Instämmer

Håller med om att det behöver diskuteras.

Jag själv reagerar över att normalviktiga pressar sig fysiskt och psykiskt inom ramen för LCHF och anser att de hör hemma här, vilket blir fundamentalt knasigt i min skalle som ser det här forumet som en kanal för hälsa genom LCHF. Det går inte att stötta nykomna sådana personer till en mer ostressad tillvaro och bättre syn på sig själva särskilt bra när det samtidigt finns en falang som uppmuntrar, indirekt eller direkt, tänket att normalvikt inte duger.

Jag håller med! Tyvärr tror jag många tittar på det som ligger närmast i tid och ägnar mindre tanke åt framtiden.
Snabbfix - ner idag, upp igen imorgon….och ännu svårare att rätta till ämnesomsättningen. Nä, jag tycker allt man skall tänka långsiktigt, det handlar om en investering i hälsa och även om man inte råkar gå ner idag så slipper man svälla upp ännu mer imorgon.

Samtidigt så skall alla ha det fria valet att göra som just de vill och känner för, utan att för den skull behöva bära dåligt samvete bara för att andra inte tänker eller gör som de.

Håller också med om att detta behöver diskuteras.

Måste börja med att säga att jag är glad att jag har hittat hit. Får hjälp att äta rätt och massor av stöd och glada hejjarop!… och lite skäll när jag gör fel.

För er som inte vet så har jag varit anorektiker i ungefär 6 år men började äta igen för 7 år sedan. Får dock perioder där jag inte klarar av att äta normalt.

Jag tror inte att man tänker på att man skadar sin kropp när man svälter. Jag såg inte min kropp som den såg ut i verkligheten när jag var sjuk, har så svårt för att kalla det sjuk för jag tyckte att jag mådde bra. Det enda jag ville var att bli lite smalare, vägde 48 som minst till mina 175 cm. Jag hade inte varit mottaglig för någon sorts hjälp heller, hade jag hittat detta forumet då hade jag enbart lusläst om sånt man kunde göra för att gå ner med. Vad kan man dra ner på osv… Säger någon att man kan dra ner på mejeriprodukter så åker alla sådana bort.

Till saken hör också att jag på nått sätt faktiskt trodde att jag åt tillräckligt. Jag orkade ju jobba mina 10 timmar om dagen, träna min tävlingshund och rida en häst.

Jag tror helt enkelt att man inte ser felet i att äta mindre.

dagens fettsnåla kostråd föder ätstörningar eftersom man fokuserar på mat konstant när man går hungrig jämt… jag var nära att trilla dit innan jag hittade LCHF. Vissa mat-tankar finns där fortfarande, sådana tar LÅNG tid att bli av med helt, men LCHF hjälper verkligen. Jag tror det här forumet kan vara till stort stöd, även om det till ytan verkar som att det finns en massa bantnings-hysteriska människor här…. inte säga att de inte hör hemma här för att de bara tänker på vikten och inte på hälsan, utan upplysa dom om hälsoeffekterna med att äta rätt! jag tycker också att det sticker lite i ögonen varje gång man ser en ny tråd som heter "HJÄLP varför fungerar det inte????!!!" eller liknande, men man måste nog stå ut…

#5  Jag skulle aldrig drömma om att säga till nån att dom itne får vara här, för att dom vill gå ner i vikt.

Däremot kan jag inte uppmuntra att man äter för lite mat så att man svälter, oavsett om man går ner i vikt på det eller inte. :)

Tack Jennix för att du tar upp ämnet! Jag har själv varit nära att starta tråd i liknande funderingar. Det har varit "lite mycket" på sistone som har handlat om detta och jag har känt mig lite illa till mods ibland.

Orange - jag tror precis som du - att det är "normalkosten" och alla normer och rekommendationer, som gör oss "knäppa". Det blir fel i vår kroppskemi med den maten. Råden vi får ger ett skevt förhållande både till mat och till oss själva

Nåt som har varit upp ett par gånger i olika diskussioner, är påståenden om att feta rår för sin fetma själva. I mitt fall kom extrakilona innan mitt ätande började störas. Hade alltid innan ätit väldigt bra mat i lagom mängd, helt enligt mammas och SLVs kostråd! Men åren gick och inget hjäpte, kilona fortsatte att samlas. Ju mer "sträng" jag skulle bli i mitt ätande, desto mer började brödomanin visa sitt fula tryne. Benägenheten att fika istället för att äta bra mat. Med mera. 

Hur väl rimmar det med påståendet att jag får skylla mig själv?

Jag tror att både själva maten, men också problemet att inte kunna kontrollera vikten trots att man gör allt "rätt", gör oss illa.

Alltför många verkar onekligen titta för mycket på siffrorna på vågen och glömmer lite att det viktigaste är att ha en kropp som mår bra.

Det är nog inte alla som vet att muskler väger betydligt mer än fett och att man kan vara väldigt sund och välmående trots höga siffror på vågen bara proportionerna muskler/fett är dom rätta.

Särskilt förvånande är det ju inte eftersom idealen är skeva idag och ofta riktas mot en bestämd siffra eller klädstorlek..

Klart en del kommer hit i hopp om snabba resultat inte minst pga sensationella rubriker i pressen  som "Rasa i vikt" med hänvisning till LCHF.

Alla som upplever sig ha problem med vikten eller hälsan är förstås alltid välkomna hit men det är viktigt att vi påpekar vad som är realistiskt, och att det inte är nån metod för att snabbt bli av med kilon för att sen kunna fortsätta äta som tidigare

Jag kan absolut ha förståelse för personer som av de flesta anses vara normalviktiga, men som ändå känner att de gärna vill bli smalare. Jag ser inget generellt fel i att sträva efter ett magert ideal eller att t.ex. kombinera LCHF med hård träning och på så sätt kanske nå ett atletiskt utseende. Nu pratar jag självklart inte om de personer som medvetet svälter sig själva eller lider av t.ex. anorexia.

Alltför ofta tycker jag att nya normalviktiga medlemmar, med en önskan om att snabbt gå ner i vikt, möts av inlägg där ordet "vi" används för att påpeka för dessa att "vi" anser att de här personerna har "hamnat fel", att de borde söka sig någon annanstans och att det är ointressant att tänka på vikten, osv. Det tycker jag känns obehagligt och jag gillar verkligen inte att tvingas ingå i detta "vi".

Om jag fortsätter att fråga då: tror ni att det går att gå ner i vikt med LCHF och hålla sig över en svältnivå?

Mycket av kritiken mot LCHF ligger ju just där, att man går ner i vikt för att man automatiskt äter mindre kalorier. Och många härinne äter väldigt lite. Går dom ner i vikt för att dom äter för lite?

Hur tänker ni på detta? Ska man se på samma kalorinivå för svält på tallriksmodell som för LCHF? Eller måste vi göra om en svältnivå för LCHF? (om nån förstod hur jag menade)

Jag tänker själv att jag absolut INTE vill utsätta min kropp för svält, speciellt som jag vet hur svårt jag har för att äta ibland och slarvar med maten…

#10 För egen del (om du med svält syftar på mängden kalorier) så minskar mina mått när jag äter fler kalorier och mer fett och är noga med att få i mig alla näringsämnen.

