Odezza!!!!!!!! Nu såg jag att du svarat på min fråga på det andra forumet. Hade inte varit inne där på ett par dagar. Pinsamt av mig att fråga igen här :-/

Berätta gärna mer utförligt här om du har lust. Här kan man säkert bre ut sig så mycket man vill :)

Depressionen jag fick var en stor anledning till att jag började studera lc/hf ingående och sedan valde att ändra min kost. Det är ungefär ett år som jag varit deprimerad nu :) Men det är lite svårt att skilja effekterna på depressionen av kosten och av medicinen. Dock har jag fått så mycket styrka och ork från kosten som jag aldrig hade fått från medicinen. Att jag mår så mycket bättre på lc/hf än på normalkost gör att jag aldrig kan byta tillbaka - jag tror uppriktigt sagt att den smala och "nyttiga" kost jag ätit sen tioårsåldern är skyldig till mycket av de obalanser som finns i min hjärna :/ Nåväl. Om jag fortsätter att äta lc/hf så kommer jag att kunna må bättre än om jag slutade, det är jag säker på.

Jag har varit sjukskriven för "utmattningsdepression". Var då väldigt trött och i allmänt dåligt skick, med mycket svarta tankar. När jag började med LCHF fick jag mer ork och energi. Jag blev också lugnare och gladare, känner mig numera positiv för det mesta. För mig tror jag fetterna är väldigt viktiga. Jag undviker allt onaturligt, processat fett. Nu äter jag mycket smör, grädde, ister och kokosfett och mår bra av det.

Jag var oxå utbränd…men blev radikalt bättre av denna kosten på bara nån vecka.
Mycket beror nog på en ökad balans av de viktiga fetterna men även på balans av hormonsystemet.
Räknar med att bli allt bättre ju längre tiden går och mina härskna fetter i hjärnan byts ut.

En sak jag märkt är att jag får tillbaks massor av symptom så fort jag äter kolhydrater(har gjort lite tester nyligen).
3 chokladbitar nedsköljda med grädde efter en kolhydratfri måltid går bra.
En cholkadtårtbit med grädde (25g kolhydrater, 10%) på tom mage ger allvarliga symptom - Spänningar i huvud, speciellt panna och käkar, kraftrig oro i kroppen, hjärtklappning, tunnelsyn, ljuskänslighet osv.

Vad detta beror på har jag inte kommit fram till, tror egentligen inte att det beror på insulinet eller blodsockret primärt…utan funderar på om insulinet kan utlösa en förhöjd kortisolutsöndring…alternativt AA (inflammatoriskt gynnande fettsyra)!?
Om någon vet (annika, Doc_) får ni gärna komma med idéer!

Mao handlar det nog inte bara om att äta rätt fetter.

(* Jag flyttar den här viktiga tråden till en annan grupp…)

Tomas2, välkommen hit!

Som du ser är vi några stycken här med utmatttningssyndrom/depression, som har bra erfarenheter av LCHF. Min egen uppfattning om att LCHF har hjälpt har ytterligare styrkts av att då jag drack 3 folköl 2,8% för 2 veckor sedan, genast försämrade mina utmattninssymptom, och det tog 2 veckor att komma ur det. Det kan ju knappast ha berott på alkoholen. Min teori är att ölen fick kroppen att gå tillbaka till kolhydratförbränning, och behövde dessa 2 veckor förr att ställa om sig till fettfdörbränning igen, men det är bara en amatörteori.

Läs gärna min artikel "odezzas väg till LCHF-kost"

samt tråden "självkänsla" i gruppen "vinster - psykiska - med kolhydratsreducerad kost.  

Jag vet också att jag har skrivit en tråd någonstans om LCHF mot Depression, men jag hittar den inte just nu.  Återkommer då jag har hittat den.

