Visserligen finns det alltid skäl till oro vid alltför snabb viktminskning, att rasa i vikt är jobbigt för kroppen vare sig det sker med koständringar eller sjukdom, men att de tar för givet att det är sjukdomsrelaterat är lite förolämpande. De borde väl inleda med att undra om den som tappat vikt själv vet vad det beror på eller om det bara hänt till synes utan anledning innan man drar slutsatsen om sjukdom.

De kommentarer jag fått på jobbet är att jag aldrig kommer att kunna hålla kosten!! Jag håller den än och vill fortsätta för det funkar så bra!!

Men är det inte bra när man går ned då? För innan fick man ju tips på hur man skulle gå ned!!

Fick också rådet att gå 1 mil per dag, så skulle jag gå ned i vikt och inte behöva äta "så där"!

Att folk inte kan hålla inne en del de kanske tänker på :( Om jag tänker att pensionärer har fult hår eller kläder så är det ju inte som jag säger det till dem som de tenderar att göra till oss ungdommar under 30 ^^

Själv är jag smal (bmi=19) och folk kommentarar ändå - "oj vad mycket du äter" jag förstår inte detta? försöker de ge mig ätstörningar för att få mig att lida eller?

Det var ju jättebra att du gick ner för din hälsa så bara ignorera vad folk säger.

För min del är det mest att folk inte förstår. Hur kan jag gå ner när jag äter så mycket fett??? Är det inte dåligt för hjärtat??? Sedan har ju alla sina fördomar och sina åsikter som väger in plus att många är fettskrämda och inte fattar när jag öser på med dressing på min sallad utan då tror att jag misslyckas med bantningen typ.

En annan sak är att folk är så viktfixerade och vill veta hur mycket jag har gått ner och hur mycket till jag vill gå ner, hur mycket jag vägde innan och hur mycket min målvikt är. Jag berättar gärna hur mycket jag vill gå ner och hur mycket jag har gått ner men jag vill inte gå runt och berätta för var och varannan kotte vad jag väger nu eller vad jag vägde innan för jag skäms över det.

De närmsta i min omgivning stöttar mig dock och det känns gott. Det är mest kollegor och så som inte fattar eller skall komma med sina kommentarer.

Hej Helena!

När jag varit överviktig och fått kommentarer brukar jag säga:

"Jajamensan! Jag har själv ätit till det, och gott var det!"

När jag varit "normal"viktig och fått kommentarer brukar jag säga:

"Ja, men jag är ju precis samma vanliga jag som när jag var tjock!"

Som smal blir du sedd, som tjock ignorerad. Min bästa "hämnd" som smal är att i alla sammanhang försvara den människa som på något sätt blir förtalad oavsett om det gäller att de är tjocka, grönhåriga, lila skor etc.

Den människa som ser ner på mig som tjock blir i gengäld inte särskilt respekterad av mig när jag är smal, hur insmickrande de än är. Oftast tycker jag synd om människan som talar illa om andra, jag tycker att det speglar deras egen osäkerhet tydligt. Människors inre utseende har en helt annan betydelse för mig nu efter att ha upplevt båda världarna.

Vid en släktmiddag när jag var 15 år klämde en yngre släkting ur sig frågan: "ska du ha barn?" "Nä. Hurså?" "Ja, du är ju så tjock!" Det tog rejält, då. Och jag har fått höra från nära vänner om att andra inte vågat kommentera min viktnedgång för risken att jag var galloperande sjuk som du skriver.

Glöm inte alla:

"Det är inte hur du har det, utan hur du tar det!"

Och hur du väljer att vidareförmedla det…. oavsett om du råkat ut för något positivt eller negativt.

När jag gått ner över 30 kilo så tyckte min arbetskamrat att jag var smal, att det räkte med dessa 30 kilo, då vägde jag 70 kg. Jag hade inte talat om för henne vikten men gjorde det då. Kommentaren jag fick var: Men det är ju alldeles för mycket för din längd…

Gissa om jag blev arg och sa till henne att bara någon dag sedan var jag alldeles lagom, skulle inte gå ner mer enligt dig och nu väger jag alldeles för mycket. Hur vill du ha det???

Sedan dess har jag inte talat om vikten till henne eller de andra på jobbet.

Hur folk bedömmer en beror till stor del på hur bra självförtroende man har. Om man har skämts för sin vikt och blir smal så vågar många inte sträcka på sig och utstråla "jag är snygg", de som var smala från början kommer heller inte se snygga ut om de inte utstrålar det. Så tro på er själva och sträck på er och stå för er själva istället för att gömma sig så kommer folk se er som snygga och trevliga och sociala eller vad man nu är ute efter oavsett bmi.

Har aldrig sett bilden, den var bra tycker jag!

