Hej! vi här hemma (båda i 40+ åldern) mår så himla bra av LC-kost att vi inte skulle överväga att gå tillbaka till ett 'vanligt' liv… men, senaste tiden har jag tänkt mycket om att äta mer naturinriktat, dvs, mer grönt under sommarhalvåret… eller, helt enkelt, följa sina natuliga 'sug', för vi är jättesugna på färska gröna saker. Som du säkert har märkt, i en LC-livstil är 'naturlig sug' mer en sug efter gröna saker (och inte pommes frites) så då tycker jag vi ska ta tilvara vad nature erbjuder.

Hmmm, har läst igenom ditt inlägg flera gånger, och här nedan har jag kopierat delar av det och markerat med fetstil:

"I grunden handlar det om att jag upplever att jag inte haft ett normalt förhållningssätt till mat på (minst) fem år (mer och mindre) (Jag är 24 år). På gymnasiet åt jag i princip som jag ville, tränade regelbundet, och var rätt stabil i mitt utseende. Efter gymnasiet flyttade jag utomlands ett år, slutade träna, festade mycket mer… Levde annorlunda, vilket satte sig i kroppen. Under det året, och efter det, har jag velat komma tillbaka till balansen jag hade under gymnasietiden. 

… 

I höstas började jag äta enligt LCHF, om än liberalt. Med tanke på att jag inte har någon egentlig övervikt, inget beroende, och inga sjukdomar, så känner jag inget behov av att vara väldigt strikt. Snarare mår jag psykiskt sämre om jag säger till mig själv att jag inte får äta viss mat. 

…

Jag vill hitta en balans. Eftersom jag inte har någon sjukdom, inkluderar denna balans att kunna njuta av livets många olika godsaker. I rimliga mängder, självklart.

Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt. Jag vill att min kropp ska hitta sitt trivselutseende, som kan hållas utan att jag behöver fundera så mycket över vad jag äter. Är detta så orimligt?

Jag vet många som, som inte har någon sjukdom, som äter liberalt LCHF, inspirerat av LCHF, strikt under veckorna/vadsomhelst under helgerna, och ändå får resultat. Min förhoppning var därför att om jag äter på ett sätt som är rimligt för mig en period, så kanske kroppen kommer tillbaka till ett utseende som jag är mer nöjd med, och då kan jag introducera mer kolhydrater för att stanna där, och då äta mer "avslappnat"..

Nu ska jag se om jag kan reta upp dig, Karin!

 Det som slår mig är att du tittar tillbaka på det förflutna och på något sätt vill backa tiden "för det var bättre då." Det tycker jag inte är riktigt rätt inställning av en 24-åring…

Istället bör du förstås leva i nuet och se framåt! Du bör fråga dig själv vilken kost du mår bra av HÄR OCH NU och vilka mål du har med din livsstil, och däri ingår förstås både mat, träning och en hel del annat.

Var du sen landar, vilken mat du kommer att äta, det vet bara du. Men att börja se framåt istället för att längtansfullt stirra bakåt kan vara en god början.

Tant LatMask, amatörpsykolog

Tack för era kommentarer!

Gabriela - ja, jag försöker tänka efter vad det är jag egentligen är sugen på… speciellt när det gäller sötsaker! Ofta inser jag att det handlar om vana, att det "hör till" att ha den där påsen godis till filmen, osv. Ibland väljer jag att äta ändå, ibland inte.

LatMask - jag blev inte alls uppretad, tvärtom, snarare inspirerad! Du har ju helt rätt i att det viktiga är att tänka på här och nu och se framtåt utifrån de förutsättningar jag har nu, inte hur det var förut! Ibland glömmer jag bort självklara saker, så då är det bra att bli påmind om dom! Och jag mår ju bra av att äta som jag gör nu, det behöver jag också påminna mig själv om ibland - vilken skillnad det faktiskt är från tidigare! Så tack för dina kloka tankar!

Gabriela, där slog du ju huvudet på min spik!!! Jag har startat en fråga någonstans här om att fettet står mig ibland upp över öronen och det i sin tur har fått mig att fundera över om kosten på något vis inte är rätt för mig då jag är sugen på något fräscht. Sugen på något fräscht!!! Det är ju fantastiskt egentligen att jag längtar efter krispig sallad och inte chips. Inte för att jag aldrig gillat sallad, det är naturlig kost för mig, men det är mest den här känslan av att det är det min kropp vill ha nu!