Kort kan jag nämna att jag har blivit mindre trött, mindre "psykisk" värk i kroppen, jag har blivit gladare, det känns till och med som om min självkänsla håller på att växa, upplever lättare lust i det jag gör, t ex spela, musklerna känns starkare, mindre astma och luftrörsbesvär (som också har en förmåga att dra ner humöret) mindre huvudvärk och migrän, bättre syn och mörkerseende, mindre värk då nordan ligger på (tidigare väderkänslig) bättre hy, mindre gråa hår… Jag har en bit kvar innan jag kan kalla mig frisk, men känner att "friskprocessen" har kommit igång, för första gången på mer än 10 år.

Hur länge har du ätit LCHF? Vad har du för erfarenheter av det? Eller funderar du bara på det än så länge…?

/odezza

Tack för dom kommentarerna som kommit hittils!! Intressant läsning!

Ok, som jag nämde så har jag oxo en hel del erfarenhet av Depression. Det är en lång historia. Jag har berättat ingående om det på min blogg: www.bloggen.fi/tomas

Gå gärna in där o. läs den som är intresserad. Ni får scrolla ner en bit för det var ett tag sen. Inläggen som har att göra med depressionen går under rubriken "Ett rent helvete". Jag tror det blev runt 8-9 st.

Odezza, jag läste din artikel. Tröttheten du beskrev var så typsk den jag upplevt att det kunde ha varit jag som skrivit det själv.

Jag testade LCHF första gången i mars detta år. Det var för att gå ner i vikt. Jag kan inte påstå att jag haft stora problem med vikten. Men efter nyår märkte jag att vågen visade för mycket. Skall man gå efter BMI vägde jag då över 20 kg för mycket. BMI är ju inget exakt mått o. ingen skulle ha trott att jag vägde så mycket. Det ligger nog i släkten att vara kraftigt byggd utan att vara fet.

 Anyway, för mycket kilon var det. Dom hade samlats långsamt mellan 20 o. 30 års ålder. Jag beslöt mig att medvetet försöka gå ner i vikt. Det hade jag inte gjort tidiare. Jag gjorde som man "skall", dvs. jag lämnade bort allt fett jag kunde, åt mycket kolisar i stället, försökte äta mindre, vilket resulterade att jag ofta var hungrig o. jag började träna. Så här levde jag i ca. 1,5 månader, vilket resulterade i en viktuppgång på 2,5 kg.

 Jag fattade nada. Knäckande var det, för jag hade ju verkligen bjudit till. Jag hade hört om LCHF tidigare via en kvinna på mitt förra jobb men avfärdat henne som en galning

Eftersom jag är ganska openminded beslöt jag att ge LCHF en chans.

Över en natt tog jag bort så gott som alla kolisar. Det var skitjobbigt de två första veckorna. Jag trodde jag skulle dö. Sen efter två veckor vände det. Jag mådde som en prins.

Jag åt LCHF ungefär en månad o. gick ner sju kg. Sen gled jag succesivt tillbaka in i kolhydrat landet, med den skilnaden att jag inte undvek fett utan undvek kolisar ist, men jag åt ganska "normalt". Viktnedgången stannade men jag gick inte upp.

I sommras fick jag ett återfall av depressionen, vilket ledde till dåliga matvanor o. fem kg pluss.

Nu är jag inne i min andra LCHF period. Jag är på dag 15, så omställningssymtomen har just gått om. Jag känner mig ofantligt mycket piggare idag jämfört med tex i fredax.

Fan va långt det här blev   Hoppas ni orkade läsa.

tomas2:
Klart vi orkar läsa, det är jättespännande med allas erfarenheter…

Vill du att jag skall lägga in en länk till din blogg bland medlemmarnas länkar? (Länkfliken uppe i mitten)

Många undersökningar visar på ett starkt samband mellan oupptäckt glutenallergi och depression/ångest. Det finns massor av information på de amerikanska sidorna, t ex  på följande:

http://www.vaccinetruth.org/gluten.htm

http://www.gluten-free.org/reichelt.html#twenty

http://www.gluten-free.org/hoggan/fogfat.txt

http://www.gluten-free.org/hoggan/depr.txt

http://depression.about.com/cs/diet/a/foodallergies_2.htm

http://www.gluten-free.org/hoggan/inflam.txt

Det blev många länkar, men de rekommenderas verkligen om man har en Depression eller ångest!

