Jag har tolkat den tråden som att de vill gå ner den sista bilringen, typ. Jag väger själv typ 70 och vill gå ner fem-sex kilo, för att min kroppssammansättning ser tjock ut och jag vill kunna ha på mig mina kläder. Trots att jag kanske inte är direkt överviktig.

Ingen i tråden vill ju gå ner till undervikt utan till en vikt som de trivs med inom normalintervallet för BMI, ingen vill ju svälta sig ner 20 kilo direkt. 65 kilo till 165 cm eller 55 kilo till 158 cm (två exempel på mål från tråden) är ju inte underviktigt?

från tråden: längd 168 målvikt 55 det ger ett BMI på 19,5 vilket är snubblande nära undervikt och det är bara del mål 1 sen vill hon gå ner mer, då blir det rimligtvis undervikt

Få vet att i studien som ofta refereras till där man snackar om BMI och förväntad förlorad livslängd på överviktiga så visas det att en kvinna som har BMI 18 (undervikt) förlorar lika mycket av sitt liv som en kvinna med BMI 45 (extrem övervikt), så jag tycker också det är oroande att många verkar ha en viss vikt de vill nå till varje pris, en som ofta ligger på gränsen till undervikt, bättre att äta naturligt och låta kroppen ta den form den själv tycker är hälsosammast, istället för att påverkas av dagens ideal. Därmed inte sagt att de som "bara" vill gå ner 5-10 kilo har lyxproblem, men att lägga målet vid den lägsta gränsen för normalvikt (typ BMI 20) istället för högsta (typ BMI 25) är lite feltänkt tror jag.

Jag tycker också att en del där verkade vilja gå ner "sista kg" som egentligen kroppen vill ha kvar.

Jag gillar inte heller inställningen att vilja tappa kilon trots normalvikt. Att sträva mot ett BMI på runt 20 tycker jag är osunt.

MEN: det behöver inte betyda att man har normalvikt bara för att man väger under 70 kg, de flesta i tråden tycker jag verkar ha ganska sund inställning till målvikten.

Och tyvärr är det ju så att även om man tycker at någon annan har en osund kroppsuppfattning kan man inte göra så mycket åt det om personen inte vill lyssna. Själv ligger jag hellre på ett par kilo för mycket än ett par kilo för lite. Det finns nämligen inget som får en att se så gammal ut som om man är för smal.

#3 Den senaste studien som presenterades i december visade att undervikt var ofarligt och fetma farligare än man hade trott. Studien gjordes av forskare på Karolinska tillsammans med forskare i England.

Tror att ni kanske menar tråden:vi som är under 70…

Kan ju inte prata för nån annan än mej själv, men åtminstone jag väger 68 till 158cm. det är då ingen undervikt direkt

Sen är det ju kanske så att man behöver lite andra tips o trix när det är dom sista 5-10kg.

#6

Att det skulle vara farligare att vara övernärd än undernärd låter spontant väldigt märkligt. Och det är väl ingen hemlighet att svält dödar fortare än fetma, men studien du nämner kan vara värt att läsa iaf, ska ta och göra det.

 Men BMI ska ju bara användas på större folkgrupper. Det blir lite tokigt ifall vi ska bedöma ifall någon är underviktig eller inte med BMI som måttstandard. Det är ju inte ens någon idé att tala om kilogram i detta sammanhang! Vi har olika kroppstyper t ex. Och en vältränad person väger mer än en stillasittande, även om de ser likadana ut. Nu en fråga: stämmer det man lärde sig som ung (hör det iofs även idag), att personer kan ha stor skillnad på skelettvikten??

Jag är av den uppfattningen, att några kilon hit eller dit inte har någon som helst betydelse. Däremot tycker jag det är underligt när man vill "rätta till" något som inte är fel..

Fast detta är ju individuellt. Kilon på en person "syns inte", medan de kan sitta "felplacerade" på någon annan.. Till exempel sitter mina kvarvarande (väger 71 till 165 cm) på lår, höfter och överarmar. Medför t ex ständigt trubbel vid klädinköp..

Min tanke är ändå att spara några extrakilon - kan vara bra att ha!

#9 Enligt vad jag hört är detta med "tungt skelett" en total myt - vikten på skelett skiljer sig tydligen inte så mycket att det kan förklara något alls vad gäller vikt på person.

LCHF ger för det mesta bra och näringsrik kost. Jämför man detta med att ta bort dessa kilon med sallad och lättprodukter så är det ju positivt.

# 9 och 11 - Jag har för mig att skillnaden i skellettvikt människor emellan, brukar handla om hekton..

Men mitt sifferminne är på semester så jag vet inte säkert.

Nån annan?

Hmmm…nu känner jag mig lite träffad och måste replikera. 168 cm och absolut slutmål 55-56 kg. Så om någon läste något annat så har jag varit otydlig. Mittåt. Jag ska bara tillbaka till min goda löparform

Om man har en kroppskonstitution med ganska smala höfter osv och dessutom ägnat sig åt stor fysisk aktivitet till och från hela livet är det inte alarmerande låg vikt. Det där med BMI är viktigt att tänka på men inget exakt mått precis som #9 skriver så klokt. Men först som sist - var och en måste hitta sin balans och nivå för att må bra sedan tycker jag inte vi ska vara så snabba att värdera var den nivån ligger hos andra….

