Tankar från relativt smal nybörjare
Hej!
Jag är nybliven medlem och har kört LCHF på prov i ca en månad. Det har snackats så mycket om LCHF överallt så jag blev helt enkelt nyfiken och bestämde mig för att prova. Trots att jag aldrig varit överviktig eller brytt mig om min vikt så har jag under det senaste året märkt att vikten smugit uppåt. En bidragande orsak till att det blev LCHF är också att jag en längre tid misstänkt att jag haft för mycket candida i kroppen (sveda i urinröret efter att jag kissat då jag ätit mycket sött, detta trots att inga prover visar på uvi eller svamp).
Mitt BMI låg på 22,9 för en månad sedan, nu på 21,9. I kilon har jag tappat 3 kg och jag förstår att det mesta är vätska, men det är helt ok ändå eftersom jag kommer i kläder jag inte kunnat ha sedan jag fick barn 2006. Dessutom har jag ju inte så många kilon att ta av.
Nästan allt jag läser om LCHF verkar gälla överviktiga som vill gå ner i vikt eller normalviktiga som varit överviktiga och vill behålla sin normala vikt. Hur är det då med oss kroniskt normalviktiga? Är LCHF överhuvudtaget något för oss? Varför/varför inte?
Egentligen borde jag väl spjälka upp mitt inlägg i flera eftersom jag har frågor om så olika saker, men jag provar så här så får ni huta åt mig om jag bryter mot någon viktig kutym.
Trots att jag inte är överviktig har jag bl.a. läst Skaldemans Ät dig ner i vikt. Där nämns flera gånger att urfarfar inte gjorde si och inte heller så. Människor blir också jämförda med björnar. En av mina frågor är: Vet någon hur tänkbara bytesdjur för urfarfar såg ut när det gäller fettandel, proteinandel etc.? Jag har svårt att tro att urfarfar hade det så gott ställt att han bara kunde välja de fetaste bitarna och slänga resten. Det hade väl varit optimalt om han hade kunnat göra så, men ska man tänka att man ska äta naturlig kost, såsom urfarfar gjorde, så får man väl tänka att man ska äta hela "bytesdjuret", inte bara sidfläsket?
Urfarfar hade som bekant inte tillgång till speciellt mycket kolhydrater vintertid, åtminstone inte i våra nordliga trakter. Var det så att folk liksom björnar lagrade fett på sommarens bär m.m. och sedan delvis levde på det under vintern? Och om det var så, vore inte det naturliga för människan då att omväxlande ha ganska stora mängder kolhydrater i sin kost för att sedan under en längre tid utesluta dessa i hög grad? Det skulle väl orsaka en del pendling i vikt, men kan en sådan pendling t.ex. över ett år vara det naturliga? Eller är det faktiskt naturligt att försätta sig själv i konstant ketos utan att avbryta på flera år?
Jag inser att det finns många nackdelar med att bryta LCHF för någon längre tid (sockersuget kommer tillbaka, man behöver minst två storlekar på kläderna etc.), men nu tänker jag alltså ur en normalviktigs perspektiv. Är idealet egentligen att vara normalviktig och ibland ha perioder då man mest lever på fett och protein och andra perioder då man ökar kolhydratintaget? Eller är LCHF något som normalviktiga helt enkelt inte ska syssla med?
(Obs! Mina frågor är ärligt ställda för att jag är intresserad av svaren. Jag vet att SSS är aktiv här på forumet och har inte för avsikt att kritisera honom eller LCHF, jag alldeles för dåligt insatt för att kunna göra det. Dessutom har jag ingen lust att gnälla på något som gör att favoritjeansen äntligen sitter bekvämt.)
Grundläggande är att det här är kost som är bra för kroppen, det handlar om hälsa. Att viktminskning är en effekt av hälsosam kost är något som märks tydligare än andra effekter. Läser du i de olika avdelningarna här till vänster kan du se att det handlar om långt mer än vikt som fixas.
Det är heller inte bara överviktiga som får hjärt/kärlsjukdomar. Ej heller syns det i fettvikt hur hälsosam man är på insidan.
Ang, urfarfar kan man jämföra med naturfolk i relativ modern tid som t.ex. eskimoer.
Läser man böcker om Grönland ser man att lokalbefolkningen kastade sig över inälvor, speciellt lever först, när man hade fångat en säl eller val. Sedan späcket.
De såg med rädsel, västliga polarforskare endast åt det fina köttet och slängde allt annat till hundarna, vilket pådrog forskarna sjukdom och död pga. näringsbrist.
Vi behöver inte gå till Grönland, det skymtade förbi en riktigt gammal filmsnutt på tv härom veckan, om samer. När de filmade en måltid i kåtan syntes det tydligt att lillpojken hade ett halverat ben som han åt märgen ur.
Så det behöver inte heller hängas upp sig på att vilt skulle vara magert, det finns fett där med om man är förnuftig och äter hela djuret.
Men som Conquest var inne på, så handlar det inte bara om att hitta fett på djuren och äta det, utan det finns många hälsoaspekter att fundera över. T.ex. att koka ben/senor så att de lakas ur.
Och vad ska man använda för bränsle på inlandsisen? Nej de äter det rått.