Hoppas det kan hjälpa någon! Kram!

Margareta: Det får du gärna. Bloggen handlar om allt möjligt, inte bara LCHF. Jag skriver om LCHF när jag har något att säga.

Annanas: Jag skall bekanta mig med länkarna när jag hinner. jag har aldrig hört om det sambandet förut. Jag anser dock att jag vet varifrån min Depression kommer. Jag ser mycket tydliga psykologiska orsaker. Men sen kan man aldrig veta om ägget eller hönan kom först.

tomas2: man skriver så klart vad man vill på sin blogg, att jag lägger ut länkarna åt den som vill är mer för att vi kan lära känna varandra bättre på det viset…

Fixat!!!

Ja, jag såg det men länken funkar inte. www.bloggen.fi/tomas

 Skall det vara.

Tomas2, trevlig blogg du har. Min innerligaste förhoppning om att ditt försök nr 2 med LCHF går bra denna gång, så att du inte börjar sväva ut med kolisar igen. För mig tog det ca 2 månader innan jag började märka något på min Depression, och det var ju något som jag inte hade förväntat mig från början. Säkert kan det ta olika lång tid för olika människor, och kanske måste man ta itu med de psykologiska orsakerna till att man har fått en Depression också. Men jag är övertygad om att hjärnan behöver det mättade fettet för att signalsubstanserna ska fungera som dom ska. Gör dom det, så tror jag att  t ex samtalsterapi vara mer verksamt än den annars kan vara.

Jag gick i samtalsterapi i två och ett halvt år, det var innan jag började med LCHF. Jag mådde bara sämre och sämre av den, jag tyckte att den förvärrade min Depression, till slut bad jag om att få sluta, ville bara vara hemma och få vara ifred.

Men nu när jag har börjat med LCHF så kan jag tänka mig att samtalsterapin ändå har gjort nytta, genom att jag trots allt har bearbetat en del psykologiska orsaker.

Jag skulle vilja höja ett varnande finger för öl, se min förra kommentar…! (läste på din blogg att du gillar öl) För mig är det inga större problem med att avstå, då jag aldrig har varit någon inbiten öldrickare… men jag kan förstå att det kan vara svårt att avstå för den som skaffat sig den vanan. Men jag kände direkt hur humöret och sinnesstämningen drogs ner då jag festade loss på 3 burkar folköl, och det tog 2 veckor att komma ur det… Och öl är ju flytande säd. Men vi reagerar ju olika på olika saker.

Annanas: Tack för alla länkar! Ska spara dom och gå igenom dom! Mycket intressant!

#12: Fixat igen…

Nu har jag hittat min tråd "LCHF mot utmattningsdepression", den låg i gruppen "hälsa".

Då flyttar vi tråden till den nya gruppen: Vinster - psykiska…. så hittar vi den lättare nästa gång… eller?

Ja tack, gör det, Margareta.

Jag vill bara tala om att jag tidigare under min viktväktar och dietist tid mådde uruselt. Jag hade dödsångest och panikattacker ofta dagligen. När jag började äta normalt så normaliserades mitt mående. Jag åt fortfarande kolhydrater men i ganska liten mängd utan att tänka på det så jag höll min 5kg övervikt utan att bli större.. Nu äter jag SSS snudd på inga kolhydrater och mår ypperligt. Jag har inte gått ner i vikt som jag önskade så nåt fel gör jag. Kanske ost kanske grädde? kanske för mycket grönsaker jag vet inte men jag mår mycket bättre än tididgare eftersom jag är lugn inuti. Därför vet jag med bestämdhet att panikångest och depressioner inte alls behöver vara sådant man pratar bort  med psykolog eller tar konstiga sk. lyckopiller för att komma till rätta med.Det funkade inte alls för mig eftersom jag hela tiden framhållit att jag har det bra. Jag hade det bra som barn. Jag har det bra på jobbet osv. Det kan vara så enkelt som att psyket kommer i andra hand. Det är kroppen som reagerat på något som varit fel.Jag har försökt att prata med läkare genom tiderna men alla har stängt öronen och sagt att vi inte kommer längre, när jag har påtalat att min psykiska ohälsa är fysisk! Att jag har kroppslig ångest. Nu vet jag. Finns det flera?