PS jag äter som en liten häst - betydligt större energiintag än jag ser många här på forumet har, så någon svält är det definitivt inte tal om. Hej hopp!

Jag tror inte undervikt är så farligt, tror inte övervikt är så farligt heller, annat än i extrema fall. Tror vad som spelar betydligt större roll är födan man stoppar i sig.  Underviktiga är ju inte direkt kända för sina sunda matvanor och det måste ju lämna spår på de interna organen.

Därimot är ju en underviktig betydligt känsligare för … aah.. "dryspells" och klarar svält mycket sämre.

BMI tycker jag personligen inte är rätt måttstock att använda. Vikten anser jag vara väldigt individuell. Jag själv är runt 161-162 kort och jag har inte vägt det som anses vara "normalt" inom BMI sen jag gick, kanske på mellanstadiet. Skulle jag gå ner under det som anses vara normalt, så skulle jag se ut som ett skelett.

#10

Några kilon hit eller dit HAR betydelse för välmåendet, iallafall för mig. Jag är 160 cm och väger idag 55 kg och mår utmärkt. Går jag upp fem kilo så får jag omedelbart problem med kroppen, ont i höften och svårare att röra mig så obehindrat som jag vill. Alltså ser jag till att hålla mig runt 55 och när jag vägde 65 såg jag det helt klart som övervikt för MIG.

Vid 65 vart jag osmidig, ont här och där , kom inte upp på hästen utan pall osv…kläderna och utseendet har inget med det att göra i mitt fall. Jag tror att om man alltid varit smal (och det har jag) så är kroppen van att hantera just det  och att då lägga på 5 kg gör skillnad. Har man varit van att bära mycket extra så klarar man av det på ett annat sätt.

BMI hit eller dit känns orelevant helt och hållet. Man ska trivas själv och har man ingen utseendefixering som styr borde det bli bra.

Jag är en av dem som ligger under 70 kg, närmare bestämt 66,3 i dagsläget, till det är jag bara 160 cm. Det putar en hel del över byxlinningen. Det är det jag vill få bort. Om det blir 2, 5 eller 10 kg mindre spelar mig ingen roll.
Fast jag har som delmål att komma ner till 65 i ett första skede. Och då kan det vara kul att ha sådana som ligger på samma "startvikt" omkring en.

Jag har gått från normalt BMI (ca 23) till lägre BMI (ca 20, dvs absolut inte underviktig). Den vikten jag har nu har jag haft merparten av mitt liv och det är så jag trivs. Jag gick upp några kilo när jag fick utmattningssyndrom och inte hade ork att motionera samt började tröstäta. Kände mig inte alls bekväm i det och började därför med lchf.

Jag tycker att det beror mycket på vilken kroppsform man har. Och även om inte skelettet väger mer så kan det ju tex som i mitt fall se ganska fult ut när man har väldigt smala armar och ben (pga tunt skelett) och sen all vikt lägger sig på lår, rumpa och mage. Håller helt med Ofelia, man ska trivas själv! Så länge man inte har anorektiska tendenser är det väl ingen fara och det tror jag inte någon här har.

För mig gick det väldigt lätt att gå ner, har aldrig kört super-strikt och fortsatt gå ner även efter att jag lagt till frukt, hårt bröd mm. Och eftersom lchf ska vara viktnormaliserande så måste det ju betyda att min kropp också tyckte att jag vägde lite för mycket trots att jag ändå enligt BMI var normalviktig.

ps. Är det inte så att BMI-siffran för vad som är normalt är mindre för kvinnor än för män? BMI är väl från början gjort för män så man kan inte räkna på samma sätt. Vissa sajter där man kan räkna BMI gör ingen skillnad på normalsiffra för män och kvinnor, men vissa andra gör det…

Jag har ett BMI på 20,6, och det säger inte så mycket. Jag är 152cm och väger lite drygt 47 kilo.

Jag skulle lätt acceptera att ett eller ett par kilo från min sk midja försvann. Visst, jag är hyfsat smal, men utan kläder ser jag lätt att min mage är en boll, mindre än förut, men fortfarande en boll, som i profil sticker ut längre än bysten.

Irriterande, men inte viktigt.

Jag förstår inte riktigt varför vi som är smala enligt BMI inte skulle kunna få utbyta tips och erfarenheter…?

Jag har ätit LCHF i tre och ett halvt år. Jag vägde 50 kg till mina 156 cm då jag började sommaren 2006. Under första halvåret åt jag som en häst, och gick ner 7 kg.