Inälvor, särskilt lever, är faktisk de enda källor för C-vitamin i de trakterna. Lite svårt att hitta SLV's rekommenderade 500 g frukt eller grönsaker om dagen i trakterna kring Nordpolen;)
Tack för svaren. Vi verkar vara inne på samma linje. Naturfolken och urfarfar tar troligen det mesta till vara på bytesdjuren, men alla har/hade inte tillgång till feta sälar utan tvinga(de)s förmodligen också äta magrare djur, även om de också har fett. Nu vet jag inte hur långt tillbaka man ska gå för att studera relationen mellan människans metabolism och tillgängliga bytesdjur, men det är ju knappast enbart ureskimåfolken och deras föda som har bidragit till vad som är hälsosamt för oss att äta.
Med andra ord tycker jag det vore intressant att veta vilka bytesdjur som är aktuella t.ex. för andra nulevande naturfolk (i den mån de finns kvar 
) och beräkna hur mycket fett vs. protein och kolhydrater bytesdjuren innehåller. Såklart finns det inget som säger att alla naturfolk har ett optimalt födointag, men så himla långt ifrån är de väl ändå inte.
För övrigt kan jag berätta att min mormor, född 1917, ofta skopade upp överblivet smör ur stekpannan med en tesked och åt upp det. Jag tror det är något som gjorts i generationer bakåt. Nu är hon 94 och kokar inte längre sin egen mat. Smöret verkar i alla fall inte ha skadat henne nämnvärt med tanke på ålder och hälsa 
Ja, självklart handlar LCHF om hälsa! För egen del har jag noterat renare hy, antagligen för att jag inte småäter skräp titt som tätt längre, jag har sluppit svedan i urinröret, mitt smaksinne har skärpts och jag sover djupare (de nätter jag inte har koffein i kroppen). Dock har jag alltid varit väldigt frisk av mig och försökt undvika tillsatser i flera år redan, så den enda stora effekt jag hittills märkt av är att gamla kläder har blivit som nya.
För det första så vill jag påpeka att LCHF är för ett koncept där man vänder sig emot de fettsnåla kostråden.. hur mycket fett man behöver äta och hur lite kolhydrater, beror mer på hur man tål det själv!
I moderna studier så finner man inte att fett skulle vara farligt för oss att äta.. och vad gäller kolhydrater så är dessa heller inga gifter.. utan där handlar det mer om mycket man hunnit skada sin metabolism.. tex diabetes, metabolt syndrom.. fetma.. osv!
Det viktiga för friska normalviktiga är att inte låta sig luras.. inte vara fettskrämd.. undvika skräpmat med en massa snabba kolhydrater, högprocessad mat med konsevreingsmedel osv.. osv!
Är man frisk, smal och mår bra har man större valmöjligheter!
Och alla exempel med urfarfar skall vara en illustration till att han kunde äta allt möjligt som var naturligt i naturens skafferi.. han rädes nog inte fettet!
Man kan ju fundera på istället hur mycket snabba kolhydrater som fanns tillgängligt!
Vad man vet från studier runt hela jorden på olika ursprunsbefolkningar så kan man leva och vara frisk på en uppsjö av olika livsmedel.. men de flesta baserar sitt energiintag på animaliska livsmedel!
Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.
Jag har ett bmi på 20,7 och äter ganska strikt lchf eftersom jag mår bättre då. Kolhydrater fick mig att kallsvettas, bli yr och tanken på mat fanns där dygnet runt (kände mig aldrig mätt och belåten). Väger lika mycket som jag vägde när jag började för två år sedan, men har blivit betydligt fastare i kroppen :D
Tyvärr snackas det väldigt mycket om att man "rasar i vikt" på lchf-kosten.
Att man på sikt når normalvikt är en realitet för de flesta, men det viktiga med kosten är enligt min mening hälsoaspekten.
Jag har ätit kosten i snart tio år och mår mycket bättre nu vid snart 50-strecket än vad jag gjorde som pastaätande 30-åring
Det är vardagsmat här med berättelser från folk som blivit mycket friskare i en rad åkommor eller till slut lyckats bli gravida efter kostbytet.
De flesta som är någorlunda strikta lchf:are kan troligen se fram emot ett långt friskt liv utan välfärdssjukdomar.
Det är för den långsiktiga livskvaliten man ska äta lchf-kost
Om du har candida är detta verkligen en kost för dig!
Håller själv på att svälta ut min candida, fråga på om du har några funderingar!
Kan starkt rekommendera dig att läsa boken
Candida - vår tids folksjukdom
av Peter Wilhelmsson
Som flera andra sagt - detta är en livsstil. Min personliga uppfattning är att den leder till mer sinnesro.
Jag är hyfsat smal och äter LCHF, med mera fria val, äter tex frukt, bär, rotfrukter och ibland slinker en brödbit ner.
Som kostintresserad tycker jag att det är synd att de flesta böcker koncenterar sig på viktminskning, när det egentligen är hälsan som för många är den största motivationen för kostomläggning.
Zepp i #6 sa det rätt bra. Är man frisk och smal, så har man lite mer valmöjligheter.
Starta ny diskussion