Jag är ingen expert inom området alls men det låter som om hon gillar mat med kolhydrater i och det bästa är nog att försöka få henne att inse att hon kanske måste äta lite mindre av pasta, bröd och godis. Jag tror inte att förbjuda henne och tvinga henne äta fet mat med grönsaker till kommer leda så långt. Du kanske borde prova ge henne mer GI inspererad mat, så hon kan få äta fullkornspasta och riktigt bröd inte ägg omelett fejk bröd, kanske inte lika bra som LCHF men är det inte bättre att ni båda blir nöjdare än att du tvingar henne bli en LCHF:are bara för att det passar just dig.

Själv har jag nyligen gått ner 8 kg, vissligen är jag 22 och inte 15 men det var inte så länge sedan jag var 15 år gammal och om min mamma förbjudit mig att äta det jag uppskattar för att äta det som min mamma anser vara det bästa så skulle jag inte gå ner i vikt alls. Tänk dig själv i samma situation, tänk att dina föräldrar skulle komma hem och tvinga dig äta på ett visst sätt du skulle troligen inte göra som dom vill. Att hon måste gå ner i vikt är ju en självklarhet men det behövs vilje styrka, kanske finns det något sätt du kan motivera henne. Det kanske finns kläder hon gillar som hon inte kommer kunna ha om hon fortsätter som nu som hon kanske måste gå ner för, eller kanske du kan motivera henne med pengar (ingen stor summa det ska ju inte vara en mutning utan en belöning) om hon går ner 5 kg kan hon få en lagom summa i belöning. Sedan kanske du kan locka henne till att röra sig mer, även om många på den här sidan fnyser mot motion och säger att lchf maten är den rätta vägen så tror jag inte alls på det att inte röra sig är lathet inte sundhet. Jag har gått ner 8kg på minskad mängd mat, sötsaker och sedan lite lchf och gi mat men det var först och främst promenaderna som gjorde att jag gick ner.

Annars kanske hon behöver lite hjälp från en deitist (stavning?) kanske någon på hennes skola kan hjälpa henne.

Får du bara henne att inse att hon inte kan äta hur mycket som helst så kommer hon att gå ner och vara motiverad.

Förstår att det måste vara jätteknepigt att hantera.

Men så länge hon själv inte inte förstår att hantera problemet blir det nog väldigt svårt… Är nog lite inne på samma som drusila att det nog bör komma från någon annan utomstående. Gärna en bra läkare som förklarar konsekvenserna av att fortsätta som hon gör utan att försköna…

Är hon aktiv på något sätt ?

Nu menar jag inte att motion per see, kommer att göra någon avsevärd skillnad om hon fortsätter som nu. Men det kan för en del vara en morot att t.ex kunna börja rida igen.

Är hon frisk i övrigt ?

Knepigt det där

Tvångsvägen är i allafall överspelad vid hennes ålder.

Hon måste ju själv inse att det är på väg att bli ett problem för henne innan det är läge för en vändpunkt.

Det tycks ju inte heller hjälpa att hon ser att det fungerar för dig.

Försök prata lugnt och sakligt med henne när hon är vid gott humör och så mottaglig för argument som möjligt.

Fråga henne hur hon själv ser på utvecklingen och tror om sin vikt och hälsa i framtiden..

Jag skulle försöka prata rent ut och sant kring hennes övervikt. Håller med om att det är jättesvårt. Svåt för man är rädd att bara såra och kränka. Men hon är 15 år, alltså en hel del förstånd. Och jag har svårt att tro att hon vill bli tjockare.

Prata och lyssna. Hur känner hon för sin spegelbild. Hur blir hon bemött av kompisar i skolan, på gymnastiken. Hon kanske har starka känslor av misslyckande och även självförakt som inte absolut inte vågar släppa fram. Hur känner hon för sig själv. Och om du på alla sätt visar att du älskar henne, att hon får visa alla sina känslar utan att du just värderar eller tycker något. Jag tror hon döljer alla dom känslerna för dig, men också för sig själv. Dom är så smärtsamma.

Men det är först när hon vågat känna dom som hon kan  försöka hitta lösningarna, steg för steg.

Förlåt, min dåliga stavning!

