Jag får höra allt möjligt från mina svärföräldrar. Att jag tror att jag vet bäst. Att jag är fanatisk och hjärntvättad. Att det är miljöovänligt och osolidariskt med LCHF. Att det minsann kommer att visa sig att det är skadligt att äta som jag gör.

Man anar nästan en liten förhoppning hos dem att jag ska bli sjuk, så att de kan få drämma det i huvudet på besserwissriga mig.

Men jag struntar i det. De får hållas. Jag brukar bara svara "Jaså, jaha, nej det tror jag inte, mhm, du säger det?" i en lång, oengagerad svada. Då tröttnar de om man har tur och går igång på något annat istället.

Om hon är en vuxen människa så bör hon kunna hantera ett lugnt samtal om att du vill att hon ska respektera dina val angående din mat och ditt ätande.

Om hon inte kan det så har hon nog andra problem som du kanske inte kan göra något åt.

#2 Ja, jag tror faktiskt att hon har andra problem. För det är inte normalt att grubbla som hon gör över allt möjligt. Men som sagt, jag kan inte göra något åt det.

Jag ser bara vilken väldigt stor skillnad det är med mina föräldrar. De stuntar fullständigt i om jag äter potatis eller inte till maten de bjuder på eller om jag  har eget fika. Det blir liksom aldrig något ifrågasättande

Kan du inte försöka förklara för henne att du mår dåligt om du äter sådant. Du blir fysiskt sjuk! Beskriv tex magont, migrän, eksem eller vad som nu kan passa. Inte skulle hon väl truga en nötallergiker att äta nötter?

Säg att även om det låter konstigt så är du faktiskt allergisk mot kolhydrater.

Jag tycker nog också det låter som om hon har en del andra problem också!

Hon låter som min mamma som är en riktig energivampyr. Hon gör så för att få uppmärksamhet och att tvinga folk göra som hon vill. (För vem vill att någon annan ska oroa sig och bli sårad). Det här är en härskarteknik eller ett maktmedel. Endast personer som känner sig maktlösa håller på så här.

Bästa sättet att bemöta dom är att låtsas som om dom inte finns. Svara med: Ja, jag har i alla fall ingen åsikt om vad du äter för mat.

Känner så väl igen mig…min svärmor och svärfar tycker fortfarande efter fyra år att en skorpa kan jag väl ta, det är inte så farligt…..

Det är bara bita ihop..träffar dem oftast flera gånger i veckan…hjälper inte säga ifrån.

Känner också igen det!

Min mamma säger inget men "glömmer" hela tiden vad vi valt och inte valt att äta. Ibland har vissa ämnen kommit på tal men jag försöker låta bli att sätta igång diskussioner (kommer aldrig vinna) utan har svarat "ja det där har vi helt olika åsikter om".

Min svärfar, som visserligen är från kostefterblivna landet danmark, säger inget direkt till mig utan försöker omvända sambon. "ska ni inte prata med en dietist, så där kan man inte äta hela livet, ni måste ha fibrer, ja sallad". Han har ingen som helst koll på vare sig lchf eller tallriksmodell men en väldig massa åsikter. Bara att humma sig förbi och fortsätta vandra på sin egen väg.

Svärmor tycket det är intressant men vill absolut veta hur MÅNGA kg jag gått ner. Vilket jag konsekvent just därför vägrar säga:)

(Det jag däremot tycker är riktigt irriterande är om de lägger sig i vad barnen ska och inte ska äta - då åker min stidsyxa fram..)

danmark som har så mycket bra fedt mad! Läs tråden om andefett!

VA F-N !!! Vi har ju samma svärmor !!! Hur gick det till?

Ja jag har förstått att det bara är att låtsas som det regnar, svara vänligt nej tack och tänka på något annat. Jag hade bara aldrig kunnat tänka mig att hon skulle hålla på fortfarande efter 10 månader. Men men

Att förklara som någon sa hjälper inte. Det har jag gjort så många gånger att jag gett upp. att jag gått ned nästan 20 kg har hon ju sett, men sen måste man ju börja äta "som vanligt nån gång" enligt henne. Ja hon tycker ju att man kan fika hos folk som vanligt utan att behöva äta en massa kakor för det. Hon förstår bara inte att det finns något som heter sockerberoende. Jag kommer aldrig att kunna fika "normalt" som henne. Då drar suget igång igen. Beroende blir man bara av knark, sprit och cigaretter. Punkt slut! Hennes sanning

#8 ja jag vet! det rä det som är så sjukt, när vi är där bunkrar vi alltid bra livsmedel. men tyvärr ligger dk några år efter oss så där är det lightprodukter och becel som gäller en masse.

Jag känner med dig - och tyvärr tillhör hon även kanske gruppen som inte vill ändra på sina åsikter, annars hade du kunnat be henne läsa om sockerberoende och lchf böcker.

#9  ! Det finns vissa fördelar med att vara singel/gamjänta…

Det kan faktiskt vara av omtanke som människor säger och gör konstiga saker. Det kan vara deras (klumpiga) sätt att kommunicera och uttrycka sin oro över sina nära och kära. Deborah Tannen har skrivit flera bra böcker (brukar finnas på biblioteket) om våra knepiga sätt att uttrycka oss. Jag tror lösningen ligger i att ta reda på vad som ligger bakom beteendet och att försöka lugna den oro som ofta ligger bakom. Kanske känner din svärmor att hon förlorat ett sätt att visa sitt barn kärlek? Mat har ofta den betydelsen i vår kultur.

#14 Ja absolut är det hennes sätt att visa kärlek på genom att ställa fram fikabröd. Men jag kan inte gära något åt det. Jag har sagt så många gånger att det räcker med smör och ost, eller ett ägg, eller inget alls, jag tar med mig eget. Men det kommer inte på fråga! Det är hennes bröd som gäller, hur sjuk jag än blir av det. För sjuk blir man inte av sådant!

Tack iallafall för alla ni som känner med mig och det känns lite skönt att vi är fler som tampas med svärmödrar/föräldrar/arbetskamrater eller vad det nu kan vara

Läs gärna Magdalena Ribbings spalt på DN.se där hon just tar upp hur man svarar och bemöter liknande problem. Hon är rolig.

Du hittar den på www.dn.se, klicka på mat & dryck och sedan etikett.

Nu känner ju jag inte din svärmor.. men hennes "typ" är välbekant. (Skriver med reservation för att jag ju kan ha fel i hur jag uppfattar det hela.)

En person van att genom känslomässig utpressning och martyrskap styra sin omgivning?? Det är effektivt som maktmetod - brukar hålla hela familjer och "släkter" i järngrepp. En massa TABUN kring vad man får och inte får göra och säga.