Min kropp blir lätt svullen och börjar, tror jag, binda vätska och känns allmänt mycket större, så fort jag slarvar med kaloriintaget och sömnen. Detta tror jag t.ex. har att göra med att min kropp stressas av detta och kanske även att kroppen börjar använda sig av de egna proteinlagren för att producera tillräckligt med glukos.

Jag försöker att aldrig ligga under 2300 kalorier per dygn, gärna över. Den kalorimängden upplever jag hittills att jag har mått bäst av, både viktmässigt och på andra sätt.

Innan jag började med LCHF så försökte jag, under några månaders tid, att gå ner genom något som nog kan kallas för svält. Jag åt typ filmjölk, vätskedrivande örter, olika lightprodukter, frukter och grönsaker och blev hela tiden större av detta. Först när jag började med LCHF upplevde jag att min viktökning stannade av och nu, efter snart ett år, att jag har minskat i omfång.

#9 Jag vet inte, känner mig väldigt kluven i frågan.

Du skriver:Jag kan absolut ha förståelse för personer som av de flesta anses vara normalviktiga, men som ändå känner att de gärna vill bli smalare. Jag ser inget generellt fel i att sträva efter ett magert ideal eller att t.ex. kombinera LCHF med hård träning och på så sätt kanske nå ett atletiskt utseende. Nu pratar jag självklart inte om de personer som medvetet svälter sig själva eller lider av t.ex. anorexia.

Men var går gränsen? Att bli smalare under normalviktig, visst. MEN med vilka metoder? Hur länge håller det? Visst blir man smal och sening på LCHF & hård träning, men i hur många år orkar man det? Hur hårt sliter man på kroppen (som man förhoppningsvis ska ha användning av i ett antal år till) Vad händer när man av något skäl inte orkar/hinner köra tex spinning dagligen?

Personligen blir effekten att jag INTE peppar de som jag tycker är ute i tassemarkerna, tystnaden får tala, vilket gör att det kanske blir lite för mycket glada tillrop vid kalorirestiktion.

Och nu tänker jag bryta mot ytterligare ett tabu här på sajten: Ja, de som är ordentligt överviktiga har hamnat här mer eller mindre UTAN egen förskyllan. Men - handen på hjärtat - vi har väl alla i vår bekantskapskrets NÅGON som aktivt vanskött sin hälsa, viftat bort oroliga förfrågningar medan kilona växt och permanentats. Jag har sett båda typerna omkring mig, de finns. Tyvärr.
Problemet är att utanför LCHF-rörelsen finns det väldigt mycket "lunchrums-snack" där man inte ser skillnaden.

Jag ser inte riktigt problemet. Inte behöver vi ta på oss att det kan finnas folk med ätstörningar. Självklart kan man försöka ge råd om man tycker att det är på sin plats, jag har sett att det finns mer än en som är väldigt fäst vid vågen och som vill gå ner i vikt fast vikten inte är något problem.

Själv har jag aldrig upplevt något problem med vikten, även om mitt BMI ett tag låg i överkant eller strax över "normalvikt". Det som däremot var ett problem var ateroskleros och förträngda koronarkärl tillsammans med högt Blodtryck. Eftersom ingen av de läkare som jag konsulterade kunde ge något råd för hur man skulle kunna undvika komplikationer, och alla bara såg mediciner (som skulle behövas resten av livet) som lösningen, och problemen blev värre trots att jag försökte leva så sunt som möjligt, så hoppade jag på LCHF när jag upptäckte den här sajten. Jag hade ju prövat att äta lite, att få i mig mängder av fibrer, frukt och grönsaker med antioxidanter och omega 3 osv, och det hade inte hjälpt. Jag hade gått ner i vikt på det; med en viss disciplin hade jag tappat 7 kg på lika många månader, men fettet satt ändå kvar där i buken, inbäddat, och mina kolesterolvärden var dåliga.

LCHF gav bättre blodvärden och jag slapp vara hungrig. Jag gick upp några kilo igen, men kroppen skulpterades om, så att man nu kan se musklerna och bukfettet minskade. Jag gläds faktiskt varje dag när jag ser mig själv i spegeln, eftersom min kropp nu ser bra ut; inte som när jag var tjugo år, mer muskulös, men faktiskt snarare atletisk än med gubbmagen som jag började få.

Jag tror att vi kan hantera att det kommer folk med ätstörningar till sajten. De flesta här verkar ha ett ganska avspänt förhållande till själva ätandet. Jag har aldrig räknat kalorier och kommer nog aldrig att göra det; har ingen aning om hur många kalorier jag äter, och jag visste inte hur många jag åt när jag käkade sushi. Jag såg bara till att aldrig äta mig mätt, och det går att gå ner i vikt på det sättet.

Nej, jag tror att vi kan hävda att man inte ska svälta sig, att man ska äta så att man mår bra, och att det går jättebra att äta sig mätt, så länge man inte får i sig för mycket kolhydrater. Hur mycket som är för mycket kan variera; vi som aldrig har haft överviktsproblem kanske kan tåla mer kolhydrater, men jag tror att man kan poängtera att det är skadligt att ständigt sätta i sig sådant som driver upp insulinnivån.

Och vad jag har sett har det varje gång som någon kaloriräknande anorektikte kommer in varit mängder av svar som verkligen trycker på att man inte behöver räkna och mäta, utan att man ska se till att äta ordentligt så att man slipper vara hungrig. LCHF är som jag ser det inte en metod att svälta sig, utan en metod att må bra och få i sig vad man behöver och att undvika mat som är skadlig.

Jennix! Så BRA att du tar upp det här - behöver verkligen tas upp till diskussion.

Jag tycker det är olyckligt om LCHF (och även denna sajt)  skall förknippas med bantarhysteri,  typ den som råder i kvällspressen, där fokus helt ställs på vikt - viktminskning. 

Det är sorgligt om LCHF får stämplen på sig att vara en snabb-bantningskur som får kilona att rasa. En dagslända att ta till för att komma i festblåsan, imponera på kompisar, tävla om vem som går ner mest snabbast, vara smalast! etc.

Tyvärr kan det nog vara så, att de som dragits med i denna bantarhysteri, inte bryr sig speciellt mycket om hälsovinsterna med LCHF, om något alls!?  Därför tror jag det är ytterst viktigt att den delen av LCHF förs fram i alla lägen. Upprepas, nöts in.  Kanske speciellt poängtera hälsovinsten;  LCHF = Från övervikt, alt undervikt - till NORMALISERAD KROPPSVIKT.

Kanske borde den som söker råd här på sajten om extrem viktminskning få raka besked om  att det är någonting som helt tas avstånd till - och i klartex tala om  vad LCHF står för. Ett standardsvar. 

Jag tror det är viktigt att framhålla hälsovinsterna mycket mer än vad som görs i dagsläget -  och då inte enbart att LCHF ger  hjälp att bli bra från krämpor och besvär, viktproblem, diabetes, etc - utan också att LCHF förebygger, ger hjälp att bygga upp hälsa & välmående.  Jag tänker då på alla de som enbart satsar på LCHF för att minska några kilo i vikt, inte har några besvär -  är friska.

Det är ett kulturellt "mantra" att man som kvinna aldrig får vara nöjd med sin kropp eller sig själv. Självförtryck! Ingen tvingar oss gå i höga klackar men vi gör det ändå, och får förstörda fötter och ont.