Förlåt karinLH att jag kidnappade din fråga nu till min egen tillfredställelse

NomNom, jo, och därför följer jag mer en Atkins-inspirerad kost blandad med kloke Sten Sture Skaldemans idéer. Läs SSS böcker, han skriver ofta om hur kroppen går in på 'sommartid' (dvs vi äter mer växtdelar) och sedan går in i 'vintertid' (knappt något grönt). Jätteintressant, faktiskt.

Så vi har blandat Atkins med SSS och lyssnar på våra kroppar. Just nu vill vi äta mycket mera fräscha saker som växer! Och då gör vi det. Mycket bättre än att äta stärkelser, socker och allt sån't.

Igår stekte jag kalkonbröst i ugnen med paprika, bryssel kål, fetaost, pumpafröolja, ingefära, vitlök och salt. Resterna blev en god topping på många blad kripsallat. Hällde över mer olja för fettets och mättnadens skull! Jättegott och fräscht!

#4 #5  Man ska inte tro att det är förbjudet med fräscha grönsaker inom LCHF.

För mig är det viktigt att tänka "Jag väljer att…" i stället för "Jag får inte…"

För mig var det enklare antar jag eftersom med LCHF "får" jag helt plöstligt äta det jag alltid gillat, kött med goda såser, kryddsmör, fet mjölk, ostar etc. Hoppas du hittar en skön livsstil där nyttig mat blir något glatt och naturligt.

Hej Karin,

nu har jag läst ditt inlägg ett par gånger. Det är lite för mycket morgon för mig fortfarande för att jag ska ha lyckats ta in allt men något tror jag mig uppfatta som jag känner igen och kan svara med. Avstamp i min egen matresa och något försök att återkoppla till din situation.

Vi är ungefär lika gamla (jag är 24 och ett gäng dagar ), jag är inte heller överviktig men har lite för mycket fluff runt magen enligt eget tycke. Jag tror inte att någon som träffat mig tycker att jag är tjock, möjligen bred och ser "stark" ut. Däremot har jag aldrig haft någon "avslappnad" relation till mat utan har gärna gått från en extrem till en annan. Var det inte 95% snabbmat och halvfabrikat så var det fettfri viktväktarmat och nolltolerans på sötsaker. Träna mycket eller inte alls. Det handlar i mitt stilla sinne något om att inte göra saker halvhjärtat utan att verkligen ge sig hän och se hur långt man kan komma. Jag tränar så mycket jag hinner, äter strikt lchf, jobbar hårt och får mycket gjort. Därmed inte sagt att jag är bäst på det jag gör eller att jag blivit någon överintelligent, vältränad fitness-tjej. Men jag är helt klart en överpresterare.

Min tolkning, du skriver att du vill "äta vad som är rimligt för dig" och ändå gå ner i vikt, samtidigt som du inte vet om "det är värt" att vara rimligt strikt. Du undrar om du ska fokusera på din självkänsla eller på din vikt. Du kanske inte kan "äta vad som är rimligt" om du vill just gå ner i vikt. Jag kunde inte göra det när viktnedgång var målet för mig. Däremot lärde jag mig på vägen att om jag tycker om mig själv så kommer kroppen må bra och vikten får mindre tyngd (ojoj så ordvitsigt). Men det var en kick för självkänslan också att veta att man kan kontrollera sina kilon även om man började som normalviktig och även om man inte har stenkoll precis hela tiden. På det sättet kan man också bli mer vän med sina former.

Jag tror stenhårt på att man ska älska sin kropp och sig själv och därför välja att ta hand om sig istället för att välja att vara slapp med sina egna gränser. Därför är jag tillåtande genom att tillåta mig att äta "liberalt" (det är ok att äta massor med grönsaker eller en jätteportion choklamousse hemma hos andra) men 19 gånger av 20 blir det ägg, fisk, kött eller ost. På det viset straffar man inte sig själv för "avsteg" utan belönar sig själv för att man äter nyttigare man tillåter sig. Du måste förstås själv känna efter vad som är viktigast för dig.

Bara mina fem ören… hoppas det var till någon hjälp.

Tack för era inlägg, speciellt stort tack till Raring för dina tankar! Det är mycket jag känner igen mig i där. Har inte varit inne här på länge, kände att jag behövde en paus från olika intryck och försöka lista ut själv vad som känns bra för mig.

Det jag kommit fram till är att jag tar med mig mycket från min tid med LCHF (fetträdslan är borta, jag väljer i större utsträckning mer naturlig och ekologisk mat, t. ex), men äter mer allmänt varierat. Jag känner att detta gör stor skillnad för mig psykologiskt, samtidigt som jag märker att jag behåller lång mättnadskänsla, och att hungern långsamt smyger sig på, inte det snabba vrålhungret som oftast kom, innan min tid med LCHF!