Att döma någon efter storlek är lika idiotiskt som att ta för givet att man är sjuk när man minskar rejält i vikt. Jag har själv inte varit med om detta; har gått från typ 5,5/6 till 4/4,5 på bildens skala och det är ju inte så extremt.

Det är ett märkligt fenomen detta med att människor anser sig kunna och få diskutera andras viktproblem och hur de ska bli av med dem helt utan vidare. Att de sedan förfasar sig när den som är kraftig verkligen GÅR ner i vikt är ännu märkligare! Vad var då allt snack om liksom…?

Om någon oombett någonsin skulle ha kommenterat om att jag vägde för mycket för min längd skulle jag bli extremt upprörd! Man gör bara inte så. Kostråd kan man ju prova med när någon annan BER om råd!

Jag har tappat 15 kg och får ofta höra hur mager jag är och att jag inte får magra bort. Ändå ligger jag på lättare övervikt enligt kvinnors BMI.

Det är som om de inte lyssnar då jag förklarar att viktnedgången kommer att avstanna då kroppen hittat sin idealvikt. De verkar tro att jag svälter trots att jag säger att jag aldrig varit så mätt och belåten som jag är nu.

Innan jag började gå ner (vägde då 95 kg till mina 161 cm) var jag i ett växthus hos en plantskola för att hitta ngt fint till trädgården. En i personalen hade en stor växtställning på hjul med växter som skulle ställas på sin plats. Detta medförde att det blev väääldigt trångt i gången där kärran stod (där jag skulle förbi).

Då säger hon halvt oroligt och omtänksamt "ojoj, kommer du förbi med stora magen?!"

Jag tittade förundrat på henne och fick fram "ehh ja, det ska nog gå bra…ehh"

När jag sen skulle samma väg tillbaka sa hon "jaha, när är det dags då?"

Då trillade poletten ner och jag fick förklarat, samtidigt som jag tog tag i bilringen "jaaaaså, näää alltså det är ingen bebis på G här. Det är bara en massa fett"

Med en gång tittade hon ner i marken och fick en sån där fin rosenkind. Sen gick jag till kassan.

Och visst, tittar jag på bilder från den tiden så förstår jag varför hon kopplade det så, men man får ju kanske tänka sig lite för. Det var ju inte så att magen var kulrund precis.

Nu har jag ett annat problem och det är att folk i min närhet ofta utbrister "men OJ så smal du har blivit" (väger 22 kilo mindre nu än jag gjorde i det där växthuset) och så ältar de detta. Helt ok om jag är ensam, men folk tänker ju inte på att min sexåring ofta står bredvid. Jag pratar aldrig i de termerna inför henne. Jag äter nyttig mat och får en sund kropp…punkt och några andra signaler vill jag inte skicka till henne.

När folk drar upp att jag "blivit så smal" (har dock ca 14 kilo kvar) brukar jag leda in dem på hälsoförbättringarna.

Jag har som sagt ca 14 kg kvar till den vikten jag trivs med och ibland undrar folk varför jag vill gå ner mer än jag redan gjort. Räknas dock fortfarande som överviktig och vill komma ner till "normalvikt".

Men - hälsan har redan förbättrats sååå mycket och jag vet att kroppen fattat galoppen. Det får ta sin tid. (men visst känns det bra att ställa sig på vågen en dag när den visar neråt, det ska jag inte sticka under stolen med)

#10 Jag har tidigare också fått frågan om jag varit gravid, när det är dags m.m. Mest pinsamt blev de då för frågeställaren!

Nu tycker folk synd om mig, "att jag knappt kan äta någonting", "att det blir dyrt för mig att köpa nya mindre kläder", "att jag tappar hår" (men det har jag alltid gjort) m.m.

Men det hela bottnar säkert i avundsjuka, så jag tar inte åt mig! Jag förklarar för dem att jag aldrig mått så bra som nu och att jag tänker fortsätta äta så här resten av livet.

Jag har också fått frågan om jag är gravid. Jag tittar dem rätt i ögonen och säger: Nej, jag är bara tjock!
Då blir de så obekväma att de inte vet var de skall ta vägen. Det är mitt sätt att ge tillbaka på en dum kommentar ;)

Hur kan man vara så okänslig så man frågar en tjock tjej om hon ska ha barn snart,ok att barn kan kläcka ur sig men vuxna???

Jag har en väninna som fick kämpa i många år innan hon blev gravid och under åren gick hon igenom flera hormonbehandlingar som hon blev tjock av.

Vi var på stan en gång och hon fick kommentaren från en expedit i en affär ..jaha,här ska det bli en liten ser jag?? …med en menande blick på hennes mage.Vi gick därifrån och sen var den dagen förstörd för henne.