Kära nån, inte kul! Men - jag tror att hjälpen är nära!

Du har nämligen skrivit ditt inlägg så bra och så insiktsfullt, att jag tror att om din läkare fick se det, skulle h*n förstå hur du fungerar, att din läggning är att du alltid försöker pressa dig lite mer än du egentligen orkar.

Kan du mejla till läkaren, eller skriva ett vanligt brev?

Jag förstår hur det känns och hur lessen du är. Är ju i lite samma situation själv och som tur är har jag folk omkring mig som inser mina problem och jag tror dom kan hejda mig om jag tar i för mycket…

*stora kramar*

Jag tycker precis som #1. Gör något genast! Det du skriver räcker.

Du har så starka duktig-flicka-tendenser att du lurar inte bara andra utan också dig själv. Men visheten du fått med dig efter ett år är att du vet att du bedömer situationen fel! Det är jättebra.

Kanske är det den lilla, lilla 25%-styrkan som gör att du nu orkar skicka det där mejlet (brevet?) och dementera?

Kram! Vi står bakom dig och tror på dig!

Skickar styrkekramar!

#0 När jag postade brevet och därmed förlorat kontrollen så brast det.

Varför?

Styrkekramar till dig! Men det där sista lilla du skriver, "jag som ville så mycket" är signifikativt. När man är i din situation måste man ta det lugnt och inte falla tillbaka i de där gamla mönstrena, inte pressa sig, inte vilja så mycket. Bara koncentrera sig på sig själv, på att verkligen bli uppmärksam på vad det är som gjorde en sjuk och se vad det är man behöver göra för att ändra sina beteenden. Det känns som du redan har hunnit en bra bit på den vägen. Det tar tid och måste få ta tid! Hoppas verkligen att det blir sakta men säkert bättre! Heja!

Du måste ju ha rätt att ändra dig om du inte orkar.De måste ju inse att steget från att jobba 25% till att jobba 50% är stort att ta…att man bör smyga upp i tid.Du måste ringa och prata med dem om hur du känner det.

Numera kan man ju pröva att jobba mer med sjukersättningen vilande och få behålla 25% av sin tidigare ersättning under tiden.Vore inte det något för dig att tänka på?Har ingen föreslagit det för dig istället för att söka lägre ersättning på en gång.

Jag är lite i samma situation som dig att jag vill gå upp i tid mer och ha mindre sjukersättning,har nu 50+50 .

Problemet för mig är att det inte finns fler timmars jobb för mig där jag är nu eftersom jag har fått anpassat jobb.För mig gäller det alltså att försöka hitta ett annat jobb…och man är ju så attraktiv på arbetsmarknaden när man har en kronisk ledsjukdom

Håller med dom andra, som skriver att du ska försöka "dementera" Kanske kan du boka en ny tid så fort som möjligt, förutom att mejla, skriva…

Och vare sig du nu lyckas få upp sjukpenningen till 75% igen, eller hamnar på 50%, så kanske du kan diskutera med läkaren om att få remiss till stödsamtal/samtalsterapi, för att reda ut det här med "duktig flicka-syndromet".

För övrigt har jag alltid sagt att idrott och motion är skadligt för kroppen

När jag var mitt i min utbränningsprocess, så började jag simma (snabbt och länge) för att få bättre kondition, för att orka med jobbet… och vad hände? Jo, jag orkade pressa mig ännu mer, så när jag väl gick in i väggen, så blev smällen så mycket större…

Finns det inget annat du vill göra också, förutom att styrketräna? Kanske kan du minska ner på styrketräningen lite, och istället göra något som är kul för själen, men inte så ansträngande för kroppen…

Hoppas att det ordnar sig på ett sätt som du känner att du orkar med!

Tack alla för era svar. Det värmer.

Jag har haft hel tidsbegränsad sjukersättning i 5 år hittills. Jag har haft min sjukersättning som vanligt under tiden jag arbetstränat. Har även en anpassad arbetsplats(inget vanligt jobb). Men jag trodde att jag kommit så långt att jag kunde ansöka mindre del sjukersättning.

Jag ska ringa både min handläggare och läkare imorgon.

Det får bli som det blir. Jag kan inte göra någonting åt det. Att jag får mindre ersättning gör inte mej mer arbetsför. Just nu vet jag inte ens om jag kommer tillbaka till min arbetsplats.Det är ju bara hoppas på att jag återhämtar mej snart.

Men jag känner mej väldigt dum nu…..att jag lurat mej själv så.

Skickar massor med kramar och önskar lycka till. Glöm inte att du är viktigast och jag hoppas att både din handläggare och läkare är kloka människor.

Hur går det Shawy? Vi tänker på dej!

Jag tror inte du behöver se det som att du är tillbaka till ruta 1. Se det istället som att du snubblade ner i en liten fallgrop/svacka - som du nu är på väg upp ifrån igen. Du har fått en mängd insikter om dig själv, de kommer att hjälpa dig att passera fallgropar utan att trampa ner i dem. Fortsätt bara framåt och var uppmärksam på den 'lilla tjej' i dig som vill 'prestera'… Du behöver inte 'prestera', den enda fråga du behöver ha för ögonen, inför olika situationer, är: "Är det här bra för mig?"

Du behöver inte heller "dra ner dig själv" genom att tycka att du gjort fel, varit dum osv. Det är inte bra för dig! Nej, förstå isället, att du är människa och därmed mänsklig.
Vi faller alla ner i svackorna ibland - kolhydrater, godis, prestationskrav, 'svackorna' kan bestå av precis vad som helst. Det är våra invanda mönster som leder oss dit, mönster som satt skygglappar på oss så, att vi inte 'ser våra beteende- och känslomöster'. Men för varje svacka vi trampar ner lär vi oss mer och mer.

Så, försök se det som en 'lärdom' som du vill lära av - och fortsätt sedan framåt igen. Tänk vad mycket du lärde dig av dina invanda mönster denna gång!

Du har många här som hjälper till att stötta dig upp från fallgroparna!
Lycka jättemycket till!

Tack alla ni som bryr er om lilla mej….det värmer så mycket.

Jag tycker ni är så kloka.

Jag har idag träffat min läkare och han har på något vis lyckats lugna ner mej lite och trots allt fått mej att känna hopp för framtiden. Nu kan jag bara läka och hämta nya krafter och som ni sagt att jag kan ta lärdom av det här. Det kan jag säga……vill aldrig hamna i avgrunden mer….Fy, vad fruktansvärt det är.

Kroppen känns inte bra alls, men det känns bättre i huvudet….det är ju ändå positivt.

Kram alla och tack för att ni tänker på mej!

#13 Ja, vi tänker på dig.  Ta det nu bara en liten bit i taget. Kram!

Många kramar till dig. Tappa inte hoppet.

Min mamma gick igenom en perod med utbrändhet men mår nu mycket bättre. Hon lärde sig att inte ställa så höga krav på sig själv och det hjälpte. Hon gick även hos en terapeut och fick KBT Kognitiv Betedende Terapi som hjälpte henne att förstå och bryta sina tanke banor.

Jag tycker att du är jätte duktig som själv ser vad som är problemet. Det är inte alla som klarar det.

Min älskade mamma sa en bra sak till mig, Unna dig att inte alltid vara perfekt och duktig.

Var lycklig

Många många styrkekramar. Du har bara ett liv så ta hand om dig!

Skickar en peppkram!