Raring, som det du skriver har även jag funderat på, om balansen mellan att acceptera sig själv som man är (bra och fyndig ordvits du fick till där!), och att tycka om sig själv för att man lyckas få/behålla det utseende man vill ha. Jag skrev om detta på min blogg för ett tag sen, kopierar in delar av det här, så kanske det blir lite tydligare hur mina tankar gått/går. OBS, långt!

"Förutom det har jag funderat väldigt mycket, sen förra veckan. Om mat, och vikt. Den här gången började det nog med att jag läste en väldigt bra och inspirerande text, från denna blogg. Det är Hannah, som jobbar med sex och samlevnad för Vecko-Revyn, bland annat. Hon är väl typ den enda som jobbar för den tidningen som, i mitt tycke, har vettiga åsikter. Men då har hon å andra sidan riktigt bra värderingar. Jag tycker att hon borde starta en egen tidning, som verkligen genomsyras av hennes perspektiv. Som motvikt till dagens alla dubbeltydiga magasin - det klassiska med självkänslatips på ena sidan och bantningstips på nästa. I alla fall. Jag är lite fräck och kopierar den inspirerande texten hit, utan att fått det okejat av henne än… Men jag hoppas att det är okej, för jag vill att så många som möjligt ska läsa den! Även om det bara är typ fem pers som läser här ;) (här är sidan, lägger inte in den långa kopierade texten här; det är långt nog ändå som det är!)

Och jag bara… Ah! Det är ju exakt såhär jag vill känna, naturligt och självklart inom mig. Och det är så jag önskar att alla kunde känna. Men jag vet att jag, och (alldeles för) många med mig inte känner så. Och det gör mig ledsen. Och less. Men jag blir peppad av de kloka sakerna som står här. Som meningen "Det är vi två som ska ta oss igenom det här vi kallar livet och då gäller det att vi har en fungerande relation." Och "… så att kroppen ska orka bära mig framåt i livet." Och, väldigt bra "Men i takt med att själkänslan ökade minskade den stressen. Jag har alltid tyckt att det varit så jäkla orättvist att så många av mina tjejkompisar kan äta preciiis vad de vill, aldrig röra en fena och ändå vara smala, fasta och snygga. Det har verkligen varit jobbigt och jag tyckte att om kroppens förutsättning var ett lotteri så hade jag dragit nitlotten Men för cirka två år sedan förändrades min syn. Jag insåg att jag har ju haft så himla lätt på livets andra områden."

Utöver denna text, fick jag en tankeställare i helgen. När jag insåg att viljan att bli lite smalare, som jag faktiskt har - men helst inte erkänner - till mycket handlar om en tro på att jag då kommer bli lite av en annan person, som kommer att få andra upplevelser. Tidigare har jag mest hört och läst om teorier som förklarar att den där viljan att bli smalare, handlar om att man tror att livet magiskt kommer bli helt fantastiskt och problemfritt så fort de där kilona försvinner. Det har jag aldrig känt igen mig i, och därför inte kunnat ta till mig. Jag har dock känt att något varit fel med mitt förhållningssätt, men inte riktigt kunnat sätta ord på det. I helgen fick jag det dock formulerat för mig, även om det inte det som var syftet. Att man tror att man kommer bli en annan person, till viss del. För mig har tankarna gått i stil med "Om/när jag blir lite smalare, kommer jag kunna vara i det och det sammanhanget, och känna mig avslappnad och säker. Jag kommer bli bemött på det och det sättet av dom (koola) människorna. Och bara att kunna gå och shoppa utan att behöva nojja och tänka 'Nej, inte det plagget… och nej, inte heller det skulle passa..'!". Det är väldigt svårt att erkänna, även för mig själv, och känns ju väldigt fånigt, ytligt, och osäkert. För jag vet ju såklart att det inte är det det handlar om. Och som Hannah formulerade det så bra, "Det är inte så jag väljer mina kompisar." Nej, samma här. Och det är ju inte så jag själv vill bli vald heller. Problemet, som jag ser det, är att utseendet är så starkt förknippat med identitet, och självkänsla. "Du är den du ser ut att vara", typ. Bara det, att så är det inte. Alls, egentligen. Självklart säger man något med sitt utseende, och man kan ju välja att skicka vissa signaler beroende på hur man väljer att se ut. Men, det är ju ändå inget determinerande, finns inget absolut samband mellan utseende och personlighet.