Jag har försökt prata med henne flera gånger de senaste 3-4 månaderna. Vi kan ha en trevliga stunder när vi pratar om allt möjligt (utom mat och vikt) Så har jag försiktigt tagit upp hennes kraftiga viktökning den senaste tiden. Hon slår bakut direkt. Smäller i dörren och låser in sig med stereon på max. Ni anar inte hur många trevliga stunder jag förstört genom att ta upp detta.

Jag skulle mer än gärna lyssna på henne, höra vad hon har för tankar kring detta problem, men hon har aldrig någonsin öppnat sig för mig när det gäller hennes ätande, viktökning osv. Hon bara tänker inte prata om det. Jag är helt säker på att hon är ledsen över sin viktökning men inte kan bryta det negativa mönstret själv, och att det är därför hon reagerar så otroligt starkt när jag försöker prata med henne. Jag vill inte ens skriva allt hemskt hon kallar mig i dessa stunder

Att få henne till en läkare el liknande är nog helt uteslutet. Hon skulle bli helt rasande om jag föreslog att hon skulle prata med någon utomstående.

Om hon är aktiv frågade någon, Nej hon är aktiv vid datorn med chattande och spel medan hon äter smågodis. Annars fikar hon ofta på stan med sina (normalviktiga) väninnor

För övrigt är hon väl frisk men jag är så orolig för hennes hälsa att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Min mor och flera av hennes syskon hade diabetes och det är väl bara en tidsfråga när det gäller min dotter. Men det kanske är en sån sak som krävs för att få henne öppna ögonen för att hon inte kan fortsätta så här. Herregud, hon närmar sig 100 kg men är bara ett barn

Jag vet inte riktigt hur jag kan hjälpa dig men ett tips är att försöka få henne mer aktiv motionsmässigt. Kan inte ni göra saker ihop som mor och dotter? Simma, bowla, promenera, Friskis & Svettis. Säg att du vill ha med henne som sällskap för att DU behöver röra på dig och att det är svårt att motivera sig om man är ensam.

Jag vet inte, det är ju jättesvårt att ge råd så här. Men om jag kände det du känner nu för din dotter, skulle jag nog bli tuff!

Riktigt tuff och säga vad jag tyckte och hur jag såg problemen.  Hälsan, kompisar, killar, allt..

Hon kommer att bli mycket sårad, men det är kanske just det som måste till för att hon skall öppna sig. Du kanske måste slå hål på hennes skydd.

Det enda raka är nog att få henne att förstå just hälsokonsekvenserna på något sätt med allt från ofrivillig barnlöshet till åldersdiabetes. Går man på hälsokontroll i plugget nu för tiden ?

15 år. Ryyys…

Jag kommer ihåg mig själv, jag SKULLE göra tvärtom mot mina föräldrar, om jag så skulle dö på kuppen.

Har du provat att inte påpeka nåt alls? Låt henne laga sin egen mat om hon nu vill det, och tjata inte? Hon vill nog ha uppmärksamheten, så att hon kan ta ut en del av hormon-ilskan på dig.

Att tvinga funkar inte på en 15-årig som flera har sagt. Men jag tycker ändå att det är du som köper maten och lagar den. Vill hon ha pasta med ketchup eller potatis eller godis så får hon helt enkelt köpa och tillaga det själv. De flesta 15-årigar är väldigt bekväma och hon tröttnar nog på att laga mat själv efter ett tag och nöjer sig med LCHF-maten. När pengarna tar slut p g a pastaköp när hon vill gå ut och shoppa med kompisarna så kommer hon funder över om det är värt att lägga pengar på mat när det finns så mycket annat hon vill ha.

Så länge som hon slår bakut så fort du nämner hennes viktökning så är det inget du kan göra. Hon måste få ta det här i sin egen takt, när hon är redo att gå ner i vikt så kommer hon säkert till dig.

Hej!

Det finns en tråd här om detta bekymmer:

"LCHF  för barn"

"överviktig tonåring"

Jag har bl.a. skrivit där om min son som är 15 år som jag har ungefär samma bekymmer med.

Jag ligger lite lågt med detta hemma sedan en tid för att låta 

"pubertets-kaoset" som råder passera….

tack ullis, jag tänker verkligen lusläsa den tråden

Jag säger sm mång andaa, att tjata hjälper inte, hon vill bara görk tvärtom jag skulle gjortlikadant själv. Jag har alltid varit ansedd som tjock och inte har det hjälpt med påpekanden från läkare och annan personal i skolan t-ex. Håll ut och ät din mat pröva att t-ex under en månads tid, itne ge godiset och pastan någon uppmärksamhet, kanske mister det sin lockelse för henne att provodera dig, däremot kommer kolhydraterna alltid att ha makten för så är det ocså för mig som missbrukare. Visa henne lchf-sidan när du sitter ivd datorn sådär lite oavsiktligt vi är många som skrivit om våra orgier så hon är ju inte ensam om att göra som vi har gjort och ibland gör altjämt. Lycka till.