Min avsikt med kosten var ju inte att gå ner i vikt, utan jag började för att slippa få diabetes typ2. Så fick jag ju en massa andra hälsovinster också…

Jag var aldrig orolig för att jag skulle bli underviktig, trots att mitt BMI då visade att jag var underviktig (17,4). Jag resonerade som så, att jag kan aldrig gå under av svält så länge jag äter den här kosten, och då jag kollade med motsvarigheten till "MinMat" (calcounter) så fick jag i mig ca 2400 kCal per dag, vilket är ganska mycket för en liten, stillasittande kvinna… Ingen fara för annorexi, alltså…

Sedan dess har jag märkt att jag går upp på vintern, särskilt då blodapelsinerna kommer. Nu väger jag 49, vilket är en bra vintervikt för mig, då har jag lite underhudsfett som skyddar mig mot kylan.

Jag vet att jag kommer att gå ner några kilon igen till sommaren, i och med att jag slutar med blodapelsinerna, och slutar ligga framför TV:n med jordnötter och mörk choklad. Av erfarenhet vet jag att det behovet minskar i och med att dagarna blir ljusare.

Men trots att vikten är ok, och att jag accepterar att den pendlar lite med årstiderna, så skulle jag gärna vilja bli av med min mage… Och då kan det vara värdefullt att få diskutera sådana spörsmål med andra som har liknande erfarenheter som mig.

Jag förstår att det kan sticka i ögonen på dem som kämpar med att bli av med 20-30 kg eller mer… och jag inser att mitt "problem" är ganska futtigt i jämförelse.

Men snälla, kan inte vi som är smala också få finnas på detta forum, och skriva om våra erfarenheter av LCHF, även om sådant som inbegriper vår vikt!? Eller är det endast de överviktigas privilegium?

#21 Du har så rätt i allt du säger! Om man är naturligt smal ÄR man ju det. Det jag kan reagera på (och som jag tror att många reagerar på) är när det verkar finnas en snedvriden kroppsuppfattning; att man måste vara supersmal och att ett BMI över 20 är lika med tjockt!

Man kan visst vara "smal-tjock" dvs. tex. ha en stor mage i förhållande till den i övrigt smala kroppen, men då är det ju inte viktnedgång det i första hand handlar om, eller…? Kanske hellre träning…?

Klart alla ska få plats här oavsett kroppsform.

Själv har jag fått acceptera att jag inte kommer ner till det jag vägde vid tjugo, men jag har nog ingen lust att väga allt för mycket mer än det. Jag brukar ha "måttstocken" längden -100 och fem upp eller ner, det brukar stämma rätt braBMI skiter jag i. Sen finns det de som har smärt kroppsbyggnad och där stämmer det kanske mer att minska med 10. Grov benstomme gör inte så stor skillnad på vikten, men nog ser man grövre ut, inte kul. Vi pratar ju kvinnor och det kan faktiskt göra mer om man har byst eller inte, istf grov benstomme.

#23 Det måttet med längden -100 +/-5 tycker jag också är bra!

och för övrigt tror jag faktiskt att det finns de med allvarliga ätstörningar i forumet och här applåderar vi när de gått ner lite…det måste ju kännas rätt skumt (eller bra) ???

Nu har jag läst den aktuella tråden en gång till (har ännu inte skrivit själv i den)…

Jag tycker inte att det verkar som om inläggen är skrivna av några unga potentiella annorektiker… Skulle det dyka upp något sådant inlägg, så måste vi här på forumet givetvis reagera, det är allas vårt ansvar.

Det jag reagerar på är att vi som är smala blir omyndigförklarade, om vi överhuvudtaget nämner vikt, eller att vi skulle vilja gå ner ett par kilon, eller råka säga att vi har en trivselvikt som vi skulle vilja uppnå… Självklart så kan vi diskutera om det är viktnedgång eller träning vi behöver, men kan vi inte få en chans att komma till det själva??? Jag skulle tro att vi är ganska medvetna om den saken.

Vi kan tänka själva, även om vi är normalviktiga…

#19 "Jag har gått från normalt BMI (ca 23) till lägre BMI (ca 20, dvs absolut inte underviktig)."

Okej, men det är trots allt bara fem kilo från absolut underviktig!

#27 Jag kollade just mitt BMI, just nu ligger det 20,1

Jag vill gå ner 3-4 kg till sommaren. Om jag går ner 4 kg blir mitt BMI 18,5. Då är jag alltså underviktig, enligt BMI…

I somras, då jag vägde 45, så var det ingen som tyckte att jag såg underviktig ut… min poäng är att man inte kan stirra sig blind på BMI.

Jag vet inte hur jag ska göra för att ligga kvar på 20,1. Eftersom blodapelsinsäsongen är slut, och i och med att det blir ljusare, så blir jag mer aktiv med trädgårdsabete mm, och det blir mindre tid till att ligga i soffan och käka jordnötter.

Jag går ohjälpligt ner mot "undervikt" om jag kör LCHF med ca 20 g kolisar per dag. Den gränsen har jag satt för att jag mår bäst på det, både fysiskt och psykiskt. Jag tänker inte fortsätta med frukt och nötter, bara för att hålla vikten. Jag tänker äta det som är nyttigt för mig.

Har jag fel kroppsuppfattning? Nej, det är min kropp som fungerar så… och det har jag accepterat. Att sedan BMI säger något annat, varför skulle jag bry mig om det. BMI är ju ett synnerligen klumpigt mått.

