Joo.. allt kan drivas in absurdum om man har den läggningen.. men tror mer det handlar ens egen benägenhet att hamna i tvångstankar!

Jag inbillar mig att för friska unga aktiva mäniskor som inte är överviktiga är det viktiga att äta riktig mat.. sån med näring i och att inte vara fettskrämda.. fett o protein är essentiellt så det skall man inte vara rädd för.. dessutom äta annat helst oprocessat som innehåller vitaminer o mineraler!!

Det finns de här på forat som har problem med anorexi och bulimi som säjer att LCHF är det bästa för dem då ångest och oro dämpas. Med tanke på detta bode LCHF vara det bästa vid ortorexi också.

Jag menar, blir man "frisk" från två andra ätstörningar borde det ju funka för den tredje också…

#2 förstår vad du menar, det känns betydligt bättre när man "får" äta hygglig mat och vågar lyssna på kroppen. Ibland har jag dock stora problem med att tolka kroppens signaler.

#1 Menar du att man som normalviktig/ung/tränande individ borde äta mera kolhydrater?

Borde? Kan, snarare.

Det märks att du fortfarande har lite issues kring mat och vikt när du säger att du inte har "någon övervikt att tala om" med BMI 20 - du har ingen övervikt ALLS, utan är istället nära gränsen till undervikt. Detta trots att jag antar att du tränar en del och har hyggligt med muskler?

Med det i åtanke tror jag inte heller du behöver vara jättestrikt. Satsa på riktig mat, typ kött, fett och grönsaker, men skippa spannmål och processad mat med mycket tillsatser.

Jag tror också det är viktigt att komma bort från tänkandet att viss mat är "förbjuden". Många av oss har fått den typen av tänkande inpräntat i oss, och det gör maten väldigt laddad och svårhanterlig. Det är bättre om man kan komma fram till en rationell och saklig vetskap om att "om jag äter A så uppstår konsekvensen X", och sen göra ett medvetet val om man vill äta det eller inte. Ibland kan man ju faktiskt tycka det är värt konsekvenserna, men oftast inte. Jag som är allergisk mot många saker känner inget som helst spännande sug efter att äta, säg, morötter bara för att det är så himla förbjudet, utan avstår mycket lätt eftersom jag vet att halsen svullnar igen om jag äter det. Och jag börjar komma dithän med olika sötsaker också, att de har mist sin magiska dragningskraft och bara är en osmaklig och sjukdomsframkallande bit skräp! Men det tar ett tag att lära om.

Som ung, normalviktig, aktiv och frisk har man betydligt större frihetsgrad att äta lite utav varje.. har man diabetes är överviktig o sjuk får man vara betydligt petigare på vad man petar i sig.. var någonstans på den skalan befinner du dig??

Ät mat med näring.. undvik snabbmat, godis, läsk o annat kemikalispäckat, hårdprocessat o näringlöst.. men farmförallt försök komma till tals med din kropps signaler.. ät när du är hungrig.. sluta när du är ohungrig.. belöna dig inte med mat.. trigga inte belöningsmekanismerna.

Ställ dig alltid relevanta frågor.. behöver min kropp detta.. när du läser innehållsförteckningar o annat!

Är det verkligen kroppens behov som styr mina steg till lösgodishyllan??

#5 Jag menade nog att jag är totalt normalviktig. Jag håller med om att det är viktigt att komma bort från fel tankesätt. Själv frestas jag inte av bröd eller annat spanmål men jag märker att jag ofta tänker på olika efterrätter, så som glas och choko. Dock känner jag inte ett direkt sug efter det.

Det svåraste för mig är definitiva att kunna tänka på vad jag äter i vettig mån. Med detta menar jag att kunna ställa de relevanta frågorna gällande mat och sedan då jag svarat på dem lämna dessa tankar och fokusera på något annat. Att exemplevis kunna planera vad jag skall äta när jag är i butiken och inte 3 dagar i förväg är något jag skulle vilja klara av. Var går gränsen för orthorexi och bara att vara bra på att planera??

#7 "Var går gränsen för orthorexi och bara att vara bra på att planera??"

När planeringen blir ett tvång, tror jag. Skillnaden mellan bruk och missbruk är väl när man går från att vilja till ett måste…

Händer det att du äter en glass eller lite choklad?

Jo, speciellt choklad. Taribalnd ett par bitar som efterrätt. Glas har jag inte ätit på kanske en månad. Ibland går det bättre men ibland märker jag att jag "i misstag" faller tillbaka i gamsla tankemönster, typ jag åt ju för 4h sen, inte kan jag äta på nytt.

Idag insåg jag att jag glömt att jag fakstiskt är "normalviktig", det är ok för mig att äta mera grönsaker och meijeriprodukter än vad såna som vill gå ner i vikt kan. Idag åt jag därför rabarber med turkisk jogurt… mums…

såklart åt jag lite väll mycket, nu känner jag mig för ovanlighetens skull lite svullen i magen.

Nu blir jag nyfiken!

Själv är jag en planerande människa, som bestämmer vad jag ska äta ungefär en vecka framåt. Då sitter jag hemma i lugn och ro, noterar på en lapp lunch/middagsmat och på den andra lappen vad jag behöver handla. På det viset får jag jag en bra översikt.

