Även ni som inte är KRAFTIGT överviktiga är välkomna att kommentera

Gud så svårt

Jag förstår din oro och hon är ju ung fortfarande…man vet ju inte vad hon har för baggage om man säger så,hon kanske vet men fösvarar sig med att bli arg.

Jag skulle nog ta det med hennes föräldrar om ni har en bra kontakt.

Annars kan du ju tydligt visa att du finns där som vän och stöd och att du inte dömer.

Låt henne komma till dig med sina problem och som sagt det kan hjälpa att någon lyssnar.

Men börja inte med att upplysa om det uppenbara jag är pretty säker att hon är VÄLDIGT medveten om sitt "problem"

Lycka till!

Jag har pratat med föräldrarna som är goda vänner till mej. De är i en sådan livssituation att dom inte orkar ta tag i det.

Jag undrar verkligen om hon är medveten. Ja, innerst inne kanske. Men jag kan tänka mej att det är som med anorexia, att man förnekar…

Jag förstår men ändå inte om föräldrarna inte orkar vem ska då hjälpa henne?

Hon kan ju inte lära sig själv att äta eller andra saker om liver i början??

Om hon är medveten eller ej (vilket jag tror:) för barn kan vara brutalt ärliga mot varann…)

Det spelar ingen roll någon måste"orka" att prata med henne och någon måste lära henne om livet inte bara om mat men också om allt"annat".

Och framför allt måste någon lyssna på henne se henne och ifrågasätta det hon gör sätta gränser…på ett stödjande sätt inte på ett nedvärderande sätt.

Nästa gång du träffar henne fråga hur hennes dag har varit och verkligen lyssna på henne så får man se om hon är intresserad av att berätta:)

Vad sägs om att göra reklam?

"Jisses, jag måste snart sluta med bacon, jag har blivit så mager" säger du och ser lite sorgsen ut.

"Jag måste gå upp ett par kilo till våren. bäst jag äter pasta".

"Den här lunchen smakar underbart, men jag är aldrig sugen på godis sen. Mystiskt! Det måste vara gräddsåsen som gör det!"

"Sen jag slutade äta chips och banan har jag gått ner massor"

Och, som pricken över i "Jag äter massor av god mat som jag blir mätt och nöjd av. Jag kommer alltid att äta den här maten, jag mår så bra av den."

Jag tror inte man kan informera någon om någonting - det är kört från början. Man må tycka vad man vill om reklam, men där vet man precis vad som funkar för att påverka folk!

Hon är inget barn, en ung tjej på 24 år som sedan flera år flyttat hemifrån. Förlåt om jag var otydlig där.  Jag finns bara i periferin men jag ser henne då och då och har kontakt med föräldrarna. Har försökt att väcka ett intresse för LCHF utan att för den skull peka ut hennes övervikt - men inget napp!

Maila henne denna sida !! Skriv även i mailet att du bryr dej om henne, detta är orsaken till att du mailar denna adress. Då kan hon själv avgöra NÄR hon vill besöka "oss"…Det kan behövas betänketid. Erbjud din tid & hjälp om/när hon vill ha det. 

En hjälpande hand/tanke…. Lycka till !!

Huuuhhh! Det här är ett jättesvårt problem! Ibland ser jag människor som verkligen borde veta bättre, men som ändå är övertygade om sin egen visdoms förträfflighet. En sån människa, som jag speciellt tänker på, har jag tappat all kontakt med. Jag tror att hon går i samma hjulspår som sist jag såg henne, och jag tror inte att hon har ett särskilt roligt liv. När hennes öde berörde mig som värst, var det mest konstruktiva jag kunde tänka mig att ruska om henne hårt … rent fysiskt alltså … men det hade nog båtat föga. Jag har djup medkänsla för TS rådvilja, men inga bra råd att ge. Jag kom ingenstans med mina pikar.

(I mitt fall handlade det inte om en fet person, men beteendet kan ju uppstå även där andra problem än fetma föreligger.)

