dem alla, tro mig..
pojken kom under det 5 året tillsammans. vägde 130 kilo på förlossningen, så jahade inte gått upp så mycket under graviditeten.
vips två måndaer efter förlossnongen vägde jag 115 kg..
föll ner i en djup förlossningspsykos. rasade av mig till 110 kg.. för att vakna upp 4 månader senare och hela min värld var borta..
hamnade i sängen i fosterställning i 4 månader. åt allt jag kom över.
vägde mig en dag och då var jag uppe i 130 kg.
tog mig ner till 116 mrd hjälp av svält.
sambon och jag bröt.
jag träffade genast en ny, densamme som ligger härbredvid å snarkar.
var så stolt över min kropp och han älskade den.. jaha.. då kör vi på då. miys i soffan….tonvis med läsk…
här står jag idag. 136,8 kg på många sätt glad, ghlad att dett finns en lösning på matproblem som int e innebär svält.
har kört på nu i 4 dagar, har tappat. 2,5 kilo. visst det är mycket och snabbt.. mitt ändra krav är arr jag mår bra
mister jag något kilo så är det possitivt.
så här har mitt viktliv sett ut, tror det tyvärr är en ganska vanligt historia.
vill gärna ha feedback på det jag skrivit, vill ni pata mera så lägg till mig på msn. lillfnykis@hotmail.com
Jag har djupaste empati med dig och önskar att ingen skulle få bli så misshandlad som du blivit.
Att du lyckats med både förhållande och barn är ett bevis på att du är en stark själ med mycket kärlek i dig, samt att det finns hopp för andra också som varit med om liknande traumatiska upplevelser.
Jag hoppas du kommer att trivas med oss alla här, alla är så vänliga och stöttar när det behövs tycker jag.
Många kramar och lycka till.
nikita3
Åh vännen, jag instämmer med nikita3- jag har känner verkligen med dig som blivit så illa behandlad. Mår så dåligt när jag hör eller läser om barn som blir misshandlade på olika sätt, så jag kan knappt med att ta det till mig. Samtidigt som jag känner att dessa barn förtjänar att jag lyssnar och hör vad de råkat ut för.
Jag hoppas du har fått psykologhjälp, och att du isådanafall känner att den gett dig något? Mat kan innebära en flykt och en form av bortdomning, som kan betyda både räddningen likväl som det motsatta.
Nu när du inte är kvar i en situation där du måste fly undan (åh lilla vän, nu gråter jag snart, tänker på alla småttingar därute) så hoppas jag du på olika sätt kan mota bort behovet att möta känslorna med mat. Vi ska hjälpa dig så gott vi kan!
När jag vägde som mest var jag höggravid med första barnet och vägde mer än 130 kg. När jag kom dit så slutade jag väga mig! Med andra barnet landade jag runt 116-118 kg. (När jag nätt och jämnt upprättstående vaggade in på förlossningsavdelningen, med grymma värkar och redan så gott som helt öppen, då tvingade de upp mig PÅ EN VÅG!?! Skulle de ha gjort det om jag vägde 20-30 kg mindre?)
Nu har jag hamnat på 86,5 kg och har sluppit en hel del av suget och även av instinkten att trösta med mat när jag mår dåligt, är uttråkad etc. Lycka till! Kramar/m
![[linda-pinda]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Du är stark och modig! Du har ett sådant helvete bakom dig och ändå står du fortfarande bland oss här i världen och du berättar din historia. Och du går vidare. En sådan styrka har jag sällan sett! Mina innerligaste sympatier och välgångsönskningar till dig. Här på forumet finns många fina människor som gärna hjälper och stöttar, och delar med sig av många bra tips om hur man kan hantera den här kosten för att nå ett hälsosammare liv.
Kram, Linda-Pinda
Jag har inte ord…vilken gripande historia och som redan sagts, vilket mod att gå vidare.
Du är jättevälkommen till oss och självklart tar vi hand om Dig efter bästa förmåga. Det bästa med det här forumet är att det öppet dygnet runt.
Numer pensionär i Nynäshamn
Det verkar som om vi samlas här, alla som haft problem, framförallt med vår relation till mat….
Det är så skönt att läsa att du har som första mål att må bra…och inte att du vill ha snabb viktminskning…
Jag är övertygad om att du kommer att må bra här, jag gör det, och då är det lättare att även hitta rätt för viktnedgång…
"Google kan ge dig information men aldrig erfarenhet"
Ja tröst och belöningar känner man ju igen… Jag har dock varit fullständigt förskonad från dina fruktansvärda upplevelser men ändå inte fixat vikten. Jag känner med dig och instämmer i de tidigare svaren!
Det mesta har sagts här redan men jag måste säga att du är modig och stark som kan berätta om det du gått genom.
Vi som överäter har alla någon orsak till det, tröst, belöning osv. Maten blir en vän på något sätt.
Du har hittat denna sajt och skall verkligen känna dig välkommen, här finns så många härliga människor som hjärna ställer upp för alla. Kram!
Starta ny diskussion