Normalviktiga däggdjur räknar inte kalorier. De äter den kost de är avsedda att äta tills de inte är hungriga längre. Människan är ett däggdjur och kan tillämpa samma princip.

Den som menar att man måste gå omkring i en ständig hunger för att hålla sig smal, har mycket att bevisa.

/SSS

PS

Men det går utmärkt att göda däggdjur på en kost som de inte är avsedda att äta.

Personligen hade jag svårt att skilja på hunger och sug i början, jag överåt varje dag, Mest ost och grädde.

Jag gick upp över 7 kilo på 3 månader och blev såklart ganska ledsen eftersom jag istället för att äta mig smal skaffat mig ett BMI som sa "Extrem fetma".

Jag satte mig ner och tittade över mängden mat och började föra in i Minmat för att hålla lite koll. Jag skar ner betydligt på mjölkprodukterna och försökte hålla mig till en kalorinivå där jag helt enkelt inte kände mig hungrig och försökte att på allvar känna skillnaden när jag bara var sugen. Jag triggades av jordnötssmör, vilket säkert resulterade i starkare sug så jag slutade att köpa hem det och suget tycks ha lättat.

Om jag känner mig ordentligt sugen tar jag ost och aioli eller kanske lite salami eller en kopp te/kaffe med äggmjölk och det funkar :)

Jag går inte så långt så jag blir hungrig, men jag måste hålla lite koll på kalorierna så att jag inte överäter.

Nu har det gått en månad sen min omstart och jag har tappat 5,2 kilo! :D

Jag kan tillägga att jag äter runt 1800-2000 kcal om dagen :)

Jag tror att man inte kan äta hur mycket som helst, men inte heller att man skall gå hungrig. Att äta när man känner sig hungrig och sluta när man är nöjd hade varit det bästa men inte alltid så lätt. Jag försöker att fråga mig om det är hunger eller bara sug och det är svårt att skilja dem sakerna.

Bra trådidé igen Jennix!

När jag vägde mer, då var viktminskning en mycket viktig sak för mig och turligen fungerade i det läget Skaldemans fakir (rivstart) alldeles utmärkt för jag tappade det mesta som ska tappas. 10 kg på två månader och sedan ytterligare 6 kg i låååångsam takt.

Jag åt mycket.. men jag vet inte hur mycket, för som SSS skriver ovan - man behöver inte väga, räkna, mäta, då det ju bara funkar.

Nu när jag bara har några kilon kvar - 70-71 kg till 165 cm - står det still. Väldigt still sedan ett och ett halvt år. Försöke först med  kalorireduktion a la 80-80-20 och tappade ett par kilon, men det höll på att sluta i en total katastrof hälsomässigt och de bortsvälta kilona kom tillbaka..

Det senaste året har jag satsat på att äta ordentligt, för det enda som händer om jag äter mindre är att jag börjar må extremt dåligt - och det är det INTE värt!!

Hellre drar jag runt på de här kilona tills vidare..

Jag funderar också på detta, eftersom jag efter att först ha tappat 20 kilo på ett år nu har stått still i ett år, och jag är långt ifrån färdig. I början åt jag MYCKET, och det funkade jättebra. Vad jag tror mig ha kommit fram till nu är att lagom är bäst - verkligt originellt, jag vet. För mig är det nog trots allt viktigast att må bra, och jag har märkt att om jag äter mindre än ca 2000kcal om dagen så mår jag inte bra. Därför ser jag till att undvika det. Men jag kan inte heller äta så mycket som jag gjorde i början. Över 2500 känner jag mig korvstoppad (utom vissa dagar när jag är mer hungrig, kanske för att jag har gjort något ansträngande), och känner mig inte så strålande då heller. Dessutom verkar vikten stå still i båda fallen.

Jag misstänker att det är VAD man äter snarare än hur mycket som är avgörande. De gånger jag har lyckats kombinera för lite mat med för mycket kolhydrater har jag ofelbart mått dåligt OCH gått upp i vikt - och det har ändå inte varit någon extremt "felaktig" kost utan förmodligen så som en del här äter varje dag.