Jag kan ganska väl förstå att man inte vill ha en putande mage som hänger över linningen, men jag ser det ändå som en del av den sjuka viktfixeringen att hänga upp det på vikten och satsa på att gå ner i vikt. Jag är visserligen inte kvinna, och jag har egentligen aldrig funderat över viktnedgång innan företagsläkaren påpekade att jag "borde gå ner i vikt" för att minska risken för cirkulationsproblem. Han kunde inte säga hur det skulle gå till, och jag tog till den klassiska svältmetoden. Inte så att jag svalt direkt, men med mindre portioner under lång tid tappade jag drygt tio kilo, men jag mådde inte bättre och det slutade med en allvarlig hjärthändelse. Sedan gick jag över till LCHF. Sedan dess har jag mått bra och inga nya problem har stött till. Jag har kunnat minska blodtrycksmedicineringen och är ganska nöjd och äter gott.

Men kroppen har faktiskt modellerats om, från en begynnande gubbmage till tvättbräda och med bättre uthållighet än tidigare vid fysisk aktivitet. Jag ser faktiskt ganska bra ut, och midjan har så klart blivit smalare. Men utan att vikten har minskat. Den håller sig ganska stadigt omkring 61 kg, någon gång visar vågen något kilo mer, andra gånger mindre. Bottennotering 59 till 163 cm längd. När läkaren talade om viktnedgång var jag ganska övertygad om att jag faktiskt borde gå ner, och jag såg väl i andanom min invägningsvikt vid mönstringen som ett möjligt mål - 49 kg - och det var väl där min självbild låg fast jag var uppe i dryga sjuttio. Jag är övertygad om att jag har en hel del kroppsfett kvar, men det stör mig inte ett dugg. Det behövs säkert. Jag fortsätter med LCHF för att jag mår bra av det och struntar i stort sett i resten. Jag är jättenöjd med att ha kortat av svångremmen ungefär femton centimeter med en tendens till fortsatt minskning, även om den inte kan bli särskilt stor.

Tänker så här om det där med att minska i vikt när man redan har en låg vikt, att det handlar väl inte om vad man väger, utan kanske mer hur man mår, hur rörlig man är och hur man ser ut. Jag kan förstå om man vill bli av med en plufsig mage, men det handlar ju inte om kilon, utan mer om fasthet och form. För mig har det fixat sig alldeles av sig själv genom att käka mer fett och mindre kolhydrater. Men för den som har haft en betydande övervikt finns säkert mycket mer skinn och vävnader under skinnet som behöver tid för att dra ihop sig. Det förekommer ju att man till och med opererar det efter en större viktnedgång.

Så jag tror ändå att fixeringen vid vikt och att gå ner till sommaren inte är sund. Det kan säkert ta några år innan kroppen har tagit sin nya form, och det går nog inte att hetsa med annat än kniven, och det är definitivt ingen metod som jag skulle rekommendera. Träning kan nog funka för att få fastare former, men att tro att det skulle gå till sommaren är att lura sig själv och bädda för besvikelse.

Det är väl en smaksak vem som är underviktig eller ej. Smala människor har oftast en annan referensram än tjocka. Huvudsaken är väl att alla äter bra mat…

Själv är jag bara avundsjuk på att de är så motiverade. Själv väger jag nu 62 kg till mina 1,68 men vet att min kropp är mycket snyggare om jag går ner 3-4 kg. Men jag tycker att det är för jobbigt att gå tillbaka till diettänket igen. Men jag ska absolut följa tråden för att få lite egen motivation.

Först, skelettet utgör hela 20 % av kroppsvikten, men variationerna mellan individer kan knappast utgöra mer än några få hekton.

Jag ligger på ett BMI på ca 19 och trivs med det. Jag uppfattas som slank men knappast mager, jag är stark och sund och vill aldrig bli tjock igen.

#29 Jag vet inte om du riktar dig till mig och det jag skrev, i ditt inlägg, eller om du resonerat generellt, så att säga…

Men för att undvika missförstånd:

Jag satsar inte på att gå ner i vikt. Men om jag äter LCHF på en 20-g-kolisnivå, då går jag ner i vikt vare sig jag vill eller inte… och det är inte nyttigt att året om ligga framför TV.n och käka jordnötter, för att hålla vikten uppe… Jag är väl antagligen lyckligt lottad i och med att kroppen vill samma sak som jag…

Att jag ligger på 20 g kolisar (när jag inte frossar i apelsiner och jordnötter) beror inte på min önskan om att gå ner, utan på att jag mår bäst när jag äter så.

Min kropp har också modellerats om under de 3,5 år jag har käkat LCHF… loch jag klagar inte över att ha fått lite kvinnligare former…

Det jag reagerar på i den här tråden är det allmäna omyndigförklarandet av normalviktiga.

Jag kan inte hjälpa att jag är normalviktig. Jag kan inte hjälpa att LCHF har gjort underverk för min hälsa, och att jag vill fortsätta med det.