Tack Susanne, din berättelse stöder min tes om att hjärnan behöver fett för att må bra. Om det, som i ditt fall, inte finns några psykologiska orsaker, så borde det ju räcka med en kostomläggning för att börja må bra. Om det finns psykologiska orsaker som behöver redas ut, så tror jag att det lättare låter sig göras om hjärnan får det fett den behöver, och kroppen i övrigt förståss.

I mitt fall finns det psykologiska orsaker, men varken samtalsterapi eller medicin har hjälpt. Tack och lov har jag varit medicinfri de senaste 6 åren, och jag har också fått vara i fred från psykologer de senaste 3 åren. Nu då jag har märkt vilka dramatiska effekter kostomläggningen har haft, så tror jag för min del att det räcker med det. 

Men i ärlighetens namn tror jag ändå att samtalen med psykologen har gjort att jag har lite koll på hur mitt förflutna har påverkat mig. Och jag ska aldrig säga aldrig… kanske kommer jag till en punkt en dag då jag tycker att det kan kännas meningsfullt med samtalsterapi igen. 

Läste någonstans att sjuktalen beträffande utbrändhet och Depression har ökat dramatiskt sedan 90-talets början. Man nämner orsaker som ständiga omorganiseringar och att man har slimmat i organisationerna.

Men jag vill gärna dra paralleller till att övervikt och diabetes också har ökat kraftigt sedan 90-talets början. Och att det var då som nyckelhålsmärkningen och lightprodukterna kom, och konsumtionen av mättat fett började gå ner… Jag är övertygad om att det finns ett samband… utan att för den skull förringa betydelsen av god psykosocial arbetsmiljö…

Har inte alla dessa människor med migrän och ständigt återkommande huvudvärk också ökat, även om det inte gått så långt som till utbrändhet och/eller Depression?

Jag tycker jag möter dessa människor oftare nu än förr, eller är det för att jag är äldre och mina vänner också är det…. (parallell mellan åldrande och mer frekvent huvudvärk alltså…)

Intressant iakttagelse, Margareta. Jag är inte så säker på att det bara beror på åldrande…

Roligt att du gillar bloggen Odezza!

 Vi får se hur det blir med ölet sen :) Enligt vad jag läst så är ju folk olika i frågan om hur känslig man är för kolisar.

Jag har ätit LCHF alldeles för kort tid för att uttala mig om hur det påverkar humöret.

Susanne s.: Jag vill nog påstå att det alltid finns psykologiska orsaker till Depression.De flesta tycker att de har det bra o. inte borde vara deprimerade. Detta är en stor del av problemet. Det tog mig ett år hos en psykolog innan jag insåg att allt nog inte varit så bra o. att jag det inte var konstigt att jag mådde dåligt.

Det som får en att må dåligt är ofta sådant som man absolut inte vill erkänna för sig själv. Därför hittar man en massa andra förklaringar.

Kosten kan säkert vara ett bra komplement. Men jag är så fräck att jag påstår att den som verkligen mår psykiskt dålig o. säger att det inte finns några psykologiska orsaker har inte tittat tillräckligt noga.

 Det att depressioner är vanligare nu tror jag har mycket att göra med att de uppmärksammas mer nu. Det har blivit mindre tabu.

För min del tror jag att depressionen utlöstes av att jag hade det bra. En underbar sambo (numera make) och ett tryggt hem och ingen i min familj var sjuk just då. DÅ kunde jag släppa fram allt gammalt som jag burit omkring på i trygg förvissning om att inte bli bortstött utan stöttad, inte underkänd utan sedd och älskad.

