Jag har märkt att de flesta är misstrogna i början men sen när de ser hur bra det funkar så blir de intresserade. Skriv ut några av foldrarna som finns här eller beställ Annikas (här) och ge till de som säjer nånting. Sen har du bara en kommentar: jag mår så mycket bättre av det här än jag någonsin gjort, är jag inte värd det?

"Jag vågar stå för mina åsikter men tycker ändå det är jobbigt att hela tiden behöva försvara sig."

Det är en bra grund att bygga på - att kunna stå för sina åsikter. Ingen kan tvinga dig till ett försvar. Lägg fram fakta; - jag mår inte bra av för mycket kolhydrater, därför har jag valt att äta så här istället.

Sedan har ju folk en tendens att lägga sig i. Räkna tyst i ditt huvud (1, 2, 3… o.s.v.) när de kommer med ointressanta kommentarer om t.ex. hjärnans behov av kolhydrater m.m. Sedan upprepar du: - jag mår inte bra av för mycket kolhydrater, därför har jag valt att äta så här istället.

Är det vettiga människor så respekterar de ditt beslut. Blir du bortbjuden så berätta att du inte äter kolhydrater, men att du gärna tar en bit ost istället för kakor.

Det blir precis så enkelt eller svårt som du själv väljer att göra det. Lycka till!

Faktiskt, det bästa i längden är att ignorera. Att inte försvara sig eller diskutera alls. Om man inte VILL alltså, men vill man inte diskutera så är det bäst att itne svara utan bara le litegrann och rycka på axlarna.

Folk som lägger sig i vad man äter är de bästa!  De gör de ju för att de själva har dålig självkänsla.  Annars hade de inte behövt rättfärdiga sin egen mat genom att klanka ner på din.

Jag tar det personligen lite vackert. I början var jag försiktig med vem jag talade med och försökte äta så att det såg okontroversiellt ut när jag åt bland folk. Föreslog snabbt vart vi skulle gå om det skulle ätas ute. Numer har jag 22 kilo bakom mig och bryr mig inte lika mycket vad folk tycker. Jag säger bara att jag gärna vill leva och se barn och barnbarn växa upp.

Men jag är verkligen trött på detta recenserande av varandras måltidsvanor. Vi sitter ju inte och säger: "Det var väldigt vad mycket kolhydrater du har på din tallrik! Tänk på vikten och hälsan!"

Får jag ta med er som mina försvarsadvokater?

Eller jag kanske skulle bjuda er alla när jag fyller år och i stället för den vanliga tårtan så ställer jag fram ett stort smörpaket med tårtspade hi hi

Nä men skämt åtsido, ni är så förnuftiga så det är inte klokt! Tack!

Ska till gubbens mormor i kväll och jag har bestämt mig för att jag inte ska ha något alls att tugga på där - tar bara en kopp kaffe med grädde om hon har. Ibland får man förstås fuska men man får ju välja de tillfällena när det är någon speciell tillställning.

Det lustiga med att äta en ostbit istället för kaka/tårta är provocerande. För att avstå från tårta må anses vara hälsosamt, att äta ost är det inte.

Så kör du med ost till kaffet så dra inte varianten om hälosamt ätande samtidigt. :-)

Ja det är inte klokt eg att man ska få känslan att man måste försvara sig men jag fattar, är lite likadan.

Jag brukar fråga om dom sett nån  gå ner till normalvikt av dietisthjälp.

Om dom ofta trugar en alkis på bara EN nubbe.

Sen tar jag alltid med mig nått alternativ att ta fram som fika, en bit brie, en rulle ost med smör, så att dom ser att man äter o till slut vänjer dom sig.

Jag har faktiskt haft mycket stor tur - de flesta som jag umgås med har inte kommenterat. Min mormor kommenterar litet, men å andra sidan är jag en "rebell". Jag tycker det är allmänt kul att göra vad folk inte förväntar sig. *skrattar*

Jag tror det är värre för mamma, som är en mycket stark person, men fortfarande har vissa drag av att vara till lags.

Mitt förslag: Försvara dig inte. OM du kan, försök att istället kort och koncist säga att du har valt att äta på det här sättet, måhända genom att nämna kolhydratintolerans?

