Jag tror inte att de vill fatta. Har man inte ett öppet sinnelag och förmågan att revidera allt man har lärt sig om kost tidigare, och fortfarande läser överallt så är det ingen idé att försöka förklara. Dessutom sitter sockerberoendet hårt åt vissa. Sen klarar inte alla att stå emot etablissemanget. Det ÄR jobbigt att behöva förklara sig hela tiden. Jag har en kompis som varje gång jag inte mår 100 säger 'ja, det fattar du väl, du äter ju inget nyttigt'.

Jag har också försökt… och i så fall är vi kassa pedagoger båda två, för jag lyckas oftast inte heller. De som verkligen har börjat med LCHF efter mina påtryckningar har egentligen gjort det på egen hand via internet. Trots att jag pratat om Annika Dahlqvist eller Kostdoktorn 100 gånger, så kommer det efter ett tag den sensationella nyheten - jag har hittat Annikas och Kostdoktorn blogg - och de är ju så bra!!!  Har du hittat den också…?    Jodå, det har jag…

Tråkigt, men ändå gott att höra att det inte bara är jag.

Jag tror att man måste ha en 100%:ig motivation. Saknas det så kommer man inte att lyckas. Ni som hjälper andra är bara guider, mentorer. De som vill ändra sin kosthållning är de som måste dra det tunga lasset och utan motivation så kommer det garanterat inte att lyckas.

Hela etyden om att hitta bloggarna är ett mycket gott tecken. De har själva tagit tag i det och börjat leta information vilket visar på motivation!

Går man och köper en läsk så vill man inte förstå.

Däremot tycker jag det kan vara svårt att lära folk att riktig mat inte är halvfabrikat. Att man köper en köttbit istället för en farmarbiff eller nåndålig korv. Att man kryddar färs med kryddor och inte kryddmix. Att sås är enkelt att göra, bara man gör det istället för köper pulver.

Du har gjort vad du har kunnat, låt det bero och var generös en gång till när de väl inser att de behöver din hjälp.

Vi människor tar till oss det vi vill ta till oss - när vi är redo att göra det. Det gäller oss alla.

Då är det bra att det har funnits någon som har "visat på" att det här/den här metoden/det här alternativet också finns. Någon som nämnde detta någon gång. 
För plötsligt, är jag redo och kommer ihåg vad denne någon sa och då är det lättare att "hitta dit".

Det räcker med att säga vad man anser en gång, då vet personen var man står, man behöver inte upprepa sig. Att hamra in sin åsikt i någons huvud (som ändå inte är redo att ta emot det) leder bara till smärta (konfliktkänslor). Så, stå upp för dina åsikter men gör det bara den första gången (eller om de frågar för att få veta mer). 
När personen vill glänta på den dörr du visat, då gör h*n det, inte förr.

Nej, det är tyvärr alltför många som tror att man kan fuska med sockerrika saker och ofta tror de då att det är just konceptet LCHF som inte fungerar.

Kanske är det så att man inte förstår att det ä just den där lilla kicken som får hela systemet att lagra in fett istället…och då har man ju inte förstått det kanske.

Jag kan intsjälv förklara det vetenskapliga men jag förstår ändå och ser ju på mina och andras erfarenheter, att ska man gå ner i vikt med LowCarb så är det bäst om man håller sig till det som inte höjer blodsockret eller stimulerar aptiten.

Det gamla talesättet Man kan leda en häst till källan, men man kan inte tvinga den att dricka stämmer ännu!

Sanningen är nog att det säkert hör till undantagen att någon säger "jaha, är det så det fungerar" när man först hör ett påstående som vänder på allt man tidigare lärt sig i ämnet. När den nya idén, som i detta fall, från officiellt håll starkt motarbetas blir den ännu svårare att ta till sig.

Jag minns så väl hur min man lyssnade på Fettskrämd som ljudbok om kvällarna och vände sig mot mig för att diskutera de mest befängda idéer. Som att man inte blir tjock av fett och att vi inte är gjorda för att äta kolhydrater. Ja - ni hör ju själva hur tokigt det låter .

Jag kan inte säga exakt när jag anammade konceptet, men sedan jag väl hade gjort det, och hittat detta forum, är det jag som är den drivande i LCHF-frågan i familjen.

Jag tror att en stor del av problematiken och därmed en del av det pedagogiska problemet är att man måste förstå lite om hur metabolismen fungerar.. sen så vet folk som regel inte vad kolhydrater är för något!

