Vad sorgligt, ett ungt liv till spillo och du och de som kände honom går med sorgen och minnena kvar… Jag kan inte säga så mycket mer än att jag beklagar sorgen. Jag har själv inte upplevt att en närstående begått självmord, och jag hoppas jag aldrig behöver göra det heller. Tala om det med de som kan ta emot det, och gå inte och stäng allt inne- det är mitt enda råd just nu.

*kramar*

oj, *kramar om* Jag är jätteledsen för din skull. Beklagar verkligen.

Har inte heller varit med om något liknande, ett tag trodde jag att det skulle bli så, men min dåvarande kille som det handlade om kunde vända sin situation..

Håller med magma, gå inte och bär på det ensam, prata med de som kan lyssna.

*karmar igen*

*kramar om*

Kan inte säga mycket till tröst annat än att jag tänker på dig…

Jag pratar och pratar och pratar… Speciellt min nuvarande kille har varit helt underbar mitt i allting. Men ändå… man vill få ner det och ut det till några som är helt utanför allting ibland… Och just detta forumet av någon anledning känner jag mig såpass trygg på. *kramar alla*

o Kram på dig, det är inte lätt att leva det är då ett som är säkert. Ibland tänker jag att tur man inte vet vad man ska behöva vara med om. Men du ta inte på dig nån skuld, den får han ta med sig dit han gick, jag förstår din smärta, prata gärna med nån utomstående inte bara med din nya pojkvän, det kan bli för mkt för honom.

Önskar dig  allt gott som du kan få just nu o du grädde o choklad är rätt oki att trösta sig med.

Kram Luccy

Kram…

Kram!!

Det enda jag kan säga är att Det är absolut INTE är ditt fel, att han valde att sätta en stoppskylt på vägen han gick.

P.S Det gånger du känner att han står brevid dig, försök att prata med "honom" om dina känslor. (Det vill säga rakt ut i luften. Kan kännas fånigt, men dock tror jag det kan vara läkande/hjälpande). D.S

Skickar stora styrkekramar!

Jag känner verkligen med dej. Jag kan bara hålla med de som skrivit tidigare, prata, prata, prata, men försök hitta någon annan än din pojkvän att prata med.

Och ta INTE på dej någon skuld, alla har ett eget val o ingen kan ta på sej ansvar för någon annan människas beslut. Inte heller kan man leva sitt eget liv enbart för att någon annan ska må bra, när det inte känns rätt för en själv.

Många kramar

kram

Jättekram! Beklagar verkligen, det är aldrig en lätt situation.

Jag håller med mumin61, ta inte på dig någon skuld. Du har absolut inget ansvar för vad han gjorde och du fattade de bästa besluten du kunde just då när du fattade dem!

Massa styrkekramar!

Många varma kramar

Förstår att du har det jättejobbigt just nu, otroligt sorglig situation!!! Men som flera har skrivit; inget i detta är på minsta sätt ditt fel, man kan inte älska någon på beställning och det var det enda rätta för dig att du och han gick isär!

Många styrkekramar till dig, och du; man måste få prata av sig när det är jobbigt, du ska inte behöva känna att du belastar någon om du behöver prata av dig. Tror snarare att dina nära och kära vill få vara till tröst och hjälp!

Kram!

Styrkekramar!

Tänker på dig idag! Skönt att höra att du pratar och pratar om det. Det läker. Kram!

Tänker på dig!

Styrkekramar!

Stor kram till dig.

Känner igen mig någorlunda, då min sambo för x antal år sedan omkom i en olycka. Fortsätt att älta - det funkade för mig (lite som terapi)

Kram

Förstår att detta är en otroligt jobbig situation för dig och alla andra anhöriga eller bekanta till honom.

Som alla andra sagt här är det viktigt att du inte tar på dig någon skuld i hans handlingar.

