Skön nostalgi - fint skrivet!

Jag är "bara" 40+ men känner väl igen mig ändå.

Och jag har inte helt givit upp trädklättrandet även om jag missade körsbären på Björkö i år. Jag fick till och med upp min fru i ett äppelträd för något år sedan, första gången hon var uppe i ett träd vid ungefär sextio års ålder.

Skillnaden mot när man var liten är väl mer att man inte kan klättra i lika smala slanor som då.

Skillanden är kanske snarare att när man var liten gjorde man det för att det var antingen förbjudet eller riktigt kul.

Nu är det troligen för att bevisa något för sig själv eller andra.

Dessutom ät det nästan på gränsen till korkat att klättra i träd vid min vördnadsvärda ålder.

Barfota kan man troligen fortsätta att gå så länge man över huvud taget kan förflytta sig.

Helena Hesselmark, LXX

Jag slutade klättra i träd nånstans när jag passerade 100-kilosstrecket, men nu har jag börjat snegla på dem igen. Har alltid älskat att klättra i träd. Det gick iofs inte så bra på en fest i min ungdom när jag fick för mig att klättra upp i ett träd i lång klänning och höga klackar, efter att ha rökt en smula "wacky baccy" - fast jag låg faktiskt en lång stund uppe på en gren och begrundade stjärnorna och hade det riktigt fint innan jag ramlade ner!

Fast nu var det kanske oskyldiga barndomsminnen vi skulle prata om…

För ett antal år sedan satt jag högt uppe i en av almarna i Kungsträdgården för att hindra att de skulle fällas. Jag jobbade då på en restaurang i München, men liftade hem när jag fick höra att de tänkte fälla träden. Och de står kvar.

Alla våra trädklättrande minnen till trots, så var det min förundran över att vuxna välutbildade och vältränade män kunde tänka sig att betala flera tusentals kronor per dag för att ligga på marken i ett tält och springa barfota och klättra i träd som var orsaken till denna tråd.

Kanske är det så att de enkla, ursprungliga nöjena numera måste organiseras och kallas för något speciellt för att det skall vara attraktivt.

Jag är verkligen sorgsen över den utvecklingen.

Har man överskottsenergi finns det många, många områden dit denna energi kan kanaliseras, och alltid mängder av människor som skulle kunna bli hjälpta genom denna energi.

Helena Hesselmark

Jag kan förstå att man vill springa barfota och klättra i träd, men varför inte bara samla ihop ett gäng polare och göra det? Är ens kompisar inte intresserade kan man säkert hitta andra att åka med på nätet. Man behöver inte betala en massa pengar till en arrangör.

Var det så du menade?

Alla får gärna springa barrfota och klättra i träd hur ofta man vill.

Jag menar bara litet försiktigt att det är en aning barnsligt att behöva göra det organiserat till stora kostnader i en annan världsdel med en kändis. Har man massor med tid och pengar över kan man förmodligen använda dem bättre för att hjälpa dem som är i behov av hjälp, men det är som jag skrev min egen ödmjka inställning.

Helena Hesselmark

Jag kan förstå din förundran, å andra sidan kan man lägga pengar på värre saker.

Fast jag tänker att det inte är så lätt att plötsligt göra detta avsteg från åratal med rutiner av affärsmöten och sånt. Från det grupptryck, en livsstil som gäller i många kretsar.

Det är ett "tillåtet" sätt att närma sig naturen, för människor som kommit väldigt långt från den. Stockholmsungdomar på semester på skidanläggningar är inte kända för att veta hur man åker skidor - med vissa undantag - men de har alla de rätta "grejjorna"..

Kanske är vägen över "arrangören" och "de rätta grejjerna" det enda sättet för vissa. Isåfall - om de bara inte väsnas och skitar ner alltför mkt - så är det ju ändå bra.