Eller säg något skämtsamt om att du inte tål frukt, och föredrar grädden i kaffet istället? =)

Jag har inte blivit bemött av misstro… Än så länge. Faktiskt är det ju rätt många som äter LCHF, så kanske känner man en och annan? Min mamma, som jag trodde skulle reagera negativt, har en hel del jobbarkompisar som äter det. Svärfar, den store kolhydratfantasten, tyckte det var lugnt så länge min man (som har diabetes typ 1) får i sig kolhydrater. Han är mest fascinerad. Och i min bekantskapskrets är vi två som äter så här. Så kanske, kanske möter du inte så mycket motstånd?

Det bästa jag har sagt vid skepticism är annars: "Jag har ju Crohns, kronisk tarminflammation, och har haft problem med magen sedan jag var femton. Sedan jag började äta så här så är jag bättre i magen än någonsin!"

Min mormor, snart 94 år, älskar att äta smör ur paketet. Hon kommer att förstå mig, misstänker jag!

Som jag ser det finns det två vägar att slippa diskutera.

Det ena är #2 Magicas variant ungefär "Jag mår bra av detta, mina åkommor XYZ har förbättrats, vilket ruskigt/fantstiskt väder vi har haft på sistone?" Upprepa mer eller mindre identiskt med valfri samtalsämnesbytarinledning på slutet för varje påträngande replik man ställs inför tills de tröttnar. (Den formellt artiga metoden)

Har man lite skinn på näsan och tror att omgivningen tål det kan man nypa till lite hårdare. "Nej tack, jag äter inte fågelmat." "Om min läkare inte har invändningar tyckar jag inte att du ska ha det!" Ögna någon över glasögonen på ett utstuderat sätt, säg "Ja, jag mår bra sådan här kost i alla fall" osv

Jag brukar inte heller argumentera så mycket, vad och hur mycket jag säger beror på vad och hur någon frågar. Den närmaste omgivningen har accepterat det när de sett hur bra det funkar, även om de aldrig i livet skulle våga prova själva.

Kollegorna kan fråga nån gång när de ser min matlåda, men är för artiga för att säga något negativt. Och vad de tänker innerst inne skiter jag i! Om någon verkar mer intresserad kan jag berätta lite mer, och jag fick ju en kollega att titta på Kalla Fakta med mig, men om någon har en bestämd uppfattning om vad man bör äta brukar jag rycka på axlarna och konstatera att var och en måste ju göra det den tycker funkar.

Det svåra tycker jag också kan vara just när man blir bortbjuden, eftersom det finns så mycket sociala, känslomässiga och symboliska betydelser i maten. Att nobba den mat någon bjuder på tas ofta som en personlig skymf på något plan. Även om man rationellt kan komma fram till att man bjuder ju för att vara snäll mot sina gäster och inte för att tvinga på dem saker de inte vill ha, så är det svårt att hantera ändå. Men är man bara positiv och artig brukar det lösa sig ändå"

Kan ju tillägga att Magdalena Ribbing brukar vara tydlig med hur väldigt oartigt det är att alls kommentera vad någon annan äter. Det finns många anledningar till att man äter annorlunda än andra, och de allra flesta kan vara känsliga eller tråkiga att prata om. Tarmsjukdomar, allergier och viktproblem är sällan trevliga samtalsämnen vid matbordet!

"men du ska väl inte gå ner för mycket för det är inte heller bra!"

Det där är kommentarer från personer som tycker att det är skönare att det finns någon som är fetare än de är!

Titta på dem och fråga, vill du ha min övervikt?

Jag har tur för jag har arbetskamrat som äter som jag, en tjej som har magproblem och mår sååå bra nu

I går när jag var på julbord för första gång för säsongen frågade en person mig om jag inte skulle ta potatis

Jag pekade på potatisen som var dåligt skalad, med svar fläckar och frågade: den där potatisen?

Nej det har du rätt i sa hon och tog heller ingen potatis.

12#

Ja, precis! Det svåraste är när man blir bortbjuden. Min sambos gamla mormor har bjudit oss på söndagsmiddag i morgon och jag har redan fått "ångest" över det.

Hon är världens goaste och snällaste gamla tant men kan vara ganska jobbig när man ska äta där. "

"Ta mer, var det inte gott? - säger hon och trugar på en mer än man vill ha.

Problemet är att hon kokar massor med potatis, få grönsaker och såsen häller hon socker i. När hon gör köttbullar eller biffar smaksätter hon med socker där också, suck!

13#

"men du ska väl inte gå ner för mycket för det är inte heller bra!"

 Ja, jösses ja! Den kommentaren känner man igen minsann.