I bästa välmening - lura henne lite. Här i huset äter vi vuxna LCHF men inte den 18 åriga (normalviktiga) sonen. Vi har alltid p.g.a. skiftarbeten och mikrovågsugn lagt upp maten fördelad på tallrikarna redan vid spisen och därmed kan jag på grabbens makaron, ris eller potatistallrik hälla på såsen på hans portion INNAN jag häller i det extra fettet till oss vuxna. Försök med något liknande. Såsen ser lika ut men är det inte.

Fortsätt med de trevliga pratstunderna, men låt henne själv ta initiativ till vikt- och matsnack. Även om hon blir megafet och även om det tar några år.

Hmmm… ett ursvårt och samtidigt ett så förtvivlansframkallande problem kan jag (med två tjejer som närmar sig tonåren med stormsteg) livligt föreställa mig

Jag har eg. inget direkt slagkraftigt råd att komma med… du har redan fått förslag som spänner över hela paletten. Men att bara sitta bredvid och se henne svälla över alla breddar känns nästan som en övermänsklig begäran… men jag vet inte, kanske är det vad som återstår.

Men för mig personligen så skulle det förhållningssättet nog inte fungera, iaf. inte så länge som jag inte tror att jag provat exakt allt annat.

Funderingar på andra problem för/hos henne dyker ju osökt upp här… en femtonårig flicka som är under 160 cm lång och som väger nästan 100 kilo och som på alla sätt vill fortsätta att öka och krasst sagt göra sig mindre attraktiv och alltså struntar helt i hur hon ser ut bara hon får proppa i sig mat… tjaa, för mig känns det som att det bara måste vara något (förutom 'matglädje') som tynger henne.

När du beskriver hennes sätt att äta och hantera mat så infinner sig känslan av ett visst "missbruksbeteende"… hur hade man månne ställt sig till frågan om det hon missbrukar hade bestått av något annat än mat?

Förmodligen hade ingen (eller iaf. mycket få) i det läget sagt att man som förälder bör stå bredvid och se henne konsumera det hon vill efter eget huvud, utan att lägga sig i…

Jag vill poängtera att jag inte vet vad man i professionella kretsar rekommenderar för attityd från föräldrars sida. Kurator/skolläkare inom skolhälsovården kan kanske bidra med hjälp och stöd och eventuellt dessutom remittera vidare om det finns andra problem. Kanske kan du kolla om det finns någon föräldraförening på din bostadsort. Förmodligen rör det sig inte om matmissbruk i de föreningar som existerar… men vad är det som säger att man inte kan få värdefulla tips ändå. Dessutom kan det vara ovärderligt att få möjlighet att tala med andra föräldrar med erfarenhet av liknande problemställningar. Stöd och tips från andra vuxna med tonåringar kan kanske hjälpa stort både praktiskt, men även i känslan att man inte är ensam (och att ens eget barn inte är ensamt om att ha problem). Speciellt som ensamstående förälder kan det förmodligen vara ovärderligt att få dryfta saken med andra med erfarenhet och tex. kunna få tips om exv. vilka beteenden/reaktioner osv. som man bör vara extra uppmärksam på. Samt även kanske hjälp med hur man som vuxen bör hantera det hela.. både vad man bör göra, men kanske även vad man eventuellt inte bör göra..

Tonåringar kan ju vara vara ena riktiga 'aliens' emellanåt och samtidigt väldigt duperande och oresonliga sådana… säkert finns det tips om hur man närmar sig frågan, samt även på vad/var man kan börja lirka och luska efter andra eventuella bakomliggande orsaker till hennes självdestruktiva beteende.

Jag tror att det svåraste i det här läget är att våga göra något… vi vill vara hänsynsfulla och respektfulla mot tonåringarna vilket gör att vi är ganska lätta att dupera som föräldrar. Ingen mamma vill gärna vara någon hemma-despot och mao. så tror jag att saker och ting kan riskera att gå både för långt och överstyr innan vi inser vidden av problemet.

