Jag brukar svara "ja, var och en blir salig på sin fason" för jag ids inte ta nån diskussion.

Och de säger som de gör för att DE inte ids lägga om sin kost!

precis, inte vårt jobb att övertala folk att prova, att få dem att vilja förstå.. men jag berättar gladeligen allt jag vet om nån är nyfiken och frågar.

det är helt okej tycker jag, allt passar inte alla i alla lägen, kanske sår man ett litet frö som måhända växer och gror eller så är det faktiskt just så, att det inte passar den individen! Live and let live

:-)

Jag känner igen det där… Men det är bara att inse att alla inte är mottgaliga, alla VILL inte veta hur bra denna kost skulle kunna vara för dem för att det känns som en så gigantisk uppoffring för dem att avstå sina favorit-kolhydratkällor…

Inte mycket att göra åt detta, berätta kan man; välja åt andra kan man inte.

Åh nej absolut inte! Jag menade inte så, eller jag vet inte riktigt! :)

Det jag tänker mest på är nog varför andra känner ett behov av att förklara sig… Om ni förstår vad jag menar? Att säga att man inte skulle klara av det, eller att man till och med inte skulle vilja äta så, är ju helt enkla förklaringar som också är lätta att besvara.

Jag skulle aldrig säga till en vegetarian att "det inte passar mig" att äta så.

Blir detta för abstrakt? Jag försöker absolut inte "tvinga" människor att äta som jag, men jag vill heller inte bli satt i försvarsposition…

Fast "det passar inte mig" tycker jag är ett konstaterande som kan bemötas med ett enkelt "nähä", du behöver inte känna att du måste inta försvarsposition. Det tror jag inte är tanken hos den du pratar med heller.

Jo, så är det ju: "Jag skulle inte kunna leva utan bröd." Många tycker ju inte att det är värt uppoffringen. De inser inte att det snart inte är en uppoffring, men det är ju inte mycket man kan göra. Berätta för den som är intresserad. Man behöver inte svara på allt.

Då tycker jag att det är knepigare med de som säger: "Jag tror ändå att det är nyttigare att äta lite av allt." Jag tror ju att de har fel, men det känns inte alltid bra att ta diskussionen.

Jag har inga som helst problem med den (mycket vanliga) kommentaren så länge den kommer från mer eller mindre smala och friska människor. Jag kan mycket väl förstå att man inte vill avstå sina smörgåsar och vad det nu är, gå igenom en ibland påfrestande omställningsperiod, och bli socialt besvärlig, när man faktiskt mår rätt bra med den "vanliga" kosten. (Att man sen skulle kunna må ännu bättre och kanske bli av med några små triviala problem som man inte ens tänker på är en annan sak.)

Det jag däremot tycker är trist är när den kommentaren kommer från rejält överviktiga personer, kanske med diabetes, värk, eller något annat fysiskt problem. Personer som bantat och bantat igen, och som nu hellre gör ett sjuttielfte försök med sallad och pulversoppa, för en gång lyckades de faktiskt gå ner tre kilo på det sättet och det är enda gången de har gått ner av något så det verkar ju vara det bästa sättet. När DE benhårt hävdar att LCHF aldrig skulle kunna vara nåt för dem blir jag faktiskt en smula nedslagen för deras skull.

Men man kan aldrig ändra någon annan än sig själv. Man kan bara göra sitt bästa för att så många som möjligt ska ha så mycket information som möjligt till underlag för sina beslut.

haha! Ja, okej! Jag ger mig!

#5 Fast att säga "det passar inte mig" är väl ungefär som att säga "jag vill/klarar inte att leva utan mackor, pasta, potatis" osv… Jag tycker inte att det är att förklara sig att säga "det passar inte mig", jag tycker att det helt enkelt är ett konstaterande, om än ett oengagerat och slött sådant.

VILL man bemöta detta påstående kan man ju helt enkelt fråga "på vilket sätt menar du skulle detta inte passa dig?" Då kanske man får ett påstående som tex. "jag tror att kolhydrater är bra" eller "jag kan inte leva utan mina mackor". Utifrån detta kan man ju fortsätta en diskussion, om man känner att det finns någon mening. Annars kan man ju bara avsluta med ett "jaha".