Det menar jag om den psykologiska delen av min Depression. Den fysiologiska delen tror jag berodde på min stora viktväktarbantning för fyra år sedan som utarmade mina sista fettreserver i hjärnan =/ (ja, jag blev ju mycket mera fettskrämd efter viktväktandet än jag varit tidigare…)

Ameichan: Det låter logiskt i mina öron.

Tack för att ni läst mitt inlägg. Tomas, du skriver att Depression alltid har psykiska orsaker. Nej den teorin har man sakteliga börjat gå ifrån i vissa psykologkretsar som tur är. Det känns skillnad på fysisk och psykisk Depression. En psykolog på Karolinska institutet har sagt att man börjar se skillnaden på dessa 2 saker äntligen. Det psykiska är det sekundära men det börjar med att kroppen säger i från. Psykproblemen man får då i andra hand behöver man kanske psykolohjälp för att klara så inget ont om den yrkesgruppen men medicinerna. Jag säger blankt nej. De gör saken värre för oss som är kolhydratallergiker och giftkänsliga.

Till saken hör att jag varit i kontakt med en fysioterapeut som är utbildad i Kina. Han är akupunktör m.m. Han sa redan i slutet av 80-talet att mina besvär kom från kroppen. Han såg då sambandet mellan amalgam och mitt mående. Jag hade då redan sanerat munnen men han ordinerade mig selen och att inte äta margarin utan riktigt smör! Han sa också åt mig att äta nötter om jag blev sugen på godis. Att jag skulle äta mindre potatis, ris pasta och dricka 3% mjölk om jag var tvungen att dricka mjölk.Socker förbjöd han helt.

Jag trodde inte på honom ang kosten utan höll fast vid viktväktarna. Så många i så många länder kan ju inte ha fel?

När kroppen och hjärnan är totalt slut av fettbrist eller förgiftad av amalgam eller av konstiga tillsatser i livsmedel. Kan man må bra då? När kroppen inte orkar släpa sig ur sängen och när varje uppgift förutom de basalaste som att gå på toaletten är jobbiga. När att gå 15 m för att hämta tidningen får vara för man orkar inte vare sig gå eller läsa den sen. Jag mår bra nu men vill gärna tala om för alla andra att man är inte handikappad för livet. Depression kan man naturligtvis få av psykiska orsaker också vilket kanske ändå är det vanligaste. Gräver man tillräckligt djupt i en människas psyke så hittar man skit hos alla tror jag.

Jag tror att det måste finnas mer än "bara" psykologiska orsaker varför vi människor mår så psykiskt dåligt idag. Evolutionen utvecklar de livskraftiga individer som har störst potential till överlevnad, och då vore det ju konstigt om naturen har skapat en ras som är så "känslig" för depressioner och ångest. Ångest och depression är ju inte precis något som bidrar till ett långt liv. Med det menar jag att till 99,9% är vi ju fortfarande "urmänniskor", och från början var ju våra kroppar så illa tvungna att fungera på alla sätt för att säkra överlevnaden. En Depression eller ångest hade ju i det läget utsatt individen för stora risker för att omkomma på olika sätt. Med andra ord har ju de individer som ev. varit känsliga för bl a depressioner dött någonstans på vägen, och då inte kunnat föra sina gener vidare.

Istället tror jag att ökningen beror på den kost vi äter idag. Vi äter fel mat, som en massa kolhydrater och sädesprodukter som vi inte är genetiskt anpassade för. Vi äter fel fetter och får samtidigt i oss en massa kemiska bekämpningsmedel och konstgjorda ämnen via maten. Samtidigt får vi brist på vitaminer och mineraler, eftersom vår mat inte längre innehåller alla näringsämnen som vi behöver. Till sist tror jag att många lider av oupptäckta livsmedelsallergier som rent fysiskt bidrar till psykisk ohälsa ( se länkarna i mitt tidigare inlägg ). Allt detta tror jag gör oss så mycket känsligare för psykiska problem. Vi har helt enkelt inte det naturliga skyddet p g a vår kost. 

