Idag ramlade brallorna ner igen. Inte långt, för höfterna tar emot, men de ville liksom inte sitta uppe längre, så jag fick ta in ett hål till på svångremmen. Tog måttbandet och fick det till 78 cm, knappt. Kollade på vågen som visar en aning över 60 kg. Verkar alltså som att jag inte är riktigt färdig än efter nästan ett och ett halvt år på LCHF. Det var ju egentligen inte alls meningen att jag skulle gå ner, det är bara en trevlig bieffekt; vad jag var ute efter var ju att bli friskare, med bättre blodvärden och Blodtryck. Jag har verkligen inte mycket vikt att tappa heller, om jag går ner ett par kilo till så blir jag ju spinkig.

Men jag mår bra, har bra ork, och känner mig nästan aldrig särskilt hungrig. Och nu har min fru börjat konkurrera om fläskkarré och bacon och ägg. Det tog ett tag, i början kommenterade hon att det var äckligt och att hon omöjligt kunde få ner så där fet mat, men igår stekte hon sig faktiskt själv bacon och ägg till lunch, fast inte till mig, för jag var inte hungrig då.

Jag tänker ofta på hur det är att vända ett stort skepp. Först så händer ingenting, sen ingenting igen, och man får inte ge för mycket roder, för då händer ingenting alls, men med ett lagom roderutslag börjar hon så smått att vända, och så går det sen praktiskt taget av sig själv. (Jo, jag har stått till rors.)

Och jag har inte kommenterat hennes mat, med mycket socker, sylt, bröd, ris, pasta och annat kolhydratrikt; bara satt i mig min fläskkarré eller entrecôte och skippat tillbehören med undantag av salladen. Och så fick jag så klart inte ha mitt vitlökssmör i fred, så nu måste jag alltid göra dubbel sats.