En sak som jag tror är jätteviktig är att man inte BÖRJAR med kalorireduktion. Då blir det bara samma gamla energiunderskott med samma gamla stress i kroppen som hindrar både hälsa och viktnedgång.

Först måste man se till att ställa om ordentligt och få fart på fettbrännandet. När man väl vant sig vid att bränna allt fett man äter blir det lättare att fortsätta på kroppsfettet av bara farten. Då märker de flesta att de behöver mindre mat för att hålla sig mätta, och minskar automatiskt. Men en del känner inte av hunger/mättnad så bra, och fortsätter äta mer än de behöver. Då kan man behöva tänka till lite och kanske pröva med mindre portioner/äta mer sällan, och känna efter om man blir för hungrig då eller om det faktiskt går bra ändå.

Men som sagt, man måste ta det i rätt ordning. Fettsläppandet ska ske frivilligt och inte med tvång, annars slår det lätt tillbaka längre fram.

Jag äter mycket mindre mat nu än i början. Då gick jag ned i vikt, inte nu längre. Nu äter jag bara två ggr om dagen, då tre ggr plus mellanmål plus "fusk" då och då.

Jag har sent omsider lärt mig skilja på hunger och "hunger". Vid hunger är jag sugen på kött, när jag är "hungrig" är jag sugen på choklad och nötter enbart. "Hungrig" lika med sugen, lika med "lägga upp späck för sämre tider"-mekanism. Men svälten kommer aldrig! Kilona sitter där, några stycken, på sina utvalda ställen. Som berg. En rent estetisk fråga skulle jag tro. Jag är inte sams med mina extrakilon riktigt ännu… några år till så kanske!

Sedan tycker jag det är onödigt att äta för mycket bara för att äta, bara för det är gott. Det bor en puritan i mig, en snål typ dessutom.

Jag åt enorma mängder mat i början och rasade i vikt så jag ser inget ingen mening i att kalorireducera, däremot kan man prova att ändra fördelningen mellan protein och fett tills man hittar det som är optimalt för en själv.

#2-3 Annizan, du väcker lite hopp hos mig, som jojobantat med LCHF i två år. Skall nog pröva Minmat och kalorireduktion. Grattis till din nystart! ;-)

Jag väger ca 85 kg och mår bra. Det är säkert fem kilo för mycket men det struntar jag i. För att ta dessa fem kilon skulle jag vara tvungen att göra något obehagligt, det mest näraliggande vore att skippa vinet. Långvarig fakir vore ett annat alternativ, eller långvarig motion på fastande mage.

Men jag föredrar att leva bra och må bra.

/SSS

Det var också min tanke när jag skrev inlägget om 7-timmarsmetoden. Den här tjejjen äter mellan 1800-2500 kalorier / dag men har ändå en bra viktnedgång.

Jag skulle aldrig tagit upp det om hon ätit lite kalorier.

Trådarna jag sett handlar väl inte om att minska ner på kalorierna, bara att man inte ska börja äta så fort första antydan till hunger dyker upp, utan vänta ett tag, och kanske äta större portioner och mer sällan istället. När vi känner hunger är det inte kroppens sätt att säga att den vill ha mat, och det nu, utan snarare att den tycker att det kan vara dags att leta upp mat, den räknar inte med att det oftast bara tar 10 sekunder, dvs den tid det tar att gå till kylen, utan snarare att det ska ta någon timme med mycket motion under tiden, dvs jakt. Det har ju länge sagts att kroppsrörelse på tom mage (morgonpromenaden) kan göra extra gott jämfört med samma promenad senare på dagen, och det kan ju vara logiskt, kroppen "vet" att motion på tom mage innebär att man är ute och jagar och då krävs det att den kan ge oss den energi som behövs för att man ska orka, och eftersom magen är tom kommer den energin från fettlagren.