Vi måste aktivt motverka sådana mantran, i tankar och handling. Man är vacker i sköna skor. Några kilo extra, att inte gå hungrig, ger hälsa och kraft. Kraft behöevr vi! Jag hatar att se väninnor som i medelåldern börjar äta mindre pga av rädsla för övervikt och sedan blir frusna, trötta, kratlösa och besegrade av livet. Magra och tjusiga enligt rådande ideal men kraftlösa, och får inte ut mesta möjliga av livet. Vi kunde lika gärna linda våra fötter, som man gjorde i Kina en gång, för att skapa fogliga kvinnor.

Nu har jag inte följt forumet just alls i höst, av många olika skäl.

Kanske har det jag har att säga redan sagts mycket klarare av andra, ursäkta i så fall.

I våras när Annika introducerade den reducerade varianten av LCHF blev jag, som gammal anorektiker, lite skraj över beskrivningen av "ketoseuforin" som hon lyfte fram. Jag kände att min ungdoms anorektiska jag lystrade lite extra. Och mitt vuxna mera försiktiga blev aningen förskräckt och jag fick till en liten kommentar hos Annika Dahlqvist, den raderades, kanske i misstag, i klump med andra kritiska inlägg från LCHF:are i den vevan.

Jag går inte direkt ner, för tillfälllet, på LCHF och funderar lite på att dra ner på  mängderna alternativt se över mitt fettintag - som lätt blir för lågt.  Men det jag minns bäst från min ungdom är hur det var att bli hög på hunger och på känslan av att magen var tom och höftbenen stack upp ovanför den skål som bildades där magen skulle vara, när jag låg på rygg. Och jag har förr om åren i samband med VV-kurer kunnat drabbas av känlsor av ångest inför att i kroppen "känna igen" mitt smala jags kroppstänkande - då har jag alltid ganska snabbt, nästan i panik, ätit upp mig till utgångsvikten + (och för varje gång allt flera +).

När jag för drygt tre år sedan, med Atkins, gick ner 75 % av det jag behövde gå ner för att nå min idelavikt (= 20+ kilo över min en gång tämligen anorektiska vikt och med trettio flera år på nacken) kände jag aldrig av någon ångest. Det var inte "de gamla skälen" som fick mig att tappa kontrollen och trilla av Atkins - inte initialt men när man väl börjat med kolhydrater utan urskiljning igen, tar de ju över helt av "egen kraft".

Det var stress, ingen möjlighet till kontroll över vardagen i tre månader, följt av en seglivad sorg, som fick mig att ge upp kontakten med vad jag stoppade i mig. Med klassiskt resultat. Kolhydratätande och ständigt svajig blodsockerhiss och 25 kilo +, på två år

Cilrka 15 kilo minus, sedan i februari + bättre blodfetter + blodsockerkontroll verkar vara vad jag ska klara av att "uträtta" detta år. Vad jag ska ta mig till med de cirka 20 kilo jag nu har kvar att ta bort, vet jag just nu inte, men för mig känns det som om jag måste fortsätta laborera med procenterna fett, protein och kolhydrater. Men att gå ner till svält känns för farligt, trots alltså erfarenheten av att kolhydratreducerat inte triggar ångest och sug efter att krympa snabbt.

Hade jag lärt mig om LCHF i tjugoårsåldern då jag gillade att vara skramlande mager, vet jag inte vad jag hade gjort eller hur det hade gått.

Nu är jag i alla fall tämligen övertygad om att riskerna med konventionell lågkolhydratkost är större för anorektiker än LCHF är. Det finns en del annat i själva fettskrämdheten som matar på tänkandet när man drivs av kontrollmani och symbios med vågen. Det är ingen lek hur hårt känslan av äckel inför fett (och feta människor) inympats i oss alla under de fatala fettskrämda decennierna. Vårt ansvar, jag hålle rmed #14 här, som LCHF:are är väl att "predika" hälsa och glädje över att vara "hemma" i sin kropps friskhet och i sin kost, snarare än magerhet och rekordbantningar. "Hellre frisk och lite mullig" än att i tid och otid prata om hur snabbt man går ner i vikt. Vad jag, med mitt finger långt ifrån pulsen här på KiF, ändå tycker mig se, så är det (eventuellt i samma anda som Marcus men från andra utgångspunkter) att media och illa pålästa sensationssugna journalister - på jakt efter enkla "sanningar" och ännu en hetare quick fix - som marknadsför LCHF, bland andra dieter, med krigsrubriker och i tur och ordning.

Det är bra med trådar som denna. Bra att du tog upp saken Jennix.

Något som jag undrar över också, förutom detta med svält och så vidare, är om vissa inte skulle gå ner mer om dom ÖKADE antalet kalorier istället för att minska antalet kalorier?

Inte alla, säkert, för det beror ju på hur mycket man äter… Men om man ligger på gränsen för vad man gör av med så kanske man måste äta mer. Vad tror ni om det?

Enligt InOut-teorin så borde jag gå ner i vikt bara om jag begränsar kalorier, men det gör jag inte, inte med LCHF heller. Nu i veckan har jag ätit mellan 900-1200 kalorier per dag, mycket slarv med maten pga mina distraktionsproblem. Inte har jag gått ner heller, snarare tvärtom jag har gått upp - trots att jag inte ökat kolhydraterna.

Veckan innan åt jag mellan 2000 - 2700 kalorier och gick ner i vikt…

Om jag tog detta som hur jag funkar så skulle jag alltså behöva äta mer för att gå ner i vikt…

Jag vet, jag har tusen frågor och få svar själv - det är väl därför jag vill diskutera, eftersom jag själv vill få insikter och nya tankar…

Varför tycker många att det är värt att skada sin kropp med svält för att gå ner i vikt?

Men är det verkligen "många" som gör det här på KiF?? Det är väl ingen här som uppmanar till svält??

Att man testar Annika D's kaloribegränsning, Atkins fettfasta eller Skaldemans fakir under en begränsad period betyder väl inte automatiskt att man svälter sig? Att man anstränger sig för att gå ner ett antal kilon enligt Skaldemans rekommendationer för 5-10 kilos övervikt trots att man bara har lite trivselkilon runt magen betyder väl inte att man hör till hetsbantarna?? 

Jag gillar verkligen Skaldeman - han är en förebild för mig. Båda hans böcker handlar om ATT GÅ NER I VIKT MED LCHF. Det står till och med i rubriken. Redan på omslaget står det "praktisk viktminskning" och "för kvinnor som vill äta sig smala". Jag förstår ärligt talat inte varför vissa här anser att man enbart skall se LCHF som en väg till hälsa och att allt annat är fel. 

Man kan väl även utgå från viktminskning och få hälsa på köpet likväl som man kan göra tvärtom - alla är vi olika. Lägger man om sin kost på detta sätt fungerar det ju även för dem som i första hand vill gå ner i vikt. De som tror på snabba fixar kommer snart att inse att det inte kommer att fungera och de kommer att gå vidare till något annat.

Jag vill inte lägga alla andras välmående på mina axlar. Det anser jag är fel. Var och en måste själv upptäcka vad som fungerar bäst i ens egen situation. Det man kan stötta med är sina egna erfarenheter … inte bara vad man läst i en bok eller på ett nätforum.

Jag tror att det är lätt att LCHF hamnar i bantarhysterin, själv trodde jag på rena underverk med vikten i början. Första boken jag läste var Skaldemans härliga superroliga o fantasktiska bok. När man läst den vill man gärna lägga av sig övervikten längs golvlisterna som dammråttor, ja eller typ. Nåja nu har det gått 2 månader o jag har hajjat läget lite bättre, det är en livsstil för att må bättre.