Det handlar om makt och om att får vara i centrum och styra. För visst styr hon - hon lyckas ju få alla att må pyton och att anpassa sig till henne. Även om alla gör det motvilligt, så händer det hela tiden. Även om hon inte VILL det egentligen, så är det det som händer.

Det som förvirrar är att dessa personer inte medger makten, istället framställer de sig själva som helt maktlösa och att alla andra är dumma mod dem. Och ju mer det pjåskas med en sån person, ju mer kommer det behöva pjåskas i framtiden - eftersom hon ju varje gång får förnyad bekräftelse på att det funkar.

Och - hon provocerar er - hon fick bjuda på fika, men var tvungen att utmana gränserna genom att ta med oätligt strunt.

Slutsats: Det funkar inte att "vara snäll". Eller? 

Om du kan - ge tysan i henne! Skratta och/eller säg: "tyst", "plats" eller vad som nu faller dig in, när hon sätter igång.. *fniss*

Om det inte går - tala klarspråk och sen får hon lipa hur mycket hon vill. Du kan inte göra om henne för beteendet är djupt rotat. Det du kan göra är att skapa luft runtomkring dig själv genom att "hålla henne en bit ifrån" - mentalt, fysiskt eller både ock. När man väl hittar sin egen linje brukar det gå förvånansvärt lätt, men innan kan det vara mycket svårt.

Förstår dilemmat med din sambo, det är bra att ha honom med i beslutet om hur det hela ska "hanteras". Skulle satsa på att försöka få honom att se mönstren, vad hennes beteende - förmodar jag - får för följder inte bara när det gäller ert käk.

Som sagt.. sorry om jag kanske överdriver problemets storlek, att det jag skriver inte passar in. Skriver ju utifrån egen erfarenhet.

Hursomhelst hoppas jag det löser sig - Lycka till!

En annan idé - nästa gång - ta en liten bit av vad-det-nu-är, börja kvida och jämra dig efter en stund, gå in på toa - gör pruttljud och kvid lite mer, pressa fram några tårar. Bli alldeles slut av smärta och illamående, måste gå hem/gå och lägga dig.

Bara att ge igen med samma mynt!

#17 Jo, du verkar känna min svärmor. Det känns precis rätt det du skriver. Och ja, det är trist att min sambo inte orkar stå emot sin egen mamma utan sympati-äter men det gör mindre på honom. Han har aldrig som jag varit överviktig, och han mådde bra även på kolhydratkosten, hade inget beroende. Han började med LCHF för att stötta mig och för att jag skulle klara det och inte frestas av allt hans snaskande på kvällarna. Och sen har det bara rullat på. Han gillar verkligen all den goda maten, sen käkar han kolisar då med mamma varannan helg

Usch vad jobbigt det låter! Här kommer min input i alla fall…

Svärdöttrar är väldigt känsliga i relationen till svärmor. Det finns många anledningar till det och jag vet att det är så… men inget blir bättre av att man demoniserar bilden av svärmor.

För oss svärdöttrar betyder det mycket om mannen gör som han brukar tillsammans med oss, och inte anpassar sig efter sin mamma, när hon kommer, vi  vill visa svärmor att det är vi som hör ihop med den mannen nu och inte hon, det handlar om makt, och det ÄR viktigt att det märks vilka som hör ihop. Mannen å andra sidan tycker inte det spelar så stor roll om han gör sin mamma till viljes när hon är på besök. Det blir obegripligt för honom att det spelar så stor roll. Och egentligen handlar ju allt detta om ett maktspel och om vårt behov av trygghet och bekräftelse. Vi vill känna oss trygga i att mannen klippt navelsträngen och att vi är kvinnan i hans liv.

Så jag tror att det är bra att prata med din sambo och förklara hur olika saker påverkar dig och vad du behöver för att känna dig trygg, men försök också ha överseende med vissa saker. Lite måste man kompromissa, för det är skitjobbigt för svärmor att skiljas från sin son också.

Sen så ligger det nog mycket i att svärmor vill visa kärlek genom att bjuda på fika, och att hon upplever kärlek genom att kunna fika tillsammans. Finns det kanske nåt bra LCHF-recept som hon skulle kunna använda sig av? Har du prövat att bjuda på lite mer fika-aktiga LCHF-alternativ än smör och ost? Kanske du kan be henne göra i ordning grädde och hallon utan socker t ex när ni ska komma? Det kan man ju kombinera med sockerkaka, glass för dem som vill.

Lycka till! Hoppas det kan bli lite lättare! Sånt där tär verkligen på en!

(PS: Jag har också erfarenhet av en jobbig relation till svärmor. Jag skulle kunna sätta en tusenlapp på att den varit mer krävande än någon av er andras, och jag tycker också det är skitjobbigt att se saker ur hennes perspektiv och försöka bjuda till lite, men det behövs. Nu har jag kommit så långt så att jag förstår med mitt hjärta att hon har velat väl hela tiden, hur klumpigt det än har blivit, och jag vill ju att vi ska kunna ha en så bra relation som möjligt, för att helt välja bort henne är inget val som är roligt att leva med resten av livet.)

#20 Nej jag har inte provat att bjuda på LCHF-fikabröd.  Jag brukar köpa vanligt fikabröd när hon ska komma, typ ett wienerbröd, eller en ask arraksbollar som jag ställer fram. Jag ser att det finns en massa LCHF-recept på fikabröd här, men jag är rädd att jag är alltför beroende för att våga mig på att äta sådant. Jag använder aldrig sötningsmedel och undviker så långt jag kan även bär. Jag kanske verkar extrem men ni skulle bara veta hur jag kan moffa i mig kolisar om jag triggar suget, usch jag vill inte tänka på det.

Hallon och grädde är ljuvligt gott men jag tror jag kan äta hur mycket som helst av det. Fetast möjliga ost med en massa smör funkar nog bäst för mig

Stor provokation från svärmors sida.

Inte för inte, hade forna tiders bilar svärmorslucka där bak.

Utpressning "hon har väldigt lätt för att gråta"

Verkligheten överträffar alltid dikten !         Känner ett case där svärmor ringer upp resebyrån till det äkta parets bokade (inkognito) semesterresa, bokade in sig på samma hotell

En måste ta smällen

Sick'en tur att min svärmor själv äter LCHF… Jag slipper allt trams när vi träffas…

#21 Ja, då är det ju inte lätt. Vi får hoppas att din svärmor accepterar läget i sinom tid. Så länge det finns tid finns det hopp! :) Styrkekram!