Vill även berätta att jag lidit av depressioner och ångest sedan 18 års ålder. Den utlösande faktorn var psykisk men även sedan jag bearbetat händelsen och gått vidare, fanns symtomen kvar. Jag har medicinerat mot mina besvär med sk lyckopiller, och det har hjälpt bra, förutom alla biverkningar…. Jag har försökt att sluta med pillren i omgångar men då har besvären kommit tillbaka som ett brev på posten. Det är först nu när jag äter LCHF och strikt undviker gluten och kemiska ämnen (misstänker starkt en gluten allergi), som jag för första gången kunnat sluta med mina piller utan att få tillbaka ångesten och depressionen. Jag har varit utan mina piller i snart fyra månader och inte märkt någon försämring än, snarare mår jag bättre! Hade detta varit innan min kostomläggning hade jag märkt en försämring redan innom några dagar. Detta var lite av mina funderingar och erfarenheter runt ämnet… Kram!

Annanas, vad skönt att du nu klarar dig utan medicin. Själv fick jag så kraftiga biverkningar av den, att jag var tvungen att sluta för att kunna överleva överhuvudtaget, långt innan jag upptäckte LCHF… Du är ännu ett levande bevis för kostens betydelse för psyket. Tack för din berättelse!

Åh, precis den tråd jag behövde finna!

Jag gick omkring och var orolig för hur det här sättet att äta kan påverka psyket. Har just börjat med lchf och var så sakteliga på  väg ur en Depression när jag började. Har tidigare ätit medicin som funkat till viss del, men även givit ångestattacker som biverkan.

Låter härligt att flera har erfrenheter av att lchf hjälper även sinnesstämningen!

Tack för ett bra stöd i forumet!

Pia

Välkommen Vilda! Vad bra att denna tråd kunde ge dig svar på de frågor du har burit på. Hoppas att du också snart märker förbättringar i sinnesstämningen.

Du skriver att du just har börjat med LCHF. Då jag började i somras tog det 3 veckor innan kroppen hade ställt om sig, under den tiden var jag ganska trött. Det kan ju kanske hända att du upplever en försämring under själva omställningsperioden, om du var på väg upp ur depressionen innan du lade om kosten. Ha lite tålamod i så fall…!

Efter dessa 3 veckor kände jag att kosten var bra för mig, men det tog ca 2 månader innan jag märkte att den även hade effekt på min utbrändhet och Depression. Men då var jag ju inte medveten om att kosten skulle kunna få denna effekt, eftersom det var min oro för att få diabetes som fick mig att börja med LCHF. Det går kanske snabbare för dig, eftersom du är medveten om att kosten kan ha denna inverkan. Lycka till, och gott nytt år!

Tack för tipsen.

Kan vara bra att veta att det kan ta några veckor, så att jag inte ger upp. Omvärlden är rätt skeptisk till det här sättet att äta. Det kan ibland få mig att vackla lite, särskilt eftersom jag ännu inte kan peka på någon förändring som jag själv upplevt. Som sagt, bra att kunna hitta stöd och höra andras erfarenheter i forumet.

vilda

När min farmor var ca 50 år fick hon en allvarlig Depression. Hon las in på mentalsjukhus och fick till slut elchocker (detta måste varit på slutet av 40-talet). Dessförinnan hade hon i rask takt fött fem barn och flyttat fem gånger mellan olika städer. Hon var på den tiden mycket mager.

Inget hjälpte och till slut sa läkaren till henne att hon skulle äta upp sig. Jag tror det innebar att äta mer smör och grädde. Han sa att "hon skulle bädda in nerverna i fett". Hon gick upp i vikt, blev frisk och jag minns henne som "vanligt" farmorsrund och barsk men inte deppig.

Tycker det är intressant att redan då fanns observationen att fett kan bidra till det psykiska välmåendet.

