Du kanske undrar över mer vetenskapliga förklaringar. Såna har jag inte, men skriver ner några tankar ändå..

I min familj är jag den enda som är riktigt "kolhydratkänslig". I yngre dagar tålde jag normalkosten bättre, men tendensen att lägga på mig har funnits alltid. Sen blev jag utmattninssjuk och numera tål jag inte alls kolhydraterna. Eller var det tvärtom - först kolhydrater och sen sjuk. Vem vet?

Mina båda syskon, mor och far har alltid varit smala och friska trots en hög andel kh i kosten. Dock inte från "skräp" - snacks - utan från t ex frukt, bröd, grönsaker, rotfrukter, potatis.

Min son har jämt varit tokig i mjölmat (numera äter han bättre) och han är och har alltid varit smal som ett streck. Förutom när han fick välling som liten. Jo, det har jag på mitt samvete…

Vi har uppenbarligen olika förutsättningar.

Jag vill inte vara olyckskorp egentligen, men risken är nog att din vän och hennes barn kan få problem i längden.

Själv var jag sådan tills jag hamnade i rullstol, åt allt och jättemycket. Är 157 cm och vägde 45 kg fram till jag var 30, förutom två graviditeter då jag gick upp 9 resp 12 kt. När jag sen hamnade i rullstol och blev gravid igen gick jag upp 23 kg som jag aldrig blev av med helt. Efter det började jag med lättprodukter och sen gick det bara uppåt. Fast jag vet många som kan äta va som helst och inte gå upp, vet en 7-barnsmamma som har stl.36 i kläder och där levs det mycket på junkfood.

Min ena son, Robin som är 27 kämpar för att bli lite kraftigare och maskulinare, han tränar tai kwando, styrketränar, jobbar som personlig assistent (rätt tungt), har barn och tillbringar restren av fritiden framför datorn, är 187 lång och väger 64 kg, han måste ha socker och fett i mängder för att hålla vikten, hans frukost brukar vara fil med banan och socker, kaffe med socker och en hög mackor, till lunch en pizza och glass, till middag vanlig middagsmat förutom potatis som de inte gillar, sen chips, choklad, glass och fler mackor samt några frukter. Han är precis som jag var när jag var ung och min farfar, far och även morfar var långa taniga flaggstänger ända tills de dog som gamla. De andra barnen är mer normalviktiga och tjejen äter bara vegetariskt och fisk.

Jag tror att vissa förbränner snabbt och andra inte, vissa är känsliga för kolhydrater och kan nappt äta något, jag måste ligga på minst 60 gr per dag annarsd blir jag jättedeppig efter ett tag.

Vi har alla olika förutsättningar.. men få av oss föds insulintesistenta.. men vissa blir det väldigt lätt!

Många smala kolhydratätare är känsliga för gluten utan att veta om det

Dom får då ett generellt lägre upptag av i princip allt i tarmen.

På sikt ger det bristsjukdomar, och de höga sockervärdena bäddar också för massor med problem längre fram i livet..

Jag är en ut av de där smala som kan äta precis hur mycket jag vill av vad som helst utan att bli ett dugg fetare. Min tjej blir tjock bara av att se när jag äter.

Det här är vad jag ser som centreringen kring vikt och diet.

Jag var alltid smal, fram till omkring 45 år, kunde äta vad som helst, tog massor av socker i teet och åt mackor, pasta, potatis, ris och som barn var det mycket gröt. Gröt med socker på.

Jag började långsamt lägga på vikt och hade vid ungefär sextio års ålder en övervikt på mellan tio och femton kilo. Efter att ha minskat i vikt drygt tio kilo genom att äta mindre drabbades jag av en allvarlig hjärthändelse som kunde ha blivit en infarkt. Den klassades som instabil angina. Jag opererades med ballong för att vidga en kransartär, och det är därefter jag har gått över till LCHF.

Den felaktiga "vanliga" maten slår inte alla så där snabbt. Vi blir inte alla feta direkt; en del av oss blir det aldrig. Men den ständiga överbelastningen av insulin gör ett flertal av oss insulinokänsliga med tiden, och misstanken är att kanske de syntetiska fetterna är en större bov i dramat än vi har anat. I min familj förekom aldrig smör; det var margarin, för vi var fattiga. Vi hade också skummjölk i stället för vanlig, men det var inte fettskräck, utan priset. Den kostade trettio öre litern och vanlig mjölk sextio.

Min mor fick diabetes typ 2 ungefär samtidigt som hon fick pension, och fram till dess var hon smal och hon var mycket aktiv. Först efter att hon började ta insulin blev hon fetare och fetare, och hon har nu, vid 85 år, en kraftig övervikt.

Hon fick sin första stroke några år senare och har drabbats av ännu en. Jag har själv nått till pensionsåldern nu, och jag inser efter min angina att mina kärl inte var som de borde. Det var skälet till att jag började med LCHF, i stället för att ta statinerna som doktorn ville att jag skulle äta.