Marta martyr? Tanten vet om att hon inte får "riktigt" fikabröd hos er för ni äter inte sånt så hon insisterar på att fixa det. Och köper med sånt hon vet att du inte äter. Sen blir hon ledsen när du inte äter.

Uppmuntra inte det beteendet genom att trösta och jamsa med tycker jag.

Nästa gång kanske du ska börja gråta redan när hon serverar fikabröd? Inte på ett elakt sätt utan med humor och göra det till en tokig grej att det blev lite fel sist.

Sen tycker jag #14, MatsL, hade kloka synpunkter som man inte får glömma.

Jag har också ätit LCHF sen januari. Min svärmor är nog lite lik din. Men jag har aldrig sett henne gråta. Dock har hon bestämda åsikter om hur man bör äta; Lite av allt är bäst.

När jag aldrig äter av hennes fikabröd har hon börjat säga att vi får stanna på någon affär och välja oss eget fikabröd, så ska hon betala det. Hon har fått betala några brieostar kan jag säga. Nästa gång kanske jag hoppar över middagen och köper en fläskkotlett till kvällsfika hos svärmor

#26 Det var ju ändå en bra lösning av din svärmor. Det är nog svårt för henne att räkna ut vad ni vill ha… och hon tar konsekvenserna av det och kommer med en konstruktiv lösning, istället för att bjuda på trams. :)

Om en person kör med martyrskap och känslomässig utpressning, så handlar det inte om kärlek - utom möjligen då om en förvirrad sorts egenkärlek. Ofta försvarar de sig med frasen: "Men jag ville ju bara väl." Snyftandes. Underförstått: Stackars lilla mig, ingen förstår mig, alla är så dumma utom jag som är så snääääll!

Men att t ex kräva av en person som inte kan/vill äta socker, att den ska äta socker - DET ÄR INTE ATT VILJA VÄL! Det är att HÄVDA SIG SJÄLV PÅ ANNANS BEKOSTNAD. Det är mycket olyckligt att vissa inte förstår skillnaden!

Jag är nog hård. Efter att ha slösat bort många år med att snäll-vägen försöka lösa problemet - tillmötesgå, förstå och gulla.. så är jag trött. Trött på att lära vuxna vara vuxna.

Men ändå - Det som funkade till slut var att säga STOPP! Håll klaffen! Sluta svamla! Skärp dig!

I början fattade ju personen ingenting och inte alls varför - och började gråta - igen - och ujujujuj så ännu mycket hemskare allt blev nu då! Men jag bara ignorerade henne. Nästa gång beteendet tillämpades upprepade jag.. ett antal gånger.. Så småningom väcktes nyfikenheten hos vederbörande och frågorna kom, framhulkade: Vad har jag gjort fel? Vad menar du?

Då är det alltså INTE dags att bli snäll - då är det Guldläge!! - En öppning!!! Det är då man kan flytta fram positionerna och börja exemplifiera, förklara och kanske komma någon vart!! Och ja, jag skällde.. många års uppdämt.. Men - det hjälpte faktiskt! Vet ännu inte om vederbörande har förstått VAD hon gjorde fel, men hon har föstått att det inte funkar.. Hurra!

Ja håller med de föregående talarna

Jag vill påstå att den svärmodern har inte förstått vad som det innebär att RESPEKTERA en annan mäniska och hennes åsikter.

De enda hon är efter är att vinna maktkampen som ger henne vinst å herravälde å sen kan du bli hur dålig som helst det bryr hon sej inte om för det är ju hon som vet bäst!!

Jag röstar för att trampa henne ordentligt på tårna så att hon får klart för sej vem som bestämmer över din kropp å vad du stoppar i den och gärna vem som leder mat hållet i din familj i hälsans tjänst.

Tack för ordet

nästa gång kan ju du börja gråta för att hon inte ville äta det som bjöds - ostrullar med smör!
Det var ju ändå din födelsedag och då ska väl du bestämma vad ni ska ha för "fika"..

#28. Heja heja. Du är min nya idol. Tror precis som du att det inte är frågan om kärlek eller omtanke utan enbart om att köra över och ta makten. Precis så gör min mamma och att vara snäll ger henne bara förnyat bränsle.

Stå på dig och låt dig inte köras över!!!

Printar ut råden och ska öva hemma så dom sitter nästa gång.

Jag håller med #29: sätt ned foten och sätt en tydlig gräns. Det bästa med familjer är att dom oftast håller för "brutal" gränssättning, vilket vänskap inte alltid gör… Alla vinner på gränssättning även om det gör lite ont i början. Och svärmor kommer hitta andra och mer kreativa sätt att visa sin kärlek!

Jag har haft 2 likadana svärmödrar. De går inte att tala med. Nästa gång hon krånglar så visar du henne var dörren hänger, och ber henne försvinna genom den inom 15 sekunder. Håller inte din sambo med dig är han en mes. Ibland måste man ta en konfrontation med odrägliga människor som förstör livet för en.

Det handlar om en nedärvd instinkt hos äldre kvinnor. Mor, mormor, farmor och svärmot "vet" att man knyter barnen till sig med en sockerbomb. Det kan vara i form av kakor, bullar, tårtor, choklad eller en stor påse lösgodis. I djurvärlden finns samma beteende hos gamla schimpanshonor. De matar sina små med de sötaste frukterna. Det är inte lätt att gå emot evolutionen :-)

Calle Carlsson har skrivit mycket klokt om alla de instinkter som driver oss mot det söta. Så småningom ska jag se till att lägga upp just den artikeln på LCHF-magasinets hemsida. Men det dröjer nog ett tag.

Jag har en svärmor, och är en svärmor, och jag lever enligt principen att alla får göra som de vill, så länge det inte inkränktar på mina eller andras behov. Jag har en stor familj med många barn (de flesta vuxna) och här hemma har det alltid funnits mat som alla kan äta. Inte så att här lagas flera rätter för att parera in alla udda önskemål men det finns alltid flera olika sorters grönsaker, kött/fisk, såser att välja på. Så även nu. Jag tar det jag vill ha och likadant med alla andra. I början var det någon som frågade om jag slutat äta potatis: "Ja" och sen var det bra med det. Jag är en vuxen människa som lever och äter precis som jag vill, och jag låter andra gör detsamma. Diskutera de egna valen kan jag göra om det finns ett uppriktigt intresse (från båda parter). Äter jag hemma hos andra (tex svärföräldrarna) så tar jag det jag vill ha utan förklaringar och diskussioner, och ingen brukar frågar något. "Ska du inte smaka..?" och liknande frågor besvarar jag med ett "Nej tack, jag är nöjd" och sen brukar det vara slutsnackat. Jag har inget behov av att "frälsa" omvärlden med min livsföring (alla kategorier) och det tror jag underlättar. Dessutom tror jag att jag utstrålar "jag gör som jag vill och det tycker jag du också ska göra", vilket skapar en, ja, vad ska jag kalla det?, fredad zon runt mej. Jag är sas inte till salu vad gäller allmänt tyckande och tänkande. Jag för gärna samtal om livets väsentligheter, men då ska det vara av genuint intresse och baserat på ömsesidighet. Så stå på dig och skapa en "integritetszon" - skulle jag vilja säg!