#13 Klokt tänkt och för mig verkar det logiskt.

Vad jag vet så gör inte morgon promenader någon större skillnad än om du gått samma promenad efter frukosten.

Fördelen är ju snarare att nr du tar en morgon promenad tränar du på fettreserverna på en gång istället för att träna på det du stoppar i dig,

det är så jag har förstått det.

http://www.halso.info/morgonpromenader.html

#13 Ja, då har vi olika syn på det. Både när det gäller trådarna och när det gäller hungerskänslor.

Jag ser inte alls logiken i att gå hungrig med flit, ej heller att undvika att äta på ett visst antal timmar.

Är man mätt så ska man inte äta, det tycker jag är logiskt, men är man hungrig så ska man äta.

Sugen är något annat, det är kanske olika ord vi använder för olika saker.

Själv skulle jag inte kunna jaga föda när jag är hungrig. Dessutom jagar man för att förbereda, för det kan ju ta flera dar att hitta ett byte. Man äter alltså och sen jagar man.

När det gäller diskussionen på forumet tycker jag att trenden mer och mer går till att handla om vanlig bantning och att dra ner rejält på kalorierna och gå hungrig.

Jennix - Jag hade "på fingertopparna" att skriva något liknande som det du avslutade med…  Känns som om vi alltmer närmar oss "vanlig kaloribantning" i de aktuella diskussionerna.

Jag har upplevt känslan man får när man kaloribantar. Flera omgångar tidigare i livet. En sorts eufori, åh, man känner sig duktig och stolt, man gör någonting AKTIVT för att ta tag i sitt "problem".. på ett sätt som typ hela världen omkring en rekommenderar.

Berömvärt! Hurra!! *ironi* 

Jag tror det finns många fallgropar i det där. Och jag tror att den där "svälteuforin" är kemisk, att den kommer för att vi inte ska fatta att vi är egentligen är illa ute. Den "dopar oss" till att känna energi och därmed ge oss ut på jakt trots att vi egentligen inte orkar. De sista krafterna..

Tror att det är en onödig påfrestning för våra hjärnor när vi har mat att tillgå - och att det är rentav farligt i längden. Stresstillstånd - av den svårare arten.

Har inget emot diskussioner där olika synsätt framförs. Det är uppfriskande och får en ju att tänka till. Vet också att inte alla som pratar "metoder" pratar om kalorirestriktion - viktigt att uppmärksamma.

Men en sån här tråd är en vktigt motvikt till de andra.. de som Jennix m fl reagerat på. Även jag.

#16

Det är möjligt, på mig funkar dock viktminskningen bättre om jag tar promenaden innan frukost än mitt på dagen, och om jag väntar någon eller några timmar efter att första hungerskänslorna dyker upp (har ätit kosten så länge att jag får aldrig sug längre), och jag äter mig inte bara ohungrig, jag äter tills det fysiskt tar stopp mer eller mindre, kalorimängden är samma som när jag åt så fort jag var hungrig, och åt mindre portioner och oftare. Det känns som sagt som ett mer naturligt beteende, vi har aldrig haft lyxen att kunna äta så fort vi blir lite hungriga, och vi har inte heller bara ätit tills vi inte känner oss hungriga heller, byten är färskvaror och man åt så mycket man orkade medans köttet var ätbart. Om man mår bättre av att äta så fort man blir hungrig och äta mindre portioner och mer ofta så visst, jag har inget att invända, men minskar man inte i fettvikt kan det vara värt att prova andra ätmönster.

Det beror väl på vad man menar med hungrig.. när magen är tom så kan man förnimma en viss hunger.. men blodet beöver inte vara tömt på energi för det.. och när reserverna används för att fylla på energi i blodet så går det ytterligare signaler som ökar hungern.. såsmåningom sjunker antagligen blodets energiinnehåll när reseverna inte längre kan fylla hela behovet och då uppstår en reel hunger.. för mig känns den som huvudvärk/illamående!!