Däremot har jag svårt för o ta när vissa skriver att vi som har övervikt inte borde ha några problem att gå ner, eller dylikt det är taskig respekt. Själv tycker jag att matproblem ligger under liknande problematik som andra beroenden. Jag har varit bullimiker sen ca 15 års ålder, finns nån fin förkortning för det som jag glömt nu, hetsäta-banta det förstår dom flesta.

Fördelen jag har märkt nu är att jag är mätt o nöjd, då är det inte lika stor risk att man blir sugen. I alla fall inte på samma sätt som innan. Ingen äthets på 2 mån alltså o det är nått o fira!!!

Skada sin kropp för att bli  fin??? Ja men så har det ju alltid varit, världen blir bara grymmare o vi med den.

De som vill svälta sig ner i vikt är ofta dom i mina ögon normalviktiga, jag svarar oftast inte på deras anrop då jag känner att jag inte riktigt förstår deras problem o inte heller vet hur dom ska göra. Men jag tycker att dom ska stanna här o lära sig mera o förhoppningsvis få ett bättre förhållningssätt till mat.

#10 men vet vi på riktigt med dagens forskning hur mkt kalorier vi ska äta, eller är det åxå ett båg. I så fall kanske vi ska äta mkt mindre eller mer än vi gör o livsmedelsverket vet dom nått, hhihi.

Mkt intressant tråd!!!

Kram Luccy

#17 Men är inte det en ganska vanlig reflektion här inne på forumet: om man ökar på kalorierna framförallt i form av fett så påverkar det viktnedgången positiv för många.

#18  Jag vet inte vad det är för skillnad egentligen på att begränsa kalorier och att svälta sig… Var går gränsen?

Jag sätter inte likhetstecken mellan att gå ner i vikt och att svälta sig. Däremot undrar jag om vi verkligen vet varför vi går ner i vikt och var gränsen för svält går?

Äter man för lite mat så är väl det samma sak som svält, eller hur menar du att det finns en skillnad?

# 21 Att begränsa kalorier kan man väl göra utan att svälta sig?? Frågan är var gränsen går och om det finns någon definition som kan användas. Det vore intressant om det finns något konkret att utgå ifrån.

Men vad är "för lite mat"? Hur länge skall du äta "för lite mat" för att det skall klassas som svält? En dag? En vecka? En månad?

#22  Ja, det är ju det jag frågar dig. Och alla andra.

Vad tycker du? Du säger att det är skillnad men vad är skillnaden?

#23 Kaloriberänsar du från 2200 -1800 så kan det väl inte klassas som svält …. eller har jag fel där???

Jag kan försöka spåna kring lite definitioner. Det finns säkert olika utgångspunkter.

- En variant kanske kan vara att utgå från någon WHO-definition. Typ under X kalorier är det svält.

- Rent logiskt borde det finnas någon individuell svältgräns utifrån hur en individ ser ut. Något man kan räkna fram med en typ av formel.

- Utgå från BMI-måttet.

- Anta att det inte alls har med kalorier eller mängd mat att göra utan någon annan mekanism. Kanske går det att svälta sig fast man äter typ 3000 kalorier om dagen?

Rent definitionsmässigt borde gränsen för svält gå där ämnesomsättningen regleras ner, muskler börjar förtvina och/eller hälsan på annat sätt sätts på spel…mao när de thyroida hormonen eller kortisolet/GH påverkas negativt, eller?

#24  På rak arm så här så har jag svårt att tro att 1800 är svält… Den gränsen som jag sett siffror på men inte fått någon förklaring till varifrån siffran kommer är 1200-1400 kcal.

Har svårt att tro att det går att svälta sig om man äter 3000 kalorier om dan, men det klart, äter man sånt som är tomma kalorier som socker så är det ju ändå näringsbrist…

Om man då tänker LCHF, att nånstans behöver ändå kroppen näring och en viss mängd, kan man tänka sig att LCHF-gränsen ligger vid 1500 nånstans eller är det för lite?

`Det skulle vara intressant att höra om det finns en etablerad gräns för vad som räknas som svält.

Eller om det är så att det är totalt individuellt och inte går att räkna ut.

#25  Ja, för en amatör som jag så säger det mig ingenting.

#25 Hur lång/kort tid tar det då innan ämnesomsättningen regleras ner, muskler förtvinas  etc?? 2 timmar?? En dag?? En månad??

Jadu…denna frågan är svår, och jag tror att den rätta vägen till svaret är att "se" människan bakom skärmen. Och sluta ge standarsvar.

Om man tänker sig att man kommer in i en klädaffär och frågar efter ett par byxor som jag kommer se smalare ut i, expediten frågar då hur mkt man väger, och sedan plockas det fram ett par byxor med hänsyn till vikten och inte kroppsformen…det skulle inte vara så bra för mig med stoooor rumpa och smalare midja :o)

För faktum är att alla männsikor fungerar olika, ser olika ut, tänker olika. Det sägs ofta att "om jag skulle ligga inom BMI så skulle jag vara alldeles för smal", det måste väll finnas människor som det fungerar på samma sätt åt andra hållet med. Om alla extrakilona som finns på kroppen sitter på ett ställe eller om de är jämt fördelade över kroppen måste spela roll också.

Så det är en början…..hur ska vi kunna bedömma vem som har ett anorektiskt tänk och inte, det kan jue faktiskt vara så att den anorektiske idag har 20 kg +,men tankarna finns där iaf.

Sen det där med svältgräns måste väll iaf vara jättestor skillnad, ålder, vikt, aktivitet, kön o.s.v. Men jag har iaf hört siffran 1300 kcal.
Och jag tror att gränsen måste vara olika på LCHF och SLV mat, jag märker iaf skillnad, kan inte gå ned lika mkt med 1800kcal LCHF mat, som med lika mkt SLV kalorier

Intressant diskussion.

Jag tror att det är viktigt att äta tillräckligt för att inte kroppen ska dra ned och börja spara. Är dock inte så säker på att det finns en viss "kalorigräns" som gäller.

Det jag gillar med lchf-kosten är att man äter få kolhydrater vilket leder till liten insulinutsöndring vilket leder till att kroppens fettceller kan släppa ut energi. Då tror jag att den energin blir tillgänglig och att man inte måste äta lika mycket som annars. Det skriver ju Skaldeman om också i sin första bok att "den som äter när man inte är hungrig förblir fet" och nåt om dietfett i stil med att om man äter för mycket använder kroppen i första hand dietfettet och tar inte av sitt eget.

Alltså det som möjliggör viktnedgång (i alla fall för en fet glitterfisk) är att äta mat som stimulerar kroppen att släppa till kroppsfettet så att det kan användas som energi. Det är därför lchf fungerar.

Sedan är det ju det där svåra, att veta vad som är lagom mycket, att äta när man är hungrig och sluta när man är mätt. Det tränar jag på…

Sedan en sak till, det där om att fetton får skylla själva… Jag har alltid varit fet och alltid tänkt på vad jag ätit. Smala kollegor som jobbat med mig länge och ätit 100-tals kakor medan jag avstått har ändrat uppfattning om det där. Att läsa Kostdoktorns berättelse om hönan och ägget, där han skriver om hur kroppen kan bete sig när den håller på att bli fet, känns mycket befriande för mig att läsa. Rekomenderas varmt!

