absolut på rätt spår, men det kommer av sig självt med tiden. ibörjan var jag oxå helt fanatisk på att baka biskvier o göra citronfromage o sånt, men det är ytterst sällan längre. kanske om vi har gäster eller ska göra extragod helgmiddag typ..

Vi är säkert väldigt olika alla. Själv var jag helt tvärtom när jag började. Jag tyckte det var en befrielse att få slippa allt sött. Längtat efter feta och proteinrika livsmedel i hela mitt liv men alltid fått lära mig att det var fel och farligt. Så för mig har sötsugen aldrig riktigt poppat upp så där.

Men du är helt klart på rätt väg för insikten om hur man funkar är ju alltid första steget. Så jag säger LYCKA TILL!!!

Äter nåt sött ibland, men det verkar som behovet/begäret minskar med tiden. Tänker absolut inte vara för sträng för då är det risk att det går överstyr, kul att läsa hur olika vi är och hur olika vi handskas med problemen.

Det är väl ingen tid som man hittar på nytt och bakar allt möjligt märkligt just när man börjar på en diet. Jag har själv tryckt i mig vispgrädde och bär som jag aldrig har gjort förut… Men det är just det, att man skall ju leva som man brukar, inte ersätta ett dumt beteende med ett annat dumt beteende. Det tar en stund innan man kommer underfund med detta. Själv har jag haft några veckor som jag har fått koncentrera mig på annat än vad som stoppas i mun men döm om min förvåning när jag ändå hade tappat ett ½ kilo i morse. För mig är det nog just det, att ha annat att fundera på och inte räkna och väga hela tiden, jag blir lätt manisk då. Och det fungerar ju bevisligen iallafall

Ja, det kan bli en fortsättning på ett beteende som man/jag inte vill fastna i igen. Har till o med gömt undan vågen nu, upptäkte att jag var där morgon o kväll varje dag!!

Har haft bulimia o lite nervosa, från början var det bara kolla, kolla, väga, väga sedan äta och jag ni vet vad……

Nu är jag fri från detta beteende men har kvar olater och är rädd mellan varven (PMS) att falla in i eländet igen om jag inte passar upp och ser mig själv lite utanför mig själv.

Har en olat jag ogärna släpper iväg helt, ostkaka (lchf) m grädde och möjligen en, väldigt tunnt skivat, jordgubbe!

Tro mig denna jordgubbe är underbar!! Men jag kollar kolhydraterna i minmat nära på var dag för att kunna se hur det ska va. För att senare kunna "veta" på ett ungefär vad jag kan äta under en dag.

Börjar skymta det

Jag har också undrat när jag sett alla böner i forumet om recept på godis, glass,  efterrätter mm…

När man äter kolhydratfattigt är godis/efterrätter INTE INTRESSANT - tro mig…

Så småningom kommer man till och med till ett stadium där allt kan intas - och det är inte sådär jättegodis…

Ibland undrar jag om det är det här stadiet godisälskarna är rädda för - att de ska bli LIKGILTIGA för sött, hemska tanke…

Ja, det har nog varit en sorts tröst, i alla fall för mig. Det blir ett sorts stöd i livet när det varit skit!

När det stödet, som nära på hela livet kan ha funnits, så finns nog en hel del rädsla över att kunna klara av känslor som gömts genom godisätning….

Så det är en process att gå igenom, har man inte haft ett sådant behov, då kan det vara svårt att ha empati för det

Julia, jag har fått hjälp av Fredrik Paulun (av alla människor…)! Han funderar nämligen i sin senaste bok över "godisberoende" kontra "godisvana" människor.

Jag har länge undrat om jag är beroende, men jag insåg, med den här smarta formuleringen, att jag faktiskt bara var godisvan - något helt annat!

julia61

Jag har varit enormt godisberoende i mitt liv. Fattar inte att jag klarat mig så bra utan extrem övervikt och utan att få andra problem med mat. Gillade inte mat så mycket när jag var liten, åt godis till lunch väldigt ofta i hela gymnasiet (1 påse bilar och 1 chokladkaka). Första tiden på egna ben åt jag marmeladmackor till frukost, aldrig lunch och slarvigt med middag. Fatta hur jag överlevde???? Och som sagt var, utan värre skador än lite bukfetma.

Det har tagit mig många år att inse vad jag höll på med, har gått upp och ned med missbruket, så jag hade redan i princip lagt av med godis, och trappat ned på allt sött, inklusive mackor, innan LCHF. Mitt darriga blodsocker fick mig att söka och söka och prova egna vägar.

I början med LCHF åt jag allt som var tillåtet. Mörk choklad, grädde, bär, varm choklad gjorde glass utan socker mm mm.
Men man måste bryta stenhårt och lägga av helt ett tag. Sedan kan man försiktigt prova att introducera någon bit choklad el dyl. 
Efter ett tag går det bättre och nu kan jag ta en ostbit när resten av familjen äter efterrätt, trots att den är utan socker.

Du kommer också att komma dit men det gäller att kliva över den mentala gränsen

Ja, jag är nog en bit på väg!! Tack!!

Jag har också precis som du dövat andra känslor med sött. De dåliga dagarna försvinner ju inte för att man ändrar sin kost, tyvärr. Jag har faktiskt varit lite förvånad över mitt eget beteende (man är ju vuxen för f-n) när det första man tänker på när det går emot en är att stoppa i ansiktet… så ologiskt! Men det är en känsla som är svår att hantera tycker jag. Inte så att jag trycker i mig socker längre men hur blir man av med drivet i kroppen att stoppa i sig när det går emot en? Just nu löser jag det med att trycka i mig ägg och majonäs samt att hoppa och skrika…. vuxet

Ja, #11 precis så vuxen känner jag mig också! Det är tyvärr en svår träning då man ska sluta med att känsloäta. Jag brukar kalla det så.

Paranötter och ostkaka, det är mina synder.

Du äter nog bättre än vad jag gör vid mina känslonedtryckande stunder.

Fast nu för tiden vet jag varför och kan se vilka känslor som kommer, men ändå så stoppas det in i huvudet!!