Jag tror verkligen inte att det är bra att rusa till kylskåpet såfort magen känns lite tom utan att tänka sig för, och jag har märkt att det ibland går bra att hoppa över vissa måltider utan att bli vrålhungrig.. som regel leder det bara till att jag äter mer nästa gång!

Det är ju inte så att man är antingen mätt eller hungrig.. det är ingen av/på-mekanism och jag tycker begreppet ohungrig är himla bra.. är man ohungrig så finns egentligen ingen god anledning att äta bara för att man skall!!

Sen så kan man alltid fundera på det här med att alltid eller iallafall stora delar av dagen befinna sig i postprandialt tillstånd där kroppen ständigt tillförs ny energi via munnen.. hinner den verkligen med att ta något av reserverna då.. isåfall borde det innebära att man äter så lite varje gång, och kanse det passar bättre för vissa.. men för mig funkar det bäst med få och rejäla måltider!

Självklart är det ingen höjdare och inte hållbart på någon sikt att gå hungrig.. men är det verkligen en reel hunger eller kanske bara ett psykologiskt behov av att äta.. att fylla ut magen med jämna mellanrum.. man kan ibland behöva fundera på sånt.. om det är gamla vanor som sitter i??

Jag diskuterade för någon vecka sedan med en dam som bara gick upp av kosten.. hon hade inte ändrat något på sina vanor utan bara ändrat till en mer näringstät kost som vi äter.. och jag orkar verkligen inte äta som jag gjorde förut, vilket förbryllade mig.

Hon nämnde då att laga mat, baka och äta var lite som en hobby för henne, själv lägger jag mindre tid på mat numera, fasten den är godare och i början var det lite som att ha förlorat en nära vän när man inte ständigt längre tänkte på mat.. jag vet inte om den vännen var en sån bra vän att hålla i handen!

För mig är det så att om det går för lång tid mellan måltiderna sjunker jag ner i ett apatiskt tillstånd där jag inte orkar laga mat och inte ens orkar förse mig av ev. färdiglagad mat som finns i kylskåpet. Jag orkar inte heller göra något annat, utan blir sittande och stirrar i timmar. I värsta fall får jag ett oemotståndligt begär efter olämpliga kolhydratsaker, eftersom de just då känns lättare att äta medan tanken på kött och fett gör mig illamående.

Att bli lite hungrig mellan måltiderna gör mig ingenting, men jag måste akta mig ganska noga för det här destruktiva tillståndet när allting bara känns såååååååååå jobbigt!

#20 Där känner jag HELT igen mig!

Så olika det kan vara, när jag är riktigt hungrig är det just kött och fett kroppen skriker efter, näringsfria socker/stärkelsebomber är det sista min kropp vill ha då.

#22 Ojsan.. Hade lite för bråttom där..

Jag har inte problemet med kolhydratsug som Aniara4 beskriver men i övrigt känner jag igen mig i hennes beskrivning. När jag blir hungrig på riktigt, då mår jag jättedåligt.

När folk omkring mig bakar eller fikar, sitter jag istället och längtar efter kött.

#19 Fast jag talar inte om sug eller ohungrighet, jag talar verkligen om superhunger där magen skriker.

Men jag vet att det är konstigt, jämfört med andra LCHF-are så kan jag äta väldigt mycket mer än de, och ändå går jag ner i vikt när jag håller mig borta från kolhydraterna.

Och jag skulle aldrig kunna äta så lite som många andra LCHF-are gör, och ej heller hoppa över måltiderna.

Så jag menar bara att alla funkar inte likadant…

Superhunger för mig känns i magsäcken och illamåendet jag får en stund efteråt. Jag kan nu skilja mellan sug och riktig hunger. Det tog tyvärr mer än 2 år för att kunna känna igen det, men hellre sent än aldrig.