#29 Jag instämmer helt i detta med övervikt och att skylla sig själv. Blir helt upprörd när jag läser sånt. Jag känner flera personer som väger över 150 kg och de är extremt noga med vad de äter. I själva verket äter de nästan ingenting. Ofta lyckas de även gå ner, på typ äpplen och sallad, och går sedan upp ännu mer igen. Så fattigt att säga att personer med skadad ämnesomsättning, rädsla för mat och okunskap vad gäller kostlära (vem har inte det?) får skylla sig själva för att de far illa.

När det gäller huggande på normalviktiga personer som vill gå ner, så är det ju främst två medlemmar som alltid hugger och som gör detta redan innan man fått veta någonting alls om hur mycket personerna äter eller vill gå ner.

evach: Det där var bra skrivet, att den anorektiske idag har 20 kg+ och att tankarna fortfarande finns där. Det stämmer jättebra in på mig. Jag kämpa både för att tappa kilon och för att äta tillräckligt mycket.

Ibland när de felaktiga tankarna är igång så är det så lätt att uppfatta fel. Att minska på något kan vara liktydligt med att ta bort det helt.

Håller med i evach:s resonnemang. Vad är "normalvikt"? Vad innebär det att ha ett "normalt" förhållande til vad man stoppar i sig?

Har själv aldrig varit överviktig, haft en ätstörning eller liknanade. MEN, jag äter inte alltid av rätt anledning. (=hunger). Jag äter alladeles för ofta för att jag är deppig, uttråkad eller helt enkelt inte kan låta bli.

Sen är det det här med BMI och liknande. Jag har normalt ett BMI på gränsen till undervikt, har alltid haft det. (Nu när man är på smällen är det ju en annan femma! :) ) Jag är helt enkelt byggd så. Min mamma och mina bröder ser likadana ut.

Sen finns det ju folk som enligt BMI är normalviktiga, men som har väldigt lite muskler och mycket bukfett. Är dessa "normalviktiga"? Min bodybuilder-kompis har "för högt" BMI, är han överviktig då? (Ja, det var ett extremt exempel, och man kan ju tycka vad man vill om vad han gör med sin kropp och hälsoeffekterna med det…)

Jag ville bara slå ett slag för att se individen bakom siffrorna… jag antar att det är samma sak med kaloriintaget? Sorry om det blev lite OT…

WHO har några kcal riktlinjer för dietgränser

Lågkalori (Low Calori Diet) - 800-1500 kcal/dag

Balanserat underskott (Balanced Deficit Diet)- 1200 kcal/dag

Modifierad fasta (Very Low Calorie Diet) - 500-800 kcal/dag

Ämnesomsättningen justeras ner ju mindre man äter men vid ca 800 kcal/dag så lägger sig kroppen på sparlåga. Ämnesomsättningen lär sedan uppregleras igen när kcal-intaget ökas.

Forskningen på detta är naturligtvis gjord på hög kolhydrat lågt fett dieter samt för VLCD pulver typ Nutrilette, Modifast, Cambridge.

Viktväktarna använder 1200 kcal/dag för sin viktreduktionsfas.

Jag har inte hittat några studier gjorda på motsvarande LCHF men en hel del av effekterna som upplevs på bl.a. VLCD är ju ketos-orsakade trots att pulvren har högt kolhydratinnehåll.

Under 2a världskriget fick de flesta vuxna i sig 1200-1400 kcal/dag vilket höll dom aktiva och friska (inga välfärdssjukdomar under krig).

Så vad svält är kan sannolikt definieras som under 800 kcal/dag.

Intressant tråd detta……..

# 33 fast vad det gäller VV så är det jue beroende på ålder, aktivitet och vikt också. Jag själv åt 1600 har jag för mig

Jag tycker detta var en konstig tråd..

"Varför tycker många att det är värt att skada sin kropp med svält för att gå ner i vikt?"

Då kan man ju lika gärna fråga:

"Varför tycker tycker många det är ok att frossa tills man är överviktig?" eller "Varför cirkulerar så många recept på t. ex. desserter och annat onödigt bland de som är överviktiga?" Att fresta med chokladtårtor mm hjälper ju inte en person som är mat/sockerberoende direkt..

Vi är här av olika anledningar, men strävar nog allihop efter en frisk kropp och ett sunt förhållande till mat. För mig känns det sundare att äta något för lite än för mycket. Sen vill jag inte bli dömd för det. Lika lite tänker jag döma någon som är överviktig.

Ingen vill nog egentligen skada sin kropp vare sig med för lite eller för mycket mat. Om så råkar vara fallet så är det väl tur att den personen hittat hit, så att den kan få stöd!?

Ang viktväktarnivån på 1200 kcal så gjorde jag ett genomsnitt på de 8 (japp, så många blev det) olika varianterna som jag har varit med på de sista 20 åren.

Will; det är nog inte så att det är många överviktiga som frossar sig till övervikt. Det är nog vanligare att de helt enkelt äter fel. Eftersom det inte lönar sig med de vanliga viktminskningsstrategierna, och en del av dem till och med har motsatt verkan, kan man lägga på sig massor av fett med åren utan att alls frossa. Det händer folk som räknar kalorier och det händer dem som vill "leva sunt". Om man följer de allmänna kostråden, kommer de flesta att sakta men säkert lägga på sig övervikt, men för dem som har tendens att lägga på hullet kan det gå mycket fort.

Det är inte frossande som gör att man blir tjock. Det är fel mat.

Det är inte heller bantning efter populärdieterna som gör att man blir smal, och inte löpning eller andra motionsformer. Det är mycket enklare, om man ser till att inte ständigt ha hög insulinnivå genom sockerbelastning, så har man bättre chans att hålla vikten. Om man genom att inte äta kolhydrater alls, eller mycket lite, så kan man gå ner i vikt om man har övervikt. Det går till och med ganska bra att gå ner i vikt och samtidigt äta rejält; kalla det frossa om du vill. Men när man äter LCHF stryper man inte näringsintaget. Man stryper insulinpumpen.

#37 Jag har ätit LCHF i drygt 9 månader, så jag vet hur det fungerar. Självklart leder fel mat till övervikt. Jag tycker t.ex. att efterrätter med Stevia inte hör till LCHF. (Varför uppmuntra sötsmaken om man inte kan hantera den?) Även det är fel mat, anser jag.

Dessutom så verkar många medlemmar här (inte alla) faktiskt ha problem med att överäta, även på LCHF. Medan vissa troligtvis äter för lite..

Jag hör nog till dem som känner viss kluvenhet inför detta "ämne" och hur vi har det här på KiF..

Å ena sidan trivs jag och har trivts fenomenalt bra här på KiF just därför att de allra flesta här strävar efter hälsa i en vidare mening än bara viktaspekter. Att många här är så kunniga och att vi strävar efter just kunskap. Vi har kul, men svammelgraden är låg. Hoppas verkligen att det fortsätter vara så.

Å andra sidan "äger" jag inte KiF och kan inte räkna med att bestämma hur det ska vara här. Vill inte heller..

Å tredje sidan tycker jag tonen ibland har varit lite snäsig här på sistone. Det är inte roligt för nån och har en tendens att smitta.