Önskar Dig all lycka till och hoppas att du hittar något sätt att både närma dig henne och problemet och samtidigt kunna hitta lite själslig ro för egen del. Hoppas nu att du inte tar illa upp av det jag skriver här… men du får väl hojta till isf. Det är INTE illa ment hursomhelst… tvärtom!!

Varma hälsningar! /Kricko.

Jag tror att din dotter är sockermissbrukare (kolhydrater = socker). Hon väljer att köpa hem godis och pasta för sina egna pengar, så hon kan äta så mycket att hon känner sig mätt. Din dotter är såpass gammal att hon själv behöver ta tag i problemet med sin vikt och sitt ätande. Hon behöver kunna och förstå hur man ska äta och varför det är bra att äta på ett visst sätt. Förmodligen tjänar det inte så mycket till att komma med förbud. Hon kan vräka i sig godis på väg hem från skolan istället för hemma om det är så.

Kan du få henne att läsa någon LCHF-bok, t ex vägen från 137 kg? Det är en ganska ung person som skrivit den, så den kanske passar bäst för en tonåring. Litsfeldt, Sten Sture Skaldeman och dr Dahlqvist är ju trots att ganska gamla, i synnerhet i en 15-årings ögon.

Man kan skapa sig en identitet som ful, fet, äcklig och misslyckad och det kan kännas svårt att bryta den identitet och självbild som man skaffat sig.

Går det att få någon hjälp från skolan, t ex skolsköterska eller kurator. Tror inte så mycket på att skolan ska ge henne fettsnåla kostråd som hon ska följa under hot om tvångsvägning.  Kanske är det bra om hon kan få någon form av samtalskontakt från skolan som kan stärka hennes självförtroende och försöka få henne att våga hitta någon annan identitet än "fet". Testa att själv ta kontakt med kurator och / eller skolsköterska och prata med dem med utgångspunkten: tjejen behöver stöd, bättre självförtroende, bättre självkänsla. Kostråden står du för.

Det är tufft att bryta ett sockerberoende, men det går. Been there, done that.

Till saken hör ju att äter hon kolhydrater så KAN hon inte äta lika fett som dig till det. Kolhydrater + fett = katastrofal viktuppgång.

Vill hon inte ge upp sin pasta så ta ifrån henne fettet. Ketchup i sig är ju bara kolisar det med.

Jag är en stark förespråkare av att låta barn lära sig på riktigt framför att bara berätta om det som om det vore en godnattsaga… Vill hon bara äta kolhydrater så fine, låt henne… men hon kan inte för sitt livs skulle kombinera pasta och ljus shoklad med lchf eftersom den kombon kommer att ta död på henne.

Nu vill jag ju inte bli stämplad som en party pooper… men hon är 15 och hon kommer att gå emot dig hur du än gör…

Du har valt lchf för din hälsas skull och vill antagligen att din dotter ska se på saken på samma sätt. Det kommer hon inte att göra är jag ledsen.

Men förvägra henne de feta såserna från och med genast eftersom det är kombinationen fett och kolhydrater som gör folk feta. Man kan inte äta båda kakorna utan att det straffar sig.

Håller med ovanstående talare (#19)

Lätt hänt att två separerade föräldrars försök att vinna tillgivenhet från sitt barn leder till viss bortskämdhet. Tror att där delvis ligger roten till det onda.  Ta tag i det problemet!  Börja med att försöka samarbeta med hennes pappa och övriga släktingar och kom fram till gemensamma förankrade beslut och en plan. 

Jag skulle nog varit ganska drastisk när det gäller ekonomin. Den finns ingen laglig rätt för barn att få pengar till vare sig godis, läskedrycker eller extra kolhydratmat. Dra in alla fickpengar så länge de används på det sätt som beskrivits. Budget, daglig kassabok och kvitton! Sätt upp definitiva regler och målsättningar och gör det skriftligt. Det går inte lika lätt att fly undan genom att bråka då.

Stimulera alla roliga fysiska aktiviteter som bygger på individuell aktivitet, danskurser, capoiera, judo, simning, t.ex. crawl-kurs eller ridning. Lagsporter kan däremot förstärka utanförskap om man ständigt blir bortvald.

#21

Du har definitivt flera poänger i det du skriver… om detta sedan är applicerbart på/i just TS's fall vet jag ju inget om.

Men ditt svar innehåller definitivt ett antal aspekter som är väl värda att ta i beaktande…. för alla oss som är föräldrar idag.