#35. Jag håller med dig precis. Ingen har att göra med vad jag väljer eller väljer bort. Önskar att flera kunde resonera som dig. Jag kanske kan skicka min mamma på kurs hos dig??  

Jag har också erfarenhet långt tillbaka av känslomässig tortyr både från min sida och från min svärmors. Vi plågade länge våra män och hennes son men kom till slut till en försoning, jag tror det började med att jag inte svarade upp mot hennes trams, och vi fnittrade som skolflickor den senaste tiden hon levde. Jag är glad att vi komm till en försoning, och jag vet att hon uppskattade mig, precis som hennes svärmor uppskattade henne för henens goda sidor. Lycka till - jag föreslår att du sätter ner foten och låter henne gråta tills hon ser att det inte lönar sig, du är inte hennes väninna utan hennes sonhustru. Om hon behöver gråta så finns väninnor till hands eller så får hon inse att den gubben gick inte och då kan ni säkert komma till en punkt där ni båda respekterar varandra. Hon får sindajmtårta och du får din ost emd smör. Stort lycka till och all symapati från mig.

ja

Det är väl vanligt hyfs att inte utmana. Man tar inte med sig blodiga biffar hem till en vegan, griskött till en muslim eller jude, nötter till en nötallergiker eller sprit till en alkoholist.  Säg till din svärmor att hon inte skall ta med sig någonting alls i matväg. Be henne istället ta med ett instrument, och spela och sjunga tillsammans med er om hon är duktig på det eller en favoritbok eller kanske gamla fotoalbumet. som hon kan berätta om. Sedan gäller att inte själv utmana. Servera sådant som alla kan äta, smör, ost och sill är svensk tradition lika mycket som sju sorters kaffebröd. En ostbricka eller lite kallskuret och rött vin eller citronvatten brukar de flesta klara, även de som är väldigt fettskrämda.  Gardera med lite råa grönsaker.

Jag tänkte skriva här, men eftersom kaisakavat redan skrivit det som behövdes säga så avstår jag. Bra skrivet, kaisa!

#39. Jag tycker att du ska skriva här, även om det mesta har kommit fram. Kanske uttrycker du dig på ett sätt som hjälper någon annan.

#34 Det handlar INTE om någon nedärvd instinkt - vilket fullkomligt idiotiskt påstående!!

#20 Underbart insiktsfullt inlägg! Stor ödmjukhet vilket jag tycker att fler borde lära sej.

Läs inlägg #20 alla!

säg till henne att om hon inte kan respektera dig så vill du inte umgås mer med henne, låt maken sköta umgänget och gå ut och gör nåt kul istället!

Jag läste #20 och håller med om analysen i stort.

Jag tycker dock lösningen ligger i att skrota "maktspelet", inte i att mannen ska spelas som en pjäs i det och förstå det.

Jag ser heller inte att svärmor går igenom en skilsmässa med sin son. Att barn flyttar och och skaffar egna liv är inget oväntat eller onormalt utan helt väntat och normalt. Om modern ser detta som en skilsmässa eller problem, så är det där problemet sitter. På samma sätt som man inte har samma förhållande till ett spädbarn som man har till en 10-åring, så har man inte samma förhållande till en vuxen man som man haft under hans uppväxt. Om man inte inser detta så är det inget som omvärlden ska behöva rätta sig efter utan något som modern måste ta tag i.

Många saker kan man lösa med vänlighet eftersom de allra flesta är vänliga. Men inte detta problem.

Har man kommit upp i "svärmorsålder" så vet man vad man gör och man är väl medveten om att det fungerar också.

#20 ger en tänkvärd inblick i hur det skulle kunna vara men det stämmer inte alls i min situation. Min mamma gör detta enbart för sin egen vinning skull.

Och jag håller med det som Anders-S uttrycker i #38. Det hör till vanlig hyfs att inte utmana genom såna handlingar. Om man vet att en person inte vill äta kolhydrater, så tar man inte med sig en dajmtårta, möjligen en liten bit att äta själv om man absolut inte kan ta det som eljest bjuds. Man trugar inte, det hör till ett maktspel, som flera här har genomskådat.

Så svärmor borde bli vuxen och inse att utflugna barn är vuxna och egna individer, och att deras respektive ska respekteras, och i synnerhet i sina egna hem. Jag skulle inte dra mig för konfrontation, eftersom eftergivenhet inte leder någon vart. Hon har ju valt att konfrontera, då måste hon kunna ta följderna.

Jag brukar inte konfrontera på det sättet, men om det trängde sig på mig skulle jag göra det; min första reaktion är väl att jag inte deltar i en bjudning av det slaget. Min fru har bekanta som jag inte delar mycket med, och då sitter jag inte med vid kaffet, utan jag går undan och gör något annat, eller går ut och tar en promenad. Det är inte så mycket en markering, som att jag gör det hellre.

Men kanske jag har det enklare med dajmtårtan. Jag tål den säkert, en liten bit, men jag tycker att den är äcklig. Det kan jag säga rätt ut. Om läget vore tillspetsat skulle jag till och med kunna tänka mig att helt enkelt säga till henne att packa ihop den och ta den med sig när hon går; om hon skär upp en bit till mig, ja då ligger den där oäten och åker väl i soporna när det dukas av. Men jag skulle inte vara rädd för konflikten, den finns ju ändå där, bättre att ha fram den i ljuset än att låta spelet fortgå.

#34. Jag skulle inte tala om en nedärvd instinkt hos äldre kvinnor. Snarare tror jag på ett kulturelt tvång där kvinnan främsta uppgift var att ta hand om man och barn och göra dem nöjda, även på bekostnad av egna behov. Att maten haft central roll i detta är förståeligt.

Om en svärdotter inte vill ha det svärmodern bjuder på tolkas det som att "om hon inte tycker om kakan tycker hon inte om mej". alltså betyder det samma som ett misslyckande och  att inte vara omtyckt.  Att få någon att hastigt tänka om från det man blivit intutad hela sitt liv och generationer bakåt kan inte vara lätt.