Samma som att någon här berättade om hur man gav lungsjuka kaffe med smör och grädde förr i tiden…

Vilken fantastisk tråd. Så mycket av erfarenhet från det verkliga livet!

Gör en bok av detta, Margareta!

Det är ett arbete för sig, visst. Men den erfarenhet som finns här bryter igenom varje psykskola eller enskilda terapeuters kunskap. En bok eller häfte i denna riktning på bokmarknaden skulle hjälpa många. På detta formum nås denna rika erfarenhet endast av en begränsad läsekrets!

En annan stor vinst med en bok på bokhandelsdiskarna om Depression kontra LCHF vore ju att detta kosthåll med ordentligt intag av mättat fett blir spritt i nya kretsar. Depression av olika anledningar (kroppsliga eller mentala) är mycket utbredd i vårt svenska folk. Dessa människor får veta om LCHF endast genom oss, det vet Du. Dietister, SLV eller ens terapeuter känner till styrkan i vårt kosthåll.

 Vad tror Du?

Hälsningar

Rolf Aronsson

Vill förstås dra mitt strå till stacken i frågan.

Jag har trixat med min candidaöverväxt i bortåt 5 år och ser ett mycket tydligt samband mellan kolhydratintag, candida och psykiskt mående. Hur mycket av tvångstankar, inbillningar och annat som beror på kolhydrater direkt och hur mycket som "tar omvägen över" candidan är jag inte säker på, men jag får samma slags psykiska reaktioner vid medicinbaserad candidaavgiftning som vid dietbaserad.

Numera är fnissattackerna, gråtattackerna och den växande, nästan sprudlande, energin under avgiftningen så välbekanta att jag mest ser dem som tecken på att jag är på rätt väg. Alla portar i sinnet slås upp och massor av saker rör på sig. Det kan vara jobbigt, men numera är jag så van att jag kan leva igenom det utan att oroa mig för att det är fel på mig. Snarare saker som börjar fungera!

På samma sätt är den ökande letargin, depressionen, tanketrögheten tecken på att det är dags att ta sig i hampan igen. Dörrarna i sinnet stängs, så att säga. Och när lukthallucinationerna börjar är det riktig kris - då har jag fuskat alldeles för länge .

Candidan har kommit och gått i många år nu, och jag börjar lära mig att hålla fast vid "rätt" livsstil allt längre perioder. LCHF är den mest lättföljda och bäst fungerande "metoden" hittills. Men visst är det skumt att det inte är självklart och lätt att leva så man mår bra?

Mitt svar till Rolf i #33 finns i en helt ny tråd

Tankte att det kunde vara lämpligt med en rapport om mitt psykiska tillstånd, då det nu är ganska precis ett år sedan jag började med LCHF… jag skrev ju ganska mycket i början av denna tråd…

Mina psykiska vinster står sig! Jag lider inte alls av samma nedstämdhet och trötthet som jag gjorde tidigare. Jag orkar bättre med det som jag tycker är roligt i livet. Inte ens de senaste veckornas regn har lyckats sänka mig!

Dock… jag har fortfarande kvar en del utbrändhetssymptom, t ex om jag umgås intensivt med vänner, eller deltar i någon kurs eller liknande, och träffar många, under ett par dagar, så behöver jag några dagars ensamhet för att återfinna balansen… men återhämtningen sker snabbare nu. Och jag kan fortfarande bli stressad om jag upplever att det blir för många saker som måste göras på kort tid, t ex om jag har många ärenden som måste uträttas under en eftermiddag… då kan jag känna att jag får lite svårt att fungera, och kan känna mig lite handlingsförlamad… men även på detta plan har det skett en stor förbättring mot tidigare…

Men friskhetsprocessen fortskrider, man får kanske räkna med att det tar tid att läkas från en mångårig problematik med utbrändhet och Depression. Och jag befinner mig fortfarande i en livssituation, som jag har hamnat i pga utbrändheten. Och den ändras ju inte i ett slag, bara för att man lägger om kosten.

