Ser att det ikväll är exakt ett år sedan jag blev medlem på KiF, och strax därefter började min nedtrappning av kolhydrater. Lite skraj var jag i början, men hur blev facit?

• Gått ner från 105 till 90 kilo (som mest var jag uppe i 110 kilo, men jag hade tappat lite månaderna innan genom att sluta äta godis och dra ner på kakorna).
• Blivit av med sötsuget nästan helt. Ibland kommer ett hormonrelaterat begär farande från ingenstans. men det brukar gå att stå emot. I värsta fall dämpas det med en klunk grädde.
• Blivit av med inflammatorisk värk i muskler och leder, som jag var så van vid att jag inte ens var riktigt medveten om den förrän den försvann - för att inte tala om hur medveten jag blev efter ett större avsteg när alltihop kom tillbaka igen!
• Mycket mindre migrän och huvudvärk
• Mer halsbränna under en period, men nu håller den sig borta så länge jag inte äter för mycket bacon.
• Bättre humör. Undantaget är när jag blir väldigt trött och/eller har ätit för lite. Det är något jag förut kunde åtgärda väldigt snabbt ned något sött, nu tar det längre tid att åtgärda och under tiden hinner jag ibland bli lite otrevlig mot omgivningen.
• En del betraktar mig som konstig och fanatisk. Jag betraktar dem med milt överseende och i vissa fall en smula medlidande.
• Min hud är just nu katastrofalt jättetorr och jag har sprickor på fingrarna. Men jag vet ju inte hur det skulle ha varit om jag ätit kolhydrater, det kanske skulle ha varit ännu värre (hemska tanke)! Men det var något jag kanske hade hoppats skulle bli bättre med kosten.

Innan jag började var jag rädd för en besvärlig omställning eftersom jag har ME och mycket små marginaler för att bli ännu tröttare än jag redan är. Till viss del blev det också ganska tufft, trots att jag tog det gradvis. I april hade jag en period på flera veckor när jag inte orkade lyfta armarna ovanför huvudet och knappt tog mig hem från tunnelbanan ibland (uppförsbacke). Men när sommaren kom var jag istället mer uthållig, och hade en ganska fysisk semester som jag aldrig skulle ha orkat med året innan. Vi båtluffade i skärgården, klättrade upp och ner på klippiga öar, cyklade och kånkade packning så det stod härliga till. Jag stod still i vikt nästan hela sommaren, men märkte samtidigt att midjan krympte och musklerna växte (av allt klättrande antar jag!), så min vågstatistik berättar inte hela historien.

Så vad säger vi, ska jag ta ett år till? Jaaaaaaaa, klart jag ska!!!!!