Beror på hur mycket kolhydrater du trycker i dig men i princip så kommer kroppen aldrig i balans med ketonförbränningen eftersom den efter varje fridag måste börja om på nytt. Det tar ett par månader att komma i balans.

Tränar du låg eller mellanintensivt så är fett det optimala bränslet men tränar du explosiva sporter så behöver du en del glukos till topparna. Tveksamt om du kan tömma muskelglykogenet genom träning. Gör man det så klassa det väl som att gå in i väggen….

Själv unnar jag mig att slippa kolhydratsuget och äter därför likadant hela tiden. Det där med att "unna sig" och "fridagar" brukar nog mest sitta i huvudet från alla andra dieter som man inte orkade hålla igång utan den där hägrande ätardagen!

Absolut, det är nog så att ätardagen kommer från andra dieter som istället för att öka förbränningen ställer in kroppen på svält och besparing.

 Jag förstår att man inte både kan ha kakan och äta upp den, så att säga. Med det menar jag att vi inte kan äta både fettrikt och kolhydratrikt, för då går vi upp i vikt…obönhörligen.

Träningen som jag utför är till största delen låg- och mellan intensiv med en kcal-förbränning (enl. pulsklocka) som är runt 800 /tillfälle. Tränar mellan 4-5 dagar i veckan. Nu vet jag att man inte kan prata om kcal när vi talar om att äta enligt LCHF eftersom "dieten" ökar metabolismen på ett helt annat sätt än om vi inte är i ketos.

Det är kanske så att det jag inte får ihop är att jag inte kan motionera bort mina kcal som kommer från eventuella kolhydrater som jag stoppat i mig under en "fridag" för att kroppen åter igen ska börja ta från fettreserven när glykogendepåerna är tomma.

Trodde, (i min enfald?), att kroppen först använde glykogen (kolhydratprodukten) som bränsle men när dessa var slut växlade över till att använda fettreserverna (ketonförbränning).

Kolhydratsug, det får jag om jag äter bröd, potatis, pasta, ris eller mjölmat, så det skyr jag. Jag vet att min aptit triggas väldigt av bröd, kakor och godis då jag verkar oförmögen att ta bara en och sedan känna mig nöjd, därför har jag valt att avstå helt på veckorna och sedan äta tills jag är nöjd på lördag tex. Något som är uppenbart är att mängden jag vill äta innan jag känner mig nöjd är så extremt mycket mindre då jag till vardags inte äter "sockerprodukter". Godiset smakar mycket sötare och det räcker med väldigt lite. Rött vin är vad jag förstår tillåtet och något jag gärna tar ett glas av till maten på lördagkväll.

Så länge det finns alternativ saknar jag inte dessa så mycket heller, utan problemet är glassen och chokladen. Önskar nästan att jag hade en räknare där jag för varje sked såg hur många kcal jag måste "gå bort" för att kroppen ska börja ta från fett igen men enl. det jag läst här fungerar det inte alls så. Skulle önska att någon kunde förklara för mig vad som händer i kroppen efter en dags ökat intag av kolhydrater, lite mer i detalj och inte bara att förbränningen minskar. Är det så att man inte kan motionera/förbruka depåerna för att sedan låta kroppen ta från fettet och vad är det som gör att det är så?

Det är ju i stort omöjligt att äta 0g kolhydrater, var går gränsen för att kolhydraterna man stoppar i sig ska störa fettförbränningen en längre tid än det tar att förbruka de exempelvis 5 grammen kolhydr. som åkt ner?

Funderingarna är många, nyfikenheten stor.

Tacksam för svar!

Kanske lite lurvig i sista frågan (främst). Vad jag undrar är egentligen varför kroppen inte måste "börja om" varje gång den får i sig kolhydrater? Om man tex äter 10 g /dag får den ju hela tiden energi från kolhydrater, varför kan den förbruka dessa kcal för att sedan återgå i ketos direkt medan den kräver omställning på veckor om man käkar 2 lakritspuck och nån chokladkaka under en lördag? Inser att mängden är stor skillnad men var går då gränsen för att kroppen måste "reboot"?

Äter du mindre kolhydrater än vad som hjärnan kräver befinner du dig mer eller mindre alltid i Ketosis.

Altså kan man säga att de kolhydrater som du då äter reserveras för hjärnans behov, resten får den från Glukoneogenes och ketonkroppar!

Jag äter kring 20g kolhydrater/dygn och träningen är inga problem.  Men då jag ätit så de senaste 7-8 månaderna, och redan innan dess hade jag under något år successivt sänkt kolhydratmängden.

Se t.ex. tråden "LCHF, prestation och glykogenlager!"

Tack för era svar, det där var en väldigt intressant och underbyggd tråd, rolig läsning. Jag är inte så orolig för att min prestation skulle bli försämrad då jag inte tävlar, det handlar mer om jag exempelvis kan äta 200 kcal från kolhydrater och sedan "använda upp dem" med motion och att kroppen sedan går över på att bränna från fettlagren igen. Om inte, undrar jag om det finns en gräns för hur många kcal från kolhydrater man kan äta under en dag utan att man stör och minskar fettförbränningen.

Jag vet inte om du Mikael var överviktig när du började sänka kolhydratmängden och om du började gå ner i vikt från att enbart dra ner på kolhydrater eller om det var först då du kom under en gräns i ditt dagliga kolhydratintag som det hände något på vågen?

Jag gick upp från 72 till 76 kg ganska snabbt när jag började äta lågkolhydratkost, till mina 176 cm.

Svårt att avgöra i vilken form jag är, men jag ser både slankare & mer muskulös ut än en bekant som väger 70 kg och är lika lång.