Så jag är enig med dem som säger att det kan bli problem längre fram. Det metabola syndromet är lurigt, och vi kommer aldrig att genetiskt förändras så att vi tål de här födoämnena, av det enkla skälet att problemen stöter till så sent, så högt upp i åldrarna att det inte hindrar oss att avla barn. Vi dör inte direkt av att äta olämplig föda; vi blir bara i längden sjuka, och för det mesta hinner vi bilda familj, sätta barn till världen, och kanske fullborda ett helt arbetsliv och gå i pension. Det är när vi blir gamla som vi får diabetes typ 2, det är när vi är gamla som vi drabbas av stroke och demens.

En del av de bloggar jag läser menar att det är inte kolhydraterna i sig som initierar det metabola syndromet utan en initial näringsbrist som försämrar ämnesomsättningen. Har man fortfarande en ämnesomsättning som går på turbo så kan kroppen ta hand om socker utan problem.

#0.

Kom att tänka på en brittisk serie som gick på SVT där det var 10 olika tips för att t.ex gå ner i vikt.

En tjej där vara rejält överviktig och hennes egen förklaring var något med ämnesomsättning osv. Så hade hon levt i alla år(var väl 30-35 nu eller så).

Så de gjorde lite olika försök med henne där hon skulle skriva ned i slutet av dagen vad hon åt. Hon kom fram till 1100 kcal eller därikring.

De stämde av vad hon skrivit med en test där de konstaterade att hon ätit 3000 kcal på dagen.

Hon var förvånad, och nu uppgift att skriva ned direkt efter varje tillfälle hon ätit, så hon inte glömmer till slutet av dagen.

Hennes notering visade väl kring 1500-2000 eller så och ändå visade testerna att hon ätit 3000 kcal.

Rätt talande att hon ändå ätit så mycket mer än hon var medveten om. Och att hennes uppfattning var att hon hade ämnesomsättningsfel av något slag.

Så familjen du pratade med kan mycket väl äta mycket mer hälsosamt än vad hon radade upp som ohälsosamt. Det är nog rätt troligt egentligen.

Vi skall nog var på det klara med att kolhydrater knappast är något gift.. iallafall om man inte är diabetiker.

Sen så.. när man äter en massa modern mat så består de till stora delar av kolhydrater och fulfett, kemikalier och helt renons på näring i övrigt.. inte konstigt alls att diverse sjukdommar florerar.

Bara det faktum att folk inte kan skilja på mat med näring som kroppen behöver och njutningsmedel vilket en del äter till frukost midag o kväll!

Jag har en artikel från en tidning (jag vet ej vilken) som jag har upphängd på min anslagstavla på jobbet. Det ska ha gällt något uttalande från någon doktor för länge sedan.

Ge dom fattiga tillräckligt med sill och potatis och de rika bara sill och potatis så kommer alla att må bra.

Bra sagt va. Jag tror nämnligen inte överäter av detta.

# 4 Jag tror också på gluten. Enligt Sanna Ehdin så upptäcks 9 av 10 glutenintoleranta inte av vården. För att bli klassad som glutenintolerant så krävs det att man blir dödsjuk av en mycket liten mängd gluten, t ex rester på en kniv (rätta mig om jag har fel). Många som är "naturligt" smala kan i själva verket vara glutenintoleranta.

Vi har en dam på kontoret som alltid varit smal och inte vägt mer än vad hon gjorde när hon var ung.

När hon vart 60 sökte hon läkare för sin alltid krångliga mage.. hon var glutenintollerant.. numera får även hon tänka på vad hon stoppar i kakhålet.. eller rättare sagt hon äter inga kakor alls!

Jag tycker det här är så enormt intressant!

Finns det några rapporter/källor någon kan hänvisa till som handlar om just insulinresistens, ämnesomsättning och det metabola syndromet?

Man funderar ju på de som fått mycket kolhydrater som liten resp. den som fått lite, samt äter sällan/ofta, vilken grupp som oftast får högre ämnesomsättning och vilken som drabbas av insulinresistens?

T.ex de som lever på gröt och välling fram till 1-årsdagen och sedan pasta, ris, potatis, bröd, lättprodukter långt upp i tonåren. Är sannolikheten större att dessa blir smala än de som äter riktig mat som liten och sedan blir feta när de börjar äta dessa livsmedel i stor mängd?

Funderar mycket kring detta just nu eftersom min son nu är 8 månader och mer mat blir introducerat. Ger honom kolhydrater till varje måltid, och till och med gröt. (hemmagjord) Men jag vägrar att ge välling.
Dock är %-talet lägre i kh-mängd i min hemlagade barnmat än vad som finns i den industri-tillverkade barnmaten. (vilket är ca 21%protein, 21%fett, 58%kh) Jag har nog högre protein och fett-andel och färre kh, kanske 30%.