Att man bör undvika socker vet de flesta men att i princip alla kolhydrater blir till blodsocker har folk ingen aning om!

Som reglel tror jag den första förståelsen brukar komma genom GI-konceptet.. sen kan man gå vidare till GL dvs Glykemisk Load.. och vad man kan äta istället!

Du har nog rätt när du skriver att "viktväktarbantningen" inte tvättas ur i första taget.

Som viktväktare "kan" man ju fuska ibland.  Jag har varit viktväktare ett otal gånger, motiverad till tusen men efter nån månad har jag blivit lite less och fuskat. Så kommer man till mötet, har gått upp lite och konsulenten (som naturligtvis vill ha mig kvar) peppar och säger att nåt avsteg ibland är ok, det är "bara att ta nya tag".

Som LCHF-are fuskar jag också ibland men jag känner att det är mycket svårare att komma upp på banan igen än det var som viktväktare.

Och helt rätt som många skriver:man måste vara motiverad annars fungerar det inte.

Jag känner ju inga vegetarianer som äter kött ibland för att fuska, för det är så jag ser LCHF, som en kosthållning inte som en diet. Ingen av de kan jag gett råd till har gått ner i vikt av LCHF och har därför avfärdat det som strunt. Tråkigt, jag är lite less på dessa ständiga matidiskussioner.

Jag inleder i pricip aldrig diskussioner om mat på t ex lunchen på jobbet, men det slutar oftast med att alla förklarar varför LCHF är fel eller inte funkar.  De skulle lika gärna kunna försöka övertala en sektmedlem att bli ateist.. jag håller på mitt.

Om jag hade 40 kg övervikt och någon gjorde ett seriöst försök att hjälpa mig om jag efterfrågat det, skulle jag bli 100% motiverad, men det är ju jag det.

Jag känner faktiskt vegetarianer som fuskar ibland, var själv vegetarian några år för länge sen och det hände nån gång att jag tog ett "provsmak" men varje gång mådde jag pyton.

Javisst, man tycker ju att 40 kg övervikt borde vara motivation nog. Men…problemet är nog att de inte vill avstå från något. Jag undviker också helst att diskutera min mathållning men ibland är det svårt att undvika. Ofta får jag höra att: "man måste ju leva också". Ibland förklarar jag men oftast orkar jag inte för det räcker inte med att förklara utan det blir långa diskussioner.

Det är flera på mitt jobb som kör med pulverbantning. Man tycker ju att då borde de ju vara motiverade att gå ner i vikt och att de lika gärna kunde testa LChF. Men  det går inte tillräckligt fort! Så då pulverbantar de och är jättenöjda när de gått ner 2 kg på en vecka. När jag säger att det  mesta är vatten, så svarar de att det är ju alltid en början. Jag blir så trött.

Hur många av oss LCHF:are har inte kommit in på det här spåret av ren desperation? Att det sedan blivit vettigt och självklart är något som kopplats till de positiva effekterna?

Jag tror inte att den största andelen LCHF:are är sådana som blivit pålästa och insett att forskningen suger och sedan börjat äta rätt. Utan att det just varit mycket desperation, sista chansen, inblandat.

#13 Jag gjorde just så…. läste på i många månader innan jag tog beslut, ett beslut som tog längre tid än det kanske gjort om det inte vore för att jag inte står ut med AD, som gjorde att jag så att säga "sprang åt andra hållet" kostmässigt varje gång hon uttalade sig. Med mer studier av vad andra skrivit om det insåg jag att grunden av det hon förespråkade trots allt var rätt även om hon gjorde det på ett sådant sätt att jag inte alls trodde på det, så jag bestämde mig för att trots allt prova.

Jag kom nog in från GIspåret.. till slut så uteslöt jag den ena kolhydratkällan efter den andra.. för att se något resultat!

Seen.. att det tog tre månader innan något hände handlade nog ändå om att man fick lära om en hel del.. tex att faktist läsa innehållsförteckningar.. och inte handla mat som förut!!

Hade en trist jul där jag gick och ögonshoppade på Allum och hittade en rolig bok av en helt tokig gubbe som hävdade att man kan äta sig ner i vikt.. genom att äta mer fett.. jaa.. ni vet nog vilken gubbe jag menar.. och på den vägen är det.. mycket läsande på Internet blev det oxå!!!

Och mycket god mat.. gräddsås är bra mycket godare än linssoppa!!