Jag är ganska olidlig i såna frågor, jag brukar fråga vad de vet om kroppen, varför de vill tycka, istället för att veta, hur de bestämmer sig om ngn beslut, om de överhuvudtaget vet vilka näringsämnen som finns, överkursen är om de vet hur kroppen reagerar på dessa.

 Ja, jag kanske inte har så många 'vänner'

Många människor vill tycka och tro, och inte kan ta emot fakta. Än svårare är att ändra vanor 'bara på grund av' kunskap. För brödet är ju så gott…

 Jag har insett att jag inte kan rädda alla. Sorglig insikt. Jag vill ju så väl, men jag har fått se flera medmänniskor dö i förtid, för att de inte kan ändra sig helt enkelt. Några till är på god väg. Diabetiker och andra kolhydtaintoleranta, som inte 'hör' vad man säger.

Ibland tappar jag övertygelsen om att människor är bildningsbara, att människor är värda att förvaltra Jorden. Det kanske är bra det som sker…. Klimatförändringarna som vi kanske har orsakat tar kål på oss innan vi dör av socker kanske… Vi skulle kanske inte haft internet och all det andra positiva om vi inte har förökat oss så in i… på grund av all spannmål… Var det bra… eller? Skulle kött och fett räcka till oss alla? skulle välståndet vara densamma om vi var bara de få som köttet räckte till?

Svåra saker

åh ebet! vilket underbart inlägg! jag önskar jag kan bli lika insatt så att jag kan ha så bra diskussioner med folk!

Jag är feeet, jag har förmodligen nära till diabetes, jag har ätit LCHF i tre månader och hittills vet jag fortfarande inte om "det passar mej".

Jag mår inte ett dugg bättre och går knappt ner nåt och då har jag ändå hängt med här ett tag, läst en massa inspirerande berättelser och försökt sätta mej in i tänket. Hur mycket jag än VILL tro på att LCHF ska fungera så kan jag bara se problemen. Hur jag fullständigt tappat matlusten och äcklas av tanken på att äta.

Om LCHF passar mej återstår fortfarande att se alltså.

Tack sophiebirke!

man blir aldrig tillräckligt insatt. jag känner mig otillräcklig. men om man aldrig försöker… ( ja, då blir man aldrig besviken) med andra ord är jag väldigt besviken. Jag kunde ha räddat min granne, som dog av 'socker' jag försöker rädda min familj, där de flesta inte kan ta till sig, jag känner mig maktlös, när de käkar sina mackor, jag ser förtvivlat när farmor blir mer och mer senil, när diabetikern i familjen flinar mot mig när han stoppar i sig efterrätter…och jag har svårt att hitta de rätta orden och argumenten.

Jag är inte tillräckligt bra att sälja in argumenten. Jag ger tips, som de inte blir nyfikna på, jag ger bra exempel gm hur bra jag och min man mår av kosten, men ingenting är tillräckligt.

Greddelin!

Är det inte det minsta ändring i ditt mående? Har du kollat blodsockret? för mig gick det från 5,9 (nästan diabetes) till 4,9 ----efter maten.

Vad skulle det finnas för anledning att det inte 'passar'? Nystar man tillräckligt så finns det alltid en orsak. Vilka problem ser du? Varför har du tappat matlusten? Vad gör du åt det? Vad äter du mer exakt? Har du kollat i minmat.net?

hej greddelin! men då är det ju helt befogat att säga att det inte passar dig, även om LCHF är en kost som är bra på så många mer sätt än just för att gå ner i vikt. jag märker också att det är många som bara kan se just problemen och inte njuter av att äta gott utan dåligt samvete. ser man det som en förlust så är det ju inte bra heller…

ebet, jag förstår hur du tänker och känner. det är väl det att man själv tycker att det är så logiskt och enkelt och kan inte förstå hur andra kan välja att äta saker som får dom att må dåligt. samma känsla tror jag att vegetarianer och främst veganer har inför köttätare. hur man kan äta något så hemskt bara för att man vill?!

men svårt är det!