VH/K.

#17:"När du beskriver hennes sätt att äta och hantera mat så infinner sig känslan av ett visst "missbruksbeteende"… hur hade man månne ställt sig till frågan om det hon missbrukar hade bestått av något annat än mat?

Förmodligen hade ingen (eller iaf. mycket få) i det läget sagt att man som förälder bör stå bredvid och se henne konsumera det hon vill efter eget huvud, utan att lägga sig i…"

Mycket bra skrivet, jag kan enbart instämma!

Oj, nu blir nog detta långt är jag rädd…  Ber om ursäkt i förväg!

Nu är mina barn bara 4 och sju, men jag har svårt att föreställa mig att jag skulle godkänna att de som femtonåringar skulle tillåtas sitta vid datorn och äta godis på regelbunden basis. Visst, de är som femtonåringar på väg att bli vuxna men de är inte där ännu och de har vare sig samma makt över sina val eller samma självbestämmande som en vuxen.

Den dag de själva äger sin bostad och betalar den och sin överlevnad, den dagen kan de kräva att få äta och göra "vad de vill". Men tills dess är deras målsmän ansvariga för vilka regler som finns i hemmet och att de efterföljs, och det är upp till dem att om möjligt införliva barnens medbestämmande över husreglerna. 

Du har ingen skyldighet att acceptera att din dotter sitter timtals vid datorn och äter godis. Vet du vad hon gör vid datorn? Vilka webbsidor hon besöker, på ett ungefär vilka hon samtalar med?

Du är hennes förälder, och har som sådan auktoritet- och både rättighet och skyldighet- att sätta gränser om hon själv inte kan se långsiktigt, utan är fast i sockerträsket. Hon reagerar med raseri när hon inser att hon riskerar att förlora sin drog, hon mår antagligen dåligt av sin vikt och det enda som hjälper är att försätta hjärnan i ett dimmigt tillstånd där alla känslor bedövas. Detta uppnår hon genom att stoppa i sig spaghetti med ketchup, godis och bröd.

Jag vet exakt hur det känns, jag har varit där under många, många år och mitt beroende satte fart på allvar i övre tonåren menhade varit på gång ända sedan 13, 14 årsåldern. Pasta med ketchup och bröd var favoriterna över allt annat! Men medveten om mekanismerna bakom blev inte tydliga förrän jag började läsa på om lchf, och så småningom märkte skillnaden mellan hur jag mådde i huvudet med kontra utan kolhydraterna. Jag tänkte aldrig medvetet på att jag åt det jag gjorde för att det hjälpte hjärnan att slappna av- tillfälligt.

Jag tror att du skulle ha nytta av att läsa Sockerbomben av Bitten Jonsson, och sedan på ett lättfattligt sätt sammanfatta vad sockerberoende är, vad som händer rent kemiskt i hennes hjärna.

Förklara att du förstår att hon mår dåligt och att hon äter det hon gör för att det får tankar och känslor att domna bort och inte kännas lika mycket. OM du själv tror att det är på det sättet dvs! Förklara att det bara får henne att må allt sämre, och att det inte är en lösning som går att använda sig av eftersom hon bara kommer må sämre och sämre om hon fortsätter.

Om jag vore i din situation skulle jag kräva motprestationer för att hon skulle få pengar/barnbidraget (jag vet inte vilket upplägg ni har). Ingen vuxen får pengar utan att först ha presterat något!

Om hon vill få pengar, då ska det finnas regler kring hur hon använder dem. Godis kan väl vara "ok" om du inte tror att hon kan klara sig helt utan, men då koncentrerat till max två dagar i veckan, kanske fre+lördag och inte ett ständigt moffande hela dagarna. Köper och äter hon godis däremellan sittande vid datorn, då behöver hon inte ha några pengar.

Likaså stillasittandet: om hon vill sitta timtals vid datorn, då ska hon först röra på sig motsvarande tid, förslagsvis som en gemensam aktivitet tillsammans med t.ex dig innan hon blir sittandes. Inget godis vid datorn skulle du kanske också överväga, bara för att bryta ett invant beteende… För mig var det TV och pasta/bröd som var min ovana, det är fortfarande ett hjärnspöke som är svårt att bli av med.