Så jag har bestämt mig. En gång för alla ska jag nå det där tänkesättet, synen på mig själv, på livet, som jag tycker borde vara så självklart. Som har varit det tidigare, och stundtals kommer tillbaka. Som på ett sätt alltid finns där längst inne, men ändå (alldeles för) ofta trycks undan, av andra tankar.

Jag började äta enligt LCHF i höstas. Lite kolhydrater, mycket (av visst) fett, kort sagt. Och det är jag väldigt glad för! (Men nej, det här inlägget kommer inte utmynna i propaganda för den kosten, jag lovar.) Dels har jobbiga magproblem försvunnit, dels får jag äntligen känna hur det känns att vara mätt i flera timmar (vi snackar 4-6 istället för 2-3) efter stora mål, och även efter mindre, och med en långsam hunger, inget plötsligt vrål som kräver mat NU och annars leder till magknip. Jag har även fått en sundare inställning till min kropp, och en mer avslappnad relation till mat. Tidigare har jag jagat light-produkter, och försökt äta mindre av allt. Mindre fett, mindre kolhydrater, mindre portioner, mer frukt. Och bara blivit mer och mer frustrerad när inget hände. Tro det, vad ska kroppen leva av? Nåväl. Utan att gå in djupare på det, kan jag säga att jag sen i höstas ätit både någorlunda strikt, men också inte, men nu kommer övergå till bara allmänt varierat. Det blir för mycket "inte det, och inte det"-tankar, men grunderna tror jag hårt på.

En annan sak jag tänkt på är hur, vad som egentligen kan klassas som ätstörda tankar, blivit något normalt. Kanske låter det extremt att kalla det ätstört, men, bear with me, jag ska förklara. Dels tankarna jag skrivit om ovan, om varför man vill bli smalare, som jag tror att många kan känna igen sig i. Dels hur det finns ett behov av att rättfärdiga vad man äter, och inte. Jag kan säga att i vilken grupp människor jag än varit i, så är det alltid nån som kommenterar, om det finns nåt sånt extra gott/onyttigt/whatever. "Jag borde inte, jag har inte tränat denna vecka/jag har stoppat i mig så mycket de senaste dagarna." "Ja, idag kan jag äta sånt här, jag har varit duktig och tränat/ska ut och springa imorrn!" Osv osv. Jag har själv (igen, alldeles för ofta) själv haft sådana tankar, och säkert även uttalat dom ibland, även om jag försökt undvika det. För… jag menar, handlar det bara om en själv, så finns det ingen anledning att säga tankarna. Antingen bestämmer man sig för att Nej, idag vill jag inte ha, av en eller annan orsak. Då räcker det med att säga Nej tack, utan förklaringar och ursäkter. Eller så bestämmer man sig för att ta av det man vill ha, och inte heller då behövs förklaringar och ursäkter. Det leder bara till ett onödigt fokuserande på maten, ett skuldbeläggande, och ett inte till ett normalt förhållningssätt till mat! Men grejen är den, att det är så många som tänker och säger sånt, att det blivit "normalt". Normalt, i den betydelsen att många gör så. Men inte normalt med betydelsen att det är sunt, rätt, bra. Och med det menar jag att det till viss del är en slags ätstörning. Självklart inte jämförbart med ordentliga sjukdomar, eller hur jag ska säga, men ändå, en del av ett osunt (sjukt) tankesätt.

Ja, det blev rätt personligt, det här. Men, jag tycker att det är väldigt viktigt. Och då behövs det att man pratar om det, att man vågar erkänna - för sig själv och andra - vad man tänker. För att verkligen få perspektiv, och inse vad som är viktigt. Och självklart menar jag inte på något sätt att det bästa är att strunta fullkomligt i vad man stoppar i sig. Jag vill ju ha en stark och frisk kropp, som kan ta mig genom livet. Men det handlar om att inte konstant reflektera över vad man äter, vad man "kan" äta, vad man "borde" äta. Att hitta nån slags balans. Där målet inte är att bli smal, utan att må bra. Att det ska vara så svårt ibland, bara."

Jo just det. Ville bara lägga till att jag läst nånstans att Annika Dahlqvist rekommenderar att friska och smala personer har ett intag med fördelning runt 30/20/50 (kolhydrater/protein/fett). Även om jag inte är smal, så är jag i alla fall frisk och inte överviktig, och även rent psykiskt passar det mig bättre att hålla mig runt en sån nivå! Och efter en snabb koll på minmat verkar jag hamna ungefär där, så som jag äter nu, när mitt fokus mest är på att känna efter vad jag tycker är gott, och därutöver anpassa till att använda fullfeta produkter och färre kolhydrater. Så jag hoppas att jag en gång för alla har hittat en väg som passar mig!