Jag kommer ihåg när jag vägde 108 kg för några år sedan och hade "lyckats" svälta ner mig till 101 kg.

Min svärmor sa till mig precis den kommentaren - "men hur mycket tänker du gå ner? Det är inte bra att vara för smal heller"

Men då frågade jag henne om hon tyckte att 101 kg var en lagom vikt att stanna på? Då blev hon lite stum faktiskt för hon visste inte att jag vägde såååå mycket. De flesta tror nämligen inte jag väger över 100 kg för jag är ganska lång och fettet sitter ganska jämt fördelat.

Ett ganska enkelt sätt att få tyst på folk, brukar vara att säga:

"Jag tycker den här maten är så god!"

Just det har de svårt att säga emot, då de själva ju hela tiden pratar om vad de vill äta som är gott! Ibland vill man ju inte/orkar man ju inte argumentera..

De glor lite förstås, men du klarar dig!

Jag har inte heller behövt försvara mig så mkt, mer förklara om det är någon som undrar. Och jag tror att man kan välja själv att se det så….att människor VET inte helt enkelt, dom är inte dumma och elaka, dom är LURADE och det kommer ta tid att lära människor att det som de har blivit itutade sedan de var barn är fel.

#14 Om jag vore du så skulle jag ringa mormor och tala om att du behöver hjälp. Tala om vilka behov du har och hur hon skulle kunna hjälpa dig med det. Människor har en tendens att vara välvilliga när man talar om sina behov :o)

#14 Ett knep när man är borta är att lägga upp lagom lite potatis på tallriken första gången. Själv äter jag aningens potatis till kött och sås och restan skär jag lite i så ser det ut som om man ätit av den. När man ätit upp köttet så har man potatis kvar och då kan man ta påfyllning av kött - potatis tar man ingen - det finns ju redan på tallriken. När man ätit klart och potatisen ligger kvar på tallriken så klappar man sig på magen och talar om hur god maten varit och hur otroligt mätt man är. Jag lovar att det är ingen som kommer att tycka illa vara för att man lämnar några potatisbitar

Jag har inte behövt försvara mig, men det kanske beror på att jag går i närkamp direkt…

Hemma hos mor och syster, knytkalas. Lägger upp kött och grönsaker och tar lite ost och en stor klick smör till. Hämtar mer, tar ett par skivor skinka, lägger en skiva ost på, och en skiva smör som jag tar med osthyveln, och så rullar jag ihop det:

"Nej, potatis är inte bra, och jag äter inte ris eller bröd heller; det är inte nyttigt, för mycket kolhydrater, värre än socker."

"Nej, Becel ger sämre blodfetter, det är nog det sämsta som har gjorts i margarinväg; smör ska det vara, riktigt smör."

Har inte råkat ut för någon som argumenterar emot ännu.

När jag blir bortbjuden brukar jag kolla vad vi blir bjudna på

Eftersom jag lätt varar mätt i 5–6 timmar kan jag, om det blir kaffe och kakor, sätta i mig en rejäl parisare före kalaset.

För övrigt älskar jag att provocera omgivningen med min kost. Det är lätt nu när jag har gått ner 29 kg och det är inte lätt att hävda att det skulle vara något fel på lchf.

Jag tar med mej eget nu om bjudningen skall vara en heldag/kväll. Annars dricker jag bara vatten o kaffe och avstår från att äta.

Frågar ngn så svarar jag att jag inte tål maten o kan bli sjuk av den - ingen lögn då jag är kolhydratsberoende.

#19 Jag brukar nästan jämt käka innan. Så pass att jag i alla fall inte blir helt ställd och får svälta..

Det där med att retas, det frestar även mig ibland, lite beroende på vem det är.

Bland mina kompisar finns flera som skulle behöva göra nåt åt sin kosthållning. De brukade säga emot mig i början för de visste ju bättre.. Ni vet, salladens lov och fettets förbannelse samt motionens allomfattande frälsning för utövaren..

Numera verkar de tillämpa nån sorts förnekelsemetod, för plötsligt är det helt tyst. Som om de tänkte såhär: "Om vi inte låtsas om detta obekväma bevis på att vi själv kan göra nåt åt våra hälso- och överviktsproblem - så finns det inte och då behöver vi inte göra nåt". 

Oj, var jag elak nu??

Om jag nån gång blir "tydlig" och pratar för LCHF med riktig faktabaserad argumentation - Oj så de skruvar på sig och gärna byter samtalsämne.  Rätt roligt att se denna förändring..