Jag kommer ihåg för ett antal år sedan när jag för första gången såg dr Annika Dahlqvist stå i tv-rutan och steka bacon och påstå att så här skulle man äta för att gå ner i vikt.  Ha ha jag trodde hon var spritt språngande GALEN!  

Men förmodligen fanns där något som fastnade i mitt minne och sedan har man ju hört mer och mer om lchf.

Inte förrän i nov-dec-08 började jag på allvar förstå att det här kanske inte var så galet ändå. Hittade Annikas blogg samt kostdoktorn och annat och fick där läsa om alla dessa människor som faktiskt fått ett nytt liv.

Så jag tror det finns många där ute  som just nu kanske tycker det är tokerier men som ändå till slut blir nyfikna och i smyg försöker ta reda på lite mer.

Ge det lite tid bara

Man kann inte tvinga nån.

Jag började äta så här utan kolhydrater, min mann tog potatis, pasta, ris till. Efter några veckor hade han ingen lust att skala potatis och åt som jag. Han äter nu nästan LCHF, brödet till frukosten är det enda som han äter plus. Han säger att han känner sig bättre att inte äta kolhydrater (utan grönsaker och sallad). Han komm själv på det.

Om nån frågar mig, förklarar jag lite och hänvisar till denna sida eller böcker. Var och en måste själv bestämma.

Har en vännina som gått ner 20 kilo med LCHF. Nu börjar hennes överviktiga 25 åriga dotter att banta med fettsnål mat och mycket frukt. Min vännina är ledsen, för hon har redan provat allt i sitt liv och vet att hennes dotter blir ännu tjockare med tiden.

Men hon kann inte tvinga henne, hon är vuxen och måste göra egna erfarenheter.

Har inte också många av oss provat på allt möjligt, viktväktarna, cambridge och jag vet inte vad och nu är vi alla här och nöjda och glada.

Hälsningar

pippilotta

#15 Jag vill inte kapa tråden här, jag har ju en egen där jag berättar hur det går, men nej, jag har inte kollat mitt blodsocker.

(Det var för några år sen på VC som läkaren tyckte att sockret var något förhöjt men inte nån fara. Senare sa en dietist om samma värde att det var "illa" men det har inte följts upp.)

I början hade jag mycket omställningsbesvär som iofs gått över. Det som hänger kvar är illamåendet och den totala oviljan att äta. Jag är otroligt äckelmagad och tål inte lukten av matos. Saker jag annars gillar smakar konstigt. Allt är så obehagligt att jag undviker i det längsta att äta. Nej, jag är inte gravid men det känns nästan så! Tack vare illamåendet får jag nog inte i mej tillräckligt. Har ingen bra hushållsvåg så jag kan inte kolla upp i minmat.

#16 Ja jag vet ju inte ännu om det funkar eller ej. Jag vet heller inte om det är vanligt att folk reagerar som jag, jag förmodar att folk bara försvinner härifrån snarare än diskuterar detta i en tråd som heter Varför LCHF inte funkar för mej. ;) Men det är klart att jag blir fundersam om det verkligen är nåt för precis alla! Om man mår bra av att äta på ett visst sätt ska man väl inte bli illamående av det?

#19 Jag försökte hitta din tråd Greddelin för att läsa lite mer om hur du känner och mår, men hittade inte, så jag skriver här istället.

Matångest kan ge ett illamående som inte är förankrat i kosten utan i det du känner inför maten.

Hur är det med självkänsla och så? Äter jag dåligt kan jag med lätthet framkalla ett illamående så överväldigande att jag måste gå och kräkas. Jag blir illamående över mig själv, över vad jag ätit och jag klarar inte av att ha maten i magen.

#20 Testar att länka min tråd här: Medlem Greddelin

Jag har också skrivit en del i tråden Personliga ätproblem

Om någon säger "det passar inte mig" utbrist då i ett "Åh, så du har testat alltså! Spännande, snälla berätta vad det var som inte fungerade för dig, varför det inte passade!"

Det kommer de ju inte ha några svar på, eftersom de troligen inte har testat :D

#21 ahhh då var jag inte helt ute och cyklade… Känner igen mig väldigt mycket i tråden Personliga Ätproblem.

#22 jättebra svar! ska absolut säga det! :)