Jo, jag vet att rubriken är provokativ, och nog är reaktionen från vår omvärld ibland att den ser det som ett stört sätt att förhålla sig till mat. Men jag ser så många inlägg i kategorin "gå ner i vikt", och så få som verkligen är livsbejakande, att jag ibland själv undrar vad jag har gett mig in på.

Ja, jag har ätit lågkolhydratkost i ett par år nu, och jag har sett klara vinster i hur min kropp reagerar på att minska intaget av socker i olika former och i stället täcka energibehovet med fett. Jag är helt övertygad om att jag kommer att fortsätta äta fett och skippa kolhydraterna; jag har till exempel praktiskt taget förlorat smaken för sötsaker, och bakelser eller godis frestar mig inte längre. Jag var nog inte beroende någonsin, men jag ser det som en stor skillnad i hur det smakar mig. Jag gillar inte smaken av sött längre på samma sätt, och i regel avstår jag när något sött bjuds.

Jag gick aldrig in med föresatsen att minska i vikt, och det har jag inte heller gjort i nämnvärd omfattning. Jag har kanske gått ner ett par kilo under de här två åren, och det ser ut som om min vikt kommer att ligga där den är, vilket betyder att jag har hållit den vikt som jag bantade ner mig till under året innan jag började med LCHF. Jag hade aldrig någon jättelik övervikt, som mest 73 kg till mina 163 cm, och jag är nu nere i drygt 60. Det har pendlat, jag väger mig ibland, och vågen har visat varierande siffror mellan 59 och 62 under det senaste året. Den är inte något precisionsinstrument, men den visar väl ungefär hur det ligger till. Min nyfikenhet som får mig att kolla ibland är väl närmast att jag vill förvissa mig om att jag inte håller på att gå upp.

Och där ligger väl det här med att mäta och räkna. Jag väger inte min mat, och jag räknar inte på kolhydraterna, jag har bara tagit bort det mesta som är mycket rikt på kolhydrater och ökat mitt intag av fett. Jag utesluter potatis, ris, pasta och annan utfyllnad som är främst kolhydrater, och jag äter mycket lite bröd. Ett litet paket knäckebröd räcker omkring en månad. Jag tar fortfarande honung i teet, och jag äter en frukt någon gång.

Totalt sett ligger mitt intag av kolhydrater lågt, och jag är i ketos dagligen. Jag har ork som sällan förr, och jag blir aldrig matt och störthungrig efter ansträngning och jag frestas inte att "äta något kvickt" ute; de få gånger jag äter ute är det lika planerat som när jag äter hemma, och jag äter ungefär samma saker. En strömmingstallrik utan mos exempelvis.

Jag har upplevt hälsovinster, mina blodvärden har förbättrats, trycket har minskat och jag mår helt enkelt gudomligt bra. Det enda som gnager lite nu är den där sekttanken. Visst, det var kul att det ses som en sekt, men hur kul är det i längden, och orken att konfronteras med alla störda människor som inte har ett avspänt förhållande till mat, den verkar tryta. Nej, jag är inte arg, bara lite less. Ibland känner jag att jag skulle kunna snäsa av någon stackars tvivlare; men jag brukar avstå. Häromdagen var jag inne på Viktminskning i Fokus och gjorde bort mig genom att påstå att LCHF inte i första hand är en metod att gå ner i vikt, utan ett sätt att må bra. Det fick jag skit för, för där inne vet dom bättre. Kanske dumt av mig att alls blanda mig i, men i alla fall.

Och jag tror helt och fullt, att viktminskning är till för folk som av ett eller annat skäl har gått upp mer än de borde, och jag har en gång varit där. Jag minskade i vikt utan LCHF, men med LCHF har jag återvunnit hälsa. Det tycker jag är värt en del.

Och jag vill inte se mitt val av mat som en ätstörning. Jag äter det jag gillar, och jag gillar fläskkarré, jag gillar smör, jag gillar entrecôte och jag gillar sallad. Jag äter mig ordentligt mätt när jag äter, men jag äter inte på bestämda tider, och jag kan tänka mig att äta sånt som jag gillar till frukost. Jag har ätit entrecôte till frukost, ja. Det är kanske lite ovanligt, vanligare med fil och mûsli, men det är år sedan jag sist åt fil och mûsli, och jag har ingen lust på mûsli, så jag köper inte hem det.

Ibland tar jag bara en kopp café au lait till frukost, och det har hänt att jag har hoppat över frukosten för att jag inte är hungrig. Men trots att jag kan hoppa över frukosten blir jag inte vrålhungrig till lunch, och jag kan cykla tre, fyra mil på fastande mage utan att känna något sug. Min fru får väl leva med mina märkliga matvanor, men jag känner inte något tvång att missionera ut dem till andra. Vill folk må dåligt så får dom. Jag har bestämt mig för att inte skaffa mig åldersdiabetes, och jag tror att bästa sättet är att begränsa tillgången på socker och på så sätt minska utsöndringen av insulin. Jag mår ine dåligt av att äta något kolhydratrikt någon enstaka gång, men jag tror att det var kolhydratrik mat som gjorde att jag en gång gick upp i vikt.

Jag tänker aldrig banta mer, och jag kommer att försöka hålla mig i rörelse så länge jag kan. Jag vill inte bli sittande som gammal, jag vill fortsätta göra saker som roar mig, och ett tag har det varit stimulerande att vara på KiF; jag är mycket tacksam mot Margareta, som bemötte mig så bra när jag första gången hittade hit, men nu känner jag det som att det är rundgång, och jag inser att jag kanske borde ta något sabbatsår eller så. Forumet har givit mig en hel del, och jag hoppas att jag har kunnat ge något tillbaka. Men jag kommer inte att delta eller läsa det särskilt mycket framöver.

Jag önskar alla lycka till i vad ni företar er. Jag tror absolut att det här forumet behövs, men jag kommer inte att vara med så mycket mer. Och jag ser inte neddragning av kolhydrater som en ätstörning, även om det kanske i vissa fall kan gå över gränsem för ortorexi.