Å fjärde sidan så kan även jag känna irritation ibland och får då försöka lägga band på mig själv. T ex när någon frisk och smal vill svälta sig och äventyra sin hälsa, eller när gubben Gud dyker upp.

Jag vill dock försöka skilja på person och sak. I detta sammanhang innebär det t ex att jag vill kunna stötta personer även om de inte har riktigt samma "mål och synsätt" som jag själv.  Jag kanske tycker att en person gör "fel", inte är snäll med sig själv utifrån mitt eget synsätt.. Tycker jag de gör "fel" så präglar det säkert mina råd till dem.. Ibland tror jag inte att jag kan bidra och då skriver jag inte nåt heller.

Jag tycker att det inom ramen för lchf-kost måste gå att inrymma många aspekter och diskussioner. Det är jättebra att försöka hjälpa någon som har uppenbart anorektiska tendenser till att tänka annorlunda! Självklart ska lchf inte främja ett osunt förhållande till den egna kroppen. Men när jag har läst igenom här på forumet verkar det inte bara finnas fördomar om överviktiga som vill gå ner i vikt, som en del lyfter fram. Det verkar också finnas i alla fall lite, om inte fördomar så i alla fall en viss nonchalerande attityd, om normalviktiga som vill använda lchf för att gå ner ett mindre antal kg. Det behöver inte per automatik vara risk för ätstörning. Jag reagerar också när någon skriver "vi här på forumet tycker". Lchf-forumet måste ju rymma olika tyckanden, så länge de utgår från presentationen av ämnet på startsidan.

Hejsan Puman här med annat namn!

Tack Sinain.

Många blev upprörda över min blogg.

Varför tycker ni att det är jag som har problem? Efter vad jag har läst så har MÅNGA HAFT ANOREXIA eller andra ätstörningar på sajten. Det är är helt okej. Tänk om jag hade mått dåligt eller haft farliga ätstörningar och få massa påhopp och fördomar om ''normalviktiga som vill gå ner i vikt''.Där kan vi snacka om fördomar.

Jag känner många överviktiga personer och ALLA de har sagt att de inte har ätit enligt kostcirkeln m.m. och har gått upp i vikt för att de misskött sig. Om det nu är så att de ätit normalkost eller enligt denna metod eller GI och ändå är ''stora i kroppen'', hur kommer det sig att de kan gå ner i vikt nu helt plötsligt?

Varför är det okej att skända mig som ville ha lite annorlunda tips från denna sajt?

Det värsta av allt är. När jag avslutar mitt medlemsskap, FÖRST då skapas en tråd om ''folk(mig) som är normalviktiga och vill svälta. Jag vände mig till er för att jag inte visst bättre n att äta 1000kcal om dagen, och vad får man tillbaka?

Så fort jag ifrågsatte metoden blev folk upprörda.

Jag vet inte, jag skulle inte blivit medlem igen om det inte var så för att denna tråd hade skapats efter mitt avslut!!!!

#41  Det är väl ingen som har pratat om dig? Eller åtminstone inte jag, jag vet inte ens vem du är…

Jag tror flera har missuppfattat åtminstone varför jag vill diskutera detta, och det är för att jag tror ajg äter för lite ibland och inte går ner i vikt av det, och jag vill komma fram till några svar eller åtminstone några tankar om svält och vad det gör med kroppen.

Det är inte så att vi ska komma fram till nåt som ska gälla för alla eller att några inte får vara med på sajten om dom väger normalt och ändå vill gå ner.

Gud,had jag vetat att folk skulle ta detta personligt hade jag aldrig frågat om andras åsikter… Men jag vill fortfarande veta var gränsen kan tänkas ligga och hur vi alla känner inför våra egna kroppar, om vi går ner i vikt av kalorbegränsning eller om vi går ner i vikt av att äta mer.

Det handlar INTE om att diskutera en eller flera personer! Alla som vill får vara här och läsa, och alla som vill ge råd gör ju det. Det finns inget avtal om att alla måste tycka samma sak…

Jag tycker det är intressant att höra andras åsikter, speciellt när jag själv inte har några svar.

Jag känner samma sak.

Hade jag vetat att folk skulle ta detta personligt hade jag aldrig frågat om andras åsikter.

Jo flera i denna tråd har nämnt det jag har skrivit tyvärr.

#43  Var har någon nämnt dig vid namn?

Om du läser bloggen ''DET STÅR INGENSTANS PÅ HELA NÄTET'' SÅ FÖRSTÅR DU VAD JAG MENAR.

#45 Bloggen? Menar du tråden här på KiF eller har du en blogg med samma namn?

Jahopp - Vad trevligt att du är tillbaks. Du kanske kan förbli här nu istället för att avbryta medlemskap?

#27 Det sker nog gradvis över några dagar….men det kan nog variera ganska friskt.

#33 Man kan nog inte sätta fasta gränser, för jag själv skulle kalla det svältdiet om jag hamnade på under 2500 kcal och definitivt underskott på 3000.

#42 Jag har lite samma tankar som du. Jag tror jag äter för lite och att det är därför jag inte går ner så mycket. Tycker den här tråden är intressant när det handlar om kalorier.

Jag försöker att alltid ligga över 1000 kalorier om dagen. Helst uppåt 1500 men hade gärna velat veta en exakt siffra, ha en gräns jag inte får gå under. Men hur hittar man den där gränsen? När blir det svält? Precis de frågor som vi pratar om här.

Tja, vi är alla olika. Här är en nätt men mkt muskulös dam (du vet, Jennix, vi har ju setts IRL) där förbränningen stänger av under ca 1800kcal.

Om jag stressar och slarvar med maten så det blir för lite, även om det är LCHF, lägger jag på mig i fett & vattenvikt. Över 2000kcal & gärna rejält m protein så surrar systemet och går.

Har aldrig använt VLCD-mer än som enstaka måltidsersättning under min period med allra mest stress-toppat. (Nutrilett shake eller ingen mat alls). Har aldrig jojo-bantat.

Poängen är att det som vissa på sajten presenterar som "normalintag" antagligen skulle vara underskott på gränsen till svält för mig. Annika D's 20/20/80 skulle vara fullständigt omöjligt att livnära sig på mer än ngon enstaka dag, från mitt perspektiv. Visst är vi alla olika!

Men jag undrar - jag läser om så många som har sköldkörtelproblem. Är det samma personer som också försöker knappa inpå kosten? (ingen aning, därför jag frågar)

Själv har jag ätit mig till min (fd) övervikt; kakor, bullar, choklad, smågodis och efterrätter. Det var inte så stor övervikt, drygt 10 kg, och inte så stort frossande heller, det är jag för snål för (mycket praktiskt).

Med tanke på alla frågor och recept på smaskiga saker här, misstänker jag att fler har ätit så.

Men det jag undrar är: ni som har problem med att äta tillräckligt, har det alltid varit så, alltså har ni alltid haft lätt för att äta lite, eller för lite (hur mycket det nu är)?

Är det alltså medfött, typ matvägran som barn, jojobantning senare, etc.?

Jag har två barn (vuxna nu) som från början var olika; den ene älskade mat, den andre tyckte det var onödigt.

#50 Med mig och min bror som exempel:

Jag är "glad i mat" - mat, god mat, mat i rättan tid, men inte egentligen särskilt intresserad av godis, läsk, kaffebröd osv (efterrätter hör till som avslutning på en smaksig-men-egentligen-för-stor middag) Jag är som vuxen muskulös för det mesta övre normalviktig och fysiskt aktiv dagligen.