Han valde att avsluta sitt liv och att inte kämpa vidare.Det är hans val och inget som någon annan kan styra över oavsett vad ni i omgivningen sagt eller gjort.

Bra att du har personer omkring dig som du kan prata med,fortsätt med det för det är viktigt för ditt mående.Ta även chansen att prata med honom/exet om du känner hans närvaro,oavsett om det är inbillning eller inte så är det bra för dig att få ur dig all ilska och sorg över hans handlande.

Många styrkekramar till dig

PS:Jag har jobbat inom psykiatrin i många år och jag vet att de som "hotar" med att göra sig något oftast inte fullföljer sina planer fullt ut …men undantag finns såklart alltid.

Vill en person verkligen dö så lyckas man också tillslut är min erfarenhet oavsett vad vårdpersonalen eller anhöriga gör för stödåtgärder.

Tröstekramar! Att prata hjälper och du har det bra på så sätt att du har vönner som lyssnar!

glömde säga till dig att om det känns som om han står brevid dig - så tror jag att han gör det!

Alla människor har ett sjätte sinne - vissa är bara mer öppna för det än andra. Sorg är ett sätt att öppna sinnet för det som vi inte vet något om. Har själv upplevt det och är därför säker på det!

Lyssna till ditt inre och gör det som känns bra.

Kära du, tröste kramar till dej.

 Förstår hur du känner dej, har själv varit med om  samma situation för 18 år sedan.

Känner nu när jag tänker skriva om detta hur svårt det är att formulera mej.

Min man efterlämnade inte något brev vilket jag i den situationen tyckte var konstigt, men i efterhand ändå tyckte var bra för det är så lätt att beskylla saker som händer på någon annan.

Jag hade vid den tiden en underbar läkare som jag kunde prata med, som fick mej att förstå att det var hans beslut och inte mitt fel att han tog livet av sej.

Du skall inte ta på dej någon skuld för hans handlingar.

Sänder Många tankar till dej.

Känner du att du vill prata mer om detta får du gärna skriva till mej

Du ska inte ha skuldkänslor över det som hänt, det var hans beslut och du hade nog inte kunnat ändra på något ändå. Det är så lätt att tänka, om jag gjort si eller så, så hade det kunnat avstyras. Men det är inte säkert att det skulle hjälpt ett dugg. Jag hade såna tankar för lite mer än 30 år sedan, då jag hittade en kompis ligga död i sin lägenhet (dörren var inte låst) Jag hade träffat henne 3 dagar innan (jag vet inte om hon begick självmord eller om det var tex brusten blindtarm, för hon hade klagat en tid över smärta i magen och jag hade följt med henne till sjukhuset. Där åkte hon ifrån utan att ha fått träffa läkaren) Det var avtalat att jag skulle komma den dagen, när jag fann henne. Hon hade inte på nåt sätt antytt något om att hon inte ville leva längre. Jag har haft tankar om att hon kanske skulle kunnat räddas ifall jag hade osv osv.

Det finns egentligen inga ord och ingen tröst eller lindring som som en utomstående som jag kan "hjälpa" dig med, hur gärna jag än skulle vilja.

Ett litet och kanske betydelselöst råd i en så här pass närliggande stund är att du försöker bejaka alla dina _egna_ känslor inför - angående det som har hänt.

Skäms inte för någon enda känsla du har, hur primitiv den än kan te sig. Dölj ingenting av vad du känner inför dig själv och tryck inte undan det. Men välj utomstående (IRL) "bollplank/förtrogna" med stor omsorg, speciellt när de gäller de innersta svåra överläggningarna. Inte alla klarar att hantera sådana här samtal och svårigheter. Låt dem som inte orkar eller är kapabla få slippa, det mår även du bäst av på sikt.

Och när det känns som allra, allra värst och botten är nådd…. DÅ kan det åtminstone bara gå åt ett enda håll, uppåt.. till det bättre!

Vänliga hälsningar! /Kricko.