Tack ni som svarat. Tror att jag ska göra ett nytt försök och mejla adresser till bra "pepp"sidor med LCHF. Har ni ngt förslag? Jag har inte tittat så mkt på andras bloggar.

Mejla henne Anna JD Jacobssons sida. Finns nog ingen blogg i världen som är så bra för ändamålet. Anna är så hjärtegod och glad och är världens bästa förebild.

Vägen från 137 kilo

Sen är det ruskigt svårt det här med att försöka hjälpa andra som lider av fetma med tips och råd. Det ligger så himla mycket skam och skuld bakom en överviktig person. Oavsett hur väl man vill och hur man än försöker lägga det på rätt bog så är det alltid risk att det uppfattas som ett påhopp och att man inte duger som man är.

Den här sajten är rätt bra i det sammanhanget. Läs sidan om "den svältande fetknoppen". Hon sätter ord på ett bra sätt att feta personer faktiskt inte är lata, frossande personer utan självbehärskning.

Tack Solange! Har just kollat in sajten du gav mej: "Mat för människor"! Har jag inte sett förut. Helt kanon med slutsatser av Gary Taube. Jag håller på med boken just nu men det går liiite tröööögt med engelskan!  Ska kolla lite mer på Annas blogg också när jag hinner!

Ja! Anna J D Jacobssons blogg "Vägen från 137 kilo" är ju en alldeles fantastisk blogg. Anna är verkligen inspirerande!

Men jag har människor som jag träffar ibland som alltid drar upp kost-diskussionen… Om inte direkt om oss så kan dom i alla fall få in lite hälsa och frukt i diskussionen. Vanligaste kommentaren handlar om att "äta balanserat". Jag stör mig något enormt och serverar absolut inte något "nyttigt" då dom hälsar på. Kan säga att det var en del hejarop då vi körde vv men nu är det inte det.

Jag tror inte på reklam eller tvång eller påpekanden. Vill man så vill man… Men vill hon gå ned i vikt så kanske detta är en av de enklare metoderna (är det i alla fall enligt min åsikt) och man kan då vara där och stötta.

Eftersom hon har en rejäl övervikt har hon säkert ett antal andra hälsoproblem som biverkningar fr övervikten.

Kanske kan du "attackera" med lchf-kunskap för övriga hälsoproblem??? Så att vikten inte hamnar i fokus.
Självklart vet denna tjej om att hon väger mer än vad som är hälsosamt för henne - men hon vill kanske helst slippa ens "tänka på det".

Om hon kan få bukt med andra problem - ryggvärk, benvärk, dålig hy, eller vad det nu kan vara (som troligtvis hör till hennes matvanor) så kommer ju troligtvis en viss viktnedgång följa med… Och då - då! - får hon nog inspiration till att fortsätta… viktnedgången blir som en extra "bonus"…

En tanke kanske värd att försöka…?

Tänkte lite på det att "föräldrarna är i en sådan livssituation att de inte orkar ta tag i det".

Liksom hennes föräldrar är medvetna men handfallna kan hon vara det och kanske är det rentav en fråga om en skyddsmekanism, en överlevnadsstrategi att bli fet. Ett skyddande hölje som gör en oattraktiv så man slipper ha människor inpå sig för att det gör ont att släppa dem inpå livet där de kan såra en.

Så har jag fungerat länge och inga välmenande råd i världen skulle jag uppfatta som något positivt. Jag lovar att om nån skickar mej en länk om att man kan äta hur mycket frukt som helst utan att gå upp i vikt så blir jag förbannad. Inte skulle jag bli gladare av att få veta - i all välmening -att man blir smal av att äta fett. Jag skulle bli fly förbannad om nån tyckte jag verkade nedslagen (jag har haft diagnosen Depression och ångest i 8 år) och skulle försöka peppa mej med att "barn är meningen med livet, är det inte dags du skaffar familj?". Om man nu tror att homosexualitet kan botas genom bön och vill hjälpa en stackars vilseledd så är det inte alls säkert att det uppskattas.

