Känner igen det här.

Håller på att "predika" för min mor som har fått diabetes 2. Det går trögt men hon har i alla fall dragit ner på potatis och skaffat bregott och använder fetmjölk. Men jag tyckder det går föt långsamt.

Känner också igen det. Jag håller på att bearbeta en släkting, som är mycket sjuk i gisftstruma och är nära nära att få diabetes, och förlora synen mm mm.

Hon sa till mig här om dagen "Jaa, sen när jag blivit av med denna förbannade sköldkörtel och all kortison så kan jag nog tänka mig att försöka gå ner i vikt med LCHF, om du vill hjälpa mig"

Mitt svar "men duuuuuuuuu, är det inte bättre att vi försöker hindra att du FÅR diabetes..för du är väldigt nära nu, eller hur"

Hon verkar liiite mer övertygad, men fortfarande inte helt. Hon är dock villig att börja minska på kolisarna och vägra margarin, men som hon säger "jag blir kanske inte någon renodlad LCHF-are"

Då tänkte jag. "Låt henne hållas, när hon märker hur mycket bättre hon kommer må så kommer hon själv förstå"

När jag åkte hem den gången fick jag en JÄTTEKRAM och hon verkligen "mmmm:ade" när jag fick den. På vägen hem blev jag så rörd att jag började gråta.

Min mamma (85) gjorde motstånd ganska länge; verkar för krångligt osv. Hon har diabetes typ 2 och tar insulin. Nu har hon under julen lagt av med kolhydrater; hon fick också SSS bok i julklapp av min bror (som hade köpt den åt min äldre syster med samma problem, men hon hade redan köpt den själv).

Mamma är glad åt att ha kunnat minska insulinet och säger sig må bättre, men inget har märkts än på övervikten. Jag blev glatt överraskad att min syster också har gått över; droppen urholkar stenen…

Det tar en stund att vända skutan, men det går. Motståndet är inte så kompakt som det verkar, och jag misstänker att ändringen hänger ihop med att man kan se på mig att jag har blivit smalare och att jag mår bättre på LCHF. Någon direkt predikan har det inte varit tal om, mer att jag helt enkelt har låtit bli att äta kolhydratrika saker när jag blir bjuden och förklarar varför.

Och mammas insulindoser har minskat kraftigt. Vi får se hur det blir längre fram, om hon kanske också kan minska på blodtrycksmedicineringen, precis som jag har gjort. Efter att jag började med LCHF fick jag dra ner till ungefär halva dosen av vad jag hade innan.

Min mamma har också diabetes. Men hon är inte ett dugg inresserad av min kost. Hon tycker till och med synd om mig som "måste" äta på så konstigt sätt. Det kan inte vara bra för mig…

Men i sommar, eller när det blir, kanske till jul eller nästa sommar, när jag blivit smal (eller mindre tjock) så kan det ju hända att kära mamma vill veta hur det här har gått till, med så konstig mat…

Det tar upp till ett år från det att man börja berätta tills personen kan tänka sig att ändra på sig så man måste gardera sig med tålamod men det är fruktansvärt frustrerande när man ser de man bryr sig om lida och man VET att man har boten.

Min mamma 76,5 har börjat fundera är typ 2 diabetiker. Jag har lovat henne Airamskokbok när den kommer + att jag ska söka fram info till henne ang LcHf och diabetes. Vändningen kom när hon hörde på P1 att denna kost rekomenderades, vad jag säger spelar ingen roll, men glad att hon tänkt om.

Min mamma vet ju så himla väl att närapå kolisfri diet fungerar i bantningssyfte, det värsta är att efteråt återgår hon till "vanligt" ätande, och äter sig sakta men säkert upp i vikt, igen, och igen……

Hom lider av både astma och högt Blodtryck, hennes läkare har tom skrivit ut xenical till henne….suck…

Själv bearbetade jag henne med pratet om kokosfett, kokosfett och åter igen GLÖM bröd - pasta- och de där jäkla potatisarna!!!!

