Hade inte tänkt lägga in dessa tankegångar här då de var omfattande, men så blev det ändå!

  Litauen är av historiska skäl ett bröd, rödbete och potatisnation av gigantiska mått. Kroppkakor (som heter Zeperliner här) äts minst 2 gånger i veckan och alla restauranger har Zepreliner som stående rätt på menyn. Hur mycket potatis är det i kroppkakor kan man undra? Borsch, den klassiska rödbetsoppan är även den en rätt som äts flera gånger i veckan. Borschen i sig är ju späckad med kolhydrater men till denna serveras alltid en tallrik kokta potatis samt bröd. Till dessa rätter dricks helst en dryck som heter Gira. Den har ryskt ursprung och heter där Kvas och kan kanske jämföras med vår gamla svagdricka. Den har låg alkoholhalt och serveras därför även till barn. Gira är bryggd från råg och är givetvis "späckad" även den med kolhydrater. Alla, vågar jag drista mig att skriva, har en markplätt för att odla grönsaker på. Rotfrukter av alla de slag är populärast. Alla sorters soppor med rotfrukter och mörkt bröd till är av vardagen. Dessa rätter är billiga och äts därmed som mest av den fattiga delen av befolkningen och andra kanske äter dem av tradition. Frukt, speciellt nu på sensommaren, äts frenetiskt. Vattenmelon, som av tradition ätits under sovjettiden och som importerades från varmare regioner av sovjet, är en mycket billig och ofta förekommande efterrätt. Det mest påtagliga är hur kvinnor i övre medelålder lider av denna i Litauen klassiska mathållning. Under mina sjutton år här borta har jag kunnat notera att antalet feta blir fler även ned i åldrarna. Jag har "stämt av" denna iakttagelse med mina litauiska vänner och de är av samma åsikt.  

Nu kan man ju tycka, att om denna mathållning var av tradition så måste de ju alltid ha varit överviktiga! Jo, den klassiska bilden av de gamla damerna på marknadsplatserna är nog att flertalet var rejält överviktiga. Skillnaden dock, enligt min mening, är att det går ned i åldrarna och även drabbar flickor, pojkar och även yngre män, d.v.s. hela befolkningen.  Så till min teori! Då, i början av nittiotalet, åt befolkningen fett i form av mycket naturlig fet gris mm. De åt smör för margarin existerade inte. De stekte sin mat i ister och de bredde smält ister på smörgåsen. Magra ostar fanns inte. Med detta som intäkt kan man ju anta att det åts mindre av ovan nämnda kolhydratsstinna rätter, det fanns inte plats helt enkelt och man var inte lika hungrig. Så, för c:a tolv år sedan öppnades det ena stora köpcentrat efter det andra. Hyllorna fylldes med importerad skräpmat och lättprodukter och i samma ödesdigra stund bestämdes att mättat fett var farligt. Personligen drabbades jag av tjugo plus under dessa år. Det som vi svenskar blivit itutade sedan femtio - sextiotalet, det att mättat fett var farligt, ja det har litauerna anammat på endast ett fåtal år. De har alltså hållit fast vid sina gamla kolhydratrika maträtter men slopat det mättade fettet. De har med andra ord ovetande följt det svenska livsmedelsverkets råd till punkt och pricka. Vi exporterade mycket till litauerna under de där första åren av frihet men det mest tragiska och ödesdigra vi exporterade, ja det var Livsmedelsverkets bestämda åsikt om vad som var "det rätta att äta"!