Därtill är det nog svårt för den oinsatta  i LCHF att fatta att någon inte vill ha något som i allmänhet anses som en artighet, dvs bjuda på nånting gott=sött. Alla mänskor är inte vana att analysera eget och andras beteende. Såhär tänkte jag när jag funderade på detta problem.

Man blir omtyckt och uppskattad om man bjuder på något riktigt gott, självklart. Men det finns andra sätt att nå dit. Man kan ju göra något kul med svärmor/mormor istället och då blir hon blir bekräftad av det istället för kakorna. Kvinnofälla är vad det är, denna "fika-kultur". Gå ut och erövra världen istället.

När man bara äter två gånger om dagen och inte är hungrig så får man mycket tid till att erövra världen! Hela kolhydratkulturen är en "kvinnofälla", ett enda långt lagande och ätande.

Ja uj vad jag känner igen min egen svärmor i det som skrivs ovan!  Även om jag nog råkar lindrigare ut. Hon låter oss äta det vi vill äta men kopplar på ynkligaste ledsnaste rösten när hon (varje gång!) säger att det är ju så SVÅRT att veta vad vi äter! Trots att jag och min man har ätit så här i över ett år, trots att vi har förklarat och förklarat och tagit med henne till en föreläsning med Dr Annika, trots recept och broschyrer i mängder.

Men gnällrösten kommer inte bara fram i samband med maten. Det händer rätt ofta när (jag gissar att) hon känner sig utanför/inte i centrum. Risken är att jag kommer att explodera nån gång när jag får nog!

Men att säga att det är en "nedärvd instinkt" är faktiskt att dumförklara! Som om inte hon har ansvar för sina egna handlingar!? Det är klart att hon har det!

En sak har livet lärt mig, och det är att jag kan inte tala om för världen hur den ska bete sig mot mig… Folk är som dom är, det gäller även svärmödrar…

Det jag däremot kan göra, är att tala om för världen vad jag vill, och inte vill, när det gäller mig själv, dvs jag markerar tydligt mina gränser. Så långt det går, försöker jag göra det på ett artigt och trevligt sätt. Men om det inte funkar, så kan jag bli riktigt otrevlig…

heleneb, du skrev att din svärmor fortsatte att truga på dig sådant du inte vill ha, trots att du redan hade sagt "Nej tack" ett antal gånger.

Att säga "Nej tack" tycker jag är ett artigt och väluppfostrat sätt att markera gränser på.

När du har sagt "Nej tack" tre gånger, och hon för fjärde gånger trugar, så kan du väl fråga vilket ord i "Nej tack" det är hon inte begriper. Säkert blir hon arg och ledsen, men som jag ser det är det hennes problem. Inte ditt!

Ja, det är jobbigt. Du får försöka trösta dig med att det nog är jobbigare för henne. Hon är vuxen, även om många äldre kvinnor odlar sina beroendetendenser, förmodligen för att de är fostrade så.

Själv har jag slutat att uppröra mig (fast svärmor är inte såå jobbig som du beskriver).

Lite OT:

Jag retar mig mer på släkten som ska skeda in glass i en åttamånaders bebis eller truga på treåringen bullar och godsaker när han hellre vill leka. För det är ju så synd om dem om de inte får? Eller? Jag tycker också att treåringen kan få lite fikabröd eller glass när alla andra fikar, men att tjata och truga? Och bara ge honom när ingen annan äter?

Och alla som säger att han är så "duktig att äta all mat, och grönsaker". Men folk äter väl när de är hungriga och det är gott? Tänk om man skulle säga till vuxna att de var duktiga för att de åt upp maten?

Sorry att jag snodde din tråd…

De e samman maktspel mot en individ som inte kan försvara sig från att få ett beroende skapat  #52

Jag håller med om mycket i den här tråden:)

Men jag vill ändå inflika, att om man vet att relationen med ens svärmor är problematisk p.g.a kosten… Ja, då är det att be om trubbel om man överlåter ansvaret för fikat på svärmor. Istället för att låta sig bli överkörd vad gäller ansvarsfördelningen för fikat, så är det bara att ta rodret och avgöra att nej tyvärr, jag vill baka min egen tårta/fika så jag vet att jag kommer kunna äta av det på min egen födelsedag.

Min svärmor äter enligt lchf!

En "matyrmorsa". Det är alltid såå synd om dem. Snyft, snyft

Skämt osido - jag förstår att det är jobbigt.

Jag har inte träffat svärmor på 5 år. Avslutade relationen med ett sju sidor långt brev. Jag skickade en kopia till alla som hon normalt brukar gå och ljuga för. Hon förvrängde sanningen så att de skulle tycka synd om henne. Jag ville att denna gången skulle de ha hela bakgrunden innan hon kom för att gnälla. Funkade bra.

JAG blir j***igt besviken på din sambo…!! Han ska ställa upp på dig och inte ge med sig för " att få lugn" Tanten äger er ju!! Hon vill, hon tycker, hon ska.. skicka henne till mig så ska jag förklara vissa saker för henne och  när hon har bölat klart så ser hon kanske på saker ur ett nytt perspektiv..

Jag avskyr sånt här översitteri.. helt enkelt

Stå på dig tjejen och skäll lite på sambon oxå.. Sen lägger NI upp riktlinjer för hur ni vill ha det hemma hos ER..

tack för ordet

Monica

#54 Alltså jag ville bara säga att när hon sa att hon skulle ta med eget fika så tolkade jag det som att hon skulle ta med till sig själv bara så jag tyckte det var en bra idé, jag tänkte att då äter vi vad vi vill och hon har med sig eget, Perfekt! Det var inte riktigt så

Och förresten, en annan sak. Varje jul brukar hon ha gett mig o min sambo varsin chokladask. Jag får en "paradis" för att jag gillar ljus choklad, min sambo får en "Alladin" för han gillar mörk. Och jag har verkligen älskat denna "tradition" att få trycka i mig en 500 g ask ljus choklad själv på julafton. För det gör (gjorde) jag verkligen. Åt upp varenda pralin själv.

Vad tror ni hon kommer ge oss i jul? Jag behöver inte ens gissa. Det spelar ju ingen roll om vi säger till i förväg att vi inte vill ha någon i år

#59: Aha, ja då hamnar det ju i ett annat läge.

Om du/ni vill ha problem (oavsett vilket) ur världen med svärmor, så tycker jag att det är din svärmors sons ansvar att se till att hans mamma förstår och accepterar situationen- alltså din sambos ansvar.