Jag äter också mer än många andra och går ändå ner i vikt med den matmängden. I början åt jag enorma mängder protein och fett men nu känns det inte som om kroppen kräver lika mycket mat som förr. Magsäcken har säkerligen krympt något och även hungersignalerna har förändrats. För mig gäller det minimum med kolhydrater, har en mycket känslig kropp. Jag tycker Atkins första fas passar mig perfekt för att gå ner i vikt plus att äta två mål om dagen och ingenting mellan dessa mål. Vill jag stanna där jag är kan en kolhydratökning (i form av nötter, mjölkprodukter och kokta grönsaker) fixa det. Men jag jag är inte klar än så det får jag ta när jag nått mitt viktmål.

Eftersom LCHF handlar om balans i kroppen och normalisering av hormoner, insulin etc. tror jag att de stunder på tom mage som kroppen får är väldigt hälsosamma och normala.

Om kroppen ständigt fylls på med mer mat, låt säga var fjärde-femte timme, kommer den inte ha annat att göra än att bryta ner föda hela tiden.

När magen är tom kan kroppen ägna sig åt att balansera hormoner, förbränna fett, producera enzymer och vad tusan den mer kan tänkas behöva. Man går dessutom ständigt runt i kroppens "slöa" fas om man har mat i magen hela tiden. Ni måste väl hålla med om att motion på tom mage är väldigt mycket trevligare än efter en stor måltid?

Vidare tror jag inte att det är själva kalorirestriktionen som leder till viktminskning hos de som börjar kolla på mängden mat de stoppar i sig, utan snarare att man ger kroppen tid UTAN mat. Att man äter mycket kaloririkt när man väl äter tror jag säkert bara är bra.

Rimlig tanke?

Jag håller med #26, helt klart, att äta mer sällan och större portioner passar mig mycket bättre, och viktminskningen funkar bättre. Men om man riskerar att ledsna och istället börja trycka i sig socker om man inte äter nästan direkt när magen är tom så är det nog inte att rekommendera att försöka äta mer sällan.

Men alltså… man äter ju inte dygnet runt. Kroppen får ju sin vila från matsmältandet, om det verkligen är nödvändigt, under natten.

Jag behöver äta tre gånger om dagen, och däremellan dricker jag två gånger en stor mugg kaffe med kokosfett och grädde. Jag kan som sagt inte ha för långa mellanrum eftersom jag faller ner i en orkeslös apati efter sådär en 5 timmar (det där med kolhydratsuget är mest vid de få perioder då jag håller på att komma över ett avsteg eller möjligen har mens, annars tappar jag bara aptiten och blir apatisk), men på natten går det ju ganska många timmar utan att jag äter. Så är jag rätt trög på morgonen också iofs.

#28 jag blir apatisk av mjölkprotein, har jag märkt. Med kokosolja får jag inte samma obehagliga Depression, om jag tex inte har hunnit äta ordentligt.Det känns ju som sockerbrist, ungefär. Så det är väl nåt med mjölksockret som kan påverka humöret.

#29 Jag har också märkt av extra mycket trötthet efter förtäring av mjölkprodukter.. Troligen är det kaseinet, det har en del otäcka effekter på kroppen.

Ja vi är alla olika.

#30 Menar du inte vassle? Kasein är ju ett betydligt långsammare protein.

#32 Nej, jag menar kasein från A1-kor (d.v.s. den typ av kor som finns i större delen av Europa och USA). Det har inget med hur fort proteinet bryts ner att göra.

"Mjölk och morfinpeptider
När A1-mjölkprotein smälts, bildas det några särskilda peptider (korta aminosyrakedjor) kallade casomorfin-7, förkortat BCM-7. Bemärkningsvärt bildas det inte av A2-mjölk. Det fungerar praktiskt som ett morfin-ämne och en oxidant som menas kunna öka risken för hjärtsjukdom. BCM-7 är också knytet till mjölkintolerans, utveckling av Typ-1-Diabetes, schizofreni och autism. BCM-7s bedövande verkning kan också nedsätta matens transittid och därmed öka risken för förstoppning. Möjligen är BCM-7 också involverat i utveckling av laktos-intolerans, när man inte kan smälta mjölksockret, men det är tills vidare bara en teori."