Jag kan inte hjälpa att min kropp pendlar en 3-4-5 kg under loppet av ett år… det är så den gör, och jag antar att jag har den kropp jag är ämnad att ha, i och med att jag äter LCHF.

Men, som sagt, det vore kul att kunna diskutera det med andra smala LCHF-are, utan pekpinnar om hur våra diskussioner borde se ut.

#30 Nej, det är ingen smaksak alls. Undervikt är direkt skadligt för hälsan och absolut inget som någon ska sträva emot. Är man dock naturligt smal då är det en annan sak för då är man inte underviktig utan normalviktig för sin kroppstyp. Man måste acceptera att det finns en naturlig variation mellan olika kroppstyper, precis som det finns för kroppslängd.

#33 Jo, vad som ÄR undervikt är en smaksak, Vad som är en skadligt låg vikt det får de lärda tvista om. Men då pratar vi helt andra vikter än vad som pratas om här.

Vad menar du med "naturligt" smal och att det skulle vara bättre? Min syster har aldrig haft någon aptit och äter därför både lite och dåligt. Hon väger 60kg till sina 1,84 och borde väl enligt dig räknas till "normalviktig för sin kroppstyp"… Jag anser däremot att hon borde äta bättre mat och gå upp några kilon…

#32 Det var nog mer allmänt än specifikt. Men jag ser så många trådar här som handlar om vikt, och det verkar ju för en del vara en stor fixering vid att "gå ner"; till och med så att ett flertal talar om att vissa saker bromsar viktminskning, som om viktminskning i sig vore något att sträva efter. Och när folk som liksom jag är normalviktiga, eller till och med har mycket låg vikt, ändå fixerar sig vid att gå ner i vikt ytterligare, så tvivlar jag på att syftet är sunt.

Det handlar om stress. De få som jag känner som är stressade av att vilja gå ner i vikt tillhör väl inte den kategorin, det är nog vanligare med övervikt när man får en sådan fixering, men själva stressen att komma i bikinin till sommaren är ju en plåga, och stressen i sig kan ju också hindra viktnedgång som är önskvärd. Jag är lite oroad över att vi drar till oss människor som kanske borde bearbeta sin kroppsfixering snarare än jaga hekton (många anger vikten med tre siffrors noggrannhet). Jag är väl lyckligt lottad, som bara en enda gång i mitt liv har funderat över att minska i vikt och faktiskt har lyckats. Men jag tror att om jag hade hittat LCHF innan jag satsade på viktnedgång så hade jag möjligen klarat det med bättre hälsa. Jag var väl inte överdrivet stressad medan jag gick ner; kollade bara vågen en gång i halvåret ungefär, och jag hade inget specifikt mål.

Jag tror faktiskt att själva grundvalen för LCHF handlar om att kroppen själv ska klara att ta sin optimala form och att man ska få tillräckligt med näring utan att behöva fundera över hur tjock eller smal man blir. Det fixar sig om kroppen vill bli smalare (eller tjockare). För mig har det ändå blivit så. Jag vill inte förbjuda någon att diskutera i andra termer, exempelvis viktnedgång, men jag har väl lika goda skäl för att föra fram min mening, och i diskussioner får man väl räkna med att få mothugg och att inte alla tycker lika. Jag ser det som ett tecken på omtanke när någon motsätter sig ett i hans/hennes ögon orimligt mål, med hänsyn till hälsan. Jag är helt övertygad om att jag skulle kunna gå ner till de 49 kg som jag vägde när jag mönstrade för 45 år sedan, om jag satsade på att gå ner i vikt, men jag tror inte att jag skulle må bra av det, och jag tror inte heller att andra skulle må bra av att minska så kraftigt.

När man blir äldre med mer mogen kropp är man lite tyngre än när man är ung. Jag menar då inte att man ska ha ölmage eller så, men jag har mer muskler nu, jag är starkare, och jag är också tyngre. Säkert har jag en hel del fett i de cirka 20% kroppsvikt jag skulle tappa om jag gick ner till min vikt vid 20 år, men det fettet fyller ut mellanrummen mellan olika organ, och det skyddar mot kyla och det underlättar säkert för musklerna att arbeta genom att det smörjer. Om kroppen vill tappa några kilo till så är det OK för mig, men det verkar som om den har hittat en platå där den vill bli kvar. Ett par upp, ett par ner, statistiskt en nedgång på ett kilo under ett år, det andra året med LCHF. Den pendlar nu kring 61 mot att ha pendlat på samma sätt kring 62 året innan. Jag har ingen våg med så stor noggrannhet att jag skulle kunna ange vikten till sista hektot som en del gör. Jag använder en vanlig badrumsvåg, samma hela tiden, och placerar den likadant, för att inte läget ska förändra resultatet. Jag vägde mig också nyligen vid en läkarundersökning, och det bekräftade att jag inte är helt ute i det blå, den vågen angav 61,5 kg. Men det kan faktiskt skilja så mycket som två kilo upp eller ner vid olika vägningar, och det oroar mig inte det minsta. Men trots att jag inte har gått ner den sista tiden, fick jag lov att kapa en halv decimeter på livremmen för någon vecka sedan för att byxorna ska stanna uppe. Det tolkar jag som att processen att forma om kroppen fortfarande pågår. Och det är kanske möjligt att jag tappar ett eller ett par kilo till, men jag struntar faktiskt helt i den biten. Det är mest nyfikenhet som gör att jag kollar.