Maten: om hon absolut vill ha pasta/stärkelse, då ska hon dels köpa den själv, dels tillaga den själv och dessutom inte överäta pastan. Det tycker jag är fullt rimliga krav, och om hon inte ställer upp så behöver hon inte ha några pengar att köpa pastan för.

Detta kanske låter hårt, men i det här läget verkar det inte som att milda övertalningsmetoder eller något annat än mycket raka besked skulle hjälpa.

Det tänker du antagligen redan på! Men bara utifall- akta dig för att ens nämna att hon behöver gå ned i vikt av utseendemässiga orsaker, tryck istället på att du inte vill att hon ska behöva bli sjuk, få svårt att få barn som vuxen eller medicinera sig med insulinsprutor eller få ryggproblem om några år.

Jag hoppas du kan nå fram till henne på något vis, skriv gärna igen om hur det går för er!

ge henne någon bok, tex dahlqvists guide så hon förstår att det inte bara är något mamma har fått för sig efter någon tokig artikel i aftonbladet

funkar inte det så muta henne!
tex 4 veckor lchf mot en ny mobiltelefon, hittar du ett enda chokladpapper på hennes rum så blir det inget. blir väl svårt att kolla henne i skolan och så men du är väl inte dummare än att du ser när hon ljuger.

är väl bland dom sämsta uppfostringsmetoderna men det lär fungera

håller med magma också, påpeka inte att det är för vikten utan prata om hur pigg hon kommer bli

nu är jag inte fruntimmer själv men kan väl tänka mig att hon, iaf undermedvetet, tänker att om hon börjar med det där så erkänner hon för sig själv att hon är tjock och det tycker ingen är roligt

Kan det vara så att hon mår dåligt över nåt annat…. hur är relationen med pappan? kompisar? Annat som sas måste tas hand om….

#24 "nu är jag inte fruntimmer själv men kan väl tänka mig att hon, iaf undermedvetet, tänker att om hon börjar med det där så erkänner hon för sig själv att hon är tjock och det tycker ingen är roligt"

Med ALL respekt sagt så undrar jag bara om det överhuvudtaget är möjligt att "lura" en 15-åring (eller annan [halv]vuxen människa) så till den grad att hon inte ser/förstår/"erkänner"/inser att hon är tjock? Vidare, att "erkänna för sig själv" hur det ligger till är möjligen inte roligt.. men tror Ni övriga att ytterligare hjälp till ett (ev) mått av "självbedrägeri" verkligen kan vara det bästa sättat att handskas med situationen?

Dvs. tycker Ni att det är sämre/skadligare att tala om saker och kalla dem vid dess rätta namn… är det bättre att försöka ge sken av att hon inte är tjock?

Lite intressant rent allmänt det här, hur man ska förhålla sig alltså. Jag har snart tonåringar själv och funderar många gånger själv på vad man egentligen borde säga och inte.. och ffa. hur det är "effektivast" att föra fram budskapet..

VH!/Kricko.

Jag håller med dig Kricko…. Är det bättre att "spela med" … att inte våga prata om vad som är sanningen? Svårt, jag vet, men är det bättre att döpa om det till något det inte är?

15 år och väldigt väldigt överviktig. Det är INTE lätt eller roligt varken för henne eller för dig som mamma, det kan nog de flesta förstå. Vänta tills hon själv gör något åt det?… Nej, det håller jag inte med om att man ska göra. Är man förälder så är man. Jag tror inte att man skadar sitt barn för livet ifall man är ärlig.

Ni pratar bara om kroppen, om kolhydrater och om olika "metoder" att få tjejen att göra som ni tycker. Förstår ni inte att hennes ätande bara är ett symptom? Maten har för tjejen blivit en tröst, ett sätt att belöna sig. Förmodligen saknar hon något i sitt liv vilket hon ersätter med mat. Trygghet, självkänsla eller samhörighet kan vara sådana saker. Är hon mobbad? Är hon deprimerad? Om nej, hur vet du det? Har du frågat henne? Har du verkligen lyssnat på hennes svar?

Ni MÅSTE gå till botten med det här, annars har din dotter en mycket jobbig ungdomstid framför sig. Sluta försöka lura henne och pracka på henne bantarfolkets förenklande kvitter. Behandla henne med respekt och försök förstå henne som en riktig person istället. Först efter att hon och ni tagit tag i hennes problem kan ni börja fundera på att korrigera hennes kost.

Själv var jag ett vrak efter högstadiet. Mobbing, utfrysning och överätande förstörde en stor del av min ungdom och det tog många år innan jag började läka - en process som fortsätter än.