Min bror är klassisk matvägrare och extremt kinkig med mat som barn. Tunn och bleken som barn. Som vuxen stor bukfetma, sk pondus, stark men musklerna dolda i knubb. Gör fysiska extreminsatser, däremellan extremt ingenting.

Så, visst kan det dels vara medfött, dels vara en intränad vana från barnaåren.

#49

Uttalade fall av underfunktion i sköldkörteln (= låg ämnesomsättning, hypotyreos) gör att man både tappar aptiten och lägger på sig vikt.  Vet inte om det har så mycket med svältmekanismerna att göra som att fettoxideringen försämras.

#49 Här är en med underfunktion i sköldkörteln. Har aldrig bantat genom att dra ner på maten. Tror ej om man kan dra så enkla orsakssamband, men jag förstår din tanke.

Är det bara jag som "bekänner" mig till feminismen här?? När jag läser om normalviktiga kvinnor som vill bli smalare så ser jag inte ett uttryck av en individs fria vilja utan ett tecken på ett systematiserat förtryck! Vi är under grupptryck (samhällstryck), vi får inte glömma det i vår individfokuserade tid!

Jag var också en sådan grundlurad ung kvinna en gång, bestämde mig för att väga 50 kg (163 cm) när jag var 20 år. Trodde av nån anledning att det skulle leda till lyckan! Tillvaron blev en kamp, mot hungern och suget. Tänk om jag fokuserat på mina studier istället för att tänka på vad jag fick äta och inte äta. All den tid jag tillbringat på Friskis o Svettis kunde jag lagt på bättre saker. Kunde gå promenader i timmar - allt för att hålla den åtråvärda vikten, 50 kg. Nu 20 år efteråt önskar jag att några kloka kvinnor (och män) som här på forumet sagt några sannings ord till mig då. Även om jag inte velat lyssna förstås! Väger 62-63 idag. Men tänker fortfarande ibland att "jag borde gå ned ett par kg…". Fattar nu att jag ska sluta plåga mig själv med sådana tankar - de är inte mina tankar egentligen! Det är ett osunt ideal som jag gått på.

#54 När jag läser om normalviktiga kvinnor som vill bli smalare så ser jag inte ett uttryck av en individs fria vilja utan ett tecken på ett systematiserat förtryck

Jag tycker det här börjar bli löjligt nu … systematiserat förtryck?? Vad är det för synsätt som folk har egentligen?? Jag blir verkligen helt förstummad  . Jag trodde att vi levde på 2000-talet .

#54 Varsågod! Feminismen har jag inte mycket till övers för i dess nuvarande form :)

#33  bazz: tack för ditt inlägg, det ger mig lite mer att tänka på!

Mina extra kilon kom efter jag fått barnen och började tänka på figuren, med fettsnålt och mycket grönsaker och frukt och minmum med fett.

#54 Självklart har det där grupptrycket betydelse, men det finns verkligen inte i stor utsträckning här. Om man ska formulera det som "förtryck" är väl en annan femma, men det finns gott om andra tokigheter i samma anda. Snörningen som kinesiskorna utsattes för, omskärelse, slöja och andra idiotiska påfund. Könsskillnader finns väl när det gäller jojobantning, men grupptrycket är knappast en fråga polariserad mellan män och kvinnor utan en ren kvinnofråga.Den andra sidan av saken, att en del faktiskt är plågade av övervikt, och att det blir värre med alla metoder och preparat som knoddarna ska göra pengar på, lägger ju sten på börda för dem som är utsatta för grupptrycket.

Jag tror att kif är ganska bra på att försöka dämpa grupptrycket om vikten.

 #54 Jag är feminist och förstår din poäng, till och med tycker att den är otroligt viktig. Däremot finns det en annan aspekt av frågan. Ska inte LCHF-spektrat även få inrymma t.ex. tips till normalviktiga som vill gå ner ett par kg? Jag tycker att det är bra om andra reagerar när någon uppenbart har ätstörningar. Men om vi ska sträva efter att lchf blir accepterat som den normala kosten måste också specialfrågor behandlas. Om lchf reduceras till att främst handla om överviktiga som vill gå ner och normalviktiga blir ivägskrämda, är det bra (påstår inte att just du hävdar det!)?

Det går inte att dra alla normalviktiga som vill gå ner några kilo extra över en kam. Visst har vi vidriga och destruktiva skönhetsideal i samhället, men om man har en ätstörning tror jag inte att det är lchf allena som står för den och ätstörda personer söker nog information överallt om viktminskning. Så länge ingen propagerar för något ohälsosamt, som t.ex. rekommendera svältkost till någon som redan är underviktig, utan att vi kanske kan diskutera hur mer motion och lchf kan kombineras för normalviktiga, är det väl bra för en bred diskussion och ökad genomslagskraft till fler målgrupper? Jag håller alltså med dig i att det är helt rätt att försöka hjälpa någon till andra tankar om de är uppenbart destruktiva. Men hur bedöms det och vem/vilka ska ta ansvar för vad som kan sägas vara lchf eller inte? Jag tycker att lchf redan, i alla fall här på KiF, har en klar profil med helhetssyn och mycket sunt hälsofrämjande.

Intressant och viktig fråga du tar upp!

Det finns ju "normal"viktiga som kanske vill minska på kroppsfettet och öka muskelmassan? Samtidigt som man får en massa andra hälsovinster.Jag tänker på hur många "smala" amerikaner brukar se ut, en massa daller trots den smala siluetten.

Vikt är ju bara en siffra.

En annan tanke: GÅR det att äta LCHF enligt konstens alla regler och samtidigt bli "under"viktig? Om det nu är en viktnormaliseringsdiet?

Jag kan komma på mig själv med att automatiskt tänka "desto mindre kcal desto bättre" och jag vill verkligen inte, och har aldrig velat, svälta mig själv men på samma sätt som jag varit fettskrämd är jag också "kcal-skrämd". Det är som en röst som säger ligg för guds skull inte över! och min hjärna har tolkat det som men under är okej, till och med bra!

Jag tror att det är ett tänk som precis som fettskrämdheten behöver växa bort och jag tycker att LCHF-lära på många sätt bidrar till insikten om att låg kcal inte nödvändigtvis betyder viktnedgång och god hälsa.

Jag tror att vissa kan gå ner i vikt/må bättre av kcal-restriktioner om maten som äts inte är skräpmat. Andra kanske inte kan det utan behöver äta mycket av rätt sorts mat för att få igång förbränningen.

Jag tror att det är något, som t ex med om man tål nötter eller ej, som man måste komma på själv.

Hej allihop.

Jag tänkte ge mitt svar på frågan som ställdes i första inlägget:

"Varför tycker många att det är värt att skada sin kropp med svält för att gå ner i vikt?".

Jag har alltid varit överviktig. Kraftigt överviktig sedan jag var 15-16. Just nu väger jag 99 kilo till mina 168 cm. Har legat mellan 93-100 kg senaste tre åren. Har vid ett tillfälle gått ner till 88. På svältdiet. Även haft bulimi-perioder där jag gått ner många kilo väldigt snabbt. Men som ett brev på posten kom kilona tillbaka när jag började hetsäta (såklart).

Min anledning till att skada mig själv med svält (bland annat) är en otroligt kass självkänsla.