Och jag uppfattade det som att den här tråden är till för just den diskussionen som vi för; frågan om varför. Jag hoppar knappast in i tråden om "vi som väger under 70 och vill gå ner" med pekpinnar om den eventuella olämpligheten i att vilja gå ner fast man har en alldeles förträfflig vikt.

#34 Nej, du vet inte alls vad du talar om. Det finns olika kroppstyper, jag t.ex. kan aldrig bli smal eftersom jag inte har den kroppstypen, min normalvikt ligger därmed högre än genomsnittet. En person som är naturligt smal har en annan kroppstyp och har svårt att lägga på sig vikt, dessa människor har en lägre normalvikt och detta har med genetik att göra, men går till viss del att motverka med hjälp styrketräning.

Din syster vet jag inte ens hur hon ser ut så det minsann inte lätt att göra en bedömning, men med den informationen som du gett så är kanske underviktig om jag får gissa. Stefan Holm är naturligt smal som ett exempel.

#35 Ja, i stort sett håller jag med dig om allt du skriver…

Det jag reagerade på i den här tråden var att bara för att några med normalvikt i en tråd vill diskutera hur de eventuellt ska kunna gå ner några kilon till, så tycker andra att sådär ska inte normalviktiga få diskutera…

Många har ju konstaterat att det är svårt att gå ner när det bara handlar om några få kilon. Därför finns det anledning till att diskutera det…

Jag tror faktiskt att de flesta av oss normalviktiga, som käkar LCHF för att vi mår bra av det, också kan acceptera att vi får de kroppar vi är ämnade att ha. Och vi vet ju självklart att vi inte kan få de kroppar vi hade då vi var 20, när vi är 50… Likförbannat kan det vara givande att utbyta erfarenheter med likasinnade. Det händer ju faktiskt en hel del med våra kroppar, då vi lägger om kosten till LCHF, även om vi är normalviktiga från början.

Båda uppfattningarna ryms inom mig: "Jag accepterar min kropp", samt "Jag skulle tycka att det vore kul om min mage blev lite mindre". Knäppt, javisst, men så är det. Ingen som känner mig skulle kalla mig för viktfixerad, trots att jag vill minska magomfånget…

Under de 3 år jag har varit på det här forumet, så har jag tyckt att det har varit alltför stor viktfixering, och för lite fokus på andra hälsovinster. Det har inte berott på själva forumet, utan viktfixeringen finns ju i böcker och i media. Ville jag läsa böcker om LCHF så var det viktresor det handlade om. Jag har nästan aldrig kommenterat i trådar som handlar om viktnedgång, om det inte har varit något som jag själv har kunnat relatera till…

Det konstiga som händer här, är att det blir en tråd (den här) som handlar om dom som skriver i en annan tråd. För det första så blir det någon sorts konstig gruppindelning, "vi" och "dom". "Vi" i den här tråden tycker att "dom" i den andra tråden är alldeles för fixerade vid viktnedgång… men jag känner mig splittrad, för jag känner mig delaktig i hela forumet, och jag är samtidigt smal, och diskuterar gärna några kilon hit eller dit med andra med liknande utgångsläge…

Jag märker att jag (som varande smal) hamnar i något sorts försvarsläge, jag känner mig personligt påhoppad (trots att ingen har hoppat på mig personligen). Någonstans känner jag det som att det inte är dom smalas förtjänst, att det är så stort fokus på viktminskning, här på forumet, eller någon annanstans… Så om vi som är smala skulle komma överens om att vi aldrig ska skriva om viktminskning, eftersom vi är smala, så tror jag inte att det skulle märkas… man skulle nog ändå uppleva det som att fokus ligger på viktminskning, om man går in och läser här på forumet…

Nåja, nu är vi alla medlemmar på samma forum, och vi måste samsas om utrymmet här. Det här är ju inte något viktminskningsforum egentligen, utan det är till för dom som vill äta LCHF, eller åtminstone är intresserade av det…

#23: Precis det måttet föredrar jag själv, BMI känns lite konstigt, dom "normala" ser rätt taniga ut och forskning har ju visat att bland dom som är över 45 år är det är dom överviktiga (enligt BMI) som är friskast.

#35: Riktigt uppfattat! det var därför jag startade den här tråden och inte gick in med pekpinnar i "vi som väger under 70 och vill gå ner"

#36 Men vad glad jag är som pratar med en av de "lärde". En som har alla svaren och kan dela med sig av sin fantastiska kunskap. Säg mig bara; Vad är det med din kroppstyp som gör att du inte blir ett benrangel om du slutar att äta?

Sedan vill jag gärna påminna om alla elitdrottare som är "naturligt smala" genom ätstörningssjukdomar typ anorexi.