#12:Javisst, man tycker ju att 40 kg övervikt borde vara motivation nog. Men…problemet är nog att de inte vill avstå från något.

Jag skulle inte vilja förenkla det på det sättet, utan snarare se dessa 40 kilon som en stark fingervisning om vari grundproblematiken ligger. Personligen tror jag att många med stor övervikt lider av ett sockerberoende, vare sig det består i att tända på när man äter bröd, pasta, lösgodis, frukt eller kakor. Och visst, då kan tanken på att "aldrig mer få äta" vad man nu ätit under många år vara skrämmande!

En del har en rent fysisk starkare benägenhet till att hamna i ett sockerberoende p.g.a gener och anlag, medan andra har "tränat" sig till ett beroende genom många års felaktiga matvanor.

Den som är sugen på att veta mer om detta intressanta fenomen rekommenderar jag att läsa Bitten Jonssons bok "Sockerbomben".

Ingen ska tro att en stor övervikt i sig klarar av att skapa en stark motivation till att gå ned i vikt. Snarare gör den att personen ifråga tvivlar på sin egen förmåga att klara av en sådan jätteprestation, och den kan även skapa rent fysiska orsaker till bristande motivation, som t.ex trötthet, värk, sömnlöshet, Depression, svårigheter att röra sig osv.

De som med stor övervikt lyckas skaffa sig motivation gör det trots sina kilon skulle jag vilja påstå, inte tack vare dem, vilket gör det till en ännu större bragd!

Är det ingen av er som har träffat på argumentet mot LCHF att det är för besvärligt? Min egen fru säger att det är tur satt jag har koll på allt, för själv skulle hon inte orka. Man måste ju faktiskt lära om helt och hållet.

Så mycket att lära sig är det egentligen inte, om man inte måste vara superstrikt för att något ska hända. Den enda kompis jag har som har gett sig på samma grej (jag har fått vara hans mentor ja) var det inte så besvärligt för, jag sa åt honom att det enda man egentligen behöver göra är att byta ut potatisen mot sallad och lägga till några matskedar fet sås, köpa rena råvaror och såklart skippa godis, läsk och chips. Han har tappat 20 kilo på runt fyra månader.

#17, Jodå

Det är ju det som är det märkliga, att man kan tycka att det är så krångligt fastän det är tvärtom - superenkelt!  Eller så är det jag som är knäpp och inte märker hur krångligt det egentligen är… (?)

Det går ju emot allt man tidigare lärt… Jag handlade på stormarknad idag och förundrades över allt som jag numera inte kallar "mat".

Det är ju inte svårt egentligen men det svåra är ju att byta alla invanda rutiner kring mat, och är man inte den intresserade typen så kan det vara nog så svårt.

Sen kan det vara besvärligt för vissa att hitta de livsmedel de trivs med som ger rätt effekt. Jag älskar feta köttsorter som bacon, revbensspjäll och fläskkarré t.ex. medan min fru inte är lika förstjust och kan bli illamående av för mycket fett. Då får hon hitta på andra saker att äta som ger henne det fett hon behöver och det kan vara svårt nog.

Som min frus ena son brukar säga: Det är inte lätt när det är svårt!

Jag tror att den svåra biten är att fatta och ta till sig att maten faktist har en funktion i kroppen förutom att ge energi.. du är vad du äter och allt vad dina celler är bygda av har passerat munnen!!

Man kan undra hur kroppen fungerar om den är byggd på snabbmakaroner och läsk!??

Nej, det är inte alls svårt att förstå. Det jobbigt att tänka långsiktigt när det är trevligare att tänka kortsiktigt (tillfredsställelse här-och-nu).  Jag drabbas av samma sak när jag har en påse salta cashewnötter framför mig och kan för allt i världen inte hindra mig själv att göra en rejäl djupdykning i påsen. Gud vad gott det är och jag skiter i konsekvenserna just nu ("jag drar ned på nöt-ätande nästa vecka" brukar jag tänka då och vråläta).

Jag har slutat vara pedagogisk. Är det nära släktingar med diabetes (såna man får ta hand om om de blir riktigt sjuka) skriker jag åt dem om dom dricker en läsk. Så elak är jag. Jag har faktiskt fått höra i efterhand att det är bra att jag är en hårding för det hjälper den som fuskar. Men som sagt, det gäller närmaste familjen. Vi har ju alla våra svagheter och jag uppskattar också när folk säger ifrån när jag gör något dumt.