Många svar på min fråga om hur man försvarar sig, jättekul!

Det verkar som om alla varit med om detta "försvarsfenomen" och det är väl inget man kan undvika förmodar jag.

Senast nu i veckan blev jag och en arbetskamrat bjudna på kaffe med kaka hos en gammal dam inom jobbet.

Jag tackade vänligt men bestämt nej tack till kakan men sa att jag gärna tar en kopp kaffe.

Både kollegan och damen tittade på mig som om jag var en förrädare och damen frågade varför jag inte kunde äta en endaste liten kaka!?

Jag förklarade att jag har slutat med allt socker, både det frivilliga och ofrivilliga sockret, och att jag redan börjat gå ner i vikt. (Sa dock inet om allt fett jag äter i stället).

Kollegan la sig då i och yttrade: "äsch vad tramsigt! En liten kaka går du inte upp på!

Nej, men en liten kaka kan trigga igång mitt sötsög och då lovar jag dig att det inte räcker med en enda.

Hon tyckte förmodligen fortfarande att jag var tramsig men sa inte mer.

Jag har bra argument om jag skulle orka ge mig in i en diskussion - har ju lärt mig massor redan på denna sida.

Men det är så fruktansvärt jobbigt att BEHÖVA argumentera och försvara sig! Jag tycker faktiskt det är snudd på oförskämdhet att kommentera vad jag äter och inte äter.

En dag skulle jag vilja ta mod till mig och göra likadant mot dem som håller på - dvs varje gång de äter eller dricker något, i mina ögon, onyttigt så skulle jag påpeka typ: "varför äter du så mycket bröd med allt det sockret?, vet du egentligen vad ditt lättmargarin innehåller - hur det tillverkas?, ska du verkligen äta så där många potatis? …. osv osv ….

Senare samma dag skulle kollegan köpa halstabletter (i godissyfte) och sa: "jag får väl ta en sockerfri så jag kan bjuda dig."

Snacka om att hon höll på att döööö när jag sa: "nej tack! Det finns sötningsmedel i!"

Jag kände mig ganska tillplattad och värdelös efter dessa duster med kollegan. Känns inte kul att hon anser att jag är fjantig. Har bestämt mig för att jag i fortsättningen inte ska vara så jäkla snäll och vänlig längre när jag måste försvara mig för henne.

Nästa gång ska jag avsluta diskussionen på ett bestämt sätt med att säga typ: "du äter på ditt sätt och jag på mitt och jag ifrågasätter aldrig ditt eftersom jag tycker det är upp till dig."

Kanske hon då tar det som en pik men jag är så trött på detta. Kan tillägga att kollegan väger väldigt mycket mer än mig och har en hel del kroppsliga problem så som högt Blodtryck etc.

Men trots att jag anser att hon skulle må mycket bättre med LCHF så skulle jag aldrig vara spydig mot henne och förlöjliga henne pga hennes kost.

Tack nu känns det bättre!  Behövde få av mig lite ……..

Överhuvudtaget att man ska tvinga folk att äta något, är för mig ett bevis på att man har problem med nåt slags kontrollbehov.

Samma sak som att vissa hela tiden ska tvinga en att äta MER än man själv tar. "Jodå, en liten bit till kan du allt ta!" osv.  Är vi inte vuxna människor som själva kan ta mer mat när vi är hungriga??

Det säger en hel del om dom som blir arga eller upprörda för att man inte vill ha något de erbjuder…

Hej

Jag brukar berätta när jag blir bjuden, om jag inte blir bjuden på kalas där det brukar vara buffé. Sedan brukar jag skylla på gluten, om jag inte vill förklara vad LCHF är. Men ofta blir det intressanta diskussioner om jag berskriver LCHF och hur det har påverkat min hälsa.

Jag brukar tänka på hur synd det är om personen i fråga. För antagligen så grundas sådanna uttalande i att personen i fråga är rädd och vet någonstans innom sig att du har lyckats med något han/hon inte har gjort. Och om h*n ska lyckas så måste den käraste vännen bort - sockret - och vad finns då kvar?

Jag säger inget… orkar inte med att alla ska veta och fråga och argumentera. Lunchdags på jobbet "gömmer" jag maten under ett salladsblad… Fegt? Kanske det, men jag orkar inte. Det här är bara till för mig och mitt välbefinnande!