#36:

Jag måste också undra.. Hur kan man ha en kroppstyp som inte kan bli smal? Har svårt att tro det du säger. Sen att du kan ha svårare att bli smal - eller att du råkat ut för det metabola sydromet (heter det va`?) som gör det svårt - det kan jag köpa. Men att vara född till att vara överviktigt?

Sen undrar jag också - som någon ovan gjorde: när man undersökt underviktiga personer - vilka är dessa? Hur lite väger de? Vad äter de? Tränar de? Andra vanor? Underviktig, som i undernärd, kan säkert vara farligt. Men underviktig som ett generellt begrepp - finns det ens? Hur säkra är dessa studier? Jag tror inte på att de gäller alla underviktiga. Inte ett dugg!

Och varför är det okej att tillåta sig att väga 15 kilo för mycket och kalla det trivselvikt - men inte att väga "för lite" och kalla DET trivselvikt? Jag tycker också att detta är en "överförmyndar-tråd" och håller inte med om att vissa människor ska "ha ansvar" över andra så fort det handlar om de som väger mindre. För när det gäller de som väger för mycket så kommer inte några pekpinnar överhuvudtaget. Då får man ha vilken kropp man vill, även om det inte hälsosamt. Och bara för att man väger för lite enligt rekommendationer kan man ju inte sätta likhetstecken med anorexi. Vad vet vi om det här på forumet? Bara för att det finns kan man ju inte anta att alla är störda som vill väga lite mindre. Då får det allt vara väldigt övertydligt att någon verkligen är sjuk om vi ska "ha rätt" att reagera, tycker jag.

Visst finns det olika kroppstyper, jag kan t ex aldrig bli lika smal som min syster, för min bröstkorg är ca 10 cm större. Vi är ungefär lika långa.

Men det där att det är nyttigare att ha lite övervikt än "undervikt", det tror jag inte på.

För det första, vad är undervikt? Vem bestämmer det?

För det andra, trodde jag att livslängden ökade för dem som åt lite för lite. Kommer inte ihåg var jag läste undersökningen, men det sades verkligen inte att de skulle vara sjuklligare.

Fast när man pratar om "lika smal" borde det vara andelen kroppsfett man diskuterar, inte hur smal men ser ut att vara.

Och jag undrar om det verkligen finns människor som inte "kan" bli smala pga genetik, som JAUS påstår. Upplys mig gärna.

Vi kan inte ta ansvar för att folk kommer hit och har ätstörningar, mer än att alla medlemmar ger de råd de vill ge.

Det är nog det enda jag vill säga.

#39 Med din oseriösa attityd förtjänar du inte ens ett svar.

Vad jag menar är att jag inte har en naturligt smal kroppstyp. Jag är bred, har lång rygg, stort huvud, relativt korta armar och ben. BMI stämmer därmed inte på mig. När jag når min normalvikt så kommer jag inte uppfattas som smal, om jag skulle tvinga mig till undervikt så skulle det inte se klokt ut. En smal person behöver inte per definition vara underviktig det är två olika saker.

#40 Du missuppfattar mig totalt. Jag har iofs varit överviktig hela mitt liv, men jag menar absolut inte att jag inte kan bli normalviktig. Smal däremot kommer jag aldrig bli för jag har alldeles för stor kropp, försöker jag gå ner mer då blir jag underviktig.

#44: Där har vi BMIs stora stöttesten, den fungerar inte på så varierande kroppstyper som Eskimå (kort och kompakt) och Massaj (typ lång smal stolpe)

#44: Okej, så det var så du menade. Själv tänker jag att en smal människa är en som inte har överfödigt fett på kroppen, oavsett bredd och form. Smal = normalviktig. Så tänkte jag.

#46 Redan där kan vi ju ifrågasätta om det mest hälsosamma verkligen är att inte ha något fett sparat på kroppen. Det tvivlar jag starkt på.

#47: Fast är inte en fettreserv till för att klara tider utan mat? På vilket sätt skulle det vara hälsosamt att ha en fettreserv när man aldrig råkar ut för matbrist? Skulle fettreserven vara hälsosam i sig? Och varför, på vilket sätt i så fall?

Att ha något fett sparat på kroppen håller jag förstås med om att det är bra. Annars är man mager eller utmärglad - och det är inte det jag menar. (Bäst att vara tydlig för gränserna är inte så självklara.) När man börjar få dubbelhaka eller bilringar - då tycker jag att man har fettreserver. (Sen finns det väl folk som kan ha dubbelhaka men ändå vara smala för övrigt osv. Men ni förstår säkert…) 

Sen tror jag inte att det är ohälsosamt att ha en fettreserv på kroppen, om man äter och lever hälsosamt. Men just att det skulle vara en fördel jämfört med "normalviktiga" - det undrar jag.

Jag gick med i tråden därför att jag uppskattar att jag har ca 10 kg kvar. Är 162 cm lång och väger 71 nu. Vi får väl se vad kroppen säger, det är den som bestämmer. Det enda jag kan göra är att ge den rätt mat på vägen.

och mitt BMI skulle då bli (kollar)… 23,2. Om man nu ska gå efter BMI.