Visst kan jag planera vad jag ska äta när jag står i butiken - men det slutar ofta med att jag glömmer att handla någon ingrediens.

Det här är ett bra hjälpmedel för mig och känns helt OK. Jag antar att din planering är något annorlunda, i alla fall känslorna omkring…?

Jag brukar, när jag vet hur min vecka ser ut, planera in träning samt passande mat. Jag bor ganska långt från stan så detta gör också att jag kan vara mindre spontan. Exemplevis om jag vet att jag skall träffa en kompis efter jobbet kan min första tanke vara vad för mellanmål jag kan ta för att klara mig fram till att jag kommer hem och kan laga hygglig mat. Är det normalt? Känns som om mina kompisar oftast bara gör saker och i nåt skede märker att de är jätte hungriga. Sedan går de till mcdonalds…. Detta skulle inte falla mig in att göra. Å andra sidan skulle jag ju inte orka träna efter jobbet om jag inte hade mat med…Tycker inte om att inte veta när jag nästa gång får äta…

Aha…känner igen det där…Du är helt enkelt mer framåtblickande än dina kompisar!

När jag var ung var jag väl inte fullt så strukturerad som jag är nu, men jag hade massor av kompisar som följde minsta motståndets lag, hela tiden - Det ordnar sig, ta det lugnt - de planerade inte, kollade inte saker i förväg, utgick från att allt skulle gå bra. Det gjorde det inte.

Jag kom travande efter dem och sa "Sista bussen hem går redan halv ett" och andra trista sanningar.

Ibland funkade det, ofta inte, så här långt efteråt kan man skratta åt galenskaperna, men det var inte särskilt roligt när klockan var halv fyra på natten, sista bussen hade gått och det var - 20 grader.

Beta, jag tror bara att du är smart och framsynt!

Orthorexi?? Vad är det?

#13 Testa att googla…

Ortorexia nervosa, eller bara ortorexi, är en ätstörning som innebär att den drabbade kommer in i en fas med överdriven träning under ett lågt näringsintag.

Begreppet ortorexi myntades av den amerikanske läkaren Steven Bratman i slutet av 1990-talet. Han åsyftade patienter som hade fastnat i ett tvångsmässigt "hälsosamt" och oftast väldigt fettsnålt ätande och som ägnade sig åt överdriven fysisk träning.

Ortorexia nervosa är ännu ingen egen diagnos utan räknas för närvarande till diagnosen ÄS UNS - "ätstörning utan närmare specifikation", även om termen är etablerad inom psykiatrin. Sjukdomen kan kallas vara en form av "träningsnarkomani" kombinerat med så strikt kosthållning att det är farligt för den drabbade.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ortorexi

Tack!

#12 Sant!! Jat tenderar att överanalysera både mig själv och andra, detta leder till att jag ofta tror att situationen är värre än den egentligen är.

Jag känner inte direkt att jag "måst" planera allt i förväg men jag gör det nästan alltid. Ibland tycker jag det är jobbit att fara någonstans där jag vet att man blir påtvingad mat och alkohol (det hände förra veckan då en ny bekant bakat paj). Dock är detta mycket ovaligt, vanligtvis går det bra att äta det man vill och låta bli att dricka. Några av mina vänner vet hur jag äter, vissa av dem accepterar det medan andra berättar att man skall äta allt med måtta (denna person har problem med magen, 3 gånger i dagen tömmer hon tarmarna =/ ). Känns just ibland som latmasken skrev, att när man är ung så borde man leva livet och inte bekymra sig så mycket…..

Erfarenheter kan man lugnt sagt säga att jag har. Började med lchf för två år sen efter en lång tid som ortodekriker (elelr vad man nu ska kalla det).

Sen dess har det varit lite från och till. Men nu har jag äntligen kommit fram till att ju mer mättat fett jag äter och ju godare mat jag tillagar - destu mindre känslor av tvång eller ångest dyker upp! Känner inte heller samma sug efter mer mat eller tvång att måsta träna massor. Kanske är det "må-bra-hormonerna" som bildas? Är inte så påläst om det, men avslapnad och välmående blir jag minst sagt av rikligt med fett i kosten.

Så satsa på goda feta härliga måltider för det är du värd! :D

Jag är fortfarande väldigt väldigt ny på LCHF, men tycker redan att jag märker skillnad i mitt ätbeteende… Dras sedan många år med ätstörningar i form av såväl ortorexi som bulimi (vägrar dock fortfarande att sätta diagnoserna på pränt hos doktorn… högpresterande läkarkandidat som man är..) och har alltid käkat fettsnålt to the extreme, med följden att kroppen skriker efter näringsämnen och det till och från slutar med att jag vräker i mig godis, kakor eller smörgåsar, för att sedan träna fanatiskt och leva på isbergssallad.

Hungers-/mättnadskänslorna är förstås inte återställda än på länge, men jag tycker mig känna av en stor skillnad och det är jag väldigt tacksam för! För första gången på säkert tio år verkar min kropp få åtminstone i närheten av vad den behöver…