Mycket viktigt och högintressant ämne.

Det är mycket vanligt att läkare skriver ut dessa "läkemedel" - ofta utan att ens ha diagnostiserat att Depression eller ångestsjukdom alls föreligger. Universalmedel, tror de..

Har provat själv. När medicinerna gjorde mig sämre - och inte hjälpte ett dugg mot min enorma trötthet - hade läkarna attityden av att det var mig det var fel på, som "inte svarar som jag ska på medicineringen"..

Jag tycker att det är skrämmande hur man verkar dela ut SSRI på ren rutin till människor i fullt naturlig och normal sorg. Min väninna förlorade sin 2-årige son för några månader sedan och blev inte erbjuden terapi, men däremot två olika benzo, sömntabletter och SSRI. Som om sorg ska medicineras i första hand. Sjukt.

Har själv nyligen varit inlagd på sjukhus pga en allergisk reaktion mot ett antidepressivt preparat för övrigt.

Jotack, jag har precis på eget bevåg slutat efter ett och ett halvt år. Det verkar vara någon slags universalmedicin när man inte vet vad patienten lider av och så blir man av med dom ett tag.

När jag var 17 sökte jag hjälp hos psykiatrin för jag mådde väldigt dåligt. Jag ville inte dö, just därför jag sökte hjälp för jag ville ju vara glad och kunna njuta av livet.

Fick fylla i nått test på datorn och efter det sa dom att jag var inte tillräckligt dålig för att få en psykolog. Fick gå och prata hos en skötare men det hjälpte inte nånting. Det första hon säger däremot är att du kan få antideppresiva!! Jag tackade bestämt nej. Hon frågade flera gånger efter det om jag inte ville ha medicin. Helt sjukt att jag tydligen inte var så sjuk att jag kunde få träffa en psykolog men jag kunde få antideppersiva, hur f*n går det i hop????

Jag slutade gå hos denna människa för jag tappade hoppet om att få hjälp. Har själv kämpat för att må bättre och har fått en underbart stöd av min pojkvän som funnits där när saker varit svåra. Mår mycket bättre nu men har fortf vissa saker jag kämpar med.

Flera år senare började jag läsa om ADHD och tyckte jag verkligen stämde in på kriterierna. Har nu börjat en ADHD utredning, läkaren var väldigt säker på att det är ADHD jag har men skall få göra ett test till för att få diagnosen.

TÄNK om jag hade tackat ja till dom där antideppresiva dom erbjöd mig för flera år sen. TUR att jag inte gjorde det. Det är ingen deppression jag har mina problem som tex att humöret åker snabba svängar och att jag får lätt ångest är ju pgr av ADHD. Psykiartin har mycket att lära tycker jag. Det är väll bättre att ta reda på varför en människa mår dåligt i stället för att trycka i dom massor av antidepp medicin!!! Usch jag blir faktiskt rädd när jag tänker på alla som får fel behandling…

Jag fattar inte att ingen varken psykiatrin eller skolan märkte att jag kanske behövde utredas. Skolan om nån borde märkt. Jag var aggresiv, slogs, klarade aldrig av att koncentrera mig, var det riktigt tråkigt somnade jag, jag hade självskade beteenden osv. Tänk att man måste vara så smart att man själv måste hitta sin diagnos och sen gå till läkaren och säga hörre du det är nog det här jag har…….

Själv tycker jag det är billigt effektsökeri att kalla detta "lyckopiller".Man blir inte lycklig av dem och går omkring i ett ständigt glädjerus. Däremot kan de hjälpa en att klara av vardagen. Om jag inte hade fått dessa "lyckopiller" när jag behövde dem, skulle jag inte varit vid liv nu.

Håller med dig till 100% karina.

# 5, 6 - Lyckopiller är förstås ett dåligt ord. Använder det inte själv.

Det finns dem som blir hjälpta av dessa mediciner och det är förstås oändligt värdefullt!! Ingen tvekan om det och jag tror inte att någon menar att de inte ska finnas för dem som behöver dem.

Visst ska de det.

Det är felmedicinering och övermedicinering som är dåligt. Och att det är det enda som erbjuds många, när helt annan hjälp egentligen behövs.

#5 - Jag håller med dig. Att kalla det för lyckopiller är väldigt missvisande och självklart finns det personer som har väldigt god effekt av dem. Jag skulle tex inte klara mig utan stämningsstabiliserande medicin pga min bipoläritet och jag har ofta ett antidepressivt läkemedel som "back up" utöver det.

Jag är bara så innerligt trött på hur man så gott som slänger SSRI efter människor som egentligen skulle vara mer behjälpta av några vänliga ord och att bli lyssnade på, än att börja med psykofarmaka.

Det var ändå ett par år sedan det dök upp studie/r som påtalade att SSRI mest hade effekt på svåra depressioner medan lättare depressioner låg i nivå med placebo-effekten.

Därför är det riktigt vidrigt att läkare slänger ut sådana åt alla håll och kanter utan underlag. Jag fick också ett sådant erbjudande rätt nyligen. Mot bakgund av att mina blodprover hade gått åt helskotta på alla de sätt och jag även hade förlorat muskelkraft rejält och lite till. Men det är ju Depression. Så klart.

Än mer tröttsamt blev det när jag några månader senare skulle på rutinbesök hos gyn, varpå jag tyckte jag drog, för honom, relevanta förändringar sedan jag började med LCHF (mindre grov ben-behåring, större bröst, ingen mensvärk/pms jf med handikappande nivåer..). Men när jag berättade att jag blivit rejält sjuk (ovan nämnda muskelkraft) och ännu inte återhämtat mig, slängde han direkt ur sig att jag skulle prova SSRI.

As. Jävla as.