Jag har ännu inte orkat börja "ta tag i" framtiden, det skulle bl a innebära ett nytt yrke, då jag inte vill gå tillbaka till mitt gamla (lärare). Jag har fortfarande ingen aning om vad jag skulle kunna tänka mig att göra istället… men tidigare gjorde tankar på framtiden mig bara mer deprimerad, numera tänker jag att det ordnar sig på ett eller annat sätt.

Nära vänner till mig har sagt att dom upplever att jag är mycket gladare, och mer social, numera… och det är ju kul att dom också märker förändringen!

Detta var rolig läsning odezza. Självklart tar dettid för kroppen att läka, konstigt vore det väl annars, det tar ju tid att gå ner sig också. Det som är fascinerande är att det blir så genomgripande förändringar tycker jag. Du är ett underbart exempel på det.

Jag tycker den här tråden är oerhört viktig och läsvärd - så jag puttar helt enkelt upp den!

* * * * *

Jag har själv inga problem med varken Depression eller utbrändhet - men har däremot livslång erfarenhet av depressioner p g a mycket av den varan i både min mors och min fars släkter.
Dessutom möter jag en hel del av dessa problem i mitt yrke (inom den alternativa friskvården).

Mycket intressant läsning  - det känns som Aha! för mig. Att mina egna amatörmässiga iakttagelser kanske inte är så hemmaknåpade.

Att saker och ting hänger ihop och är komplicerade är ett faktum. Kost, tillsatser, hormonproduktion, livssituation etc. För min del vet jag när klockan är slagen då olika konstiga eksem dyker upp… lyssnar jag inte till detta så dippar jag ner.l

Odezza - din beskrivning av att du kan/vill/orkar vara mer social nu MEN måste återhämta dig trots allt är mina egna ord och tankar. Först nu orkar/vill jag umgås med folk och har skaffat mig flera nya bekantskaper men måste vila ut efter alltför intensivt umgänge. Själv betraktar jag mig som stressallergisk (även för positiv sådan) och tror aldrig (tyvärr) att jag kommer att klara av mitt tidigare tempo. Men - jag har större livskvalitet nu och njuter mer av livet så det kanske var det som var konklusionen av utbrändhet och efterföljande depresion???

Vi är tydligen många med ungefär samma historia och erfarenheter - och att finna en pusselbit av välbefinnande genom ändrat kosthåll!

En stor kram till er alla där ute!

Oerhörd viktig tråd - fantastiskt att kunna "ta fram" efter flera år… tänk att läkare på den tiden föreslog äta upp sig - smör och grädde - tror jag kom ihåg den tiden då man inte var rädd för naturligt fett - sedan blev man rädd själv och levde fettsnålt -

jag jobbar inom vården och har tänkt många ggr att vissa brukare (psykisk ohälsa som det heter?) skulle mått bra med LCHF… tänk om man fick bestämma en dag… och fått lov att testa…

Mina panikångestanfall har blivit betydligt färre efter jag börjat med lchf Men jag märker att de kommer tillbaka om jag äter lite för mkt kolhydrater..

Arbetar med en person som har panikångest - hon äter mycket godis - har bulimi också …

Jag började äta LCHF i september förra året så snart har jag ätit i 1 år!

Jag är 31 år och har varit sjukskriven i 7 år snart. Är bipolär, har lite ätstörningar, tvångstankar, självskadebeteende och lite till. Har inte märkt någon bättring än men jag är också väldigt svårbehandlad. Under året som gått har jag testat ny medicin, testat utan medicin, varit inlagd och ordentligt nerdrogad och testat tre till nya mediciner.

Nu lider jag mest av extrem trötthet. Sover 10-15 timmar per dygn och orkar verkligen inte göra något alls. Måste ha en stol med mig ute på gården när vi gör saker så jag kan sätta mig när kraften tryter. Sätter jag mig på marken kommer jag knappt upp igen.

Har dock inte haft så starka självskadebeteenden på sistone och försöker äta så att jag kommer över 1000 kcal om dagen.