#48 Varför? Ja, det är bara min logik att det måste vara hälsosamt att ha en energireserv. Jag har inga bevisade teorier om det, det känns bara helt logiskt för mig att ha lite att ta av hellre än att vara mager.

Och det ÄR normalvikt för mig, även om det inte är det helt uppenbart för andra. Jag har min syn på vad normalvikt är.

Internettan och Jennix:

Hej ;)

Det finns olika slags fett och brunt fett är nyttigt att ha. Min tolkning har varit att man ska ha en reserv av brunt fett men inte vitt fett - och särskilt inte vitt fett runt de inre organen. Det bruna fettet finns i ansamlingar, i en nackpuckel på mammuten t ex. Sånt vet jag, men inte var det bruna fettet finns hos människan hehe. Men googla för all del. Internettan brukar vara bra på att spåra info.

Själv hoppas jag att min puckel på övre ryggdelen är en ansamling av brunt fett - det skulle liksom förlika mig med den :D

I brun fettvävnad innehåller mitokondriernas innermembran ett protein som heter termogenin, det saknas i vit fettvävnad. Dess fun ktion är att "frikoppla"  mitokondrierns energiproduktion. Det innebär att istället för ATP bildas det värme. Den bruna fettvävnadens uppgift är att producera värme för att hålla kroppen varm. Spädbarn har väldigt mkt brun fettvävnad eftersom deras kroppsyta är väldigt stor i förhållande till deras vikt, vilket innebär att de avger väldigt mkt värme.

Vid vuxen ålder har dock den bruna fettvävnaden till stor del tillbakabildats.

är själv med i tråden "vi som väger under 70" och jag tycker att den är jättebra.

jag väger 69 kg och är 158 lång och anser absolut att jag behöver tappa minst 10 kg.

Jag är kort och tjock!

Efter drygt 2 år på lchf och ett par turer upp och ner/fram och tillbaka så tycker jag att det är skönt att byta erfarenheter med några som är där jag är… jag har hoppat på många tips från andra under åren både genom forum och lchf-böcker och insett i efterhand att det är en jävla skilnad på att vara liten men ändå stor och på att vara stor/stor. jag kan inte alls äta samma sak som någon som är betydligt större än mej, trots tex samma bmi.

Därför uppskattar jag tråden och jag har saknat en sådan…

sedan kan jag också reflektera över att många ligger i nederkant… men vem är jag att dömma?

Jag vet ju inte hur dom ser ut eller vilka fysiska problem som upplevs…

ODEZZA- bra där- håller helt med!

Sen kan jag även intyga att det finns såna som JAUS

jag är själv som jag beskrev det i förra inlägget väldigt rund… det intressanta ( dock lite sorgligt) är att jag för ett par år sedan svälte mig med vlcd- påsar (bantningspulver) ner till 55 kg (1.a och enda gången jag vägt så lite i hela mitt liv, varade typ 2 veckor)

Till mitt stora förtret var jag fortfarande just RUND! ridbyxlåren var kvar ( men mindre) magen sladdrig och hela kroppen allmänt degig… precis som innan, fast siluetten var mindre. Min kroppstyp är inte slank trots att den borde vara det vid 55 kg…

så min dröm om att bli smal, slank och tight finns inte längre… dock vill jag bli hälsosamt sund! det är mitt motto

punktslut

De allra flesta vet nog någonstans innerst inne vad som är rimligt att förvänta sig om vi talar om viktminskning eller att på andra sätt förändra sin fysik - om vi skippar det där med kirurgiska ingrepp. Jag har en målbild som baseras på min kunskap om min egen fysik och erfarenhet av vad som varit möjligt/inte möjligt tidigare. Så är det väl som sagt för oss alla i princip.

Det fanns en tid då jag var - har jag insett nu i efterhand - sjuk i den mening att jag bl a hade en helt galen självbild och därigenom också målbilden för en viktminskning. Det var något som grundlades i tidiga tonår och satt i långt in i vuxenlivet. För en del håller denna skruvade kroppsuppfattning tyvärr i sig resten av livet. Nuläget då: I mitt fall handlar det om rimliga förutsättningar utifrån den ålder jag är i nu. Att vilja ha tillbaka den kropp jag hade - eller rättare sagt hade förutsättningar att "skapa" - som 20-åring vore ju befängt.

Om de sedan handlar om kampen mot en mage med något större rondör än vi önskar eller de där förtretliga ridbyxlåren - ja alla har vi våra hangups. Själv har jag gett mig den på att det ska inte få utvecklas några love handles av de där valkarna jag skymtar strax nedanför midjan. Det visar sig väl om det är vitt eller brunt eller någon annan kulör på fettet i just de depåerna… se känns irriterande envist i alla fall

Därför är jag så rörande överens med er Ebbiz, Odezza med flera - drömmarna är reviderade och gudskelov inser man äntligen att ens förutsättningar är väldigt bra på många vis. Och att få bibehålla hälsan upp i åren är det starkaste drivkraften av alla. Det är väl sunt.

#52:

Intressant! :-)