Har han valt att äta på ett visst sätt (lchf i detta fall) och väljer att fega ur när han träffar sin mamma, då förskjuter han ju konflikten på så sätt att istället för att ta itu med den och stå upp för sina val så skjuter han över ansvaret på dig. Det enda du då har att välja på är öppen konflikt (argumentera för hur/varför osv) eller att kapitulera. Har ni båda valt att äta lchf och får kritik för det, så är det fegt av din sambo att låta dig stå med skägget i brevlådan på egen hand.

Be henne ta hem den igen! Du måste vara bestämd. Hade en kompis med svärmorsproblem som gjorde henne så olycklig. Sade åt henne att bestämt förklara hur svärmor fick henne att känna sig och att hon inte accepterade det, speciellt inte i sitt eget hem.

Svärmor blev tyst och sen var det bra! Din svärmor visar hela tiden att det är du som måste sätta gränser. Har upplevt samma sak med barn som testar och testar. När man väl säger ifrån så blir det bra.

Lycka till, men kom ihåg att bollen ligger hos dig nu. Vill din sambo välja sin morsa, så varsågod!

Heleneb - säg till redan nu att du inte vill ha någon julklapp alls. Är du o din sambo traditionsmänniskor - om inte- beställ en resa och åk iväg några dagar före jul och kom hem efter nyår.

Själv har jag skippat alla traditioner sen många år tillbaka..de första åren tyckte resten av min familj att jag va "knäpp" men numera så tycker även de att det är skönt att slippa alla måsten på jul.

Vår variant är: vi har knytkalas. vi är ca 15 st och varje jul så gör var och en något som passar till buffé och det funkar superbra. Sen lägger vi en pott med pengar.. 50 -100 kr / pers och köper olika typer av lotter. Efter mat blir det skrap och en trevlig stund med lite kaffe.

Jag låter säkert skittråkig för många - men detta fungerar för mig

Monica

Ja det är väl så att min sambo är feg, eller konflikträdd. Sen är han enda barnet. Om nu det har något med saken att göra vet jag inte.

Men hade nog varit annat om han varit sockerberoende el överviktig. Som det är nu klarar han lätt lite sockerbomber nu o då utan att känna nåt spec efteråt, med sötsug osv, så då tar han den enkla vägen. Han skulle ju förmodligen aldrig börjat med LCHF om det inte varit för mig. Det var jag som började läsa alla böcker på området o kolla en massa sidor på nätet. Det var enbart för att inte fresta mig i onödan som han i början åt LCHF. Jag tvivlar på att han kommit sig för, eller brytt sig om att ta reda på fakta om kosten om han varit själv

Hmmm, jo… Men OM han nu valt att stötta dig så har han ju gjort ett val, och bör ju inte tumma på det av bekvämlighetsskäl när han träffar sin mamma? Det är ju i de situationerna som du verkligen behöver stödet.

#65 Ja, du har ju rätt. Ska prata med honom en gång till om detta. Men just nu sover han

Heleneb

då får du fråga din sambo rätt ut om han är vuxen nog att klippa navelsträngen eller om han ska flytta hem till mor igen.

.Du kanske behöver gå en våga-skäll-lite kurs Kanske är du inte tydlig nog när du säger ifrån? Bara en fundering från mig.

Vad skulle hända om ni fick barn? skulle tanten ta över helt då? barnuppfostrand, kost, vad som är lämpligt att se på tv etc…

Ta ett djupt andetag och sätt dig med din sambo och våga ge ord åt allt du känner/tänker..

jag vet att det är jobbigt men det blir mycket bättre efteråt…

Monica

#67 Ja du skulle bara veta hur mycket jag funderat på det. Vad skulle hända om vi fick barn? Ojojoj. Jag tror faktiskt det skulle bli skitjobbigt. Hennes enda barnbarn ju.

heleneb

Kanske har du en del att jobba på - kanske först din egen förmåga att våga/orka höja rösten och säga ifrån. Man behöver inte skrika åt andra men man kan ha ett "bett" eller en "skärpa" i rösten när man säger något som är viktigt och att man förtydligar och frågar - är jag tydlig, är det något du inte förstår… och ev får man förklara igen.

Men nr 1 är att du sätter din sambo i soffan och PRATAR med honom för annars kommer det inte att bli bra!!! Sen är kanske inte mitt sätt det enda sättet att göra saker på.. lyssna in flera och ta till dig godbitarna, så att säga.

Jag har tidigare i mitt liv varit en hunsad och tyst person. När jag bytte jobb så blev det oxå ett tvärkast i min personlighet - till det bättre. På jobbet var jag tvungen att vara tydlig - övertydlig - och då blev jag det även på hemmaplan, till vissa personers stora förtret…

Hade jag haft en sån svärmor som lägger sig i allt och inget så hade jag motat henne i dörren -bokstavligt talat! - och talat om vilka regler som gäller innan för våra dörrar, sen får hon ha sina regler innanför sina dörrar.. helt ok så länge det inte blir personpåhopp.

Din svärmor får väl känna sig ledsen eller påhoppad men du måste få sagt det som är viktigt för dig/ER… sen får hon väl ta en funderare, bryta ihop och komma igen… eller hur!??

Jag hoppas jag kan ge lite inspiration eller tips

(många svärföräldrar vill bara gott och när man kommer till sans o vett så brukar det lösa sig).

Monica

Kom ihåg en sak - den här konflikten handlar i grund och botten inte om LCHF!
Blir det bråk om en sådan sk-tsak som om vad du äter eller inte så kan du tänka dig vilka konflikter som kan bli om andra saker.

Tror att din sambo behöver hjälp också - kan föreställa mig att det inte är lätt att vara enda barnet, speciellt om mamman vet att spela ut det kortet.

Ni kan visst få en jättebra relation igen alla tre, men det krävs några samtal och kanske lite turbulens innan alla bitarna ramlar på sina rätta platser. Kris betyder utveckling och tro mig - ingen är för gammal för att utvecklas - man kan lära gamla hundar sitta, riktigt vackert till och med.

Sindri

Ja att lära gamla hundra att sitta vet jag exakt hur det känns… DET KÄNNS BRA….!!!!!!

Monica

Ja hög ålder är ingen orsak att skylla på. Man lär så länge man lever.

Ibland säger jag att doktorn har sagt att jag inte kan äta osv. Ofta ifrågasätts inte doktorns ord. En praktis vitlögn i vissa fall.

Jag måste säga något om skäll-råden som Mooniq har delat ut. Jag anser att det är helt fel och har en längre tid undrat varför kvinnor ibland råds att skälla på sina män.

Vad har hänt med argumentation?

Skäller min fru på så kopplar jag bort och ber henne återkomma när hon har något vettigt att säga. Det kanske bara är jag, men jag tycker inte att skäll är en del av ett respektfullt förhållande.

