Att gå någon dag utan mat är ingen fara, grottmänniskorna hade ju inte jaktlycka varje dag utan de passade på att äta ordentligt när de väl lyckades fånga något, man har ju märkt när man själv gått på svältdiet att kroppen åtminstone någon månad går på full bränning och man rasar i vikt för att man knappt äter något, sen börjar kroppen spara bäst den kan och viktminskningen blir bara långsammare och långsammare. Därmed inte sagt att det är _bra_ att inte äta ofta och istället vräka i sig när man väl gör det, men jag tror iaf inte att man riskerar att gå in i svältläge så att kroppen gör allt den kan för att spara, man gör klokast i att äta när man är hungrig, och äta tills man är mätt, skulle man äta tills man nästan spricker gör det inte heller något, i gengäld (om man inte har en rubbad aptit, något man kan ha om man inte ätit LCHF så länge) dröjer det längre tid innan man blir hungrig nästa gång. Äter jag 2000 kcal på morgonen är jag inte hungrig förens nästa morgon, äter jag 1000 kcal är jag hungrig till middag.

Jag tror att termen "svält" används främst när kroppen inte har några fettreserver kvar, och dit är det ofta väldigt långt för de flesta i dagens Sverige (kanske ca 60 dagar utan mat för medelsvensson). En mer korrekt term är "fasta".

Att fasta (inom rimliga gränser) är något som jag tror kroppen är väl anpassad för. Historiskt sett har nog människan blivit tvungen att gå utan mat i perioder, och även i vissa civiliserade samhällen så har fasta varit vanligt, speciellt av religiösa skäl.

Mitt intryck är att periodisk fasta verkar ha många hälsofördelar (bättre insulinkänslighet, bättre blodfetter, bättre för dina mitokondrier), och inget man behöver "avstå" ifrån. Om du har lättare att avstå från "dålig" mat när du äter oftare är det ett argument för att dra upp måltidsfrekvensen. Annars ser jag inga signifikanta fördelar.