(Mer finns att läsa på vitaviva-info.)

Själv slipper jag bli "bedövad" eftersom jag ändå undviker mjölk p.g.a. typ 1-diabetes. (Minskat insulinbehov)

#33 Intressant läsning. Jag som förgäves försökt få tag på opastöriserad, ohomoniserad grädde, nu måste man ta reda på vilket sorts kasein det innehåller också. Jag får flytta till Asien istället.

Nej, jag känner igen mig i Jennix och Aniara… Jag blir panikhungrig om jag väntar för länge. För mig går det från småhunger till panikhunger på nolltid, så jag måste äta när jag är småhungrig, för annars blir jag yr och får huvudvärk, och hela dagen kan bli förstörd!

Och när det gäller kalorirestriktion så tänker jag så här, att om jag ändå måste gå hungrig, så går jag hellre tillbaka till fettsnålt, så jag får äta gott igen! För jag äter lchf enbart för att jag ska slippa gå hungrig och gå ner/hålla vikten trots det!

Jag är också en av dom som inte kan vänta för länge mellan måltiderna,men jag har börjat fundera på om det kan vara så att vissa som äter LCHF har problem med att blodsockret blir för lågt om man låter det gå för lång tid emellan måltidernaä

Det verkar ju vara nåt som skiljer sig markant från olika personer,vissa klarar att äta 1-2 ggr per dag andra måste äta oftare.Skulle ju förklara varför man får ett sug efter sött eller kolhydrater om man väntar för länge.Om blodsockret blir för lågt så skriker ju kroppen efter första bästa blodsocker höjande substans,dvs.sötsaker och snabba kolhydrater.

En annan sak som också spelar in är ju det att vissa personer kan få ett insulinpåslag av att äta för stora portioner,och mår därför bättre av att äta lite och oftare.

Som sagt alla är vi olika,men intressant är det ju.

#34 Ja du, det är ganska irriterande det hela… Mjölkprodukter förgyller verkligen matlagningen. Get/fårmjölk innehåller dock inte A1-proteinet och har ju därmed inte samma "skadliga" verkningar.

Snart kanske de börjar sälja A2-mjölk i Sverige också. Jag hoppas på det.

Rustibus:

Det låter troligt!

För det blir precis så för mig om jag väntar för länge… För det första blir jag yr och svag och fördet andra vill jag helt plötsligt äta precis allt med socker i (även bröd och pasta), även om jag inte känt något sockersug på väldigt länge…

Men det tog ett tag att vänja sig vid färre måltider. Efter ett par veckors rätt intensiv hunger "glömde" jag bort att vara hungrig en kväll när jag kom hem från jobbet. Det bara fanns inte där längre. Jag åt ändå för mat måste man ju få i sig.

Annars har jag ett mycket känsligt blodsocker. Jag upplever det som att jag har ett jämnare, (kanske lägre) blodsocker ju färre måltider jag äter om dagen. Jag äter nästan inga mjölkprodukter förrän till middagen, utom lite mjölk till kaffet under hela dagen.

Största fördelen är faktiskt mindre hunger! Plus att man slipper göra i ordning frukost… (lat som man är).

Skulle vara intressant att testa att äta bara en gång per dag, för att se om det funkade. Jag tror det skulle göra det. Men jag väljer att vara med på lunchen på jobbet och då kan jag inte gluffa i mig en hel dags mat på en gång. Är udda nog som det är redan!

Men återigen… Min mage accepterar inte att jag äter sällan. Då tycker den att den får för mycket på en gång, och allt kommer ut igen…

Sen fattar jag inte vitsen med att plåga sig själv…

#40  Det där kunde jag ha skrivit. Precis samma sorts mage då.

Och jag vill inte heller plåga mig..