Jag hatar att vara tjock, jag skäms för mig själv. Jag vill kunna gå en hel dag utan att tänka på hur jag ser ut eller om någon tycker jag är motbjudande som sitter och äter själv på ett fik. Jag vill slippa elaka kommentarer, menande blickar och gråt i provhytter för att jag inte får på mig klädkedjans största storlek.

Jag försvarar inte självsvält. Tvärtom. Jag har gått med här för att lära mig äta ordentligt och inte hamna i "vad duktig jag varit som kunnat hålla mig på 600 kcal idag"-tänket.

Faktum kvarstår dock att jag, med många överviktiga, skulle välja vad som helst framför att vara tjock. Även sådant som är skadligt.

Sorgligt men sant.

#63 Du ger naturligtvis ett väldigt bra svar på frågan, men det täcker ändå inte helt, eftersom de man kanske oroar sig mest för är de som inte är tjocka och alltså inte har reserver att ta av, men som ändå vill svälta sig för att väga mindre än den redan låga vikten.

Om man plågas av övervikt på olika sätt är det ju ett annat läge. Jag förstår helt att man är beredd att pröva vad som helst. När Banting började gå ner i vikt var det ju för att han faktiskt upplevde stora nackdelar med att vara inbäddad i alltför mycket fett. Han sökte ju för hörseln, och han var beredd att göra vad som helst.

Metoden som funkade för honom liknar mycket LCHF, så det finns en god chans att det kan hjälpa dig också att bli av med din övervikt. Exemplet som Skaldeman visar är ju ganska tydligt; kunde han så är det bra odds för att också du kan. Jag tycker att det är helt underbart att det faktiskt är möjligt att göra sig av med övervikt utan att svälta sig, och att man till och med kan äta gott under tiden. Jag är själv så lyckligt lottad att jag aldrig har haft någon stor övervikt, jag började för att få bättre blodvärden, när de bara hade blivit sämre av att jag försökte leva "sunt" enligt gällande kostråd. Jag tyckte att det var värt ett försökatt göra tvärtom, och det funkar; åtminstone om man ser till mätvärdena. Jag hoppas så klart att det funkar också för mig; att jag ska slippa fler kritiska hjärthändelser och att jag ska slippa få stroke och diabetes typ 2 som min mamma.

Om läkarna har mindre fel om vilka värden som är bra för hjärtat än när det gäller kosten, så har jag kanske en chans till ett friskt liv när jag blir äldre. Den andra vägen har jag s.a.s redan prövat, och det höll på att gå åt helvete.

Så jag ger det en tid till; så länge blodtrycket är på väg åt rätt håll och lipidvärdena och blodsockret ligger bra kommer jag inte att gå tillbaka till att äta kolhydrater.Och vikten struntar jag i, den sköter sig själv.

Jag är inte tjock, har aldrig varit, förutom en vända när jag drack enorma mängder öl och coca-cola och tröståt och medicinerade med stora mängder kortison. Då gick jag ner i vikt på att lägga av med coca-colan och äta lite mindre portioner (jag överäter).

I dagsläget är jag lätt överviktig och trivs - faktiskt - skitbra med det. (Jag har aldrig känt mig snyggare. Fast det har nog med min numera goda självkänsla att göra, snarare än hur jag är byggd). Anledningen till att jag började med LCHF var att jag har förhöjda levervärden på grund av att jag har fått lite fettlever. Jag behövde tydligen inte ha särskilt stor övervikt för att få det. Sen jag har börjat har jag också upptäckt en mängd andra hälsovinster - jag har ju Mb Crohn och har blivit fantastiskt bra i magen.

För min del känns det som om man måste lägga bort det gamla tänkandet och bara det gör ju att man får ett sundare förhållningssätt till mat. Ät när du blir hungrig, och ät tills du blir mätt. Det funkar inte att räkna kalorier. Och ät dig mätt på fett, inte på grönsaker. Det är ju så långt ifrån att "svälta sig själv" som man kan komma (i bemärkelsen att gå hungrig). Jag äter betydligt mindre mat i dag än vad jag gjorde för två veckor sedan, då jag överåt. Nu äter jag, skulle jag vilja säga, normala mängder för en 31-årig kvinna. Och till skillnad från när jag tryckte i mig en massa morötter och vatten för att inte få i mig lika mycket kcal som när jag åt två STORA portioner så känns det som om magsäcken krymper & kräver mindre mat, jag håller mig mätt och mår skitbra.

Min poäng är att jag inte tycker att man behöver "hantera" normalviktiga på något speciellt sätt. Det är ju liksom ett tänkande som regleras automatiskt med den kost man äter…

Lisabet: Jag är en av dem som har problem att äta tillräckligt med lchf, och det har jag aldrig någonsin upplevt tidigare. Jag har alltid varit den matglada som jämt vill äta något och har svårt att sluta äta. Det är alltså inte medfött i mitt fall.

Om jag inte passar mig så hamnar jag under 1000 kalorier med lchf, helt enkelt för att jag inte har något särskilt sug efter mat och lätt glömmer bort måltider. Jag blir hungrig ett par tre gånger om dagen, men jag blir också mätt otroligt snabbt när jag väl äter.

Jag går inte ner i vikt heller, förutom de 4-5 kilona som försvann precis i början. (Jag är överviktig.) Därför har jag just börjat intressera mig för att räkna kalorier. Jag tänkte se om det händer mer på den fronten om jag äter minst 1500 kalorier per dag. Fast jag började i förrgår, så jag kan inte säga än om det funkar. Men jag hoppas det!

Nu har jag funderat länge och väl på det här ämnet och surfat runt på olika bloggar och studerat och skulle nu vilja utöka med ytterligare några frågor.

#0 "Någonstans finns ett gränsområde för alla individer, på hur mycket kroppen verkligen behöver för att må bra."  Varför skulle vi egentligen behöva fler kalorier på LCHF när kroppen inte behöver göra av med en massa onödig energi på att producera olika hormoner och på läkande processer?

#0 "men det känns fel för mig att man ska behöva äta mindre än kroppen behöver för att gå ner i vikt" Om vi äter lika mycket eller mer som kroppen behöver varför skulle då kroppen bränna det fett vi har lagrat? Borde det inte vara enklare att ta det från maten?

Här är en intressant länk jag hittade under mitt surfande

Primal Eating Plan

[

](http://www.marksdailyapple.com/the-definitive-guide-to-the-primal-eating-plan/)

#67  Nej, inte mer kalorier på LCHF än vanligt. Det borde finnas en gräns oavsett VAD du äter för hur mycket kroppen vill ha, och det är inte klart att den gränsen är densamma hela tiden utan kanske förändras pga ålder, sjukdom, årstid osv.

Om vi äter lika mycket eller mer som kroppen behöver varför skulle då kroppen bränna det fett vi har lagrat?

För att vi har skapat övervikten av en anledning, inte enbart för att vi ätit mer kalorier än vi behöver utan kanske också för att vi ätit sådant som gör att kroppen sparar fettet?

Enligt de kalori-teorier som finns skulle många av oss härinne ha gått ner i vikt alls, eftersom vi ätit mer kalorier än vi gjort av med. Alltså måste det finnas något annat som påverkar…

Jag tror att vissa kan gå ner i vikt genom att ta bort kalorier, jag är inte säker på att det är nyttigt dock. Det finns många som skapat både övervikt och hälsoproblem genom att äta mindre än kroppen behöver.