Gör jag rätt i att göra så här eller kommer det skada honom i framtiden då de chockar barnamagarna med kolhydrater i dagis och skola? Kommer han bli mer insulinresistent än de andra barnen?

Jag tycker du gör helt rätt.. mera av maten nestår av näring och byggstenar och mindre med näringslös energi!

Hade man vetat välka som har otur i det genetiska lotteriet så hade saker o ting varit bra mycket enklare.. men sådant tror jag alldrig att man kan förutspå.

Den bästa prediktionen som man kan göra är nog att titta på föräldrarna och kanske även deras föräldrar för att få en aning om vad dessa har drabbats av,, och sen försöka att dra några rimliga slutsatser utifrån det.

Jag tror snarare att det stora problemet ligger på ett annat plan.. allt flera lagar inte längre mat.. de värmer fabriksgjorda matsubstitut, ofta helt utan näring men rika på snabb energi!

Och som lök på laxen läste jag att dagens ungdommar får 25% av sin dagliga energi från godis o läsk, för att på det stoppa i sigen massa sockrade flingor, pasta, bröd, potatis o ris.. kanske det stora problemet ligger i våra matvanor och våra obefintliga kunskaper om näringslära?

Tycker också du verkar vara rätt ute. Bättre proportioner mellan p, fett och kh och jättebra att hålla nere spannmål.

Önskar verkligen att jag själv hade vetat att göra så när mina ungar var små. Tröstar mig med att de ännu är unga och att jag har lyckats lära dem lite om mat och näring på senare år.

Båda är smala trots tidigare sämre mat, men har faktiskt "magkänningar", dottern har haft stora problem med magont efter att hon äter. Intressant tråd, verkligen!

# 13 Har du läst Martin Ingvar "Hjärnkoll på vikten"? Finns på e-lib för gratis lån om ditt bibliotek är anslutet och du har lånekort.

Skulle jag haft 3 önskningar hade en varit att jag kunde äta vad jag ville och fortfarande ligga på perfekt vikt.

I många fall kanske det är så att har man en gång börjat banta på traditionellt sätt, späka sig och fippla med vikten på olika sätt så har man ju oftast lättare att gå upp i vikt efter det. 

Jag går upp om jag luktar på en bulle, typ, ni vet. Min kille som har en historia med ätstörningar kan käka precis vad som helst nu utan att gå upp. skönt för honom :P

I vårt samhälle sätter vi i regel likhetstecken mellan smal och hälsosam, precis som vi gör mellan överviktig och inte hälsosam. Detta kan ibland vara vanskligt… F f a när det gäller det första! Många av oss känner till någon som kan äta vad som helst - och också gör det - utan att gå upp i vikt.

I vissa fall innebär detta "vad som helst" en mycket stor konsumtion av chips, skräpmat, läsk o s v. Detta är självklart inte nyttigt för personen - ÄVEN om personen inte går upp i vikt av det!

För flera år sedan såg jag ett avsnitt av programmet Topp form (tror jag det hette) med Blossom Tainton. Bland de personer som valts ut till programmet var det en ung kille, runt 20, som inte alls var överviktig. Jag blev först förvånad över att han valts ut till programmet - men sedan blev det väldigt tydligt varför!

Denna kille jobbade på bensinmack och livnärde sig till största delen på korv och potatismos som han åt på jobbet. Dessutom chips, godis, läsk m m. På honom gav detta ingen övervikt - ännu i alla fall. MEN när man kollade upp hans hälsa upptäckte man att han var i så dåligt skick att han riskerade en stroke! Han själv hade inte sett något som helst problem med sina matvanor - han blev ju inte tjock av dem…

#19 Mycket sant, att vara smal är absolut inte det samma som att vara hälsosam. Jag har alltid varit överviktig, men haft bra blodvärden och Blodtryck, medan en släkting till mig, som är naturligt smal, hade usla värden för några år sedan trots att hon bara var 20 år gammal. Det kan vara mycket förrädiskt att vara smal, eftersom man kan lura sig att tro att man är hälsosammare än man egentligen är.

#17, då borde din andra önskning vara att allt du åt var nyttigt

Jag tror att förklaringarna smal pga hög ämnesomsättning tjock pga låg ämnesomsättning är en "folklig" snarare än vetenskaplig förklaring, något som folk tagit til för att försöka förklara varför vissa är smala trots att de äter massor av skräpmat och andra är tjocka trots att de äter "nyttigt".

Ämnesomsättningen anpassar sig till födointaget såtillvida att en person som äter väldigt lite, t ex en som svältbantar eller sitter i krigsfångläger, får minskad förbränning genom att kroppen ställer in sig på sparlåga. På samma sätt ökar  förbränningen hos den som överäter.

# 0 För att komma tillbaka till 0:s inlägg, så håller sig den här personen smal trots "skräpmat". Andra skulle inte bli smala om de åt på det sättet. Hon skulle mycket väl kunna gå upp i vikt om hon började äta LCHF genom att förmodligen skulle få mer muskler på kroppen.