Roarkish

Kan det vara så enkelt att när vissa kvinnor pratar så lyssnar ingen och när samma kvinna höjer rösten så finns det vissa män som väljer att inte lyssna då heller… Jag pratar om egen erfarenhet och jag säger oxå att man behöver inte skälla men att man kan ha en viss skärpa i rösten och upprepa frågan - är jag tydlig…. för den behövs.. jag vet…

Jag ber henne oxå att läsa vad andra tycker och ta till sig godbitarna och försöka göra en egen "kompott" av det..

kanske ska du läsa det jag har skrivit igen - lite långsammare och kanske från en vinkel där det står en ohörd kvinna.. think outside the box…

Monica

Viktigt att även tjejer jobbar på att lära sig kommunicera utan att fastna i låsningar. Annars kan man ju inte lära varandra någonting.

Hittade ett radioprogram, ett inslag i Tendens, där en orolig fader som inte förstått LCHF tror att hans dotter skall äta ihjäl sig eftersom hon köper litervis med grädde, ratar kolhydraterna på utflykterna och tar med sig ost istället.  Han är bekymrad över hennes nya religion. Dottern blir tydligen rejält arg över att han lägger sig i men har inte lyckats förklara principerna för sin kostomställning så att pappan förstått.

Jag har nog en annorlunda inställning än psykologen i programmet som enbart försvarar den vuxna dotterns rätt att bestämma själv.  Det är väl inte det det gäller. Det är oförmågan att kommunicera utan låsningar som är problemet. Tror att det drabbar många tjejer numera. Det är av någon anledning lite enklare för killar att diskutera och se saker ur olika perspektiv. Varför vet jag inte riktigt. Kanske Annica Dahlström har svaret.

Tendens  "Min dotter äter ihjäl sig"

Lyssna på programmet

Jisses jag måste ha en hel drös syskon som jag aldrig har träffat. Era svärmödrar låter som min mamma.

"man ska äta lite av allt"

"en liten bit kan väl inte skada?"

"men, du måste ju få i dig fibrer"

Jag har varit den lite undfallande sonen förut men insett, med stöd av min fru, att det inte funkar på martyrmamma. Jag har börjar ta saker direkt när det kommer upp. Jag ifrågasätter vad hon menar med det hon säger, eller ibland bara mumlar. Hon har ofta för sig att prata "för sig själv" så att att andra hör. Min fru har diabetes och om jag och mamma är och handlar så får jag ofta säga till henne att "nej det där är socker, vi äter inte sånt"

Nu har hon (mamma allstå) fått diabetes själv och då trodde jag att hon skulle bli lite mer lyhörd, men icke. hon "minns inte" och likannde få man fortfarande  höra.

Jag och min fru har käkat lchf i ca 1,5 år och mamma håller fortfarande på.

Ett tydligt tilfälle då mamma betedde sig var medans vi fortfarande hade hund. Han var riktigt sjuk och medicinerade och hade extremt kontrolerad diet. Så vi talade tydligt om för mina föräldrar att de inte fick ge honom någonting alls som gick att äta. Pappa hade inga problem med detta, men jag hittade mamma tisslades i köket. Hon höll helt plötsligt på med att skära till lite ostbitar, men då jag hörde henne mumla lite om jycken och gick med osten mot honom så brast det för mig.

Jag slet osten ur hennes händer och frågade vad fan hon höll på med och om hon inte fattat ett dug av vad vi hade sagt. Hon for iväg och jag gick ut med hunden. När jag komm tillbaka sa pappa att mamma sitter i gästrummet och gråter över vad som hade hänt. Och han ville att jag skulle trösta henne.

Så jag gick snällt till gästrummet öppnade munnen och sa "skäms du nu?" Sen gick jag ut igen. ca en halv sekund senare hade hon slutat gråta och kom och bad om ursäkt.

Det tips jag kan ge är att din sambo måste sätta ner foten gentemot sin mamma, Du kanske inte ska skälla på  honom men ni måste i lugn och ro diskutera ihop er om hur ni skall bemöta hennes påhitt. För påhitt är vad det är varken mer eller mindre.

Lycka till :-D

Anders-S, jag gillar inte dina slutsatser eftersom jag inte gillar att dra folk (i ditt fall tjejer) över en kam. Jag tycker att det är ett ganska fördomsfullt resonemang.

Jag tror att problemet med att det "låser sig" i kommunikation inte har med kön att göra. Jag tror att det har med relationer och erfarenhet att göra. Hur nära en relation är i kombination med empati och vilken vana parterna har att kommunicera.

Jag har inte lyssnat på programmet men varför lägger du hela ansvaret på dotterns oförmåga att kommunicera? Vad vet du om den faderns eventuella oförmåga att (vilja?) förstå? Kommunikation sker två vägar. "Det är inte bara den enes fel om två träter", kanske du känner igen?

Men så bra då Barbro #77.  Utan att lyssna har du redan en färdig åsikt om mina fördomar!  Läs du lite artiklar eller böcker av Annica Dahlström först så kan vi diskutera vidare sedan i gästboken eftersom det är lite OT här.

Anders-S, jag reagerar enbart på dina formuleringar i ditt inlägg här ovan. Jag anser att de ger ett fördomsfullt intryck, jag vet inte hur du är som person. 

Jag anser att det är ett svepande, generaliserande påstående att "det är lite enklare för killar att diskutera och se saker ur olika perspektiv", jag anser att det beror på individen. Om du menade det på ett annat sätt får du gärna förklara dig.

Annica Dahlström står inte oemotsagd.

Nu ger jag mig in i ett getingbo, men Anders-S har ju rätt i mycket av det han säger. Det finns forskning på att män och kvinnor (generaliserat givetvis) kommunicerar olika. Den som vill lära sig mer om detta bör läsa Deborah Tannens böcker, t.ex "Jag säger så här bara för att jag älskar dig". Män har nog inte enklare att kommunicera, men vi kommunicerar annorlunda, vilket har både för och nackdelar beroende på vem vi kommunicerar med. Kommunikation är svårt och det blir inte lättare om man målar in sig i hörn. Kom ihåg att det tar tid att bygga upp relationer, men de kan raseras på nolltid.

Ja, dessa svärmödrar!

Egentliga sanningen är att dessa söner inte kan frigöra sig från oss mödrar. Det blir en maktkamp mellan mor och fru-sambo. Sönerna MÅSTE ställa upp på sin partner och inte låta mamma styra och ställa. Dom MÅSTE säga ifrån till slut. Det är bäst att uppgörelsen kommer mellan dom två och inte sätta fru-sambo i kläm för deras oförmåga att växa upp och ta en dominat mamma vid hornen. Vad har sagt att en mor ska kunna styra livet jämt och sonen tacka och ta emot?