Hej på dig

Jobbigt problem, måste jag säga… kämpa på!

Jag kan bara gå till mig själv.. Jag har varit ett sockermonster i hela mitt liv men först för ett år sen så fick jag lära mig allt om kolhydrater på www.kostdoktorn.se sida Lchf-för nybörjare..

Jag var enfaldig nog att tro att det fanns bra kolhydrater och dåliga sådana… Jag kunde peka på godis läsk, chips o säga att det e ju inte så bra att äta det  - men gott..

Bröd, pasta, potats etc var ju BRA MAT.. Detta var en sanning för mig ända fram tills för ett år sen..

Jag har haft ett sockerbegär utöver ALLA  gränser och IBS (mage/tarmbesvär)som var fruktansvärd och senaste 8 åren innan lchf - rejäla sömnbesvär för att jag var så sockerspeedad.

Nu fattar jag hela grejen med maten vi äter och jag har "dödat" sockermonstret, inga ibs-problem o sover som ett barn.

Jag hoppas att din dotter vill lyssna till dig och andra och att hon så småningom vill prova detta själv. Kanske kunde vara värdefullt att gå på nån föreläsning om det finns en sån i närheten…

Kämpa vidare

Monica Hansson

Jag tror att just pubertetsåldern är den allra svåraste åldern att ta itu med det här. Det är så mycket som händer i kropp och hjärna.

Att trotsa föräldrar hör ju till vardagen och här kan man ju hitta ytterligare ett sätt att göra det. T.ex koka ett stort lass pasta.

Jag känner igen det precis som du beskriver. Min son verkade tidigare ibland njuta av att trotsa mig med att t.ex göra flera mackor och säga: - Gott! KOLHYDRATER! mmm!

Jag försöker nu låta bli att kommentera maten och jag tycker faktiskt att det har blivit bättre. Han kan nu oftare äta något som är

mindre kolhydratrikt. Det tog ett tag av trots, men jag tror att polletten sakta håller på att glida ner. Men jag tror också att den diskussion jag startade tidigare nog är nödvändig även om det är jättejobbigt, för att starta tankeprocessen.

Hoppas att det går bra med din dotter. Jag känner verkligen med dej!

"Själv var jag ett vrak efter högstadiet. Mobbing, utfrysning och överätande förstörde en stor del av min ungdom och det tog många år innan jag började läka - en process som fortsätter än."

#28

En smula nyfiken fråga kanske… men hur hade du önskat att din omgivning (föräldrar, skola etc.) skulle ha hanterat din situation rent praktiskt och som kanske hade medfört ett bättre läge för dig?

Sedan… har du idag någon uppfattning om vad det egentligen var som var höna och vad som var ägg sas.? Mobbning/utfrysning pga. övervikt, eller övervikt som resultat av tröstätande till följd av mobbing/utfrysning… svårt att svara på kanske. Strunta i det isf.

VH!/K.

Jag är 18 år, har dock aldrig varit överviktig. Jag säger sätt hårt mot hårt, jag skulle aldrig orka betala och laga min egen mat i en längre tid när jag var 15.

Prata om hennes vikt när hon kommit ur det här stadiet, för det kommer hon. Du anar inte hur mycket grupptryck hon känner, hur många glåpord hon fått höra. Hon är antagligen mycket medveten om hur hon ser ut och vad hon äter men det handlar om att hon måste erkänna det för sig själv innan du kan hjälpa henne med någonting.

Låt henne köpa sin egen mat (pasta, bröd, potatis, godis, ALLT socker) och som någon redan sagt, få henne att istället skippa fettet.

Om du vill vara riktigt "elak" kan du börja slänga små portioner av det hon köper hem, hälla ut ketchup i vasken så att den tar slut snabbare och sådana grejer.

Förra året hade jag ett år av hetsätning, en ätstörning som heter BED. Jag önskar verkligen att någon hade sagt till mig "vad är det du håller på med?" för jag visste inte. Jag såg inte att jag blev större, att det blev en kebab om dagen + godis, chips, pasta och såser i mängder, tillslut stod jag, tjugo kilo tjockare än när jag började och det har varit hemskt att komma tillbaka till ett liv utan hetsätningar och jag väger fortfarande tio kg för mycket.

Mammakarin, hur går det för er?! Skriv några rader!

Puttar upp..!