Jag vet inte, spontant känns det som att välmenande råd kan uppfattas som förmätet och integritetskränkande. Jag har en väninna som fått diagnosen ADHD och i ett par års tid har hon varit på mej att jag MÅSTE testa mej för jag har det GARANTERAT. Och jag har undersökt det men ärligt talat är det inte så jäkla kul att känna att man är nån annans projekt som ska räddas.

Mitt förslag är att du börjar berätta om dej själv och om hon hakar på och ställer nyfikna frågor så märker du om hon är mottaglig. Då kan du ge lästips mm men annars skulle jag låta det vara tills tiden är mogen.

Bara lite tankar utifrån hur jag själv fungerar.

Du är klok du Greddelin - tror du har alldeles rätt.

Jag har en vän som väger ca 125 kg och är ca 170 cm lång och hon vill inte gå ner i vikt för hon orkar inte ta tag i sitt liv. Hon har en dotter på snart 7 & hon skyller hela tiden på henne och att hon inte åt om mamman åt på ett speciellt sätt.

Vi började med Cambridgekuren tillsammans men hon fullföljde nog inte ens två veckor utan åt vanlig kost istället, hon har provat vv utan resultat, vi har talat om för henne att det finns hjälp att få för vissa med tex Reductil men hon vill inte lyssna eller ta till sig våra tips.

Hon måste ju se på mig och min sambo att vi gått ner, jag snart 30 kg och sambon ca 28 kg, och att det fungerar men hon tar det inte till sig utan slutar höra av sig istället och det beror inte på att vi tjatar för det gör vi absolut inte. Hon vill inte ens lyssna på vad Lchf är utan börjar prata om annat.

Har tyvärr inga tips men ville bara tala om att du inte är ensam om att bry dig om en människa som inte verkar bryr sig om sig själv.

Bra med mycket input! Jag har inte gjort något ännu, går fortfarande och tänker på hur jag bäst kan hjälpa. Något måste hända, kan inte se henne bli tjockare och tjockare utan att något försök görs för att hindra detta. Hon orkar knappt gå! Som jag skrev tidigare, jag är allvarligt orolig för hennes hälsa men jag tror inte att hon är deprimerad.

Jag har ändå funderingar på att konfrontera henne på något sätt men också erbjuda min hjälp för viktnedgång; typ matsedel och hela programmet. Lite som en personlig coach! Kanske är det bara det där som fattas, att någon tar tag i saken och säger hur hon ska göra? Någon hon kan lägga ansvaret på. Men Jag kan bli lite rädd också för det där med ansvaret. Jag skulle i så fall också behöva pepp, för att klara att peppa henne, om ni förstår vad jag menar.

#18 Tipsa om Annas blogg är ju smart! Du skulle också kunna ge henne en bra LCHF-bok också. Någon annan får tipsa om vilken. Jag har inte läst någon :)

Om du vill säga något till henne tycker jag du ska vara rak, men inte hård. Jag tror hon blir förnärmad om du kommer med halvdolda hintar, och jag tror att hon är otroligt medveten om sin övervikt, men hon kan spela att hon förnekar det, för om hon visade att hon var helt medveten skulle hon behöva göra något åt sin situation också och det kanske hon inte orkar just nu. Hon kan mycket väl ha försökt en massa olika bantningssätt i hemlighet, och när hon misslyckas så kanske hon tröstäter. Jaa…

Du skulle kunna säga något som att du har märkt att hon är överviktig och att du bryr dig om henne och skulle kunna hjälpa henne lite om hon vill. Berätta om LCHF, att det är helt annorlunda mot alla andra bantningsdieter, och om hur det har hjälpt dig.

Var rak och vänlig, eller säg inget alls (utom att ge en bok eller ett bloggtips). Välmenta pikar är inte roliga!

…säg att det inte är någon diet alls, utan en kost för att må bättre…