Har börjat hinta om att jag skulle vilja att hon uppnådde sin ålderspension utan att vara dödssjuk…hon fyller 60 till sommaren..

"Tänk vad mycket kul du ska göra sen, när du är panchis!" osv…

Hon börjar mjukna men fortfarande tror hon att man istället blir dödssjuk om man inte äter kolisar……

Ja ja, vi får väl se :)

Jag lade ju om så sent som i våras, och jag är 63; räknas väl ändå i det här sammanhanget som "gammal hund". Min vändning kom förra vintern när jag låg en vecka på kardiologen och fick ballongvidgning för förträngningar och sedan ordinerades statin som jag mådde dåligt av. Dom sa att jag skulle behöva knapra statin hela livet, och det vill jag verkligen inte, så det var vad som fick mig att göra tvärtom mot dietråden som jag fick…

Och resultatet är verkligen bra än så länge; helt perfekta blodvärden, lägre Blodtryck så att jag fick minska medicineringen, och all bukfetma verkar ha försvunnit.

Kanon! Jättebra att du ändrade på så drastiskt sätt. Men hur kom du in på den här vägen, för jag tvivlar ju på att det var dina läkare som rekommenderade det…

Kaaan inte du putta på min mor då…?

Tydligen stämmer det med bättre sent än aldrig…

#8

Det låter så himla bra när du berättar. Man blir lite rörd faktiskt!

Det var faktiskt att jag hade tittat in på Kif några gånger och också släppt ifrån mig en groda som jag fick svar på tal på. Jag funderade på om det möjligen låg något i det där, och jag visste ju redan förut att det är av kolhydrater man blir fet. Men att det skulle röra Blodtryck, blodfetter och anda hälsoindikatorer var jag inte klar över. Hade redan innan läst om Kitava-studien och inuiter (Staffan Lindeberg), och jag funderade på hur jag skulle kunna fixa stenålderskost.

Så kom den där kritiska hjärthändelsen som ställde allt på sin spets. Jag hade verkligen försökt följa läkarnas råd, jag hade redan gått ner i vikt, och jag tog mina mediciner som jag skulle och jag kollade blodtrycket. Likförbannat fick jag en hjärtkänning, dom kallade den "instabil angina", men det gjorde väldigt ont, och dom sa att jag hade tur som kom in till sjukhuset så kvickt. Men om det händer igen skulle jag inte ta tunnelbanan… (Eftersom jag fick känningen i tunnelbanan vid Östermalmstorg och nästa tåg gick till Danderyd såg jag det som snabbaste sättet att komma dit.)

Eftersom ingen läkare ville säga hur man ska göra för att gå ner i vikt, han som tyckte att jag skulle göra det hade själv större övervikt än jag, så kände jag det som att de helt enkelt inte visste. Och eftersom det inte hjälpte att gå ner i vikt; jag hade fortfarande en del kula kvar fast jag hade minskat nära åtta kilo. När jag provade LCHF ökade vikten, men kulan försvann. Det blev sexpack i stället, och jag är jättenöjd, framför allt för att alla värden blev bra och jag mår jättebra. Min mamma har fått stroke två gånger och har diabetes typ 2; jag vill inte dit. Alltså måste jag ju göra något radikalt, och att försöka bara "äta sunt" enligt de vanliga råden gjorde mig ju sämre.

Så det blir nog LCHF framöver.

Tack Margareta!

#11

Underbart att du faktiskt fixat det, jag tycker det är fantastiskt när man kan ändra sitt liv så drastiskt!

Jag ser samma problem - jag vill inte heller sluta som min mamma med massor av mediciner och astma…

De enda fel o brister som finns hos mig är möjligen att jag kan bli som en "pain in the a**" om ni förstår hur jag menar…he he he…

Alltså inga direkta krämpor alltså, än…….annat än kramp i pannbenet…ha ha ha….

Nu ska jag överlämna 3 böcker av SSS till min kära mor som i sin tur faktiskt i detta nu förstått att kolhydrater inte är livsnödvändiga.

Så det går VISST att lära gamla hundar att sitta!

Fast de visste jag väl egentligen redan….