Min dotter t.e.x har en sambo och ett litet barn Sambon jagar varje höst för tillskott på matfronten, det vet väl alla att mat kostar och speciellt har en barnfamilj det inte så fett. Då kommer hennes svärmor och TAR deras kött, hon KRÄVER att få stekar, biffar, köttfärs och korv. En gång sa min dotter ifrån då ringde hon sambon framför ögonen på min dotter och sa-Hon säger att köttet är slut och jag som skulle göra grytbitar till familjen! Naturligtvis så svarar sambon att det finns säkert nåt kvar….. Under 3 år som dom varit tillsammans har svärmodern ALDRIG bjudit dom på mat, hos oss äter dom minst 1-2 ggr i veckan, svärmodern brukar passa på då också och hon är aldrig nödbedd utan sätter sig till bords, Min dotter är jätteledsen för denna situation och har pratat med sin sambo om detta. Men han säger bara att så har det alltid varit, men det var väl en himmesvid skillnad när han bodde hos mamma och köttet fanns DÄR. Jag fattar inte hur man ens kan komma på idén att ta deras mat. Och ibland kommer hon med matrester till hans hund men inte min dotters. Då står hon och passar så bara den ena hunden får. Suck……..konstiga människor det finns.

Jag är förövrigt svärmor själv. Har både en son och en dotter, dottern och jag är väldigt tajta, men kan ryka ihop rejält ibland. Fast vi blir alltid vänner innan dagens slut igen. Jag tycker om att skämma bort min svärdotter med det ena och andra och visa att jag tycker om henne med kramar o.s.v och att hon hör till familjen på lika villkor som alla andra.

För att få "ordning på torpet" måste Din sambo sätta stop, tycker han är jätteduktig annars som lagt om kosten för Din skull. En annan här skrev så fint om hur han stödde sin fru och sa ifrån till mamma. Jag har en svärmor själv och VET hur det kan vara. Idag är hon dement och har blivit så snäll, nu känner jag en stor ömhet för henne vilket jag INTE gjort innan hennes sjukdom.

Lycka till och berätta gärna hur det går!

Anders-S: 1800-talet ringde; de saknar dig!

Eller diskuterar jag med låsningar nu? Ja, det lär ju drabba många tjejer numera

Eftersom jag är tjej måste jag nog jobba lite med det där att diskutera rätt så att jag kan bli lite mer som en grabb, dvs vara lite mer rätt…

(OBS: ironi)

jag har samma problem! min moster och min kusin ifrågasätter hela tiden hur jag äter fast JAG inte ser det som ett problem eller tar upp det. helatiden säger de att kolhydrater inte är probmeet osv.. att äta GI är helt okej men LCHF VAAAA??!!?! och jag vet att det är skräck för att jag ska gå ner före de då de har konstant viktångest och fösöker gå en promenad en gång i månaden för att kunna äta glass varje dag.. suck! Det är bara försöka tänka positivt och på hur man mår!  :) Känns bara tyngre vissa dagar att in te ha stöd från de som är nära, kul att Kif finns;)

#82 wooster "låsningar"

Här är en debatt där Malou i TV4 har Birgitta Ohlsson och Annica Dahlström som gäster.

#84

Tack, jag är bekant med A.D:s forskning. Det är när klåpare som du får tag på och förvränger seriös forskning som debatter spårar ur på det här sättet.

Skulle det vara enklare för killar att se saker ur olika perspektiv!? *LOL* Risk att man skrattar ihjäl sig här..

Annica Dahlström - är det hon som forskar kring mäns och kvinnors hjärnor och dessas olikheter? Som "konstruerat" kvinnliga och manliga hjärntyper. Hon säger att vissa kvinnor har mer "manlig" hjärna och att omvänt vissa män har mer kvinnlig hjärna. (OBS har inte nåntng med sexuell läggning att göra)  Hon säger också att hjärnor är mycket flexibla grunkor med stor kapacitet som kan tränas till allt möjligt, egenskaper och färdigheter.

Hennes forskning är intressant men jag anser att hon drar alldeles för stora/konstiga/fåniga slutsatser utifrån det hon får fram. Väljer beskrivande ord som "vinklar" budskapet.

Under hela mitt liv har folk runtom mig (inte alla förstås men många) försökt klämma in mig i en typisk flick-kvinnoroll. Som barn kunde de sociala sanktionerna vara mycket hårda, var inte nog söt, oförarglig, nöjd med ingenting och förtjust i att diska. Istället var jag en pojkflicka med drömmande/filosofisk hållning till tillvaron. Påtryckningarna att passa in i schablonen psykade ner mig rätt ordentligt. Ujuj!

"En riktig kvinna" det blir man genom träning.. t ex hjärnträning.

Oj, så OT det blev. Det man har kunnat konstatera angående skillnader på mäns och kvinnors hjärnor är väl att män har lättare att bli våldsamma och att man har lite olika sätt att hantera tredimensionellt tänkande. Och kanske något mer, men några stora generella skillnader som beror på biologin tror jag inte på. Människans hjärna är så enormt anpassningsbar.

Sen är ju kvinnor inte tränade till att uttrycka sina egna behov och önskemål på ett tydligt sätt, och det gör att många för att inte uppfattas som en satmara lindar in sina önskemål och missuppfattas. Det här är ju väldigt tydligt hos många i den äldre generationen, som TS svärmor. Hon tror säkert själv att hon gör allt för andras skull, fastän det handlar om att hon vill att någon ska behöva henne.

För många är det oerhört tragiskt, det enda de har brukat ge har varit mat och fikabröd, mat är så mycket gemenskap. Och så kommer någon och gör om reglerna, och det man brukade bjuda på och visa kärlek genom är plötsligt inte uppskattat längre.

Jag tror att många skulle må bra av att se sina egna behov tydligare och uttrycka dem klarare. Jag har tränat mycket på det sedan jag fick barn, barn förstår inte antydningar. Och det är rätt skönt att våga se sina behov och våga säga "jag vill X" eller "jag vill inte Y" istället för "man kanske skulle kunna" etc.

#75. Men det handlar inte om kommunikation (med eller utan låsningar), det handlar om makt. Kvinnor och män får/tar makt på lite olika sätt. Kvinnors väg till makt och inflytande över sina närmaste är oftast lite inlindad. Traditionellt sett alltså. Styra utan att det syns, det har varit kvinnors roll genom seklerna.